De två sista månaderna har jag sett fram emot idag, dagen då jag får summera året som varit. Sånt tycker jag är kul. Men jag har liksom tappat lusten. Det är säkert inte alls så man ska reagera just nu, med förlamning, men som Medveten också skriver så verkar det vara något som går... Årets Fiasko, Årets Stolpe-ut och Årets Katastrofmatch känns hur som helst oerhört futtiga. Jag skulle nästan skämmas över att i dagens läge klaga på en jobbig straffläggning i EM.
Å andra sidan är det nog just sånt här man ska ägna sig åt just nu; ytligt trams som får en att glömma bort att gråta för en minut. Jag ska fundera på saken. Just nu är jag inte på humör.
Har funderat på hur jag skulle kunna hjälpa till rent konkret. Jag är ingen läkare eller något, men en fixarsork. Jag kan bära bräder, flytta människor, lyfta och transportera. Jag kan prata lugnande med barn, vara medmänniska, dela ut material, skriva listor och bocka av. Men sådana sorkar finns det redan, behovet av expertis verkar vara större, och inte ens dem finns det plats för. Det är väl lite som med volontärer på härbärgerna på julafton - det kan bli för mycket av det goda när alla vill vara med.
Min ekonomi tillåter heller inte den minsta ekonomiska hjälp - tyvärr tror jag inte hyresbolaget godkänner "bidrag till tsunami-katstrofen" som ursäkt när jag inte betalar nästa hyra. (Japp, det är så illa.) Kom så på att man ju kunde ringa telefonnummer och skänka pengar. Trodde i min enfald att det skulle komma på telefonräkningen - om två månader - så jag ringde in. Men icke, de skickar ett inbetalningskort. Helt plötsligt verkade det som en väldigt långsam hjälp. Innan mina pengar nåt fram är vi väl i mitten av nästa vecka!
Å andra sidan är en långsam inbetalning garanterat en bättre hjälp än en förlamning.
31 December 2004
30 December 2004
Rapport från kassalinjen
Kan meddela att det är två - väldigt distinkta - menyer som gäller för nyårsafton;
1) Hummer och/eller skaldjur. Någonting med frusna bär till efterrätt.
2) Tacos. Marängswiss/marängtårta till efterrätt.
Alla äter chips till kvällen.
Själv blir det en tvåa, utan marängswiss fast med chips. Och dip.
1) Hummer och/eller skaldjur. Någonting med frusna bär till efterrätt.
2) Tacos. Marängswiss/marängtårta till efterrätt.
Alla äter chips till kvällen.
Själv blir det en tvåa, utan marängswiss fast med chips. Och dip.
28 December 2004
Även ekonomiska jättar kostar på sig generositet i dagsläget
Mobiltelefonbolag bjuder på gratis samtal från krisområdena i Asien i 48 timmar så att folk kan kontakta sina anhöriga hemma i Sverige. Det glädjer mig att läsa om sådana generösa erbjudanden. Man kunde i och för sig tänka sig att angelägenheten att ringa från Sverige är minst lika stor, framförallt när man knappast kan räkna med att information om erbjudandet når fram där borta. Det kan inte vara lätt att hitta internet i kaoset.
Men gesten är fin och det känns bra att stora bolag faktiskt kan göra saker som de tjänar nada på - annat än goodwill. Alla cyniska kommentarer lämnar jag därför därhän och nöjer mig med att glädjas och hoppas att folk nappar.
Men i ett läge som detta tror jag faktiskt inte det är minutkostnaderna - hur höga de än är - som avstår en från att ringa hem 1 minut och säga att man lever... Erbjudandet kan väl därför knappast ses som annat än en god gest.
Men gesten är fin och det känns bra att stora bolag faktiskt kan göra saker som de tjänar nada på - annat än goodwill. Alla cyniska kommentarer lämnar jag därför därhän och nöjer mig med att glädjas och hoppas att folk nappar.
Men i ett läge som detta tror jag faktiskt inte det är minutkostnaderna - hur höga de än är - som avstår en från att ringa hem 1 minut och säga att man lever... Erbjudandet kan väl därför knappast ses som annat än en god gest.
Dagens i-landsproblem: att tvingas äta finmat.
Tänkte inte så mycket på middag, mer än att jag bara har tråkiga kombinationer hemma och därför tänkta köpa något "kul" när jag ändå skulle ner till affären och köpa SL-kort.
Så ringde Mia och vi pratade om spenatsoppa. Jag beskrev hur jag gjorde den och - pling - spenatsoppa som är så gott! Men kanske inte vad jag tänkt idag. Mia skulle käka entrecote och lite sugen på rött kött med bearnaise blev jag allt...
Kom så till affären och - huvudet stod still. Jag stod vid färsk- och frysavdelningen i 10 minuter(!) och funderade. Jag var verkligen inte sugen på någonting. Inte ett smack. Inte ens på "onyttiga" saker som pizza och våfflor. Nej, jag vet, det är ingen mat, men förstå poängen i så fall.
Till slut blev det nästan pinsamt att smyga runt bland diskarna, så jag tog en dyr lövbiff och ett paket pommes. När jag kom hem var jag inte det minsta sugen. Jag hatar att "tvingas" äta finmat!
Pommes fritesen är i ugnen. Under tiden tänkte jag börja med spenatsoppan - som ska bli matlåda ett tag framöver. Den blev klar. Och jösses vad god den var! Om den var så här god förra gången jag gjorde den, för sisådär fem år sedan, varför har jag då inte gjort den oftare?!
Nu har jag tvingat in mig själv i vardagsrummet för annars kommer jag provsmaka slut på godsaken. Jag får ju inte bli mätt innan finmaten är slut. Den som jag inte känner för.
Undrar just när man föredrog spenat framför finmat sist?
Vilka problem man har...
Så ringde Mia och vi pratade om spenatsoppa. Jag beskrev hur jag gjorde den och - pling - spenatsoppa som är så gott! Men kanske inte vad jag tänkt idag. Mia skulle käka entrecote och lite sugen på rött kött med bearnaise blev jag allt...
Kom så till affären och - huvudet stod still. Jag stod vid färsk- och frysavdelningen i 10 minuter(!) och funderade. Jag var verkligen inte sugen på någonting. Inte ett smack. Inte ens på "onyttiga" saker som pizza och våfflor. Nej, jag vet, det är ingen mat, men förstå poängen i så fall.
Till slut blev det nästan pinsamt att smyga runt bland diskarna, så jag tog en dyr lövbiff och ett paket pommes. När jag kom hem var jag inte det minsta sugen. Jag hatar att "tvingas" äta finmat!
Pommes fritesen är i ugnen. Under tiden tänkte jag börja med spenatsoppan - som ska bli matlåda ett tag framöver. Den blev klar. Och jösses vad god den var! Om den var så här god förra gången jag gjorde den, för sisådär fem år sedan, varför har jag då inte gjort den oftare?!
Nu har jag tvingat in mig själv i vardagsrummet för annars kommer jag provsmaka slut på godsaken. Jag får ju inte bli mätt innan finmaten är slut. Den som jag inte känner för.
Undrar just när man föredrog spenat framför finmat sist?
Vilka problem man har...
Dagens rysare
Någongång i mitt liv hoppas jag förstå troende människor. Tills dess kan jag inte hjälpa att jag läser sådant här och - ryser. Det är som att jag först inte förstår om det är på skämt eller allvar. När jag sedan leker med tanken att det skulle vara allvar, då löper en kall kår längs ryggraden.
Jag tänkte först bemöta texten med lite invändningar, men jag tror att jag låter bli. Den får stå för sig själv.
Vill bara säga, att Gud är fanimig inte god någonstans. Oavsett om man baserar tron på bibeln eller verkligheten. Kärlek? Beskrivningen av Gud låter precis som beskrivningen av den hustru- och barnmisshandlande äkta mannen vi idag försöker rädda samhället ifrån. Denne man visar sin familj kärlek på ett precis lika sjukt sätt som kristnas Gud visar människorna sin kärlek. Vore jag troende skulle jag inte hylla en sådan maktfullkomlig och hänsynslös vettvilling.
Katastrofer är katastrofer, men blanda inte in sagofigurer i saken. Behöver man en låtsaskompis att söka tröst hos i kritska lägen så gör det, men att börja hävda att låtsaskompisen hade ett finger med - eller inte med - i spelet... Kom igen. Trodde Alfons pappa på att Molgan använde sågen?
Jag tänkte först bemöta texten med lite invändningar, men jag tror att jag låter bli. Den får stå för sig själv.
Vill bara säga, att Gud är fanimig inte god någonstans. Oavsett om man baserar tron på bibeln eller verkligheten. Kärlek? Beskrivningen av Gud låter precis som beskrivningen av den hustru- och barnmisshandlande äkta mannen vi idag försöker rädda samhället ifrån. Denne man visar sin familj kärlek på ett precis lika sjukt sätt som kristnas Gud visar människorna sin kärlek. Vore jag troende skulle jag inte hylla en sådan maktfullkomlig och hänsynslös vettvilling.
Katastrofer är katastrofer, men blanda inte in sagofigurer i saken. Behöver man en låtsaskompis att söka tröst hos i kritska lägen så gör det, men att börja hävda att låtsaskompisen hade ett finger med - eller inte med - i spelet... Kom igen. Trodde Alfons pappa på att Molgan använde sågen?
27 December 2004
Nordirland: Fortsättning följer på tidigare vardagsproblem
Det sekteristiska våldet mot den 15-åriga tjejen jag berättade om förra veckan har skapat ett spänt läge i hela norra Belfast. Nu rapporteras att protestantiska tonåringar inte vågar gå ut och shoppa eftersom kringboende katoliker är uppretade och tonåringarna utsätts för sekteristiska tillmälen när de visar sig. Vissa tuffingar åker även runt i bilar och jagar protestanter. Några killar i lägre tonåren blev t ex verbalt attackerade från en bil vid en busshållsplats i lördags.
Om man åtminstone kunde ge sig på folk i sin egen ålder. Hur macho är det att ge sig på småungar? Va?! Men det är ju effektivt, inget retar väl upp folk så mycket som när man ger sig på unga människor. Frågan är vad man vill uppnå med det bara. Behövs verkligen ett ytterligare spänt läge just nu?
I eftermiddags hittade man f ö (ännu) en brandbomb. Denna gång i en ficka på ett klädesplagg i en sportaffär. Senaste veckans våg av brandbomber har kopplats till republikanska paramilitära organisationer.
I en ficka? Jag måste faktiskt erkänna att jag är lite imponerad över att man över huvud taget hittar de där små prylarna. Jag menar, tänk hur mycket kläder det finns i en sportaffär. Affärsägarna uppmanas att undersöka lokalerna regelbundet och noga, vilket de säkert gör på eget bevåg också, men ryms katastrof-prylen i en ficka så är det väl nästan mer tur än skicklighet som gör att man hittar dem. Eller?
Om man åtminstone kunde ge sig på folk i sin egen ålder. Hur macho är det att ge sig på småungar? Va?! Men det är ju effektivt, inget retar väl upp folk så mycket som när man ger sig på unga människor. Frågan är vad man vill uppnå med det bara. Behövs verkligen ett ytterligare spänt läge just nu?
I eftermiddags hittade man f ö (ännu) en brandbomb. Denna gång i en ficka på ett klädesplagg i en sportaffär. Senaste veckans våg av brandbomber har kopplats till republikanska paramilitära organisationer.
I en ficka? Jag måste faktiskt erkänna att jag är lite imponerad över att man över huvud taget hittar de där små prylarna. Jag menar, tänk hur mycket kläder det finns i en sportaffär. Affärsägarna uppmanas att undersöka lokalerna regelbundet och noga, vilket de säkert gör på eget bevåg också, men ryms katastrof-prylen i en ficka så är det väl nästan mer tur än skicklighet som gör att man hittar dem. Eller?
Att gripa det ofantliga - katastrofen i Asien.
Katastrofen kring Indiska Oceanen är inte obegriplig. För att begripa eller inte begripa något så måste det finnas något att begripa. Katastrofen är ogripbar. Den är så stor, det är ett så stort geografiskt område som berörs, så många länder, så många människor. Jag kan inte gripa tag i det, det får inget sammanhang, ingen betydelse. Jag får en osäker men ändå en siffra på antal saknade och antal döda. Sakta tar jag in siffran i huvudet, men precis när jag ska gripa tag i den får jag en ny siffra och det bräckliga greppet slinter. Hela katastrofen är ogripbar.
Jag vet att en bekant befinner sig någonstans i Indonesien. Tre andra befinner sig någonstans i södra Thailand. Två stamkunder bunkrade veckotidningar i onsdags inför månadsresan till Phuket. Jag önskade dem trevlig resa. Jag hoppas de sitter i ett träd någonstans, utom räckhåll.
TV har börjat hitta svenskar att filma. Kända, svenska researrangörer och flygbolag listas. Thailand framstår som nya Mallorca. Alla är där. Bron mellan Thailand och Sverige har aldrig varit kortare. Katastrofen sköljer som en jättevåg hela vägen hit. Det finns en anhörig i varje skärrad blick i matbutiken.
När uppgifterna slutar skölja som tidvågor i tv-rutan, när siffror och namn blir synliga i det efterföljande lugnet, då kanske det ogripbara blir gripbart. Då kanske det blir obegripligt.
Jag vet att en bekant befinner sig någonstans i Indonesien. Tre andra befinner sig någonstans i södra Thailand. Två stamkunder bunkrade veckotidningar i onsdags inför månadsresan till Phuket. Jag önskade dem trevlig resa. Jag hoppas de sitter i ett träd någonstans, utom räckhåll.
TV har börjat hitta svenskar att filma. Kända, svenska researrangörer och flygbolag listas. Thailand framstår som nya Mallorca. Alla är där. Bron mellan Thailand och Sverige har aldrig varit kortare. Katastrofen sköljer som en jättevåg hela vägen hit. Det finns en anhörig i varje skärrad blick i matbutiken.
När uppgifterna slutar skölja som tidvågor i tv-rutan, när siffror och namn blir synliga i det efterföljande lugnet, då kanske det ogripbara blir gripbart. Då kanske det blir obegripligt.
26 December 2004
Femman v. 52
Veckans femma tar ett retrospektivt sikte på julen.
1. Hade du en god jul?
Ja, det hade jag faktiskt. Förutom två smärre undantag och avsaknaden av snö så kunde den inte vara mycket bättre tror jag. Det var mycket skoj, skratt och mys i vårt hus på julaftonen.
2. Vad tyckte du om årets julvärd? Är det viktigt vem det är?
Jomen den där Kirchberg var väl ok. Inte vet jag. Ärligt talat bryr jag mig inte, vem som helst kan väl berätta en anekdot och tända ett ljus, det är ju inte precis "Ring klocka ring" vi talar om. Men så ser jag ju bara värden den där minuten före Kalle också, sedan ser jag ingen tv mer.
3. Bästa julklappen, varför?
Hm... Rent personligt är det dött lopp mellan de fantastiskt snygga skålarna jag fick av mormor och morfar (för att de just var så fantastiskt snygga) och halsbandet och armbandet jag fick av min syster, för de var otroligt tjusiga, blev kär direkt.
