Flata haren

He, he, d e kul med datorer utan prickar. Ar i Edinburgh med Lille Skutt och en kompis och fryser hacken av oss. Vi trodde liksom vi lamnade vinterna pa Skavsta, men det var fel. Slipper snon dock.

Promenerar nedfor Royal Mile med Lille Skutt och hoppar in pa varenda liten souvernirshop. Det finns en del... Jag akte hit med en shoppinglista langre an Tomtens onskelista, men hittills har jag (peppar, peppar) hallt mig till ett paket shortbread. Lille Skutt daremot...

At lunch pa "The royal McGregor". Nope, Ingen Ewan i sikte.

En marklig kansla grep tag i mig nar vi anlande till Glasgow Central igarkvall. Jag var hemma! Det var som om jag aldrig lamnat Skottland nar jag lotsade mina vanner genom gatorna, berattade vardelost vetande om olika stallen och stolt(!) visade juldekorationerna pa George Square. Dem som sag ut som metallskrot ifjol... Besokte Safeway som hastigast och det kandes liksom mer vant an att leta flingor pa ICA. Konstigt.

Min Edinburgh-kompis har ett rum over i sin lagenhet. Nu ska jag bara springa pa ett jobb, ha, ha.

Och givetvis fryser vi hacken av oss i lagenheten ocksa. Det ar ju sa det ska vara. Kallt inne, varmt ute. Oj, min tid ar ute har pa internet-cafet. Nu ska Lille Skutt skriva ner sina tankar ocksa.

Failte!

Fredagsfyran

Tema: mer jul

1. Julmat eller julklappar?
JULKLAPPAR!!!
2. Säg en trevlig present du fick?
Trivial Pursuit - äntligen frågor som är färskare än från 1982!
3. Vad är din favoriträtt på julbordet?
Julskinkan. Och julknäcke med bakad leverpastej.
4. Skönt att det är över? (nästan)
Ja nästan, min mage hade inte tålt mycket mer...

Årets nostalgitripp

Det är nåt visst med att se Björn Nordqvist läsa sagor, Ralf Edström knyta skosnören och Ronnie Hellström bli nedbäddad av en 6-åring. Om inte annat ger det en rejäl nostalgitripp. Fimpen var min absoluta favoritfilm när jag var liten. Om man bara hängde tillräckligt ofta vid skolans fotbollsplan efter plugget så skulle nog någon i IFK Rundvik upptäcka den där tjejen som lirade bättre än varenda grabb i samhället. Trodde jag. Och min kompis. Så vi hängde där jämt, och drömde om debuten i herrarnas div V, vilket skulle leda oss ända till landslaget.

Dessutom är det något visst med gamla 70-talsfilmer. Tiden då Råsunda inte hade tak. Då man hade brun "raggarpanel" i köket. Då Fingret inte hade importrats än utan det värsta en unge kunde göra var att räcka ut tungan - OCH göra gristryne med tummen! Då shortsen verkligen var korta, tröjorna tajta och polisongerna räckte till axlarna. Jag hade en underbar hedersstund i soffan idag! Heja Fimpen!

Min familj är Gud

Sådärja, 12 timmar efter jag gav utlopp för mina familjekänslor kom givetvis den där längtan tillbaka. Det vore allt mysigt om man kunnat ha juldagsmiddag ihop... Pratade med en vän idag och hon hade ledsnat på att vara med familjen. Jag kunde i vart fall åka hem efter ett par timmar, hon måste umgås ett tag till.

Det kanske är det som är att ha en familj. Man lever sitt liv på sitt håll, med sina vänner, värderingar och vanor och så har man sin familj som inte alls är som sitt liv, men som ändå är en del av det. Grunden till det. De har alltid funnits och kommer alltid finnas, för även om vi inte har saker att prata om eller följer samma recept på köttfärssås så hör vi ihop. Vi är en familj.

Jag tar min familj för given. Det är liksom själva definitionen av en familj. Man behöver inte bry sig om gemensamma hobbies, musiksmak eller framtidsdrömmar. En familj är Gud, något som bara är. Det är därför jag är övertygad om att även om alla ligger uttråkade vid poolkanten i Mars så kommer pappa utbrista; "Vad härligt att ha er här allihopa!"

Kan inte leva med dem, kan inte leva utan dem

Jag har växt ifrån min familj. Kan man göra det? Vi har ingenting gemensamt och att "umgås" med dem skapar bara irritation inombords. Jag skriver "umgås" för det vete fariken hur de definierar det ordet i vår familj. Det är samma sak varje gång vi ses; jag längtar oerhört efter att träffa och umgås med dem, sedan ses vi och ett par timmar senare känner jag bara att jag vill skrika rakt ut och åka hem till mitt liv igen, jag är lite småirriterad resten av kvällen och dagen efter längtar jag efter att se dem igen.

Jag har kommit fram till att en familj älskas bäst på avstånd. Får man tycka så?

Vissa saker slog mig tydligare än andra idag; Min familj pratar inte. Könsroller får man hemifrån. I min famlij är man ihop, man gör inget, man diskuterar inget, man bara är. (Så var fariken har jag fått mina åsikter ifrån?) Och "I am not where I belong". Det känns som hela min julafton var skriven av David Mamet - minus dialogen dårå...

På ett sätt är den där är-känslan rätt fin. Inga krav eller pressade situationer. Alla befinner sig under samma tak och det liksom räcker så. Som när mamma var i köket, mina bröder i brorsans rum och jag och pappa satt i vardagsrummet och slökollade på "nåt" på tv. Helt plötsligt bara puffar han på mitt ben och utbrister:
"Vad härligt att ha er här allihop".
Han verkade ha suttit och myst ett tag och det kändes liksom fint att det räcker med att sitta uttråkad i en fötölj för att glädja någon.

Samtidigt klättrar jag på väggarna i denna är-atmosfär. Jag borde kanske ha tagit med en bok. Jag föreslog att vi skulle spela kort. Pappa halvnappade, men det blev inget. Jag fick tre spel i julklapp, som upplagt för den där idylliska julaftonskvällen. Icke sa nicke. "Inte min grej", säger brorsan. (Nä, det ska väl vara joystick till dina spel, säger farsan klockrent) "Kan i alla fall inga frågor så utgången är ju given", säger mamma. Farsan skruvade lite på sig och mumlade nåt om "tv" och min andre bror mumlade nåt och smet in till datorn igen.

Suck. Det är så man umgås i min familj. Spela datorspel och kolla på tv. Vilket leder oss in på nästa reflektion.
"Kollade du på uppesittarkvällen igår?"
"Nä."
"Nähä... nä, det var inget bra ändå."
Slutkonverserat.
"Jag läste att han i Fame Factory ska vara med i melodifestivalen, vet du vem jag menar?"
"Nä, har aldrig sett Fame Factory."
"Nähä."
Slutkonverserat.
Vid några tillfällen uttryckte jag lite åsikter eller reflektioner i förhoppning att någon skulle nappa. Hade lika gärna kunnat meta utan krok alls. Man diskuterar inte i min familj.

Mamma fick en bok skriven av Dr. Phil och jag och min bror sa att man inte gärna ställer sig i kassakön med den boken. Jag tror faktiskt vi utbytte hela fyra-fem meningar innan jag uttryckte en åsikt som var längre än fem ord lång. Då tegs diskussionen ihjäl. Mamma hade då redan vid julklappsöppningen uttryckt hur bra hon tyckte han var och skulle just utveckla varför när pappa avbröt genom att öppna ännu ett paket med fiskegrejer. Känslor pratar man inte om. Det man inte pratar om finns inte. Inte konstigt att det är genom mina vänner jag lärt mig att sätta ord på vad jag känner. Något jag bloggat om på min engelska sida också.

I ett radioprogram uttryckte "tomten" att visst skulle flickor få dockor och pojkar bilar men det kommer också bli tvärtom den här julen. Jag tyckte det var en bra tomte. Mamma gjorde en av grimaserna bara hon kan göra när hon tycker nåt är fel.
"Nämen tänk på alla femåringar som nu sitter och blir alldeles förskräckta när han skrämmer dem så."
"Ja och tänk på alla femåringar som nu blir jätteglada för då kanske Elin äntligen får den där radiostyrda bilen hon alltid önskat sig." svarade jag direkt, med tydligt minne av hur min egen önskelista såg ut, i kontrast mot vad jag fick.

Det första irritationskornet dök upp när mina bröder bara lämnade matbordet efter lunchen utan att plocka undan efter sig och ännu mindre erbjuda sig att plocka undan något annat. Det andra dök upp när de kom undan med samma sak efter fikat. Droppen kom när alla var i vardagsrummet och mamma helt plötsligt säger:
"Ska du och jag ta och gå ut i köket och pyssla lite, Carina."
Med tydlig adress "fixa julbordet". Vadihelvetesjävlar! Chocken över den tydliga könsfördelningen blev så stor att min spontana reaktion inte alls blev genomtänkt. Istället för vara en markering mot ojämlikheten så tyckte jag bara det lät oförskämt och barnsligt.
"Nää," frustade jag, "det låter skittråkigt."
Jag vet, det ser inte bra ut i skrift heller... Men jag tänkte fan inte uppmuntra till detta. Jag föreslog redan i Oktober att vi, allihop, skulle hjälpas åt med julmaten. Vi var 5 vuxna människor i huset idag, mina bröder kan öppna burkar och lägga upp bröd lika bra som jag. När jag var tonåring irriterades jag över detta men trodde det bara var en "tonårsgrej". Nu vet jag att det är min syn på jämlikhet som står stick i stäv med min mors. Jag trodde bara inte jag nånsin skulle känna mig så feministisk som idag. Jag hade kanske inte trott att det så tydligt är i hemmet man måste börja om man nångång ska få jämlikhet ute i samhället...

"Visst ska det bli härligt att åka till värmen allihopa?" log pappa en gång under dagen och syftade på när hela familjen åker till Kanarieöarna på mammas 50-årsdag i vår.
"Jaa." sa min syster.
Jag sa ingenting. Jag tänkte bara på en dag ihop med min familj. Gånger sju.

Aaaaaaarrrggghhhh!!!!!!

God Jul liksom

Jag har aldrig blivit uppsagd förut, det har alltid varit jag som slutat. Jag tror fortfarande inte jag vet hur det känns att bli uppsagd, för det som hände idag kändes mer som att bli uppkallad till rektorn. Fast jag har förstås aldrig blivit uppkallad till rektorn förut.

Mitt under en årtalskund (dem som handlar för 1927, 1815 osv) ringer kassachefen i snabbtelefonen och säger; "X kommer och byter av dig om en stund för du ska upp till Y, hon vill prata med dig på kontoret." Kunden trodde det var åt hennes lille, söta son jag skrattade till när jag la på och det var väl smidigt om hon trodde det. Jisses. Är det så här det går till?

Jag skrattade för mig själv hela långa vägen genom butiken. Skakade på huvudet hela vägen genom stora lagret och trodde nästan jag skulle möta tillsynsläraren när jag besteg den helt plötsligt enorma stentrappan till övervåningen. Bara för det snodde jag mer arbetstid och gick på toa före Mötet.

Rektor Y hade nog höstens kortaste varsel-samtal med mig. Kan inte ens ha tagit två minuter. Ingen med provanställning skulle få fortsätta, det har vi liksom vetat hela hösten. Åtminstone sedan det blev klart att "massor" skulle försvinna. Så när hon meddelat det uppenbara och började sockra om hur nöjda de ändå var med mig så nickade jag ett "ok, det är lugnt" och då kom hon liksom av sig. Det var rätt gulligt, för jag fick intrycket att hon gjort som vi andra gjorde när vi skulle förklara oss i tonåren, övat in ett tal och garderat exakt alla vägar samtalet kunde ta. Hon såg så förvånad/besviken ut att jag övervägde att ändå protestera litegrann, bara för att hon skulle få använda någon av sina helgarderingar.

Helt plötsligt kändes det som ett maktbyte skett. Jag hade blivit rektorn. Ha! Men jag använde inte makten fullt ut. Företaget hade fyllt i ett visstidsanställningskontrakt för Januari ut, färdigt för mig att skriva under om jag ville. Hade jag utnyttjat min rektors-makt hade jag avböjt. Men jag tyckte hon förtjänade lite av sina helgarderingar trots allt, så jag skrev på för dessa två veckor.

Så, är jag ledsen? Tja, det var ett smidigt jobb med bra betalt. Det enda jag känner egentligen är... *suck*, nu måste jag böka och söka nytt... Jobbigt. Jag borde ju ta tillfället i akt och försöka fixa nåt jag har nytta av i framtiden. Svårt val, för kassajobb har bra tider och bra betalt. Nåt som är viktigt Just Nu.

Det enda jag undrar är om företaget sett någon som helst julfilm. Man kommer inte med ett sånt här besked den 23 December. Det gör man bara inte.

Samlarboxen ute nu?

Idag kom en pappa in på jobbet och frågade efter "Sagan om de två kungarnas återkomst, extended version". Snacka om att ha blandat ihop varenda film!

Social träning på arbetsplats

Man vill vara ärlig. Man vill inte såra någon. Alltså kan man inte vara ärlig. Jag blir tokig av att tassa runt, väga mina ord och mitt tonläge, säga det jag vill säga men samtidigt tänka på vem jag säger det till. En del kan man säga saker rakt ut till, andra måste man linda in det i bomull för och till vissa ska man helst dränka in bomullen i honung och socker också.

Jag blir tokig på sårbara människor och jag blir tokig på mig själv för att ha så dåligt tålamod med dem. Jag lindar in i bomull och skriker inombords. Hur kan du ta det så jävla personligt jag försöker ju bara vara konstruktiv och få saker gjorda!?!

Det är naturligtvis inte deras fel utan... jo det är visst deras fel. Det är åtminstone inte mitt fel att de vill missförstå allt man säger och tolka det till sin värsta nackdel. Jag sa att vi kanske skulle pröva en annan strategi eftersom det faktiskt går fortare och smidigare och vi har inte all tid i världen för tillfället, jag sa inte att din strategi var värdelös och att du är dum i huvet.

Om jag inte säger att den är värdelös så tycker jag inte det och om du då tror att den är det så är det du som tror det och inte jag. Blanda inte in mig i dina överanalyser och feltolkningar.

Jag borde sluta gulla runt utan säga det precis så rakt och ärligt som jag vill. Strunta i om någon blir sårad. Det går ju inte direkt fortare om jag i all tidspress dessutom ska behöva sockra och bomullslinda mina konkreta förslag. Folk får väl lösa sina tolkningsproblem på någon annans tid. En psykologs till exempel.

En ledig Lördag

Tog en promenad till mina föräldrar idag, ca 30 min enkel väg. Jag går via elljusspåret och jag älskar verkligen att gå hem. Man kommer genom en tyst och stilla skog och tror att man är mil ifrån närmsta hus. Så följer man den lilla backen upp mot ängen och i takt med att huvudet kommer över ängskanten ser man de grå betonghusen torna upp sig ett efter ett i horisonten bakom äng och dagis. Stockholm när det är som bäst. Aldrig långt till natur och stillhet. Aldrig långt till storstad och civilisation.

Hemma hade jag en riktig myslördag. Lagade tacos, pratade strunt med en kompis i telefon (eller, inte strunt, Skottland, allt handlar om Skottland just nu), tände julgran, adventsljusstake och vartenda ljus jag kunde hitta i vardagsrummet och såg på i tur och ordning LOTR1, Robinson och Henry V. Nu är klockan över midnatt och det känns som om jag verkligen varit ledig idag. Jag har laddat batterierna och varvat ner totalt. Tänk om man kunde ha en sådan här dag varje vecka. Det ska nog bli mitt mål i livet.

Jag finns, alltså behövs jag, eller hur det nu var

Vi fick en ny chef i höstas och då blir det ju som det alltid blir. Allt ska ändras. Den här verkar ha en filosofi att hålla med så få egna anställda som möjligt och sedan hyra in personal vid "topparna". Vad jag tror om den filosofin hör inte till saken, så jag lämnar det därhän. Lagom till jul har han därför annonserat att en massa kassapersonal ska sägas upp. En efter en har fått beskedet och jag har bara väntat på min tur. En tjej som började i våras blev oerhört upprörd över att bli varslad. När jag kom till jobbet för ett par veckor sedan möttes jag av en minst sagt hätsk stämma:
"När började du jobba här?"
"I Juli."
"Jamengrattis, då kommer du också få sparken."

Turordningsregler. Man får undanta två. Hm, hm, kanske, kanske... Och faktiskt, jag börjar faktiskt tro att jag finns med i deras framtid. Idag undrade man om jag kunde börja ett par timmar tidigare den 24 Januari. Min provanställning övergår till fast den 14:e. Ska de säga upp mig med bara 2 veckors uppsägningstid måste de säga till den 13:e. Hur stora är oddsen att jag finns med i beräkningen den 24:e men inte den 27:e???

Det är för tidigt att ropa hej, men det kändes som ett tecken idag. Jag är behövd. Jag är önskvärd. Jag är bäst!

Nyhetstankar i dammigt bibliotek

Nordisk familjebok anno jättetidigt 1900-tal. Skrämmande läsning. Det finns vissa ord man bara vet att man kommer få gap- och skriksjuka av att läsa, så därför slog jag ju såklart upp några av dem när jag var på biblioteket idag. Homosexualitet, moral, neger, aga, jude, zigenare, uppfostran, vilket land som helst utanför Europa... Vilken människosyn. En feminist skulle få slaganfall, vem som helst som tror på jämlikhet, öppenhet och tolerans skulle få dåndimpen.

Ibland leker jag med tanken att åka tillbaka 100 år. Tänk att föra en diskussion med någon prominent herre från 1903 om kvinnofrigörelse. Att hans fru skulle få rösta, ta ett arbete utanför hemmet, att han inte skulle få aga henne, att hon skulle vara myndig. He, he...

Å andra sidan behöver man kanske inte åka 100 år tillbaka för att få sig en tidsresa. Den senaste tiden har det räckt med att slå upp tidningen och läsa om hur Frankrike tacklar tolerans, öppenhet och religion i ett mångkulturellt samhälle. De har säkert läst Nordisk Familjebok.

Förbud och tolerans går inte ihop i min värld och slöjan har oförtjänt blivit en symbol för något enbart ont. Så är det naturligtvis inte. Ont är det om det sker under tvång, jag skulle vilja säga statligt tvång, förbud. I annat fall ser jag ingen skillnad mellan slöja och kjol faktiskt. Det finns västländer där kjol är den "rätta" klädseln för kvinnor i många olika samband. Ta bara skoluniformerna runt om i Europa. Tvånget att bära kjol kan gott jämföras med tvånget att bära slöja. Det sociala tvånget kan vara minst lika förtryckande som det formella.

Frankrike har valt att se slöjan som en religiös symbol och inte en kulturell. Det är olyckligt, eftersom hänvisningen till koranen i den frågan är jämförlig med kristnas ständiga hänvisning till bibeln i ett försök att rättfärdiga sina handlingar. Och det vet vi ju alla att allt kan tolkas till vilkens som helst fördel genom att bara peka på de rätta bibelrummen. "Hänvisning till" är inte detsamma som "med stöd av".

Nu är slöjor och kors runt halsen (allt som inte är "diskret") lika förbjudet och det låter ju... helt sjukt. Ska de tvinga buddhister att ha hår också? Ska ortodoxa judar tvingas klippa polisongerna? Nä, det här låter inte bra. Det låter väldigt, väldigt, väldigt mycket... Nordisk familjebok anno jättetidigt 1900-tal.

fredagsfyran (se link till höger)

tema: julklappar

1. Har du köpt alla julklappar än?
Japp
2. Vad önskar du dig själv i julklapp?
SonyEricsson Z600 - ska köpa den, om mobiljäveln bara kunde komma in på lager snart!!! Och så önskar jag en 32" Widescreen.
3. Handen på hjärtat - skriver du fortfarande önskelistor?
Japp. Men jag har blivit modern och mailar den numera till hela familjen, jag menar tomten...
4. Finns det någon särskild julklapp du fått, som du blev särskilt glad alt. upprörd över?
En sak poppade upp direkt. Julen när jag var 13 och hade hållt till godo med ett par målvaktshandskar modell trädårdshandskar i flera år. Jag hade önskat mig och till min förvåning fick jag Uhlsport modell Ravelli no 1. De där röda med supergrepp. Jag blev så lycklig att jag fick tårar i ögonen. Den roliga parantesen är att det visade sig att mina gamla handskar var oslagbara att ha på grusplan, så jag använde dem ända tills jag var 19.

Vuxna leker inte?

Baka, leka, kreera. Kalla det vad ni vill men kreativ verksamhet, eller lek på vanlig svenska, är en klart underskattad umgängesform. I helgen bakade och målade jag pepparkakor med mina vänner i två omgångar. Det är lätt att fastna i formarna, bokstavligt talat, men något speciellt händer när man släpper stålfigurerna och tar hjälp med kniven och en gnutta fantasi i stället. Man börjar leva. Fantasin flödar i takt med kristyren och på något sätt känner man sig - fri!

Ett hjärta och en gris i all ära, men en elefant och en gris ihop - på det viset - skapar något extra. Inte minst fniss. En kamel blir en lama, en tomte blir både Gandalf, Dumbledore och Saddam Hussein, en gubbe blir Sam the Hobbit - med stora fötter - och en överbliven klump kommer ut som... är det inte lille Nemo?

I "Den oändliga historien" får vi veta att varje gång en människa slutar fantisera dör en bit av fantasilandet. Något hårdare, kallare och gråare än självaste Mordor drar in och breder ut sig. Jag tror vi lyckades pressa tillbaka denna gråhet åtminstone ett par meter i helgen.

F ö hävdar jag fortfarande att den korrumperade Italienska liga A kan kallas för en skam-liga och att en matätartävling kan kallas för glufskrig. Däremot räcker inte ens min fantasi till för att godkänna te-os... Alfapet vore inte alfapet om inte fantasin fanns.

Nyårsångest

Om två veckor är det nyårsafton. När jag var liten fick jag alltid en klump i halsen när "Ring klocka, Ring" började ljuda ur tv:n. Det kändes som om 198X var på väg att dö och att vi bara inväntade sista sucken. Jag tyckte nyårsafton var en oerhört sorglig dag.

Så är det inte längre. Ibland är det en mysdag, ibland fest och 2001 ville jag t.o.m. bara att nyårsafton skulle gå över. 2001 var inget bra år. 11 september har ingen som helst plats hos mig, för det året fylldes med död och elände i mitt privatliv så det räckte. Jag sov faktiskt när tolvslaget kom och vaknade först av alla raketer. Och då var jag lättad över att 2001 äntligen var slut. 2002 kom som en befrielse. "Det kan i varje fall inte bli värre."

2002 stod jag i ett hörn av George Square i Glasgow och "betraktade" ett skotskt Hogmanay. Det var en härlig upplevelse på många sätt och jag var glad i sinnet, även om jag saknade vänner att dela upplevelsen med. 2002 hade varit ett kanonår med många nya erfarenheter och jag kände varken sorg eller längtan, bara en känsla av att befinna mig här-och-nu.

I år kommer jag vara någonstans i Edinburgh (troligen Princess Street) med två av mina bästa vänner. 2003 har varit sagolik på flera sätt och återigen har jag en sorgsen känsla av att jag inte vill att det ska ta slut. Att 2003 inte ska dö. Det är som när man är på en riktigt bra teater och råkar titta på klockan och ser att det bara är 10 minuter kvar. Man vill att tiden ska stanna, eller snurra bakåt, bara så man får vara med en gång till. "En gång till, mamma, snääääääälllllaaaaaaa."

Jag vet inte varför jag tar upp detta nu, två veckor i förväg. Kanske försöker jag förhala de sista 10 minutrarna...

Fredagsfyran

1. Vad ska du göra ikväll?
Jobba till 8, sedan drar jag till Café Bojan på julfest tillsammans med mina kriminologipolare.
2. Vad ska du göra imorgon?
Jobba till 5, sedan ha mitt traditionella julbak med en kompis. Vi bakar pepparkakor, äter tomtegröt, byter julklappar (som brukar ha tusen baktankar, syften och historier - otroligt invecklat och roligt!) och sedan målar vi våra pepparkakor. I år är vi extra upprymda för vi har blå karamellfärg! Äntligen kommer våra DIF-emblem få blått och inte blåbärslilarosa...
3. Vad ska du göra på söndag?
Jobba till 2, sedan ha en bak/pyssel/julmysdag med ett gäng kompisar. En av dem är ifrån Holland och tycker redan vi i Sverige har "otroligt mycket traditioner" kring jul, såd et ska bli kul att se vad hon tycker om det här.
4. Hur ska en bra helg se ut?
För det första: Inget jobb! Den perfekte bör ha en dag med härligt umgänge med vänner och en som inte är planerad alls så man kan välja om man vill slappa framför Tipsextra (har inte haft tid med det på flera år!) eller träffa någon och göra nåt spontant, beroende på väder.

God Jul

Förra helgen gick startskottet för December men i helgen kom den där uppväxlingen man gör efter att ha känt sig för på underlaget de första 400 metrarna.

Horizontellt snöfall med stora flingor gömde undan dystermörkret i Stockholm i lördags. ("Syyyns inte, fiiinns inte!") Min syster, min kompis och jag åkte till ytterligare en kompis för Glöggmys. Det luktade jul redan i portuppgången och när vi öppnade ytterdörren var det som att kliva in i julafton. Lindas strålande ansikte lyst likt en naturlig Lucia upp hela mitt jultörstande inre och Novembertyngden tappade genast greppet om mig och ramlade av på hallmattan. (Jag hoppas Linda dammsuger upp den innan den börjar röra sig in i lägenheten.)

