Kan inte leva med dem, kan inte leva utan dem

Jag har växt ifrån min familj. Kan man göra det? Vi har ingenting gemensamt och att "umgås" med dem skapar bara irritation inombords. Jag skriver "umgås" för det vete fariken hur de definierar det ordet i vår familj. Det är samma sak varje gång vi ses; jag längtar oerhört efter att träffa och umgås med dem, sedan ses vi och ett par timmar senare känner jag bara att jag vill skrika rakt ut och åka hem till mitt liv igen, jag är lite småirriterad resten av kvällen och dagen efter längtar jag efter att se dem igen.

Jag har kommit fram till att en familj älskas bäst på avstånd. Får man tycka så?

Vissa saker slog mig tydligare än andra idag; Min familj pratar inte. Könsroller får man hemifrån. I min famlij är man ihop, man gör inget, man diskuterar inget, man bara är. (Så var fariken har jag fått mina åsikter ifrån?) Och "I am not where I belong". Det känns som hela min julafton var skriven av David Mamet - minus dialogen dårå...

På ett sätt är den där är-känslan rätt fin. Inga krav eller pressade situationer. Alla befinner sig under samma tak och det liksom räcker så. Som när mamma var i köket, mina bröder i brorsans rum och jag och pappa satt i vardagsrummet och slökollade på "nåt" på tv. Helt plötsligt bara puffar han på mitt ben och utbrister:
"Vad härligt att ha er här allihop".
Han verkade ha suttit och myst ett tag och det kändes liksom fint att det räcker med att sitta uttråkad i en fötölj för att glädja någon.

Samtidigt klättrar jag på väggarna i denna är-atmosfär. Jag borde kanske ha tagit med en bok. Jag föreslog att vi skulle spela kort. Pappa halvnappade, men det blev inget. Jag fick tre spel i julklapp, som upplagt för den där idylliska julaftonskvällen. Icke sa nicke. "Inte min grej", säger brorsan. (Nä, det ska väl vara joystick till dina spel, säger farsan klockrent) "Kan i alla fall inga frågor så utgången är ju given", säger mamma. Farsan skruvade lite på sig och mumlade nåt om "tv" och min andre bror mumlade nåt och smet in till datorn igen.

Suck. Det är så man umgås i min familj. Spela datorspel och kolla på tv. Vilket leder oss in på nästa reflektion.
"Kollade du på uppesittarkvällen igår?"
"Nä."
"Nähä... nä, det var inget bra ändå."
Slutkonverserat.
"Jag läste att han i Fame Factory ska vara med i melodifestivalen, vet du vem jag menar?"
"Nä, har aldrig sett Fame Factory."
"Nähä."
Slutkonverserat.
Vid några tillfällen uttryckte jag lite åsikter eller reflektioner i förhoppning att någon skulle nappa. Hade lika gärna kunnat meta utan krok alls. Man diskuterar inte i min familj.

Mamma fick en bok skriven av Dr. Phil och jag och min bror sa att man inte gärna ställer sig i kassakön med den boken. Jag tror faktiskt vi utbytte hela fyra-fem meningar innan jag uttryckte en åsikt som var längre än fem ord lång. Då tegs diskussionen ihjäl. Mamma hade då redan vid julklappsöppningen uttryckt hur bra hon tyckte han var och skulle just utveckla varför när pappa avbröt genom att öppna ännu ett paket med fiskegrejer. Känslor pratar man inte om. Det man inte pratar om finns inte. Inte konstigt att det är genom mina vänner jag lärt mig att sätta ord på vad jag känner. Något jag bloggat om på min engelska sida också.

I ett radioprogram uttryckte "tomten" att visst skulle flickor få dockor och pojkar bilar men det kommer också bli tvärtom den här julen. Jag tyckte det var en bra tomte. Mamma gjorde en av grimaserna bara hon kan göra när hon tycker nåt är fel.
"Nämen tänk på alla femåringar som nu sitter och blir alldeles förskräckta när han skrämmer dem så."
"Ja och tänk på alla femåringar som nu blir jätteglada för då kanske Elin äntligen får den där radiostyrda bilen hon alltid önskat sig." svarade jag direkt, med tydligt minne av hur min egen önskelista såg ut, i kontrast mot vad jag fick.

Det första irritationskornet dök upp när mina bröder bara lämnade matbordet efter lunchen utan att plocka undan efter sig och ännu mindre erbjuda sig att plocka undan något annat. Det andra dök upp när de kom undan med samma sak efter fikat. Droppen kom när alla var i vardagsrummet och mamma helt plötsligt säger:
"Ska du och jag ta och gå ut i köket och pyssla lite, Carina."
Med tydlig adress "fixa julbordet". Vadihelvetesjävlar! Chocken över den tydliga könsfördelningen blev så stor att min spontana reaktion inte alls blev genomtänkt. Istället för vara en markering mot ojämlikheten så tyckte jag bara det lät oförskämt och barnsligt.
"Nää," frustade jag, "det låter skittråkigt."
Jag vet, det ser inte bra ut i skrift heller... Men jag tänkte fan inte uppmuntra till detta. Jag föreslog redan i Oktober att vi, allihop, skulle hjälpas åt med julmaten. Vi var 5 vuxna människor i huset idag, mina bröder kan öppna burkar och lägga upp bröd lika bra som jag. När jag var tonåring irriterades jag över detta men trodde det bara var en "tonårsgrej". Nu vet jag att det är min syn på jämlikhet som står stick i stäv med min mors. Jag trodde bara inte jag nånsin skulle känna mig så feministisk som idag. Jag hade kanske inte trott att det så tydligt är i hemmet man måste börja om man nångång ska få jämlikhet ute i samhället...

"Visst ska det bli härligt att åka till värmen allihopa?" log pappa en gång under dagen och syftade på när hela familjen åker till Kanarieöarna på mammas 50-årsdag i vår.
"Jaa." sa min syster.
Jag sa ingenting. Jag tänkte bara på en dag ihop med min familj. Gånger sju.

Aaaaaaarrrggghhhh!!!!!!