Kvällens bästa julklapp var nog "spindeln" med 5 paket i ett snöre, som vi fått av min syster som behövde jobba hela dagen. På rimmet skrev hon något om att när vi öppnade paketet så skulle det vara som om syrran var där. Vi körde "ett, två, tre, riv och slit" och öppnade samtidigt. Alla fick varsin teddybjörn. Det var kul!
4. I Sverige firas ju julaftonen, så vad gjorde du på juldagen?
Som alltid; jobbade. Bra pengar.
5. Bandy, hockey eller rea; vad gäller på annandagen?
Jaa... nu har jag väl bara varit på bandy en annandag i mitt liv så det brukar vara hockey som gäller, och så kollar jag igenom resterna på rean någon annan dag. Men i år så jobbade jag även idag, så jag tänkte på pengarna jag sparade istället.
1. Hade du en god jul?
Ja, det hade jag faktiskt. Förutom två smärre undantag och avsaknaden av snö så kunde den inte vara mycket bättre tror jag. Det var mycket skoj, skratt och mys i vårt hus på julaftonen.
2. Vad tyckte du om årets julvärd? Är det viktigt vem det är?
Jomen den där Kirchberg var väl ok. Inte vet jag. Ärligt talat bryr jag mig inte, vem som helst kan väl berätta en anekdot och tända ett ljus, det är ju inte precis "Ring klocka ring" vi talar om. Men så ser jag ju bara värden den där minuten före Kalle också, sedan ser jag ingen tv mer.
3. Bästa julklappen, varför?
Hm... Rent personligt är det dött lopp mellan de fantastiskt snygga skålarna jag fick av mormor och morfar (för att de just var så fantastiskt snygga) och halsbandet och armbandet jag fick av min syster, för de var otroligt tjusiga, blev kär direkt.
Kvällens bästa julklapp var nog "spindeln" med 5 paket i ett snöre, som vi fått av min syster som behövde jobba hela dagen. På rimmet skrev hon något om att när vi öppnade paketet så skulle det vara som om syrran var där. Vi körde "ett, två, tre, riv och slit" och öppnade samtidigt. Alla fick varsin teddybjörn. Det var kul!
4. I Sverige firas ju julaftonen, så vad gjorde du på juldagen?
Som alltid; jobbade. Bra pengar.
5. Bandy, hockey eller rea; vad gäller på annandagen?
Jaa... nu har jag väl bara varit på bandy en annandag i mitt liv så det brukar vara hockey som gäller, och så kollar jag igenom resterna på rean någon annan dag. Men i år så jobbade jag även idag, så jag tänkte på pengarna jag sparade istället.
Vad är det med fortsättningen som är så bra?
Jag har nog missat något väsentligt; men varför är folk så angelägna om att önska God Fortsättning? Före jul önskade jag kunder God Jul, men det var väl blandat hur viktigt folk tyckte att den hälsningen var. Igår tror jag banne mig 90% önskade God Fortsättning det första de gjorde. Jag hänger inte riktigt med. Är God Jul för barnen och God Fortsättning för vuxna? Varför önskar man God Fortsättning över huvud taget? Vad betyder det?
För mig betyder det ingenting, så jag håller mig till God Jul före jul och Gott Nytt År före nyårsafton. Alla andra kvasihälsningar - god fortsättning, gott slut, god fortsättning på det nya året... - får vara. Jag bara undrar hur det kommer sig att dessa är mer populära. God fortsättning, slutar inte julen på annandagen i vilket fall? Eller är det bara för att man alltid jobbar i mellandagarna som man tycker så?
För mig betyder det ingenting, så jag håller mig till God Jul före jul och Gott Nytt År före nyårsafton. Alla andra kvasihälsningar - god fortsättning, gott slut, god fortsättning på det nya året... - får vara. Jag bara undrar hur det kommer sig att dessa är mer populära. God fortsättning, slutar inte julen på annandagen i vilket fall? Eller är det bara för att man alltid jobbar i mellandagarna som man tycker så?
25 December 2004
Fredagsfyran, v. 52
Tema: Jultraditioner
1. Vad innebär julhelgen för dig?
Som så ofta så innebär den julfirande med familjen på julafton och jobb resten av dagarna.
2. Hur skulle du vilja att julhelgen var?
Ledig alla röda dagar så man kan känna lite julefrid och jullov. Och då skulle jag gärna vilja ha snö och fint väder så man bara kan gå runt och mysa.
3. Är traditioner viktiga?
Både och. Dem man gillar är viktiga, de andra tenderar att bli en börda. Jag tycker ju inte att man "ska hålla på traditionerna" bara för att det ska vara så, vet man inte varför och känns de fåniga så är det nog dags att ifrågasätta dem. Inget är så heligt att man inte kan ändra det.
4. Finns det någon jultradition du absolut skulle vilja slippa?
Ja, en. Men det är inte upp till mig att ändra den. I övrigt har jag bara sådana jag vill ha. Fast dessa tenderar att bli fler och fler för varje år. Jag förstår inte...
1. Vad innebär julhelgen för dig?
Som så ofta så innebär den julfirande med familjen på julafton och jobb resten av dagarna.
2. Hur skulle du vilja att julhelgen var?
Ledig alla röda dagar så man kan känna lite julefrid och jullov. Och då skulle jag gärna vilja ha snö och fint väder så man bara kan gå runt och mysa.
3. Är traditioner viktiga?
Både och. Dem man gillar är viktiga, de andra tenderar att bli en börda. Jag tycker ju inte att man "ska hålla på traditionerna" bara för att det ska vara så, vet man inte varför och känns de fåniga så är det nog dags att ifrågasätta dem. Inget är så heligt att man inte kan ändra det.
4. Finns det någon jultradition du absolut skulle vilja slippa?
Ja, en. Men det är inte upp till mig att ändra den. I övrigt har jag bara sådana jag vill ha. Fast dessa tenderar att bli fler och fler för varje år. Jag förstår inte...
24 December 2004
Vad är det i klapparna?
Julklappsrim är en tradition som kommer och går i min familj. Mamma brukar, som sagt, leverera nödrim som livar upp stämningen i hela huset. Pappa kan köra stenhårt med
"här kommer en mysig grej,
till en underbar tjej"
- till alla tjejer i familjen. Det är nästan humor, det med.
Med risk för evigt förlöjligande; här kommer mitt bidrag i år. Vad får min familj i julklapp? Gissa och vinn en uppgradering på tomtens önskelista till nästa år. Facit kommer efter julklappsutdelningen:
Mamma:
Man kan ge nåt kul
Eller nåt praktiskt
Men just denna jul
Ger jag kärlek, faktiskt
Pappa:
En kulen nattinattinatt
Min båt jag styrde
På havets vågadevågadivåg
Så skummet yrde
Och vart jag sågadisågadisåg
På havets vågadivågadivåg
En juleklappetiklappetiklapp
Till dig jag såg
- den får du nu.
Syster:
En varm själ i en kall kropp
Fryser lik förbannat
Men titta här, nu finns det hopp
När du detta paket anammat
Bror 1:
En partykille
En knivskarp poet
Även ett sofistikerat snille
Kan i vardagen gå bet
Öppna öl, laga prylar, klipp och skär ut
Dela med av din visdom när jobben är slut
Bror 2:
"Hade jag varit en pepparkaka
hade tomten och bocken polat med mig
Men nu e jag ej nåt som du kan baka
Så snälla Anders, ta med mig till dig
Jag vet att jag inte är minsta fet
Men jag bjuder på snus om du saknar gnet"
Uppdatering 25/12 kl 16.34:
Jag förstår inte. Alla bara skrattade åt mig. Nu blev jag utsedd till familjens värsta rimmare. "För att det är omöjligt att gissa vad det är." Men det var väl det som var poängen? Det är väl inget kul om man vet vad det är innan man öppnar. Det roliga är väl att efteråt se (den ibland långsökta) kopplingen i ett slags "ahaaa".
Alla utom pappa hade rimmat i år. Jag sa ju att det kommer och går! Jag vet inte vem som kom med mest långsökta och sjuka saker, mina bröders rim fick mig att vika mig av skratt och min syster var både fräck och långsökt. Jag hävdar bestämt att jag inte var värst. Vi hade hur som helst en kul stund vid julklappsöppningen.
Mina bröder buade ut mig för rimmet till mamma och jag svarade med att säga "ah, och där steg mitt arv". Mina bröder kontrade med att fjäska för mamma resten av kvällen, för att jämna ut försprånget. :-) Men jag tyckte alldeles särskilt om det rimmet, för jag tyckte det var lite smart att få in filmens titel... Mamma greppade att farsans rim var en sång i alla fall, så hon började nynna. Farsan vrickade tungan.
Facit: Mamma fick DVD:n Love Actually. Pappa fick DVD:n Master & Commander. Syrran fick halsduk och värmeljus. Bror 1 fick kylskåpspoesi och typ schweizisk armékniv. Bror 2 fick en spargris med småmynt i.
"här kommer en mysig grej,
till en underbar tjej"
- till alla tjejer i familjen. Det är nästan humor, det med.
Med risk för evigt förlöjligande; här kommer mitt bidrag i år. Vad får min familj i julklapp? Gissa och vinn en uppgradering på tomtens önskelista till nästa år. Facit kommer efter julklappsutdelningen:
Mamma:
Man kan ge nåt kul
Eller nåt praktiskt
Men just denna jul
Ger jag kärlek, faktiskt
Pappa:
En kulen nattinattinatt
Min båt jag styrde
På havets vågadevågadivåg
Så skummet yrde
Och vart jag sågadisågadisåg
På havets vågadivågadivåg
En juleklappetiklappetiklapp
Till dig jag såg
- den får du nu.
Syster:
En varm själ i en kall kropp
Fryser lik förbannat
Men titta här, nu finns det hopp
När du detta paket anammat
Bror 1:
En partykille
En knivskarp poet
Även ett sofistikerat snille
Kan i vardagen gå bet
Öppna öl, laga prylar, klipp och skär ut
Dela med av din visdom när jobben är slut
Bror 2:
"Hade jag varit en pepparkaka
hade tomten och bocken polat med mig
Men nu e jag ej nåt som du kan baka
Så snälla Anders, ta med mig till dig
Jag vet att jag inte är minsta fet
Men jag bjuder på snus om du saknar gnet"
Uppdatering 25/12 kl 16.34:
Jag förstår inte. Alla bara skrattade åt mig. Nu blev jag utsedd till familjens värsta rimmare. "För att det är omöjligt att gissa vad det är." Men det var väl det som var poängen? Det är väl inget kul om man vet vad det är innan man öppnar. Det roliga är väl att efteråt se (den ibland långsökta) kopplingen i ett slags "ahaaa".
Alla utom pappa hade rimmat i år. Jag sa ju att det kommer och går! Jag vet inte vem som kom med mest långsökta och sjuka saker, mina bröders rim fick mig att vika mig av skratt och min syster var både fräck och långsökt. Jag hävdar bestämt att jag inte var värst. Vi hade hur som helst en kul stund vid julklappsöppningen.
Mina bröder buade ut mig för rimmet till mamma och jag svarade med att säga "ah, och där steg mitt arv". Mina bröder kontrade med att fjäska för mamma resten av kvällen, för att jämna ut försprånget. :-) Men jag tyckte alldeles särskilt om det rimmet, för jag tyckte det var lite smart att få in filmens titel... Mamma greppade att farsans rim var en sång i alla fall, så hon började nynna. Farsan vrickade tungan.
Facit: Mamma fick DVD:n Love Actually. Pappa fick DVD:n Master & Commander. Syrran fick halsduk och värmeljus. Bror 1 fick kylskåpspoesi och typ schweizisk armékniv. Bror 2 fick en spargris med småmynt i.
God jul på er!
Pojken på4-5 år hoppar jämnfota upp och ner som en besatt.
"Åh, pappa, pappa, jag är så nervös så jag vet inte vad jag ska göra! Jag kommer inte kunna sova inatt!"
Det var signalen för mig igår - nu är det jul!
Har precis avnjutit sista avsnittet av julkalendern - jo, det var faktiskt en riktig höjdare! Hela boken är full av favoritcitat. Sabba! Nu på morgonen har jag också gjort rödkålssallad (kall variant med purjolök och äpple) och renskrivit julklappsrimmen. De är så dåliga så de är roliga, tror jag. Morsan är proffs på det där med dåliga julklappsrim. Hennes är hysteriska. Man kan inte läsa dem på förhand för hon skriver verkligen vad man får, men hennes nödrim - och orim - är guld för oss med torr humor. En dag ska vi göra en bok av dem. Kanske när hon fyller 75 vad det lider.
Nästa punkt på dagordningen är att äta frukost - till Trolltyg i tomteskogen!
God Jul på er allesammans!
"Åh, pappa, pappa, jag är så nervös så jag vet inte vad jag ska göra! Jag kommer inte kunna sova inatt!"
Det var signalen för mig igår - nu är det jul!
Har precis avnjutit sista avsnittet av julkalendern - jo, det var faktiskt en riktig höjdare! Hela boken är full av favoritcitat. Sabba! Nu på morgonen har jag också gjort rödkålssallad (kall variant med purjolök och äpple) och renskrivit julklappsrimmen. De är så dåliga så de är roliga, tror jag. Morsan är proffs på det där med dåliga julklappsrim. Hennes är hysteriska. Man kan inte läsa dem på förhand för hon skriver verkligen vad man får, men hennes nödrim - och orim - är guld för oss med torr humor. En dag ska vi göra en bok av dem. Kanske när hon fyller 75 vad det lider.
Nästa punkt på dagordningen är att äta frukost - till Trolltyg i tomteskogen!
God Jul på er allesammans!
23 December 2004
Jag hoppas att han inte var polis
Jag är upprörd, men vet inte hur upprörd jag bör vara. Jag är nämligen fortfarande osäker på om det var en riktig polis jag hade som kund igår.
Först kom ett medelålders par av den mer härjade typen. De är alltid trevliga och mig veterligen har vi aldrig haft några problem med dem. (Tvärtom har de fått positiva kommentarer när vi diskuterat säkerhetsfrågor.) Efter dem kom en medelålders herre som gav dem lång blick när de gick.
"Se upp med dem." sa han lågt till mig. Jag blev helt tagen på sängen. Han sa något mer i samma stil och jag mumlade väl ett artigt "jasså". (Hm, jag tror det var artigt, eller av ren förvåning för att jag inte visste vad jag skulle säga.)
"Se upp med dem. Du såg väl vilken blick jag gav honom när han såg mig."
"Njae, jag missade nog det." sa jag och hoppades att han skulle sluta prata, för jag visste inte riktigt vart han ville komma.
I det läget viker han sin plånbok så att ett polismärke syns och jag gjorde väl misstaget att säga:
"Jaha, så ni känner varandra sedan tidigare." Sådär bara för att vara artig, för även om mannen verkar märklig så är han min kund som jag expedierar just då. (Tyst min mun får du socker!)