Julstämningen satt i väggarna och i stora fönstret i det varma (bokstavligt talat till följd av alla juleljus) vardagsrummet. Jag klev in i Fanny & Alexanders kök och när jag inte fann skylten med "I regi av Ingmar Bergman" så andades jag ut, för då kunde jag hoppas slippa den fulla, kladdande farbrodern också. Däremot ville jag inte slippa den otroligt härliga, röda, sjuarmade ljusstaken på bordet, det enorma fatet lussebullar (inklusive en lussebullsmartyr på spikmatta, hm...) eller det hembakta, väldoftande vörtbrödet. Och jag tycker inte ens om vörtbröd.

När jag satt på golvet i vardagsrummet, mitt ibland en massa trevliga människor jag både mött och inte mött, med ett grötfat, en lussekatt ett glögglas och ett vörtbröd (i mun, det var ju gott ju!) i handen fick jag en stark känsla av att det är så här jag vill fira min jul.

Varma människor, mycket mat, mycket julpynt, mycket skratt, mycket... av allt och med tyngpunkt på mys i stället för på schema. Vi sjöng oss igenom Disney's julprogram - och eftersom repetition är kunskapens moder kunde vi såklart texterna med MVG i betyg. När det så ringde på dörren trodde jag faktiskt för en sekund att det var tomten.

I söndags stod Kung Bore för regi. Snön gnistrade i solskenet och Stockholm såg ut som ett vykort från aktern av Djurgårdsfärjan. Vi var ett stort gäng tjejer som besökte julmarknaden på Skansen. Bara att vandra runt bland alla människor och titta in i julstöket i de små bodarna räcker för att skapa julefrid i mitt inre.

På marknaden köpte jag världens godaste hjortronsylt. Söstra mi skickade den till mig i Skottland ifjol och jag var väl lite rädd att den smakade så gudomlig bara för att jag var där jag var, men den smakade precis lika ljuvligt till pannkakorna idag. Inte för mycket socker, mycket hjortronsmak. Min holländska kompis imponerades av älgarnas storlek och jag mediterade några minuter hos renarna. Jag borde ha en ren på balkongen. De är så sagolikt lugnande.

Stockholms lucia kröntes på Sollidens scen. Det var trevligt att få lite lussestämning också, men jag var glad att holländskan inte förstod all svenska för det var riktigt pinsamt stundtals. Framförallt när alla tanters favoritmupp, Lasse Berghagen, kom in...

Efteråt frös vi allihop. Därför tog jag, holländskan och Linda en härlig promenad tillbaka in till t-centralen. Inget värmer bättre än att röra på sig och prata med vänner. Aldrig har Strandvägen känts kortare.

Trött med otroligt till freds kan jag bara konstatera mina känslor: Den här helgen var det Jul. Den 24:e är det paketutdelning.

Fredagsfyran

1. Är du trött på Julen redan?
Redan? Den har ju inte börjat än! Jag går tvärtom runt och halvhoppar för att jag vill sätta igång med allt skoj - som jag planerat göra nästa vecka.
2. Är inte alla juldekorationer ett slöseri på bra el?
Kanske om man tänker på alla företag som har ljusstakarna på dygnet runt. De syns ju inte ens i dagsljus. Men på kvällarna är det ett utmärkt sätt att använda elen - att lysa upp vår mörka stad.
3. Har du handlat några julklappar?
Två. Ska ta en shoppingdag nästa vecka för resten.
4. Kan du känna av julstress?
Personligen kan jag känna att det är så mycket jag vill göra, så många traditioner jag vill haka tag i, men isåfall skulle man behöva börja i September. Jag brukar därför känna efter vad jag vill extra mycket och, nej, JAG känner ingen julstress. Jul är kul, ska vara kul och jag ser helt enkelt till att det inte blir stressigt! Däremot känner man tydligt av stressen på jobbet, alla vuxna som verkar se julen som en rad måsten. Ofta måsten de skapat själva, saker de inte kan skylla på att "barnen vill ju".

Generellt känner jag att julen blir vad man gör den till. Och jag gör den till en jätterolig månad!

Lika för lika

Jag har inte tid att vara långrandig, för jag ska ägna dagen åt att motivera och fotnötta sönder min fikitiva forskning om våldtäktsoffer. Men 06.00 vaknade jag till nyheterna och lyssnade på det som Aftonbladet också tar upp. Enligt en färsk rapport har det visat sig att kvinnorna tar ut 85% av föräldraledigheten. De verkar inte vilja släppa ifrån sig tid till deras män trots att männen uttrycker att de saknar tid för familj och barn. Någon kvinna säger att kvinnors skri efter jämställdhet på arbetsplatsen går hand i hand med jämställdhet i barnledighet, så kvinnorna måste släppa efter lite.

Först tänker jag på min ena bekant och tänker att det låter rimligt. Hon anser inte att hennes man "förstår sig på ungar och hem" så det är lika bra att hon kör så det blir lite struktur på vardagen. Fast vi vet väl alla att mammor och pappor gör saker på olika sätt. Att något skulle vara mer rätt än det andra vet jag däremot inte.

Sedan tänker jag på en annan bekant där båda också vill vara hemma, men där de efter långa timmar med miniräknare vid matbordet fått fram att hur de än vänder sig får de faktiskt inte räkningarna att gå ihop om pappan stannar hemma längre än nödvändigt.

