Jag finns, alltså behövs jag, eller hur det nu var

Vi fick en ny chef i höstas och då blir det ju som det alltid blir. Allt ska ändras. Den här verkar ha en filosofi att hålla med så få egna anställda som möjligt och sedan hyra in personal vid "topparna". Vad jag tror om den filosofin hör inte till saken, så jag lämnar det därhän. Lagom till jul har han därför annonserat att en massa kassapersonal ska sägas upp. En efter en har fått beskedet och jag har bara väntat på min tur. En tjej som började i våras blev oerhört upprörd över att bli varslad. När jag kom till jobbet för ett par veckor sedan möttes jag av en minst sagt hätsk stämma:
"När började du jobba här?"
"I Juli."
"Jamengrattis, då kommer du också få sparken."

Turordningsregler. Man får undanta två. Hm, hm, kanske, kanske... Och faktiskt, jag börjar faktiskt tro att jag finns med i deras framtid. Idag undrade man om jag kunde börja ett par timmar tidigare den 24 Januari. Min provanställning övergår till fast den 14:e. Ska de säga upp mig med bara 2 veckors uppsägningstid måste de säga till den 13:e. Hur stora är oddsen att jag finns med i beräkningen den 24:e men inte den 27:e???

Det är för tidigt att ropa hej, men det kändes som ett tecken idag. Jag är behövd. Jag är önskvärd. Jag är bäst!