"Ja, jag såg dem i butiken så jag följde efter dem en stund, men deras väska verkar tom." Och så pratar han vidare.
Då började varningslampan snurra inom mig. Ville han påstå att han är en ansvarstagande polis som gör oss en tjänst? För det första har jag med polisen att göra väldigt ofta i mitt jobb som publikvärd. Jag har även att göra med folk som påstår sig vara polis; de flesta av dem är det inte. Varför? Därför att riktiga poliser sällan känner att de måste skrävla om det. Har under mina sju år stött på blott två undantag på den punkten. Vill riktiga poliser visa att de är polis viker de diskret - och oftast tyst - fram sin legitimation, oavsett om de är i tjänst eller inte. Det är min erfarenhet. De viker inte sin plånbok och visar ett sabla polismärke. Vad visar det?
För det andra är min erfarenhet att tomma tunnor skramlar bäst i dessa fall. Riktiga poliser är diskreta både med vad de säger, när och till vem. En riktig polis hade möjligen diskret, när vi stod precis mitt emot varandra, informerat mig med låg röst om det nu var något han tyckte att jag borde känna till just då. Han hade inte pratat i de gåtor och med den volymen min kund gjorde och han hade definitivt inte fortsatt medan han stod och packade sina varor.
"Ja, nu är det väl inte stöld han är mest känd för. Den herren har betydligt tyngre strängar på sin lyra." säger kunden och antyder i tonläget att han vill att jag ska fråga 'vaddå'. Men det gör jag inte. Jag exploderar inombords. Han har ingen anledning att stå och säga allt detta till mig. Han har ingen anledning att förfölja våra kunder i butiken bara för att de ser härjade ut - eller kanske för att de stött på varandra i andra sammanhang. Om nu mannen inte sysslar med stöld utan med tyngre grejer, vad ska då jag se upp med? Varför måste då han förfölja dem och hålla koll på deras väska?
Dessa tyngre grejer skulle kunna handla om narkotika, för båda uppvisar ett beteende som tyder på långvarigt, tungt missbruk. Jag hade mycket jag skulle velat replikera med, angående konstruerad brottslighet, marginalisering, stämpling och professionalism, men här slits jag mellan lusten att säga ifrån, drivkraften att korrigera vad jag tycker är orätt attityd och beteende och det faktum att jag i detta läge har med en kund att göra i en servicesituation. Jag väljer att uppvisa ett professionellt beteende i min yrkesroll istället, och önskar kunden god dag och god jul. Det hade inte sett bra ut inför resten av kön om jag börjat läsa lusen av honom.
Och dessutom kanske han faktiskt var polis - och då hade jag blivit ännu mer upprörd över hans oprofessionella beteende och risken är att det hade blivit en scen om jag väl tagit en diskussion med honom. Så jag hoppas helt enkelt att han inte var det. Hur som helst tror jag att jag gjorde rätt som teg ihjäl honom. Han fick uppmärksamhet så det räckte.
Först kom ett medelålders par av den mer härjade typen. De är alltid trevliga och mig veterligen har vi aldrig haft några problem med dem. (Tvärtom har de fått positiva kommentarer när vi diskuterat säkerhetsfrågor.) Efter dem kom en medelålders herre som gav dem lång blick när de gick.
"Se upp med dem." sa han lågt till mig. Jag blev helt tagen på sängen. Han sa något mer i samma stil och jag mumlade väl ett artigt "jasså". (Hm, jag tror det var artigt, eller av ren förvåning för att jag inte visste vad jag skulle säga.)
"Se upp med dem. Du såg väl vilken blick jag gav honom när han såg mig."
"Njae, jag missade nog det." sa jag och hoppades att han skulle sluta prata, för jag visste inte riktigt vart han ville komma.
I det läget viker han sin plånbok så att ett polismärke syns och jag gjorde väl misstaget att säga:
"Jaha, så ni känner varandra sedan tidigare." Sådär bara för att vara artig, för även om mannen verkar märklig så är han min kund som jag expedierar just då. (Tyst min mun får du socker!)
"Ja, jag såg dem i butiken så jag följde efter dem en stund, men deras väska verkar tom." Och så pratar han vidare.
Då började varningslampan snurra inom mig. Ville han påstå att han är en ansvarstagande polis som gör oss en tjänst? För det första har jag med polisen att göra väldigt ofta i mitt jobb som publikvärd. Jag har även att göra med folk som påstår sig vara polis; de flesta av dem är det inte. Varför? Därför att riktiga poliser sällan känner att de måste skrävla om det. Har under mina sju år stött på blott två undantag på den punkten. Vill riktiga poliser visa att de är polis viker de diskret - och oftast tyst - fram sin legitimation, oavsett om de är i tjänst eller inte. Det är min erfarenhet. De viker inte sin plånbok och visar ett sabla polismärke. Vad visar det?
För det andra är min erfarenhet att tomma tunnor skramlar bäst i dessa fall. Riktiga poliser är diskreta både med vad de säger, när och till vem. En riktig polis hade möjligen diskret, när vi stod precis mitt emot varandra, informerat mig med låg röst om det nu var något han tyckte att jag borde känna till just då. Han hade inte pratat i de gåtor och med den volymen min kund gjorde och han hade definitivt inte fortsatt medan han stod och packade sina varor.
"Ja, nu är det väl inte stöld han är mest känd för. Den herren har betydligt tyngre strängar på sin lyra." säger kunden och antyder i tonläget att han vill att jag ska fråga 'vaddå'. Men det gör jag inte. Jag exploderar inombords. Han har ingen anledning att stå och säga allt detta till mig. Han har ingen anledning att förfölja våra kunder i butiken bara för att de ser härjade ut - eller kanske för att de stött på varandra i andra sammanhang. Om nu mannen inte sysslar med stöld utan med tyngre grejer, vad ska då jag se upp med? Varför måste då han förfölja dem och hålla koll på deras väska?
Dessa tyngre grejer skulle kunna handla om narkotika, för båda uppvisar ett beteende som tyder på långvarigt, tungt missbruk. Jag hade mycket jag skulle velat replikera med, angående konstruerad brottslighet, marginalisering, stämpling och professionalism, men här slits jag mellan lusten att säga ifrån, drivkraften att korrigera vad jag tycker är orätt attityd och beteende och det faktum att jag i detta läge har med en kund att göra i en servicesituation. Jag väljer att uppvisa ett professionellt beteende i min yrkesroll istället, och önskar kunden god dag och god jul. Det hade inte sett bra ut inför resten av kön om jag börjat läsa lusen av honom.
Och dessutom kanske han faktiskt var polis - och då hade jag blivit ännu mer upprörd över hans oprofessionella beteende och risken är att det hade blivit en scen om jag väl tagit en diskussion med honom. Så jag hoppas helt enkelt att han inte var det. Hur som helst tror jag att jag gjorde rätt som teg ihjäl honom. Han fick uppmärksamhet så det räckte.
21 December 2004
Nordirland: bränder i julhandeln och IRA-kalender
Det finns inget nytt att rapportera om fotofrågan, och därmed inte från den politiska processen, så jag går direkt till nyheterna under strecket;
==================================
Ville inte spekulera i helgen, men nu är det bekräftat att det var en form av brandbomb som startade den häftiga branden i B&Q-varuhuset (typ Bauhaus) i Belfast i söndags. Över 100 brandmän kämpade mot lågorna. Mattavdelningen brann upp och resten av varuhuset fick omfattande rökskador.
Inatt brann en Poundstretcher-butik (lågprisbutik) upp efter att brand startat bland kontorsprylarna. Utredningen är inte klar, men man misstänker att en brandbomb ligger bakom även i detta fall. Igår utrymdes nämligen en Homebase-butik (också typ Bauhaus) efter att en brandbomb "delvis" detonerat. Som tur var blev skadorna ringa. I samma område brann en mattaffär ner i söndags, man vet inte än vad som orsakade den branden men det verkar onekligen som att en trend är igång. Totalt har fem bränder uppstått i "brandvänliga" butiker på tre dagar, knappast en slump, va?
Politiker på båda sidor fördömer så klart det inträffade. Inte direkt vad man behöver just nu när paramilitära avväpningar är det stora samtalsämnet för dagen.
Och på tal om det så verkar IRA ha visst sinne för humor. Sin egen humor i alla fall. Mitt bland alla krav på fotografering av deras vapen så har de gjort just detta - fotat sig själva poserandes med vapen - och gjort en kalender av det! Något att ge mormor att hänga i köket 2005, kanske? Skulle inte tro det, nej. En reporter på en tidning säger att han köpte en i Sinn Feins egen bokhandel, och det förvärrar ju saken. Nu säger ledningen att de inte kände till något utan att det måste varit någon av de mer "hårdnackade", som inte är nöjd med dagens mesiga utveckling, som måste ha fixat detta. Lojalisterna kräver så klart en utredning av saken och vilka kopplingar Sinn Fein och IRA egentligen har i dagsläget.
IRA hävdar att bilderna är gamla, men frågan är hur gamla. Hur som helst känns det ändå som både taskig smak och dålig tajmning för dylika 'skämt'.
==================================
Ville inte spekulera i helgen, men nu är det bekräftat att det var en form av brandbomb som startade den häftiga branden i B&Q-varuhuset (typ Bauhaus) i Belfast i söndags. Över 100 brandmän kämpade mot lågorna. Mattavdelningen brann upp och resten av varuhuset fick omfattande rökskador.
Inatt brann en Poundstretcher-butik (lågprisbutik) upp efter att brand startat bland kontorsprylarna. Utredningen är inte klar, men man misstänker att en brandbomb ligger bakom även i detta fall. Igår utrymdes nämligen en Homebase-butik (också typ Bauhaus) efter att en brandbomb "delvis" detonerat. Som tur var blev skadorna ringa. I samma område brann en mattaffär ner i söndags, man vet inte än vad som orsakade den branden men det verkar onekligen som att en trend är igång. Totalt har fem bränder uppstått i "brandvänliga" butiker på tre dagar, knappast en slump, va?
Politiker på båda sidor fördömer så klart det inträffade. Inte direkt vad man behöver just nu när paramilitära avväpningar är det stora samtalsämnet för dagen.
Och på tal om det så verkar IRA ha visst sinne för humor. Sin egen humor i alla fall. Mitt bland alla krav på fotografering av deras vapen så har de gjort just detta - fotat sig själva poserandes med vapen - och gjort en kalender av det! Något att ge mormor att hänga i köket 2005, kanske? Skulle inte tro det, nej. En reporter på en tidning säger att han köpte en i Sinn Feins egen bokhandel, och det förvärrar ju saken. Nu säger ledningen att de inte kände till något utan att det måste varit någon av de mer "hårdnackade", som inte är nöjd med dagens mesiga utveckling, som måste ha fixat detta. Lojalisterna kräver så klart en utredning av saken och vilka kopplingar Sinn Fein och IRA egentligen har i dagsläget.
IRA hävdar att bilderna är gamla, men frågan är hur gamla. Hur som helst känns det ändå som både taskig smak och dålig tajmning för dylika 'skämt'.
20 December 2004
Festen då allt hände
I lördags var jag på julfest med fäktningsklubben. En riktig gammal klassisk klassfest. Vi var i träningslokalen, pyntad och grann. Mitt på golvet stod långbord; rangliga slagbord man inte kunde titta på för då rasade de. I ena hörnet stod en lånad ministereo, i det andra en bar. Bartendern var från festkommittén och blandade starka drinkar. Vodka, en skvätt Russian och en droppe Lime. Typ.
På en skolfest skulle nog förstaklassarna vara blyga och hålla sig i bakgrunden. Så icke nybörjargruppen. Vi är störst, tajtast och dominerar luftrummet. Det kändes nästan som att veteranerna var inbjudna till vår fest.
Bordsplacering. Heaven or hell? Började som hell, med två okända män som var lagom dötråkiga. Som tur var serverades alkohol. Efter ett par nubbar började de prata. Det slutade väl inte i heaven men en av dem, Naki-lookalike, tilldrog sig min uppmärksamhet...
En kille har rest överallt och bott nästan överallt så även denna fest fick vi höra om hans äventyr. Fick veta att det inte är helt omöjligt att ta sig in i Tibet (stängt område) och när han berättade hur han sov uppe i tält i basecamp och fick se toppen av Mount Everest några minuter - ja, jag blev såld. Inkaleden, Afrika, Tibet... det är dags att börja resa snart.
En annan kille fick en present; ett spel vars kartong sa "OBS! Detta är ingen leksak". Skojar du? Det var fyra spakar med knappar på och så en dosa med en stor röd lampa. Alla håller i varsin spak och när lampan blir grön ska man trycka. Siste man som trycker får en stöt. Inte en stöt, utan en stöt! Jag testade, såklart. Jag brukar vara bra på såna där reaktionsspel. Jag brukar vara nykter. "Ajsomfaan!!!" vrålade jag och släppte spaken blixtsnabbt.
Alla var väl mer eller mindre fulla efter ett tag. Jag lyckades slå ut glaset för Naki-lookalike. Det var väl dumt av honom att hålla glaset där jag viftade... Jag hade förresten i detta läge nått den punkt då vodka smakar ofantligt äckligt. Det är tur att kroppen säger till själv när det är dags att övergå till Cola.
"Alleman uppå dansgolvet!"
Jag sa ju att det var klassfest. Helt plötsligt fick man inte stå i smågrupper längs väggarna och trycka längre. Magisterna gick runt och föste ut folk på dansgolvet med milt våld. Och precis som på en hederlig klassfest slutade det med att folk stod i smågrupper och tryckte på dansgolvet istället.
Förutom jag och en kille. Vi dansade "marché-rompée-dansen" (med reservation för min franskstavning) vilken snart övergick i en regelrätt fajt. Killen började med att med utsträckt arm fäktas mot mig. Jag svarade med att inta klassisk Fighting-Irish position. Fäktboxningsmatchen blev kort. Killen gav mig en smäll på käken så läppen sprack mot tänderna. Aha, det är så här slagsmål på dansgolvet går till.
Vid ett-tiden på natten ville gruppen vidare till ett av ök-ställena vid Stureplan där medelåldern är 18 och där man som över 22 måste vara full och i stor grupp för att ha kul. Det var vi. Fast jag hade ju sett till så jag skulle upp och jobba på söndagen så jag funderade på att avvika. Det ville inte Naki-lookalike. Så då ville inte jag det heller.
I taxin på väg till ök-stället funderade jag på vad som kunde hända med Naki-lookalike. Det är en mycket söt och trevlig kille. Jag bestämde mig för att sänka garden. Steg ur taxin och det första jag ser är såklart dörrvakterna. Speciellt en av dem. Honom har jag varit intresserad av i flera år. Shit. Det var inte läge att börja fucka upp min hjärna just då i det tillståndet, så jag försökte glömma honom.
Det gick ju inte. Istället bråkade jag med andra mannen för kvällen. Det var inte mitt fel, det var han som började! Lite kul var det, för ingen uppmärksammade när vi började retas (med ögon och minspel) utan helt plötsligt såg de bara hur han greppade min handled och började bråka. Och kön såg lite småförvirrade ut när jag räckte ut tungan och hotade med att göra livet jobbigt för honom om han inte var snäll, innan jag gick in. Det är så de ska tas.
Min kompis hade verkligen ingen känsla för romantik, eller så var Naki-lookalike och jag så diskreta och blyga att det verkligen inte märktes hur vi trevade. Inte mindre än tre gånger lyckades Harriet Potta komma in som en kil precis när saker skulle börja hända. En av gångerna skulle Naki-lookalike och jag precis närma oss varandra framifrån på dansgolvet när Harriet Potta virvlade in i 20 cm-springan och shakade loss med mig. Vad gör man, the moment is gone anyway. (Mycket riktigt visade det sig dagen efter att hon totalt missat vad vi pysslade med hela kvällen.)
Naki-lookalike och jag trevade i en timme på dansgolvet. Jag skulle vilja påstå att det var psykiska och fysiska närmanden från båda håll. Det är så svårt, det där. Jag vet inte hur tydlig man ska vara, hur pang-på man kan vara. Jag gjorde alldeles säkert alla fel man kan göra, för när jag gett honom lite uppmärksamhet tyckte jag det kändes lite pinsamt att vara övertydlig så då vände jag uppmärksamheten mot någon annan ett tag. Shit, jag är verkligen dålig på det här. Men hans arm runt midjan, hans smekningar över ryggen och hans klapp i rumpan värmde mig hela vägen hem.
För hem var jag tvungen att åka redan vid två-tiden. Full och trött sov jag på nattbussen och sedan var det bara snabbdusch och i säng igen. Är det bara jag som duschar efter en utekväll? Jag kan fasen inte gå och sova direkt, om inte annat gör min tobaksallergi att jag får reaktioner av mitt eget hår! Nåväl. Vilket uppvaknande morgonen efter; förstå när första tanken när klockan ringer inte är "vad är klockan" utan innan jag ens öppnat ögonen var första tanken "aj, mitt huvud". Det var en lång dag på jobbet.
Men jag hade ju något att tänka på. Jag hoppas att Naki-lookalike var klar nog i huvudet att höra min uppmaning att komma på träningen ikväll. Jag vill gärna träffa honom igen. Om inte annat för att få veta om trevandet i lördags bara var en fyllegrej eller om det fanns något där...
Jaa, nää, jag tror denna fest hade allt. Folk som stötte på varandra, uppklädda män i smoking, glitter och glamour, tubsockor på ett jympagolv, tre-rätters middag på papptallrikar, sånghäften a la KTH. Inget riktigt hångel och inget riktigt bråk dock. Jag antar man kan säga att den här festen hade allt en kul fest bör ha.
På en skolfest skulle nog förstaklassarna vara blyga och hålla sig i bakgrunden. Så icke nybörjargruppen. Vi är störst, tajtast och dominerar luftrummet. Det kändes nästan som att veteranerna var inbjudna till vår fest.
Bordsplacering. Heaven or hell? Började som hell, med två okända män som var lagom dötråkiga. Som tur var serverades alkohol. Efter ett par nubbar började de prata. Det slutade väl inte i heaven men en av dem, Naki-lookalike, tilldrog sig min uppmärksamhet...
En kille har rest överallt och bott nästan överallt så även denna fest fick vi höra om hans äventyr. Fick veta att det inte är helt omöjligt att ta sig in i Tibet (stängt område) och när han berättade hur han sov uppe i tält i basecamp och fick se toppen av Mount Everest några minuter - ja, jag blev såld. Inkaleden, Afrika, Tibet... det är dags att börja resa snart.
En annan kille fick en present; ett spel vars kartong sa "OBS! Detta är ingen leksak". Skojar du? Det var fyra spakar med knappar på och så en dosa med en stor röd lampa. Alla håller i varsin spak och när lampan blir grön ska man trycka. Siste man som trycker får en stöt. Inte en stöt, utan en stöt! Jag testade, såklart. Jag brukar vara bra på såna där reaktionsspel. Jag brukar vara nykter. "Ajsomfaan!!!" vrålade jag och släppte spaken blixtsnabbt.
Alla var väl mer eller mindre fulla efter ett tag. Jag lyckades slå ut glaset för Naki-lookalike. Det var väl dumt av honom att hålla glaset där jag viftade... Jag hade förresten i detta läge nått den punkt då vodka smakar ofantligt äckligt. Det är tur att kroppen säger till själv när det är dags att övergå till Cola.
"Alleman uppå dansgolvet!"
Jag sa ju att det var klassfest. Helt plötsligt fick man inte stå i smågrupper längs väggarna och trycka längre. Magisterna gick runt och föste ut folk på dansgolvet med milt våld. Och precis som på en hederlig klassfest slutade det med att folk stod i smågrupper och tryckte på dansgolvet istället.
Förutom jag och en kille. Vi dansade "marché-rompée-dansen" (med reservation för min franskstavning) vilken snart övergick i en regelrätt fajt. Killen började med att med utsträckt arm fäktas mot mig. Jag svarade med att inta klassisk Fighting-Irish position. Fäktboxningsmatchen blev kort. Killen gav mig en smäll på käken så läppen sprack mot tänderna. Aha, det är så här slagsmål på dansgolvet går till.
Vid ett-tiden på natten ville gruppen vidare till ett av ök-ställena vid Stureplan där medelåldern är 18 och där man som över 22 måste vara full och i stor grupp för att ha kul. Det var vi. Fast jag hade ju sett till så jag skulle upp och jobba på söndagen så jag funderade på att avvika. Det ville inte Naki-lookalike. Så då ville inte jag det heller.
I taxin på väg till ök-stället funderade jag på vad som kunde hända med Naki-lookalike. Det är en mycket söt och trevlig kille. Jag bestämde mig för att sänka garden. Steg ur taxin och det första jag ser är såklart dörrvakterna. Speciellt en av dem. Honom har jag varit intresserad av i flera år. Shit. Det var inte läge att börja fucka upp min hjärna just då i det tillståndet, så jag försökte glömma honom.
Det gick ju inte. Istället bråkade jag med andra mannen för kvällen. Det var inte mitt fel, det var han som började! Lite kul var det, för ingen uppmärksammade när vi började retas (med ögon och minspel) utan helt plötsligt såg de bara hur han greppade min handled och började bråka. Och kön såg lite småförvirrade ut när jag räckte ut tungan och hotade med att göra livet jobbigt för honom om han inte var snäll, innan jag gick in. Det är så de ska tas.
Min kompis hade verkligen ingen känsla för romantik, eller så var Naki-lookalike och jag så diskreta och blyga att det verkligen inte märktes hur vi trevade. Inte mindre än tre gånger lyckades Harriet Potta komma in som en kil precis när saker skulle börja hända. En av gångerna skulle Naki-lookalike och jag precis närma oss varandra framifrån på dansgolvet när Harriet Potta virvlade in i 20 cm-springan och shakade loss med mig. Vad gör man, the moment is gone anyway. (Mycket riktigt visade det sig dagen efter att hon totalt missat vad vi pysslade med hela kvällen.)
Naki-lookalike och jag trevade i en timme på dansgolvet. Jag skulle vilja påstå att det var psykiska och fysiska närmanden från båda håll. Det är så svårt, det där. Jag vet inte hur tydlig man ska vara, hur pang-på man kan vara. Jag gjorde alldeles säkert alla fel man kan göra, för när jag gett honom lite uppmärksamhet tyckte jag det kändes lite pinsamt att vara övertydlig så då vände jag uppmärksamheten mot någon annan ett tag. Shit, jag är verkligen dålig på det här. Men hans arm runt midjan, hans smekningar över ryggen och hans klapp i rumpan värmde mig hela vägen hem.
För hem var jag tvungen att åka redan vid två-tiden. Full och trött sov jag på nattbussen och sedan var det bara snabbdusch och i säng igen. Är det bara jag som duschar efter en utekväll? Jag kan fasen inte gå och sova direkt, om inte annat gör min tobaksallergi att jag får reaktioner av mitt eget hår! Nåväl. Vilket uppvaknande morgonen efter; förstå när första tanken när klockan ringer inte är "vad är klockan" utan innan jag ens öppnat ögonen var första tanken "aj, mitt huvud". Det var en lång dag på jobbet.
Men jag hade ju något att tänka på. Jag hoppas att Naki-lookalike var klar nog i huvudet att höra min uppmaning att komma på träningen ikväll. Jag vill gärna träffa honom igen. Om inte annat för att få veta om trevandet i lördags bara var en fyllegrej eller om det fanns något där...
Jaa, nää, jag tror denna fest hade allt. Folk som stötte på varandra, uppklädda män i smoking, glitter och glamour, tubsockor på ett jympagolv, tre-rätters middag på papptallrikar, sånghäften a la KTH. Inget riktigt hångel och inget riktigt bråk dock. Jag antar man kan säga att den här festen hade allt en kul fest bör ha.
19 December 2004
Jul-Femman v. 51
1. Har du köpt alla julklappar än?
Jajamän, blev helt klar i torsdags faktiskt.
2. Har du köpt någon julklapp till dig själv?
Hm... jo, två billiga DVD's (2 för99:-); Jonas Gardell "Livet" och Final Cut. Jo, och så köpte jag en likadan till mig som jag köpte till brorsan. Säger inte vad det är - än.
3. Hur tänker du fira jul i år?
Hos mina föräldrar med dem och mina bröder.
4. Hur hade du velat fira jul i år?
Visst är julen en familjehögtid, men jag är inte främmande för att skjuta på närmsta familjen till en middag på en mellandag och istället fira jul med ett gäng kompisar i en timmerstuga uppe i fjällen; snö, skidåkning, varm glögg, öppen spis... Det känns som att de är min familj nu när jag är vuxen och singel.
Men eftersom mina kompisar inte känner samma sak så hade jag velat fira med HELA familjen (syrran jobbar) och gärna med mormor och morfar också.
5. Vad är julstämning egentligen?
En känsla av total frid, hög mysfaktor och en trygghet i en kärleksfull miljö. När jag satt med glögg och lussebulle i en pyntad och mysig lägenhet och pratade med trevliga människor hemma hos Linda på hennes julfest så kände jag julstämning. Likaså förra året vid ett tillfälle hemma hos mina föräldrar. Det går inte att planera julstämning, den bara infinner sig helt spontant när förhållandena är de rätta.
Jajamän, blev helt klar i torsdags faktiskt.
2. Har du köpt någon julklapp till dig själv?
Hm... jo, två billiga DVD's (2 för99:-); Jonas Gardell "Livet" och Final Cut. Jo, och så köpte jag en likadan till mig som jag köpte till brorsan. Säger inte vad det är - än.
3. Hur tänker du fira jul i år?
Hos mina föräldrar med dem och mina bröder.
4. Hur hade du velat fira jul i år?
Visst är julen en familjehögtid, men jag är inte främmande för att skjuta på närmsta familjen till en middag på en mellandag och istället fira jul med ett gäng kompisar i en timmerstuga uppe i fjällen; snö, skidåkning, varm glögg, öppen spis... Det känns som att de är min familj nu när jag är vuxen och singel.
Men eftersom mina kompisar inte känner samma sak så hade jag velat fira med HELA familjen (syrran jobbar) och gärna med mormor och morfar också.
5. Vad är julstämning egentligen?
En känsla av total frid, hög mysfaktor och en trygghet i en kärleksfull miljö. När jag satt med glögg och lussebulle i en pyntad och mysig lägenhet och pratade med trevliga människor hemma hos Linda på hennes julfest så kände jag julstämning. Likaså förra året vid ett tillfälle hemma hos mina föräldrar. Det går inte att planera julstämning, den bara infinner sig helt spontant när förhållandena är de rätta.
17 December 2004
Tror du på tomten?
I fjärde klass fick vi raketläsa om alla världens religioner för det norrländska samhället där jag bodde skulle få sitt livs första flykting. Ingen visste var familjen kom ifrån, så för att vara på den säkra sidan fick vi en snabbkurs i global religionskunskap. I samma veva pratade vi mycket om olika kulturer, seder och bruk, respekt, tolerans och allt annat som lärarna hoppades skulle få oss att ta emot dessa människor med öppna armar - fastän de med all sannolikhet inte såg ut som vi, pratade som vi eller hade samma traditioner.
Tja, familjens ungar blev hjältar på byn så jag antar budskapet gick fram.
Poängen var det där med religioner och respekt för detsamma. De fortsatte trycka på det där resten av skoltiden, så jag minns inte om det var i fyran eller femman följande hände:
Jag hade redan gjort mig impopulär genom att ifrågasätta bibeln - vår lärare var djupt troende och hade varit missionär i Afrika och hela baletten. När vi så var mitt uppe i denna "det finns olika religioner och hur konstiga du kanske tycker en del är så ska du respektera dem" så kom jag på att jag bekände mig till en religion - Tomtism.
Detta var något jag tyckte var rimligt att bekänna sig till, för alla hade väl sett tomten, men vem hade sett Gud och Jesus? För att göra en lång historia kort (jag hade minsann svar på varenda invändning missionären kom med) så hade Tomtism allt en "riktig" religion kräver (symboler, helgon, profeter, historia, världsuppfattning, you name it). Det fina var att man bara tillbad tomten 24 dagar om året - i December. Detta måste dock ske exakt klockan 12 på dagen (det råkade infalla 5/10 minuter innan rast) och man måste vara vänd mot nordpolen.
Javisst, det låter vansinnigt, men eftersom de nu präntat i oss vikten av att respektera även de mest knasiga religioner (som exempel tog de upp vissa "naturfolk" som hade trosformer vi i västvärlden inte ens skulle kalla religion) så var de mer eller mindre tvungna att erkänna och respektera även min tro. Alltså fick jag gå till den öppna ytan längst bak i klassrummet varje dag kl 12, knäfalla åt norr (med hjälp av kompass, såklart) och be. Precis så som den muslimska killen gjorde då och då.
Nu var jag inte rättrogen mer än ett år, tack och lov, men Tomtism kommer så klart tillbaka i en flashback varje år. Det var synd att jag aldrig skrev ner hela maskineriet runt religionen, för jag minns att jag verkligen hade svar på precis varenda invändning lärarna kom med. Tomtism var en religion, hur vansinnigt det än lät.
Eller vansinnigt förresten, jag tror fortfarande på tomten. Naturligtvis.
Tja, familjens ungar blev hjältar på byn så jag antar budskapet gick fram.
Poängen var det där med religioner och respekt för detsamma. De fortsatte trycka på det där resten av skoltiden, så jag minns inte om det var i fyran eller femman följande hände:
Jag hade redan gjort mig impopulär genom att ifrågasätta bibeln - vår lärare var djupt troende och hade varit missionär i Afrika och hela baletten. När vi så var mitt uppe i denna "det finns olika religioner och hur konstiga du kanske tycker en del är så ska du respektera dem" så kom jag på att jag bekände mig till en religion - Tomtism.
Detta var något jag tyckte var rimligt att bekänna sig till, för alla hade väl sett tomten, men vem hade sett Gud och Jesus? För att göra en lång historia kort (jag hade minsann svar på varenda invändning missionären kom med) så hade Tomtism allt en "riktig" religion kräver (symboler, helgon, profeter, historia, världsuppfattning, you name it). Det fina var att man bara tillbad tomten 24 dagar om året - i December. Detta måste dock ske exakt klockan 12 på dagen (det råkade infalla 5/10 minuter innan rast) och man måste vara vänd mot nordpolen.
Javisst, det låter vansinnigt, men eftersom de nu präntat i oss vikten av att respektera även de mest knasiga religioner (som exempel tog de upp vissa "naturfolk" som hade trosformer vi i västvärlden inte ens skulle kalla religion) så var de mer eller mindre tvungna att erkänna och respektera även min tro. Alltså fick jag gå till den öppna ytan längst bak i klassrummet varje dag kl 12, knäfalla åt norr (med hjälp av kompass, såklart) och be. Precis så som den muslimska killen gjorde då och då.
Nu var jag inte rättrogen mer än ett år, tack och lov, men Tomtism kommer så klart tillbaka i en flashback varje år. Det var synd att jag aldrig skrev ner hela maskineriet runt religionen, för jag minns att jag verkligen hade svar på precis varenda invändning lärarna kom med. Tomtism var en religion, hur vansinnigt det än lät.
Eller vansinnigt förresten, jag tror fortfarande på tomten. Naturligtvis.
Fredagsfyran, v. 51
Så här i juletider och med sista Fredagsfyran innan julhelgerna måste vi ju ta itu med vårt dåliga samvete efter alla julbord.
Tema: Motion
1. Motion: Hur, var, när och varför?
Jag är idrottsmänniska så för mig existerar inte frågan om man ska motionera, för jag blir tokig om jag inte får det. Vi börjar därför med varför - för att det är kul och jag mår bra både under och efter och rent allmänt. Hur, var och när brukar variera beroende på livssituation. För tillfället är det fäktning 2ggr/vecka och så försöker jag få in ett Friskis-pass en gång också. Fast sista veckan har det varit nada... Som mitt liv ser ut nu är "när" en flytande fråga för jag kan egentligen inte boka bestämda tider - fäktningen har tvingat mig att försaka ett jobb t ex. För mig funkar det bäst att sikta in sig på 2 pass i veckan och sedan får varje vecka utvisa vilka dagar och tider det blir. Har jag tur får jag in ett tredje pass också.
2. Går det att få bra motion utan att gå på gym?
Absolut, varenda sport ger bra motion t ex. Har idrottat hela livet, men inte varit på många gym. Om det är "vardagsmotion" man är ute efter så finns det tips som är trista men sanna; tar man trappor, går omvägar, skippar buss korta sträckor och tar hållplatsen längre bort så får man ju motion. Har hört att städa också ger det, men jag vill ju inte överanstränga mig.
3. Vad är viktigast när man skall motionera?
Att det är en aktivitet man tycker är kul eller kan intala sig är kul (Friskisjympa i sig är kanske inte en höjdare alla gånger, men då låtsas jag att det är försäsongsträning istället). Är det inte kul tappar man lätt motivation regniga dagar.
4. (Hur) motionerar du?
Se fråga 1.
Tema: Motion
1. Motion: Hur, var, när och varför?
Jag är idrottsmänniska så för mig existerar inte frågan om man ska motionera, för jag blir tokig om jag inte får det. Vi börjar därför med varför - för att det är kul och jag mår bra både under och efter och rent allmänt. Hur, var och när brukar variera beroende på livssituation. För tillfället är det fäktning 2ggr/vecka och så försöker jag få in ett Friskis-pass en gång också. Fast sista veckan har det varit nada... Som mitt liv ser ut nu är "när" en flytande fråga för jag kan egentligen inte boka bestämda tider - fäktningen har tvingat mig att försaka ett jobb t ex. För mig funkar det bäst att sikta in sig på 2 pass i veckan och sedan får varje vecka utvisa vilka dagar och tider det blir. Har jag tur får jag in ett tredje pass också.
2. Går det att få bra motion utan att gå på gym?
Absolut, varenda sport ger bra motion t ex. Har idrottat hela livet, men inte varit på många gym. Om det är "vardagsmotion" man är ute efter så finns det tips som är trista men sanna; tar man trappor, går omvägar, skippar buss korta sträckor och tar hållplatsen längre bort så får man ju motion. Har hört att städa också ger det, men jag vill ju inte överanstränga mig.
3. Vad är viktigast när man skall motionera?
Att det är en aktivitet man tycker är kul eller kan intala sig är kul (Friskisjympa i sig är kanske inte en höjdare alla gånger, men då låtsas jag att det är försäsongsträning istället). Är det inte kul tappar man lätt motivation regniga dagar.
4. (Hur) motionerar du?
Se fråga 1.
16 December 2004
Vid akut arbetslöshet, ring 112
Mailade precis in en jobbansökan till rikspolisstyrelsen. Fick ett svarsmail nästan direkt:
Eh, jaha. Ja, jag behöver ett jobb. Nu! Vad var numret, 112 sa du... Eller får jag hoppa in på studs om jag åker ner till stationen? Wow!
Detta är ett autosvar från Rikspolisstyrelsen. Vi har tagit emot ditt e-brev. E-brevlådan öppnas under kontorstid varje helgfri måndag till och med fredag.
Om ditt ärende är akut, ring 112 eller uppsök närmaste polisstation.
Eh, jaha. Ja, jag behöver ett jobb. Nu! Vad var numret, 112 sa du... Eller får jag hoppa in på studs om jag åker ner till stationen? Wow!
Nordirland:Förstör - men bara om jag får se på.
Om nu pudelns kärna är att man vill att IRA ska förstöra alla sina vapen, upplösas och utplåna sig själva från jordens yta, då kan jag inte förstå dagens problem.
Greppa följande: IRA har en massa vapen som måste bort om gruppen ska kunna försvinna. Det finns ett avtal för hur detta ska gå till och man har redan förstört vapen i tre omgångar enligt detta avtal, bevittnat och konfirmerat av den internationella kommissionens ledare John de Chastelain. Nu inför förhandlingen om den nya s.k. "Super-dealen" (den förhandling som strandat) så togs även ett tillägg upp om att eventuellt få saken bevittnad av kyrkomän också. (Eftersom lojalisterna inte litar på den kanadensiska generalens ord, eller i vart fall menar att "folk på stan" inte gör det.) Och till detta har då också kravet på foton och publicering tillkommit. Och det är detta tillägg man tjafsar om.
Paisley säger nu ikväll att han fått indikationer på att IRA tänker börja förstöra sina vapen på egen hand, eftersom politikerna bara tjafsar. Han säger sig ha fått indikationer på att IRA tänker fortsätta förstöra vapen enligt det redan tecknade avtalet - och därmed slinka förbi kravet på fotografering av skrothögen. Men detta vill Paisley minsann inte veta av! Det skulle få "allvarliga konsekvenser" för fortsatta förhandlingar. Vilka förhandlingar, undrar jag, han har ju mest bara diskuterat fotograferingar hittills? Nåväl.
Jag kan se IRA framför mig med förvånade ansiktsuttryck: "Men ni ville ju att vi skulle förstöra dem, jö. Vaddå, får vi inte det, eller?"
Fast enligt Mitchel McLaughlin (Sinn Fein) så kan Paisley sova lugnt. McLaughlin hävdar att IRA inte alls har sådana tankar utan menar att Paisleys utlägg är som hämtat ur Alice i Underlandet... De är så diplomatiska, de små politikerna.
Greppa följande: IRA har en massa vapen som måste bort om gruppen ska kunna försvinna. Det finns ett avtal för hur detta ska gå till och man har redan förstört vapen i tre omgångar enligt detta avtal, bevittnat och konfirmerat av den internationella kommissionens ledare John de Chastelain. Nu inför förhandlingen om den nya s.k. "Super-dealen" (den förhandling som strandat) så togs även ett tillägg upp om att eventuellt få saken bevittnad av kyrkomän också. (Eftersom lojalisterna inte litar på den kanadensiska generalens ord, eller i vart fall menar att "folk på stan" inte gör det.) Och till detta har då också kravet på foton och publicering tillkommit. Och det är detta tillägg man tjafsar om.
Paisley säger nu ikväll att han fått indikationer på att IRA tänker börja förstöra sina vapen på egen hand, eftersom politikerna bara tjafsar. Han säger sig ha fått indikationer på att IRA tänker fortsätta förstöra vapen enligt det redan tecknade avtalet - och därmed slinka förbi kravet på fotografering av skrothögen. Men detta vill Paisley minsann inte veta av! Det skulle få "allvarliga konsekvenser" för fortsatta förhandlingar. Vilka förhandlingar, undrar jag, han har ju mest bara diskuterat fotograferingar hittills? Nåväl.
There is an indication that the IRA may be considering proceeding to decommission its weapons under the original IICD scheme, leaving out the additional elements relating to transparency included in the draft statement from the IICD which formed part of our comprehensive agreement.
We want to make it clear that if the IRA does not fulfil its obligations as envisaged in the comprehensive agreement, then its refusal to meet these terms would have very serious consequences in respect of the DUP's attitude to other elements of the comprehensive agreement.(BBC)
Jag kan se IRA framför mig med förvånade ansiktsuttryck: "Men ni ville ju att vi skulle förstöra dem, jö. Vaddå, får vi inte det, eller?"
Fast enligt Mitchel McLaughlin (Sinn Fein) så kan Paisley sova lugnt. McLaughlin hävdar att IRA inte alls har sådana tankar utan menar att Paisleys utlägg är som hämtat ur Alice i Underlandet... De är så diplomatiska, de små politikerna.
15 December 2004
Deadline 15 Januari
När man var liten var kärlek en praktisk affär. Man skickade fram en kompis som frågade chans åt en. Sa objektet "ja" var man ihop, då hade man första tjing på discona. När man tröttnat skickade man fram samma kompis, som gjorde slut. Då var man inte ihop längre.
Nu är det ett jäkla jöns och man vet inte vad som händer riktigt. Både jag och J har varsin snigelmask i kikarsiktet och vi blir tokiga snart. Vi vill att nåt ska hända, bu eller bä, bara vi vet. Ingen av oss gillar att spela kärleksspelet. Pang bom, du och jag, ok, bra. Det är vår melodi.
Nu har vi gett grabbarna en deadline. Eftersom både J och jag riskerar att framstå som lite väl påstridiga om vi tar ännu ett initiativ så tänker vi ligga lågt nu. Men om vi fortfarande står och stampar på samma ruta 15 Januari - då är det dags att testa grabbarnas sinne för humor.
Då frågar vi chans åt varandra.
Går det så går det, går det inte så är det skitsamma för vi är i det där läget nu att händer inget snart så är det lika bra att inget händer. Herregud, vi har hållt på i månader och jamsat nu. Det är dags att gå vidare. Eller framåt. Bara gååå!
Nu är det ett jäkla jöns och man vet inte vad som händer riktigt. Både jag och J har varsin snigelmask i kikarsiktet och vi blir tokiga snart. Vi vill att nåt ska hända, bu eller bä, bara vi vet. Ingen av oss gillar att spela kärleksspelet. Pang bom, du och jag, ok, bra. Det är vår melodi.
Nu har vi gett grabbarna en deadline. Eftersom både J och jag riskerar att framstå som lite väl påstridiga om vi tar ännu ett initiativ så tänker vi ligga lågt nu. Men om vi fortfarande står och stampar på samma ruta 15 Januari - då är det dags att testa grabbarnas sinne för humor.
Då frågar vi chans åt varandra.
Går det så går det, går det inte så är det skitsamma för vi är i det där läget nu att händer inget snart så är det lika bra att inget händer. Herregud, vi har hållt på i månader och jamsat nu. Det är dags att gå vidare. Eller framåt. Bara gååå!
Kära dagbok
Ramlade på mina gamla dagböcker imorse och bläddrade lite i dem nyss. Jag skrev inte regelbundet i ett sträck, utan det är snarare punktinsatser vid 8, 10 och 12 års ålder, innan det satte fart på allvar i tonåren. Det är något härligt koncist över de tidiga åren. Det härligt koncisa ligger i att hoppa över grubblerier och tankegångar och helt enkelt bara meddela vad som hänt.
Som reflektionen vid 10 års ålder över mitt första stora steg in i kvinnovärlden:
"Idag fick jag mens för första gången. Det luktar förfärligt. Imorgon åker vi till mormor och morfar. Det ska bli kul för då..."
Det var det. En notering. Jag vet ju vilka tankar och känslor som flög genom kroppen den där dagen, men det var inget jag tyckte var värt att skriva ner. Det var viktigare att säga att vi skulle åka till mormor och morfar.
Att läsa gamla dagböcker är att läsa mellan raderna. Det står inte på pappret hur jag mådde, hur mitt liv var eller mina funderingar. Det får man veta om man läser biografin ända till slutet, så att säga. Och inte ens då. Mycket står inte ens, för trots lås och bom vet man aldrig... Saker antyds, men oftast inte när det var aktuellt. Det mest intressanta är det som utesluts, eller det som ligger i något slags ... efter anteckningen.
Något som inte antyddes var i alla fall de uppenbara kärleksbekymren när jag var 12. De står i klartext. Jag hoppades verkligen att den 19-åriga ME pratade om mig med sina polare i lumpen och jag funderade över om han skulle säga ja eller nej om jag frågade chans på honom (det du!). Av någon anledning gick flera anteckningar ut på hur mycket jag älskade ME men i slutet av varje anteckning stod att jag hoppades att jag skulle drömma om MJ! Varför då?
Det är också kul att upptäcka att personlighetsdrag formas väldigt tidigt. Min starka känsla för orättvisor löper som en röd tråd, likaså självständigheten och viljan att vara bäst. Jisses vilket jobbigt liv jag måste ha levt som åttaåring förresten: "Idag var det en jobbig dag för i skolan fick jag beröm och sedan kom jag hem och då fick jag ännu mer beröm." Men vad jag fick allt detta jobbiga beröm för framgår naturligtvis inte.
Dagboken kan förresten i sig ge en ledtråd till vad jag lekte när jag var hemma. Skola. Dagboken är rättad! Och precis som i skolan så står det "fint", "bra" och "bra jobbat" på sniskan nere i högra hörnet. Jag visste att vi använde Pippi Långstrump som Bibel när vi lekte skola, men jag visste inte att jag rättade mina egna dagböcker...
Jag tror många vuxna skulle ha stor nytta av sina gamla dagböcker, eller andras gamla dagböcker. Ungar är smarta och fattar långt mer än vad man kanske tror. De må ha en begränsad världsbild, men deras åsikter, attityder och uppfattningar är det minsann inget fel på. Jag har nyss läst om ett antal utbrott över olika orättvisor och jag kan än idag skriva under på varenda en. Ja, inte de där om att "jag hatar mamma för vi får inte se V bara för att hon tycker det är läskigt men det tycker inte vi", utan de där utbrotten som är mer principiella i sin natur. Jag tycker fortfarande jag var i min fulla rätt att vägra gå med i ett demonstrationståg när jag gick i sjuan och jag tycker fortfarande det var fel av skolan att straffa mig för att jag inte var med.
Jag har gjort några tafatta försök att återuppta skrivandet, men den där ron att sätta sig ner på sängkanten finns inte riktigt längre. Jag har fört dagbok vid vissa speciella tillfällen (bilsemestern i Skottland!) men i övrigt har det bara blivit pannkaka. Inte ens min diskettdagbok blev långvarig, trots att jag inte tycker att jag gör annat än sitter vid datorn. Å andra sidan; man mailar till vänner både här och där och bloggar om både det ena och det andra. Det får väl fungera som ett slags dagbok, även om de där inre känslorna och tankarna inte alltid kommer till uttryck. Å andra sidan gjorde det ju tydligen inte det i dagböckerna heller.
Som reflektionen vid 10 års ålder över mitt första stora steg in i kvinnovärlden:
"Idag fick jag mens för första gången. Det luktar förfärligt. Imorgon åker vi till mormor och morfar. Det ska bli kul för då..."
Det var det. En notering. Jag vet ju vilka tankar och känslor som flög genom kroppen den där dagen, men det var inget jag tyckte var värt att skriva ner. Det var viktigare att säga att vi skulle åka till mormor och morfar.
Att läsa gamla dagböcker är att läsa mellan raderna. Det står inte på pappret hur jag mådde, hur mitt liv var eller mina funderingar. Det får man veta om man läser biografin ända till slutet, så att säga. Och inte ens då. Mycket står inte ens, för trots lås och bom vet man aldrig... Saker antyds, men oftast inte när det var aktuellt. Det mest intressanta är det som utesluts, eller det som ligger i något slags ... efter anteckningen.
Något som inte antyddes var i alla fall de uppenbara kärleksbekymren när jag var 12. De står i klartext. Jag hoppades verkligen att den 19-åriga ME pratade om mig med sina polare i lumpen och jag funderade över om han skulle säga ja eller nej om jag frågade chans på honom (det du!). Av någon anledning gick flera anteckningar ut på hur mycket jag älskade ME men i slutet av varje anteckning stod att jag hoppades att jag skulle drömma om MJ! Varför då?
Det är också kul att upptäcka att personlighetsdrag formas väldigt tidigt. Min starka känsla för orättvisor löper som en röd tråd, likaså självständigheten och viljan att vara bäst. Jisses vilket jobbigt liv jag måste ha levt som åttaåring förresten: "Idag var det en jobbig dag för i skolan fick jag beröm och sedan kom jag hem och då fick jag ännu mer beröm." Men vad jag fick allt detta jobbiga beröm för framgår naturligtvis inte.
Dagboken kan förresten i sig ge en ledtråd till vad jag lekte när jag var hemma. Skola. Dagboken är rättad! Och precis som i skolan så står det "fint", "bra" och "bra jobbat" på sniskan nere i högra hörnet. Jag visste att vi använde Pippi Långstrump som Bibel när vi lekte skola, men jag visste inte att jag rättade mina egna dagböcker...
Jag tror många vuxna skulle ha stor nytta av sina gamla dagböcker, eller andras gamla dagböcker. Ungar är smarta och fattar långt mer än vad man kanske tror. De må ha en begränsad världsbild, men deras åsikter, attityder och uppfattningar är det minsann inget fel på. Jag har nyss läst om ett antal utbrott över olika orättvisor och jag kan än idag skriva under på varenda en. Ja, inte de där om att "jag hatar mamma för vi får inte se V bara för att hon tycker det är läskigt men det tycker inte vi", utan de där utbrotten som är mer principiella i sin natur. Jag tycker fortfarande jag var i min fulla rätt att vägra gå med i ett demonstrationståg när jag gick i sjuan och jag tycker fortfarande det var fel av skolan att straffa mig för att jag inte var med.
Jag har gjort några tafatta försök att återuppta skrivandet, men den där ron att sätta sig ner på sängkanten finns inte riktigt längre. Jag har fört dagbok vid vissa speciella tillfällen (bilsemestern i Skottland!) men i övrigt har det bara blivit pannkaka. Inte ens min diskettdagbok blev långvarig, trots att jag inte tycker att jag gör annat än sitter vid datorn. Å andra sidan; man mailar till vänner både här och där och bloggar om både det ena och det andra. Det får väl fungera som ett slags dagbok, även om de där inre känslorna och tankarna inte alltid kommer till uttryck. Å andra sidan gjorde det ju tydligen inte det i dagböckerna heller.
14 December 2004
Nordirland:Inte ens 15-åriga tjejer går säkra
Nej, politiskt sett finns inget nytt att rapportera. DUP vill publicera foton, det vill inte Sinn Fein. BritIrland försöker klura ut hur de ska lösa det låsta läget. Imorgon torsdag hoppas man kunna göra ett uttalande om saken men i övrigt tänker man jobba på något slags lösning före jul.
==========================
Minns ni när jag berättade om överfallet på Iain tidigare i höstas? Sådana där överfall sker tyvärr lite titt som tätt i Belfast. Det finns tecken på att det var dags i måndags igen. Vid 22-tiden promenerade två 15-åriga flickor i ett område i norra Belfast. En bil förföljde dem och passagerarna skrek sekteristiska tillmälen. Tjejerna blev rädda och sprang. Bilen jagade dem och till slut hoppade två-tre män(!) ut medan en kvinna satt kvar. Männen överföll flickorna. En av flickorna lyckades fly och larma. Den andre blev slagen med påkar och fick huvudet slaget mot marken. Hon låg medvetslös mellan 5 och 10 minuter. Hon låg kvar på sjukhuset över natten men är nu hemma igen. Pappan tror att det var lojalister som låg bakom.
Med tanke på tillmälena och det faktum att sådant här förfarande är rätt vanligt när det gäller sekteristiskt våld så har ju pappan faktiskt fog för sina misstankar. Det känns ju bara jävulskt ruttet av ett par män att ge sig på en 15-årig tjej. Inte en man, utan två-tre stycken. Tufft.
==========================
Minns ni när jag berättade om överfallet på Iain tidigare i höstas? Sådana där överfall sker tyvärr lite titt som tätt i Belfast. Det finns tecken på att det var dags i måndags igen. Vid 22-tiden promenerade två 15-åriga flickor i ett område i norra Belfast. En bil förföljde dem och passagerarna skrek sekteristiska tillmälen. Tjejerna blev rädda och sprang. Bilen jagade dem och till slut hoppade två-tre män(!) ut medan en kvinna satt kvar. Männen överföll flickorna. En av flickorna lyckades fly och larma. Den andre blev slagen med påkar och fick huvudet slaget mot marken. Hon låg medvetslös mellan 5 och 10 minuter. Hon låg kvar på sjukhuset över natten men är nu hemma igen. Pappan tror att det var lojalister som låg bakom.
Med tanke på tillmälena och det faktum att sådant här förfarande är rätt vanligt när det gäller sekteristiskt våld så har ju pappan faktiskt fog för sina misstankar. Det känns ju bara jävulskt ruttet av ett par män att ge sig på en 15-årig tjej. Inte en man, utan två-tre stycken. Tufft.
En blogg om PHS i pappersformat?
Här klonas Kling & Klang står det i Aftonbladet Kvinna. Det är en riktigt kul artikel, för en gångs skull. Kändes som en blogg faktiskt. Tjejen har varit på besök på polishögskolan och delar med sig av sina tankar. Hennes tvångstankar känner jag mer än väl igen... he, he. Vill minnas att vi var fyra stycken som hade liknande tankar hela veckan när jag pryade där i 9:an. Undrar hur långt man skulle hinna om man snodde nåt och sprang? (För att inte tala om vilka tvångstankar jag fick när jag pryade på Norrmalms polisstation två år senare...)
Vid ett tillfälle fick jag testa. Jag kan säga att, man hinner inte långt. Inte om man har fyra vältränade män efter sig i vart fall och definitivt inte om man flyr ut på ett kalhygge. Jord smakar inte gott. Det fick jag veta då.
Ha, ha, ja klonade var det... Å andra sidan, yrket kräver vissa saker så det blir väl naturligt så att folk med liknande personlighet (gilla sport & människor...) söker och kommer in. F ö kan jag meddela att Kulturvetarna och Juristerna ser klonade ut på Stockholms Universitet också. Jag har ett förslag på hur de kan bryta klonartrenden dock, med risk för att få en ännu mer likriktad kull - slopa jaga-bov-kravet för en klass om året och låt deras utbildning vara speciellt inriktad på brottsplatsundersökningar, inre spaning och annat polisjobb där man inte behöver röra på fläsket.
Risken, som jag sa, är att kullarna blir ännu mer likriktade. Vi (för jag skulle banne mig vara en av dem) som går den spring-fria utbildningen skulle nog vara dem som inte gick runt i "gore tex-uniform", som en man sa i artikeln, men de springande poliserna skulle ju fortsätta med det. Jag ser redan uppdelningen framför mig, fast ännu striktare. Glasögonnördar och Sherlock Holmes-kavajer som studerar fiberspår i ena hörnet av matsalen och kortklippta S.A.T.S-flaskedrickare som diskuterar greppteknik i andra. Nåja, det finns nog en vits att blanda, trots allt. Det var en väldigt... uppdelad tanke, Franke.
Vid ett tillfälle fick jag testa. Jag kan säga att, man hinner inte långt. Inte om man har fyra vältränade män efter sig i vart fall och definitivt inte om man flyr ut på ett kalhygge. Jord smakar inte gott. Det fick jag veta då.
Ha, ha, ja klonade var det... Å andra sidan, yrket kräver vissa saker så det blir väl naturligt så att folk med liknande personlighet (gilla sport & människor...) söker och kommer in. F ö kan jag meddela att Kulturvetarna och Juristerna ser klonade ut på Stockholms Universitet också. Jag har ett förslag på hur de kan bryta klonartrenden dock, med risk för att få en ännu mer likriktad kull - slopa jaga-bov-kravet för en klass om året och låt deras utbildning vara speciellt inriktad på brottsplatsundersökningar, inre spaning och annat polisjobb där man inte behöver röra på fläsket.
Risken, som jag sa, är att kullarna blir ännu mer likriktade. Vi (för jag skulle banne mig vara en av dem) som går den spring-fria utbildningen skulle nog vara dem som inte gick runt i "gore tex-uniform", som en man sa i artikeln, men de springande poliserna skulle ju fortsätta med det. Jag ser redan uppdelningen framför mig, fast ännu striktare. Glasögonnördar och Sherlock Holmes-kavajer som studerar fiberspår i ena hörnet av matsalen och kortklippta S.A.T.S-flaskedrickare som diskuterar greppteknik i andra. Nåja, det finns nog en vits att blanda, trots allt. Det var en väldigt... uppdelad tanke, Franke.
Vad denna kvinna läser i jul...
Vad är det som låter:
Mmm... aah... :-) Mhm... Åååh!... *stön*... aah... Mmm... :-D *insug*... Woah... Mmm...
Svar:
Två kvinnor som står på T-centralen och bläddrar igenom senaste numret av Tidningen Café.
Som sagt var; i manliga tidningar är det män som visar mode och illustrerar artiklar. Det är män med bara överkroppar som gör reklam för parfym och klockor. Det är närbilder på män som visar hur "den perfekta tvättbrädan" ser ut. Det är manliga modeller som visar "den perfekta kalsongen för din rumpa". Som min kompis sa: "Jag tror inte jag insett potentialen för en sådan här tidning".
Ett mans-magasin är en dröm för en kvinna.
Och medföljande DVD - Fight Club - likaså. *slurp*
Mmm... aah... :-) Mhm... Åååh!... *stön*... aah... Mmm... :-D *insug*... Woah... Mmm...
Svar:
Två kvinnor som står på T-centralen och bläddrar igenom senaste numret av Tidningen Café.
Som sagt var; i manliga tidningar är det män som visar mode och illustrerar artiklar. Det är män med bara överkroppar som gör reklam för parfym och klockor. Det är närbilder på män som visar hur "den perfekta tvättbrädan" ser ut. Det är manliga modeller som visar "den perfekta kalsongen för din rumpa". Som min kompis sa: "Jag tror inte jag insett potentialen för en sådan här tidning".
Ett mans-magasin är en dröm för en kvinna.
Och medföljande DVD - Fight Club - likaså. *slurp*
Pinochet står utan immunitet. Spelar det någon roll?
Nu verkar det som att Pinochet ställs inför rätta trots allt. Minns att man 1999 i ett banbrytande brittiskt avgörande kom fram till att han som ex-statsöverhuvud inte hyste internationell immunitet mot brott mot Tortyrkonventionen. Man menade att han inte kunde vara immun, för tortyr "kunde omöjligt" vara en naturlig del av arbetet som statsöverhuvud. Förut, före Pinochet-rättegången, var det nämligen så att ett statsöverhuvud var immun resten av livet för det han företog sig under sitt ämbete. Men så är det inte idag, Pinochet-fallet skrämde upp diktatorer både här och där med sitt revolutionerande utslag. Fast någon rättegång blev det aldrig. Pinochets hälsa (demens) bedömdes göra honom oförmögen att klara en rättegång.
Så mannen åkte hem och så blev det inte mer med det.
Förra månaden hävde Chiles högsta domstol även hans nationella immunitet efter att en domare sett en tv-intervju med honom. Han förstod och svarade på reporterns frågor på ett klart sätt och alltså kunde han inte vara oförmögen att klara även en rättegång; det var ju nämligen för att man hävdade att han inte kunde tänka och svara klart som man inte ställde honom inför rätta.
Nu vill man sätta honom i husarrest i väntan på rättegång, fast detta överklagades förstås och än lär det säkert dröja innan vi får se honom inför skranket. Hur länge kommer vi att få vänta? Pinochet har mycket skit och många liv på sitt samvete. Var ska åklagaren börja? Det verkar som att det är ett antal mord och "mystiska försvinnanden" som står först på agendan, och det är väl lika bra att börja någonstans i detta nystan. Åklagarens potentiella åtalslista skulle göra Tomten avundsjuk. Egentligen är det väl bara för honom att slå upp lagboken och peka på måfå. Pinochets regim har gjort det.
När Pinochet 1999/2000 bedömdes ha sviktande hälsa efter att ha fråntagits immunitet var det fler än en ute i världen som drog slutsatsen att man gjorde denna bedömning som en liten politisk eftergift. Det var känsligt nog att drämma i med fråntagen immunitet för världens alla statsöverhuvuden, man kanske skulle låta den chockvågen smälta in och klinga ut innan man drog till med nästa smäll - att faktiskt åtala någon. Storbritannien utlämnade ju Pinochet till Spanien, men Pinochet hamnade på sjukhus redan i London och sedan fraktades han hem till Chile igen. Sjuk och gammal. Poängen hade drivits fram, men i Chile var Pinochet så klart en känslig potatis, så han fick vara.
