Äktenskap 2003

Har kommit på en helt vansinnig idé. Ett sätt för kompissinglar att både njuta äktenskapets och familjebildningens söta frukt och samtidigt behålla singelkakan. Allt tack vare vår liberala och progressiva lagstiftning.

Ni vet, som singel är det era föräldrar som ärver er när ni dör (hur kul är det?) och försäkringsbolagen älskar er för livförsäkringen utfaller inte till någon (inte ens till era föräldrar). Ni har ingen att skatteplanera tillsammans med ("du tar huslånet, jag tar aktierna och vi får tillbaka mer än om vi skrivit under den färdigtryckta blanketten") och överhuvudtaget finns ingen "next of kin" andra än... mamma och pappa. Skitskoj när man är runt 30.

Lite synd också, för din bästa kompis och du är tajtare än systrar, båda har stadig ekonomi och båda börjar bli övertygade om att den där riddaren svängde fel i Rimbo och aldrig kommer hitta hit. Ni vill båda ha barn, men inte vara ensamstående. Ni vill båda ha någon att komma hem till som frågar hur dagen varit, någon att äta frukost och snacka strunt med, men samtidigt kunna fortsätta flörta runt och dejta - ifall den där riddaren nu bara tog fel avfart och sitter på Sture och väntar.

Alltså. Gift dig med din bästa kompis!

Vi får såklart rucka lite i vår bestämda uppfattning om äktenskapet som en romantisk instutition, men som tur är har lagstiftaren gett oss en suverän möjlighet för vår rent juridiska affärsuppgörelse. Aldrig har termen "registrerat partnerskap" passat in bättre än i detta affärsmässiga sammanhang. Vi registrerar ett partnerskap med vår bästis, ärver varandra, får varandras livförsäkringar, samtaxerar osv och det fina i kråksången är att OM den där riddaren dyker upp så kan vi smidigt och enkelt skilja oss (eftersom vi båda är införstådda med detta och lämnar in gemensam skilsmässoansökan) och ingå det riktiga äktenskapet, i alla känslomässiga betydelser, med vår nye man/kvinna. Tack och lov bor vi i Sverige, utan barn fixar vi skilsmässa på ett par veckor, med barn på ett halvår. Det tar längre än så att planera ett nytt (riktigt) bröllop...

Skulle vi inte vilja dela alla prylar med bästisen upprättar vi bara ett äktenskapsförord. Vill vi inte dela lägenhet med någon behöver vi inte det heller. Vi kan helt enkelt fortsätta våra liv, med separat boende och ekonomi, men dra nytta av äktenskapets fördelar.

Vill vi skaffa barn har vi kvinnor möjlighet att inseminera. Vill vi adoptera är det fritt fram. Frågan är kanske om man tagit ställning till kompisadoptioner än, men ensamstående kvinnor kan faktiskt adoptera. Fast vi är inte ensamstående. Äh, får väl vara homosexuell i pappren då. Vi är ju gifta på pappret också, så. Och varför inte skaffa varsitt barn på en gång?

Och helt plötsligt inställer sig frågan; vad var det nu vi skulle ha mannen till mer än sex...?