Å ena sidan kan jag se att det kanske finns ett visst "mansförtryck" i familjefrågor. Som jag redan bloggat om syns det inte minst i vårdnadstvister där kvinnor så gott som alltid vinner och alltid drar längsta strået när frågan står och väger då förutsättningarna är lika för båda parter.

Å andra sidan kan jag se att jämställdhet i hemmet och på arbetsplatsen faktiskt går hand i hand. Nämligen på så vis att om det inte vore sådan skillnad mellan mamma och pappas inkomst så skulle paren inte behöva snedfördela föräldraledigheten av rent ekonomiska skäl!

Skärpning behövs alltså från båda "läger" om vi ska nå jämställdhet på dessa områden.

Till sist vore det intressant att se hur resultaten för denna undersökning ser ut från olika delar av landet. Mina högst ovetenskapliga undersökningar bland vänner och bekanta säger nämligen att både löneskillnader, skillnad i typ av lönande arbete mellan paren, attityder på arbetsplatsen och jämställdhetsattityder i hemmen skiljer sig rätt markant mellan storstäder som Stockholm och Göteborg och småorter i Västerbotten och Dalarna.

Min högst ovetenskapliga teori säger att jämställdheten på båda plan är högre i storstäderna än ute på landsbygden. Men det betyder inte att det inte finns saker att ta tag i.

Jag har blivit lurad...

...kanske. Varför känns det alltid så när någon ringer och säljer tjänster per telefon? "Detta måste vara lurt, annars skulle de inte ringa upp". Men det var så kul att lyssna på tjejen som läste upp sitt samtalschema. Man måste lyssna snällt, för ställer man en fråga går de vilse i sin samtalskarta. Jag vet inte hur den ser ut, men föreställer mig en sån där karta med ja och nej frågor och beroende på svar följer man linjen till nästa ruta.

Tjejen fick läsa upp alla fördelar med Optimal Telecom innan jag försäkrade mig om det inte fanns några dolda kostnader. Vet inte vad jag ringer för, vet bara att abonnemangskostnaderna är ca 3/4 av räkningen.... och den kostnaden kommer jag inte ifrån. Nåja, då kanske deras X% lägre samtalskostnader slipar siffrorna litegrann i alla fall.

Kände mig lite crazy idag och hoppade på tåget. Avsa mig ångervecka och allt. Tjohoo! Äh vaddå, det skulle i alla fall inte kosta något att avsluta abonnemaget och värre än Telia kan det i vart fall inte vara...

Förra gången jag hoppade på en telefondeal var det en otroligt charmig skotte som jag föreställde mig var sketassnygg som ringde min mobil i Glasgow. Vi hade dålig mottagning i vår lägenhet så vart fjärde ord försvann, förutom att hans otroligt härliga dialekt svalde resten av orden. Uppfattade dock att det inte var några problem att hoppa av. Med huvudet någonstans bland rosa moln tackade jag därför JA till att betala £10 via Top Up (kontantkort) och få en massa gratis samtalstid och SMS (som jag faktiskt skulle tjäna mycket på) - en månad innan jag skulle åka hem!!! Upptäckte såklart att detta inte gällde utlands-SMS så helt plötsligt var det ingen bra idé. Sa upp avtalet, men mina £10 ligger kvar. Det positiva är att jag nu har ca 40 min och 25 SMS som ligger och väntar gratis nästa gång jag måste ha en taxi i UK...

Hemtentaångest

Om man inte tänker på det så finns det inte. Om man måste göra en sak inom en viss tid så står tiden still om man inte aktivt gör något av det man ska göra. Utan aktion kan inget röra på sig, inte ens tiden. Om jag tvekar tillräckligt länge kommer pusslet lägga sig själv, med fotnötter och allt.

Eller så är det inte så. Men jag hoppas det, för annars ligger jag pyrt till...

Äktenskap 2003

Har kommit på en helt vansinnig idé. Ett sätt för kompissinglar att både njuta äktenskapets och familjebildningens söta frukt och samtidigt behålla singelkakan. Allt tack vare vår liberala och progressiva lagstiftning.

Ni vet, som singel är det era föräldrar som ärver er när ni dör (hur kul är det?) och försäkringsbolagen älskar er för livförsäkringen utfaller inte till någon (inte ens till era föräldrar). Ni har ingen att skatteplanera tillsammans med ("du tar huslånet, jag tar aktierna och vi får tillbaka mer än om vi skrivit under den färdigtryckta blanketten") och överhuvudtaget finns ingen "next of kin" andra än... mamma och pappa. Skitskoj när man är runt 30.

Lite synd också, för din bästa kompis och du är tajtare än systrar, båda har stadig ekonomi och båda börjar bli övertygade om att den där riddaren svängde fel i Rimbo och aldrig kommer hitta hit. Ni vill båda ha barn, men inte vara ensamstående. Ni vill båda ha någon att komma hem till som frågar hur dagen varit, någon att äta frukost och snacka strunt med, men samtidigt kunna fortsätta flörta runt och dejta - ifall den där riddaren nu bara tog fel avfart och sitter på Sture och väntar.

Alltså. Gift dig med din bästa kompis!

Vi får såklart rucka lite i vår bestämda uppfattning om äktenskapet som en romantisk instutition, men som tur är har lagstiftaren gett oss en suverän möjlighet för vår rent juridiska affärsuppgörelse. Aldrig har termen "registrerat partnerskap" passat in bättre än i detta affärsmässiga sammanhang. Vi registrerar ett partnerskap med vår bästis, ärver varandra, får varandras livförsäkringar, samtaxerar osv och det fina i kråksången är att OM den där riddaren dyker upp så kan vi smidigt och enkelt skilja oss (eftersom vi båda är införstådda med detta och lämnar in gemensam skilsmässoansökan) och ingå det riktiga äktenskapet, i alla känslomässiga betydelser, med vår nye man/kvinna. Tack och lov bor vi i Sverige, utan barn fixar vi skilsmässa på ett par veckor, med barn på ett halvår. Det tar längre än så att planera ett nytt (riktigt) bröllop...

Skulle vi inte vilja dela alla prylar med bästisen upprättar vi bara ett äktenskapsförord. Vill vi inte dela lägenhet med någon behöver vi inte det heller. Vi kan helt enkelt fortsätta våra liv, med separat boende och ekonomi, men dra nytta av äktenskapets fördelar.

Vill vi skaffa barn har vi kvinnor möjlighet att inseminera. Vill vi adoptera är det fritt fram. Frågan är kanske om man tagit ställning till kompisadoptioner än, men ensamstående kvinnor kan faktiskt adoptera. Fast vi är inte ensamstående. Äh, får väl vara homosexuell i pappren då. Vi är ju gifta på pappret också, så. Och varför inte skaffa varsitt barn på en gång?

Och helt plötsligt inställer sig frågan; vad var det nu vi skulle ha mannen till mer än sex...?

Julkalender

Det bästa med December är att det är den enda månaden där man garanterat vet vilket datum det är varje dag. Visserligen har jag tre olika på köksluckorna, men så hittade jag, via Lille Skutts sida, en nätbaserad jag inte kunde låta bli. Skansens julkalender. Så nu har jag ännu en ursäkt att koppla upp mig varje dag...

As time goes by...

Det är en sån dag idag. Jag går upp 7.30 för att sätta igång med hemtentan som ska in på fredag, innan jag ska iväg på föreläsning (med en excentrisk dansk professor med eget språk) i förhoppning att bättre förstå det kompendium professorn skrivit, på dansk-svensk-tysk-nordiskt blandspråk och med långa (oöversatta) citat på både franska, tyska och latin! På bussen till och från tänker jag mig att jag läser lite rastänkande inför tentan som jag har på lördag.

Jag skummar lite i kriminologiböckerna, skissar lite på frågeställningar, men är inte särdeles effektiv innan det är dags att åka på föreläsning. Vad har jag gjort hela förmiddagen? Öppnat adventskalendrar. Läst reklamblad och funderat starkt på att skaffa 32" widescreen på avbetalning. Med risk att hamna i avbetalningsfällan. Jag har kollat nyheter på nätet och ringt på en annons på en begagnad mobil. Lite för billig för att vara ostulen kanske... Jag har slagit in en julklapp för att testa nya pappret, snöret och etiketterna. I samma veva hittar jag lite kakeldekor från förra året, ihoprullat som en cigarr. Jag tar stora läkarboken och slätar ut dem innan jag sätter upp dem. För att se om de sitter kvar. Och det gör dem, så nu får de sitta där. Dags att åka till universitetet.

Efter föreläsningen skulle jag träffa två kriminologikompisar och bolla idéer, men jag börjar inse att mycket tid kommer försvinna ändå den här veckan, och det är 45 min dötid innan vi ska ses, så jag bestämmer mig för att åka hem och sätta igång och skriva istället.

Handlar på hemvägen och när jag kommer hem tänker jag att jag ska testa och koka kola, medan jag gör middag. Kolan kokas (och blir ursmarrig!), middag äts till Sunes Jul på DVD (fråga inte...) och eftersom det är 30 min till julkalendern gör jag ischoklad också. Den blir också kanongod, så jag äter choklad och ser på Sunes lillebrorsa. Tycker nog inte årets kalender verkar så rasande dålig. Får se hur det utvecklar sig. Har gett upp hopp om julstämning i de där kalendrarna, det var ett antal år sedan sist...

Tittar några sekunder på datorn, sätter på den och startar en fin mening på hemtentan. Vad gör jag nu då? Jaha, kanske man skulle ta en videokväll nurå. Bara gosa under en filt och kolla på något bra från filmhyllan. Har sett, har sett, har sett... kommer ihåg allt, kommer ihåg varenda replik... Det är dags att köpa nya filmer! Och inser att jag kanske skulle skriva den där tentan istället. Vissa tecken skrivs liksom i pannan på en...

Oj, så ringer min syster. Det var ett tag sedan vi pratade, så där försvann en halvtimme. Nu är jag tillbaka och... tja, inte är det hemtentan jag skriver på... Tänk om alla de här orden suttit i Word istället, då hade jag nästan varit klar nu!

Otroligt. Jag har tänkt på tentan hela dagen och verkligen riktat in mig på den. Men inget händer. Klockan är snart 8 och hela dagen har försvunnit utan att jag gjort ett skvatt. Det är en sådan dag. En sån där ni vet...