Nu är han inte det längre, för nu har Chile kommit en bra bit på väg i sin interna uppgörelse med sig själv. Dagens regering vågar ifrågasätta vad som hänt. Och man vill hålla sig väl med omvärlden. Saken är bara; den potentiella åtalslistan är som sagt oändlig, men det är inte Pinochet. Gubben är 89 år gammal och skröplig, dement eller ej. Oavsett var man börjar är jag tämligen säker på att man inte ens kommer hinna gå igenom de mest graverande fallen innan gubben trillar av pinn. Tvärtom tror jag att det kommer vara dem man sparar till sist. Börjar man redan nu diskutera penningtvätt, utan att ha tagit upp den systematiska tortyren, så tyder väl det på att man kommer undvika denna fråga så länge som möjligt. Så fallet från 1999 kommer troligen inte hinna få något avslut innan Pinochet dör. Och det tror jag att han gör snart. Jag är kanske överdrivet cynisk, men jag tror inte bara det är det ändrade samhällsklimatet som lett till detta beslut. Jag tror att man vill hinna åtala honom innan han dör, men börja tillräckligt sent för att man ska slippa ta upp hela, långa, önskelistan. Skulle den skröpliga 84-åringen helt plötsligt blivit klar i huvudet vid 89? Politisk bedömning eller ej, men var han inte skröplig då så torde han vara det nu. Om inte annat hinner han väl bli innan rättegången är över.
Men gesten är fin. Och poängen viktig. Något kan väl även Pinochet få med sig på pluskontot på sin CV när han kilar vidare? Fast jag undrar om inte den viktigaste poängen framkom 1999. Gesten nu visar förvisso Chilenarna att dagens regering är beredd att ställa sin gamla ledare till svars, men samtidigt; att göra det just nu, vid denna höga ålder, med en så pass liten chans att han överlever rättegången och ännu mindre chans att få uppleva straffet, är inte det nästan som ett hån, givet att det kunde ha gjorts för 5 år sedan? Å andra sidan räcker kanske gesten för alla de offer och ännu fler anhöriga som idag lever med tydliga ärr från Pinochets styre.
Så mannen åkte hem och så blev det inte mer med det.
Förra månaden hävde Chiles högsta domstol även hans nationella immunitet efter att en domare sett en tv-intervju med honom. Han förstod och svarade på reporterns frågor på ett klart sätt och alltså kunde han inte vara oförmögen att klara även en rättegång; det var ju nämligen för att man hävdade att han inte kunde tänka och svara klart som man inte ställde honom inför rätta.
Nu vill man sätta honom i husarrest i väntan på rättegång, fast detta överklagades förstås och än lär det säkert dröja innan vi får se honom inför skranket. Hur länge kommer vi att få vänta? Pinochet har mycket skit och många liv på sitt samvete. Var ska åklagaren börja? Det verkar som att det är ett antal mord och "mystiska försvinnanden" som står först på agendan, och det är väl lika bra att börja någonstans i detta nystan. Åklagarens potentiella åtalslista skulle göra Tomten avundsjuk. Egentligen är det väl bara för honom att slå upp lagboken och peka på måfå. Pinochets regim har gjort det.
När Pinochet 1999/2000 bedömdes ha sviktande hälsa efter att ha fråntagits immunitet var det fler än en ute i världen som drog slutsatsen att man gjorde denna bedömning som en liten politisk eftergift. Det var känsligt nog att drämma i med fråntagen immunitet för världens alla statsöverhuvuden, man kanske skulle låta den chockvågen smälta in och klinga ut innan man drog till med nästa smäll - att faktiskt åtala någon. Storbritannien utlämnade ju Pinochet till Spanien, men Pinochet hamnade på sjukhus redan i London och sedan fraktades han hem till Chile igen. Sjuk och gammal. Poängen hade drivits fram, men i Chile var Pinochet så klart en känslig potatis, så han fick vara.
Nu är han inte det längre, för nu har Chile kommit en bra bit på väg i sin interna uppgörelse med sig själv. Dagens regering vågar ifrågasätta vad som hänt. Och man vill hålla sig väl med omvärlden. Saken är bara; den potentiella åtalslistan är som sagt oändlig, men det är inte Pinochet. Gubben är 89 år gammal och skröplig, dement eller ej. Oavsett var man börjar är jag tämligen säker på att man inte ens kommer hinna gå igenom de mest graverande fallen innan gubben trillar av pinn. Tvärtom tror jag att det kommer vara dem man sparar till sist. Börjar man redan nu diskutera penningtvätt, utan att ha tagit upp den systematiska tortyren, så tyder väl det på att man kommer undvika denna fråga så länge som möjligt. Så fallet från 1999 kommer troligen inte hinna få något avslut innan Pinochet dör. Och det tror jag att han gör snart. Jag är kanske överdrivet cynisk, men jag tror inte bara det är det ändrade samhällsklimatet som lett till detta beslut. Jag tror att man vill hinna åtala honom innan han dör, men börja tillräckligt sent för att man ska slippa ta upp hela, långa, önskelistan. Skulle den skröpliga 84-åringen helt plötsligt blivit klar i huvudet vid 89? Politisk bedömning eller ej, men var han inte skröplig då så torde han vara det nu. Om inte annat hinner han väl bli innan rättegången är över.
Men gesten är fin. Och poängen viktig. Något kan väl även Pinochet få med sig på pluskontot på sin CV när han kilar vidare? Fast jag undrar om inte den viktigaste poängen framkom 1999. Gesten nu visar förvisso Chilenarna att dagens regering är beredd att ställa sin gamla ledare till svars, men samtidigt; att göra det just nu, vid denna höga ålder, med en så pass liten chans att han överlever rättegången och ännu mindre chans att få uppleva straffet, är inte det nästan som ett hån, givet att det kunde ha gjorts för 5 år sedan? Å andra sidan räcker kanske gesten för alla de offer och ännu fler anhöriga som idag lever med tydliga ärr från Pinochets styre.
13 December 2004
Man måste delta för att vinna
Det är kymigt när man missar en tävling och aldrig får veta hur man hade klarat sig. Det är ännu kymigare att missa en tävling och veta att man skulle gjort bra ifrån sig. Allra kymigast är att missa en tävling och veta att man med stor sannolikhet skulle ha vunnit den.
Det hände en gång när jag var 12 år. Sommarmorgon-programmet på tv gick det året ut på att träna friidrott. Först såg man programmet, sedan åkte man till träningen och tränade på just det. Jag stötte kula, och det var det enda jag tyckte var kul, men under hela sommaren sprang och hoppade de på tv, så jag struntade i träningarna. Så klart. I slutet av sommaren var det tävling. Ledaren i klubben anmälde mig - så klart. Men jag fick inte åka. Mamma menade att om jag inte åkt på träningarna så hade jag inget i tävlingen att göra. Det där med riktad träning var liksom inte ett koncept hon kände till.
En grabb i kvarteret var med och kom tillbaka med stora, fina medaljer. Han berättade att vinnaren i kulstötningen i min klass hade stött 1 meter(!) kortare än vad jag stöter när jag gör en riktigt misslyckad stöt. Resten av året fick jag ständigt höra av klubbkamraterna hur synd det var att jag inte varit med och vunnit ännu ett guld åt klubben. (Jag tror det fanns någon vits med att klubben kunde visa upp så många vinnare som möjligt.) Och de menade att jag ändå var den egentliga vinnaren. Men att veta att man skulle ha vunnit är inte samma sak som att göra det.
Jag fick lite liknande tankar under fäktningstävlingen igår. Nu är inte den banan lika spikrak, för lite tur med poolspel och lottade motståndare måste man ju ha. Även om jag slagit alla i vår grupp så har jag aldrig mött de två Fortisarna t ex och dessutom kanske någon av dem jag bedömer som de tre "värsta" att möta skulle skärpt sig totalt nu när det gäller på riktigt, och gett mig en match. Men faktum kvartstår, jag har aldrig förlorat mot någon av de tjejer som ställde upp igår. Vinnaren slog jag med 5-1 sist. Plaketten hade kunnat vara min. Men som sagt, man måste delta för att vinna, att veta att man skulle göra det är inte samma sak som att göra det.
Fast jag måste säga att vetskapen känns rätt bra, den också.
Det hände en gång när jag var 12 år. Sommarmorgon-programmet på tv gick det året ut på att träna friidrott. Först såg man programmet, sedan åkte man till träningen och tränade på just det. Jag stötte kula, och det var det enda jag tyckte var kul, men under hela sommaren sprang och hoppade de på tv, så jag struntade i träningarna. Så klart. I slutet av sommaren var det tävling. Ledaren i klubben anmälde mig - så klart. Men jag fick inte åka. Mamma menade att om jag inte åkt på träningarna så hade jag inget i tävlingen att göra. Det där med riktad träning var liksom inte ett koncept hon kände till.
En grabb i kvarteret var med och kom tillbaka med stora, fina medaljer. Han berättade att vinnaren i kulstötningen i min klass hade stött 1 meter(!) kortare än vad jag stöter när jag gör en riktigt misslyckad stöt. Resten av året fick jag ständigt höra av klubbkamraterna hur synd det var att jag inte varit med och vunnit ännu ett guld åt klubben. (Jag tror det fanns någon vits med att klubben kunde visa upp så många vinnare som möjligt.) Och de menade att jag ändå var den egentliga vinnaren. Men att veta att man skulle ha vunnit är inte samma sak som att göra det.
Jag fick lite liknande tankar under fäktningstävlingen igår. Nu är inte den banan lika spikrak, för lite tur med poolspel och lottade motståndare måste man ju ha. Även om jag slagit alla i vår grupp så har jag aldrig mött de två Fortisarna t ex och dessutom kanske någon av dem jag bedömer som de tre "värsta" att möta skulle skärpt sig totalt nu när det gäller på riktigt, och gett mig en match. Men faktum kvartstår, jag har aldrig förlorat mot någon av de tjejer som ställde upp igår. Vinnaren slog jag med 5-1 sist. Plaketten hade kunnat vara min. Men som sagt, man måste delta för att vinna, att veta att man skulle göra det är inte samma sak som att göra det.
Fast jag måste säga att vetskapen känns rätt bra, den också.
En femma om bio
1. Vilken var den första tecknade respektive otecknade film du såg på bio?
Mamma säger att den första tecknade var Djungelboken. Den första otecknade är jag lite osäker på om det var Annie, Sound of Music eller E.T. Jag och mamma gick på allihop och jag vill minnas att de kom tätt inpå varandra. (Vi bodde i en håla där allt kom sent, så utgivningsåret är ingen ledtråd...)
2. Går du helst ensam eller helst med någon annan?
Det har ingen betydelse faktiskt. Lever mig in i filmen ändå, så det spelar ingen roll vem som sitter bredvid. Kan föredra att gå ensam ibland, men ibland är det kul att kunna viska till någon.
3. Finns det någon film du inte sett på bio men som du skulle vilja se i det formatet?
Hamlet (4-timmars från 1996) och Ben Hur - solklart. Tror bioduken och THX skulle kunna lyfta dem båda.
4. Har du haft någon annorlunda/speciell bioupplevelse? Berätta!
Tja... en cool grej var när jag såg 8 Mile (den med Eminem) i Glasgow och hela salongen full med tonåringar satt och diggade och sjöng med. När jag bodde i Washington D.C brukade vi åka och kolla på film i Silver Spring (tror jag att det hette). Det var ett i huvudsak svart område och det verkade som om hela släkten gick på bio tillsammans. Medan mamma tröstade småbarnet satt mormor och hejade på hjälten på duken. Det var skitcoolt! Publiken buade, hejade och applåderade och värsta B-filmen blev helt plötsligt hur kul som helst!
5. Är film bäst på bio?
Absolut. Det finns inget som slår att sitta i en mörk biosalong och sugas in i den stora duken.
Mamma säger att den första tecknade var Djungelboken. Den första otecknade är jag lite osäker på om det var Annie, Sound of Music eller E.T. Jag och mamma gick på allihop och jag vill minnas att de kom tätt inpå varandra. (Vi bodde i en håla där allt kom sent, så utgivningsåret är ingen ledtråd...)
2. Går du helst ensam eller helst med någon annan?
Det har ingen betydelse faktiskt. Lever mig in i filmen ändå, så det spelar ingen roll vem som sitter bredvid. Kan föredra att gå ensam ibland, men ibland är det kul att kunna viska till någon.
3. Finns det någon film du inte sett på bio men som du skulle vilja se i det formatet?
Hamlet (4-timmars från 1996) och Ben Hur - solklart. Tror bioduken och THX skulle kunna lyfta dem båda.
4. Har du haft någon annorlunda/speciell bioupplevelse? Berätta!
Tja... en cool grej var när jag såg 8 Mile (den med Eminem) i Glasgow och hela salongen full med tonåringar satt och diggade och sjöng med. När jag bodde i Washington D.C brukade vi åka och kolla på film i Silver Spring (tror jag att det hette). Det var ett i huvudsak svart område och det verkade som om hela släkten gick på bio tillsammans. Medan mamma tröstade småbarnet satt mormor och hejade på hjälten på duken. Det var skitcoolt! Publiken buade, hejade och applåderade och värsta B-filmen blev helt plötsligt hur kul som helst!
5. Är film bäst på bio?
Absolut. Det finns inget som slår att sitta i en mörk biosalong och sugas in i den stora duken.
Dagens jultips
Kommer ni ihåg de där bilderna i målarböckerna där man färglade efter nummer? De finns ju även för vuxna, små jäkla omöjliga plottertavlor med lejon, grekiska småbåtar och fruktfat. Men plottret till trots, den perfekta julklappen måste väl ändå vara en måla-efter-nummer-tavla på dig själv! På den här sidan kan man skicka in ett foto och få just en sådan tavla, inklusive alla små färgbyttor. Jag tycker det lät jätteskoj och undrar bara om de levererar över pölen och i så fall före jul...
Har också hittat en kanonbra sida där man både kan lyssna på och läsa texten till ett antal julsånger. Alla de där jag gillar, men inte visste vad de hette, var med. Cooome an all ye faaaiithful...
Har också hittat en kanonbra sida där man både kan lyssna på och läsa texten till ett antal julsånger. Alla de där jag gillar, men inte visste vad de hette, var med. Cooome an all ye faaaiithful...
12 December 2004
Det är tufft att ha ett liv
I fredags kväll gick jag och Mia på teater (Din stund på jorden, schysst pjäs). Även om det inte blev jättesent så blev det det när jag kom hem och avslutade min julklapp till Mia. En favoritreceptbok som hon får fortsätta på sedan. Fick även för mig att söka reda på och ladda ner alla de där julsångerna jag gillar men inte har på skiva. Det är klurigare än man tror.
Fick för mig att en av mina favoritsånger hette "något med pomper and joy", så jag sökte på det - utan resultat. Det visade sig att de inte alls sjöng det, utan "comfort and joy" och dessutom hette den "något med merry gentlemen". Jag hittade den i alla fall. Men så läste jag texten och den verkar ju helcorny! Någonting med att bli räddade från Satan, vilken omnämns i hela två verser. Helt plötsligt verkade den klämkäcka visan vara värsta frikyrkliga kräkmedlet. Ursäkta, men den lät ungefär som Jehovas tidningar man får hem i brevlådan, där allt handlar om hur Satan styr och ställer och hur vi kan bli räddade om vi tar till oss Jesus osv osv. Jag bestämde mig för att inte lära mig sångtexten, vilket jag tänkt. Jag tror att jag tycker den är bättre om jag inte vet vad de sjunger.
