Man vill vara ärlig. Man vill inte såra någon. Alltså kan man inte vara ärlig. Jag blir tokig av att tassa runt, väga mina ord och mitt tonläge, säga det jag vill säga men samtidigt tänka på vem jag säger det till. En del kan man säga saker rakt ut till, andra måste man linda in det i bomull för och till vissa ska man helst dränka in bomullen i honung och socker också.
Jag blir tokig på sårbara människor och jag blir tokig på mig själv för att ha så dåligt tålamod med dem. Jag lindar in i bomull och skriker inombords. Hur kan du ta det så jävla personligt jag försöker ju bara vara konstruktiv och få saker gjorda!?!
Det är naturligtvis inte deras fel utan... jo det är visst deras fel. Det är åtminstone inte mitt fel att de vill missförstå allt man säger och tolka det till sin värsta nackdel. Jag sa att vi kanske skulle pröva en annan strategi eftersom det faktiskt går fortare och smidigare och vi har inte all tid i världen för tillfället, jag sa inte att din strategi var värdelös och att du är dum i huvet.
Om jag inte säger att den är värdelös så tycker jag inte det och om du då tror att den är det så är det du som tror det och inte jag. Blanda inte in mig i dina överanalyser och feltolkningar.
Jag borde sluta gulla runt utan säga det precis så rakt och ärligt som jag vill. Strunta i om någon blir sårad. Det går ju inte direkt fortare om jag i all tidspress dessutom ska behöva sockra och bomullslinda mina konkreta förslag. Folk får väl lösa sina tolkningsproblem på någon annans tid. En psykologs till exempel.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment