Nyårsångest

Om två veckor är det nyårsafton. När jag var liten fick jag alltid en klump i halsen när "Ring klocka, Ring" började ljuda ur tv:n. Det kändes som om 198X var på väg att dö och att vi bara inväntade sista sucken. Jag tyckte nyårsafton var en oerhört sorglig dag.

Så är det inte längre. Ibland är det en mysdag, ibland fest och 2001 ville jag t.o.m. bara att nyårsafton skulle gå över. 2001 var inget bra år. 11 september har ingen som helst plats hos mig, för det året fylldes med död och elände i mitt privatliv så det räckte. Jag sov faktiskt när tolvslaget kom och vaknade först av alla raketer. Och då var jag lättad över att 2001 äntligen var slut. 2002 kom som en befrielse. "Det kan i varje fall inte bli värre."

2002 stod jag i ett hörn av George Square i Glasgow och "betraktade" ett skotskt Hogmanay. Det var en härlig upplevelse på många sätt och jag var glad i sinnet, även om jag saknade vänner att dela upplevelsen med. 2002 hade varit ett kanonår med många nya erfarenheter och jag kände varken sorg eller längtan, bara en känsla av att befinna mig här-och-nu.

I år kommer jag vara någonstans i Edinburgh (troligen Princess Street) med två av mina bästa vänner. 2003 har varit sagolik på flera sätt och återigen har jag en sorgsen känsla av att jag inte vill att det ska ta slut. Att 2003 inte ska dö. Det är som när man är på en riktigt bra teater och råkar titta på klockan och ser att det bara är 10 minuter kvar. Man vill att tiden ska stanna, eller snurra bakåt, bara så man får vara med en gång till. "En gång till, mamma, snääääääälllllaaaaaaa."

Jag vet inte varför jag tar upp detta nu, två veckor i förväg. Kanske försöker jag förhala de sista 10 minutrarna...