Så igår var det segt att gå upp och åka till jobbet. Där började jag dagen med att knäcka ryggen. Jag böjde mig ner, och det var det. Sedan dess har jag knivskarp smärta i svanskotan, vilket spridit sig till höger skinka, höger lår och till ländryggen. Men jag åkte till Mia och bakade pepparkakor ändå. Sov över där. Låg på rygg på en madrass på golvet och det var skönt så länge man låg still - när jag väl kommit ner alltså - men så fort jag rörde på mig i sömnen vaknade jag. Och imorse tog det 10 min att komma upp.
Så, nej, jag ska inte tävla i NybörjarFortisTävlingen ikväll. Även om jag inte har köpt någon värja så hade jag tänkt åka dit och göra en rövare, men det ska jag tydligen inte nu. Men jag ska dit och heja på de andra och sedan ska hela fäktningsgänget ut och käka tapas. Så det blir sent ikväll också.
Måndagen borde vara helgdag. Man brukar vara så trött när helgen är slut.
Fick för mig att en av mina favoritsånger hette "något med pomper and joy", så jag sökte på det - utan resultat. Det visade sig att de inte alls sjöng det, utan "comfort and joy" och dessutom hette den "något med merry gentlemen". Jag hittade den i alla fall. Men så läste jag texten och den verkar ju helcorny! Någonting med att bli räddade från Satan, vilken omnämns i hela två verser. Helt plötsligt verkade den klämkäcka visan vara värsta frikyrkliga kräkmedlet. Ursäkta, men den lät ungefär som Jehovas tidningar man får hem i brevlådan, där allt handlar om hur Satan styr och ställer och hur vi kan bli räddade om vi tar till oss Jesus osv osv. Jag bestämde mig för att inte lära mig sångtexten, vilket jag tänkt. Jag tror att jag tycker den är bättre om jag inte vet vad de sjunger.
Så igår var det segt att gå upp och åka till jobbet. Där började jag dagen med att knäcka ryggen. Jag böjde mig ner, och det var det. Sedan dess har jag knivskarp smärta i svanskotan, vilket spridit sig till höger skinka, höger lår och till ländryggen. Men jag åkte till Mia och bakade pepparkakor ändå. Sov över där. Låg på rygg på en madrass på golvet och det var skönt så länge man låg still - när jag väl kommit ner alltså - men så fort jag rörde på mig i sömnen vaknade jag. Och imorse tog det 10 min att komma upp.
Så, nej, jag ska inte tävla i NybörjarFortisTävlingen ikväll. Även om jag inte har köpt någon värja så hade jag tänkt åka dit och göra en rövare, men det ska jag tydligen inte nu. Men jag ska dit och heja på de andra och sedan ska hela fäktningsgänget ut och käka tapas. Så det blir sent ikväll också.
Måndagen borde vara helgdag. Man brukar vara så trött när helgen är slut.
10 December 2004
Språka på svenska
Om en listrubrik säger "Mina mest överskattade filmer", hur tolkar ni det då? Och hur tolkar ni "Filmer jag överskattat mest" respektive "Filmer jag tycker är mest överskattade"?
Första exemplet tycker jag är oerhört lustigt formulerat, för jag tycker inte det framgår alls vad man menar. Menar man filmer jag tycker folk överskattat eller menar man filmer jag överskattar? När jag ska lista "mina mest överskattade filmer" vill jag ändå rent spontant få det till att jag listar de filmer jag tycker är mest överskattade. Alltså dem som jag tycker fått oförtjänt god kritik.
Jag menar, om jag visar min DVD-hylla och säger "och här har jag mina mest överskattade filmer" så tolkar i vart fall jag det som att jag visar dem jag tycker är överskattade. Och eftersom jag tycker "Eddie" fått oförtjänt dålig kritik så säger jag "Eddie är min mest underskattade film i samlingen".
Vad säger alla språkvårdare där ute? Är det bara i mina öron denna rubriksättning låter oklar och knasig?
Första exemplet tycker jag är oerhört lustigt formulerat, för jag tycker inte det framgår alls vad man menar. Menar man filmer jag tycker folk överskattat eller menar man filmer jag överskattar? När jag ska lista "mina mest överskattade filmer" vill jag ändå rent spontant få det till att jag listar de filmer jag tycker är mest överskattade. Alltså dem som jag tycker fått oförtjänt god kritik.
Jag menar, om jag visar min DVD-hylla och säger "och här har jag mina mest överskattade filmer" så tolkar i vart fall jag det som att jag visar dem jag tycker är överskattade. Och eftersom jag tycker "Eddie" fått oförtjänt dålig kritik så säger jag "Eddie är min mest underskattade film i samlingen".
Vad säger alla språkvårdare där ute? Är det bara i mina öron denna rubriksättning låter oklar och knasig?
Fredagsfyran, v. 50
Det roliga med Fredagsfyran är att man kan ställas inför frågor man aldrig trodde att man någonsin skulle reflektera över. Som denna vecka.
Veckans Fredagsfyra baseras till viss del på en enkät hos Expressen.
Tema: Kulturjournalistik
1. Vilket skulle vara ditt drömkulturreportage?
Ett där någon riktig pretto-djuping ställer sig i en fotbollsklack med öppna ögon och att sedan få läsa om dennes upplevelse. Tänk att få läsa med överdrivet konstiga ord hur fotboll är en konst och varje match en installation...
2. Har du någon kulturjournalistidol?
Idol? En kulturjournalist?? Du driver med mig, va? (Men jag gillar att läsa hon Ingegerd Väärenpää, tror jag hon heter, som recenserar pjäser i DN. Jag gillar hennes poetiska språk.)
3. Finns det något media som saknar kultur idag?
Tv, radio, tidning, internet... nä, tror inte det saknas någonstans. Utrymmet kan ju däremot diskuteras beroende på vad man menar med "kultur".
4. Är opartiskhet lika viktig i kultur som nyhetsjournalistik?
Det är det väl, annars gynnas ju vissa mer än andra. Vilket man så klart gör ("Storfilm" är sällan det, annars än i marknadsföringssyfte), men det gör man inom nyheterna också, man brukar kunna se vilken sida i striden journalisten står på.
Se där, för att vara ett ämne jag aldrig trodde jag skulle reflektera över så lyckades jag klämma fram lite svar. :-)
Veckans Fredagsfyra baseras till viss del på en enkät hos Expressen.
Tema: Kulturjournalistik
1. Vilket skulle vara ditt drömkulturreportage?
Ett där någon riktig pretto-djuping ställer sig i en fotbollsklack med öppna ögon och att sedan få läsa om dennes upplevelse. Tänk att få läsa med överdrivet konstiga ord hur fotboll är en konst och varje match en installation...
2. Har du någon kulturjournalistidol?
Idol? En kulturjournalist?? Du driver med mig, va? (Men jag gillar att läsa hon Ingegerd Väärenpää, tror jag hon heter, som recenserar pjäser i DN. Jag gillar hennes poetiska språk.)
3. Finns det något media som saknar kultur idag?
Tv, radio, tidning, internet... nä, tror inte det saknas någonstans. Utrymmet kan ju däremot diskuteras beroende på vad man menar med "kultur".
4. Är opartiskhet lika viktig i kultur som nyhetsjournalistik?
Det är det väl, annars gynnas ju vissa mer än andra. Vilket man så klart gör ("Storfilm" är sällan det, annars än i marknadsföringssyfte), men det gör man inom nyheterna också, man brukar kunna se vilken sida i striden journalisten står på.
Se där, för att vara ett ämne jag aldrig trodde jag skulle reflektera över så lyckades jag klämma fram lite svar. :-)
9 December 2004
Nordirland: Time out i en vecka
... och så var det igång. Det officiella skylla-på-varandra-racet. Det är väl ingen som är förvånad över att båda sidor anser att det var den andres "fel" att processen tvärstannade igår. Nu har Blair och Ahern gett parterna en veckas betänketid. Nästa onsdag tänker de stämma av och se om någon tagit sitt förnuft till fånga. Under tiden tänker de diskutera framtiden sinsemellan, troligen under någon kafferast under ett EU-möte i Bryssel, och de hoppas Nordirländarna också diskuterar saken så att förutsättning skapas för en fortsättning. För både Blair och Ahern är fortsatt optimistiska och tror/hoppas på en överrenskommelse före nyår.
Eller kanske är det deras önskan till tomten - att äntligen slippa de struliga 12-åringarna...
(He, he, observerade förresten att DN i morse använde samma liknelse som den jag kört med för att beskriva händelserna där borta. "Obstinata tonåringar" var det...)
==================================
Och medan detta fortgår blev igår tre män från Continuity IRA (jag sa ju att det finns flera av dem...) dömda för samröre med en bombfabrik man hittade förra året. Ouch...
Eller kanske är det deras önskan till tomten - att äntligen slippa de struliga 12-åringarna...
(He, he, observerade förresten att DN i morse använde samma liknelse som den jag kört med för att beskriva händelserna där borta. "Obstinata tonåringar" var det...)
==================================
Och medan detta fortgår blev igår tre män från Continuity IRA (jag sa ju att det finns flera av dem...) dömda för samröre med en bombfabrik man hittade förra året. Ouch...
Missionärskrav för fackpampar?
För en sekund trodde jag att jag vaknat i London. Men så insåg jag att jag faktiskt satt i mitt eget kök och hörde radioreportern rapportera "den sensationella nyheten" att en f.d 'fackpamp' hänger sig åt BDSM. Och? Vad han gör i sovrummet är väl inte vår ensak. Jag trodde vi hade slagit fast det i det här landet. Å andra sidan representerade reportern skvallerblaskan AB, så det var kanske inte så konstigt.
Jag anar att de vill få det till att pampens kvinnosyn är skev och att han därför skulle vara olämplig som pamp (tur de inte kan sparka honom då...), men då har de ju inte förstått någonting. Det räcker med att göra en undersökning a la högstadieuppsats för att inse att dessa människor faktiskt gör detta frivilligt, för sin egen njutning och att de lever ut fantasier. Och det gäller båda parter, oavsett kön och dessutom är det inte självklart vilket kön som har vilken roll. En del önskar vara mästare, andra slavar, men ingen av dem går runt på stan och förtrycker människor. Tvärtom krävs en hög grad av ömsesidig respekt och lyhördhet för att ett förhållande av den här typen ska fungera.
Jag träffade en gång en stark feministkämpe som jobbade ideellt med utsatta kvinnor på ett kvinnohus. Hon och hennes pojkvän levde inte läggningen "fullt ut", men de brukade inta roller i deras sexliv och hon njöt av att bli behandlad som en trotsig småunge, med smisk och skamvrå och hela kittet.
Jag har också träffat en man som var chef på mellannivå. Senare fick jag veta att han brukade vara helt underkastad sin fru. Henne hade jag också träffat, och jag kan för mitt liv inte se henne gå med mannen i koppel och bestraffa honom med läderremmar. Hon som var så snäll och blyg. Men det var tydligen vad de pysslade med på helgerna.
Med dessa exempel vill jag säga att det inte är någon kufisk människogrupp som är inne på BDSM. Det är helt normala människor från olika samhällsklasser och yrkeskårer. Deras människosyn, ideologiska ståndpunkt och yrkesroll har inte det minsta att göra med vad de sysslar med i sovrummet. Vad som händer där ska vi faktiskt skita i. Och en del tänder väl på det också...
Kan inte AB åtminstone ha någon lite prao som kan sätta sig in i saker innan de skriker högt. Suck...
Jag anar att de vill få det till att pampens kvinnosyn är skev och att han därför skulle vara olämplig som pamp (tur de inte kan sparka honom då...), men då har de ju inte förstått någonting. Det räcker med att göra en undersökning a la högstadieuppsats för att inse att dessa människor faktiskt gör detta frivilligt, för sin egen njutning och att de lever ut fantasier. Och det gäller båda parter, oavsett kön och dessutom är det inte självklart vilket kön som har vilken roll. En del önskar vara mästare, andra slavar, men ingen av dem går runt på stan och förtrycker människor. Tvärtom krävs en hög grad av ömsesidig respekt och lyhördhet för att ett förhållande av den här typen ska fungera.
Jag träffade en gång en stark feministkämpe som jobbade ideellt med utsatta kvinnor på ett kvinnohus. Hon och hennes pojkvän levde inte läggningen "fullt ut", men de brukade inta roller i deras sexliv och hon njöt av att bli behandlad som en trotsig småunge, med smisk och skamvrå och hela kittet.
Jag har också träffat en man som var chef på mellannivå. Senare fick jag veta att han brukade vara helt underkastad sin fru. Henne hade jag också träffat, och jag kan för mitt liv inte se henne gå med mannen i koppel och bestraffa honom med läderremmar. Hon som var så snäll och blyg. Men det var tydligen vad de pysslade med på helgerna.
Med dessa exempel vill jag säga att det inte är någon kufisk människogrupp som är inne på BDSM. Det är helt normala människor från olika samhällsklasser och yrkeskårer. Deras människosyn, ideologiska ståndpunkt och yrkesroll har inte det minsta att göra med vad de sysslar med i sovrummet. Vad som händer där ska vi faktiskt skita i. Och en del tänder väl på det också...
Kan inte AB åtminstone ha någon lite prao som kan sätta sig in i saker innan de skriker högt. Suck...
8 December 2004
Nordirland: Folket säger...
För att sammanfatta kontentan av de åsikter "från gatan" jag läst: SUUUCK!!!
Carol (boende i Belfast) lät så uppgiven i mailet att hon knappt orkade svära. Hon tyckte att FN kunde skicka dit Hans Blix och leta vapen, för "om de (lojalisterna) inte litar på en präst så borde de väl åtminstone lita på en svensk FN-tjänsteman". :-) Hon tror annars att det är fel personer som diskuterar saken just nu. "De vill bara vinna, men vi som bor här skiter i vilket, vi har redan förlorat. Vi vill bara ha en fungerande regering och fred. Blir republikanerna tagna på allvar och får en plats jämsides med lojalisterna i Stormont så finns ingen anledning för IRA att orsaka problem." Hon menar också att DUP inte kan skylla på att de inte kunnat lita på republikaner förut "för saker är inte som de varit" och förut kunde inte de lita på lojalisterna heller. "Dörren svänger åt båda håll."
David (boende i Glasgow) gick så långt att han faktiskt tyckte lojalisterna kunde ge med sig lite "för fredens skull". (Han är benhård lojalist.) Han trodde att de skulle få igen det senare om de lättade på fotokravet så man kunde gå vidare. Samtidigt tyckte han det lät märkligt om det bara var på foton saken hängde. "Det är nog något mer inblandat men som vi andra inte får veta om." Hans tips var att om de ger med sig nu så är det ju republikanernas "tur" att ge med sig nästa gång. Hm, undrar om politiker funkar så...
Hur som helst, folket på gatan är urless på det här. De är less på konflikten. De är less på politikerna och allra mest verkar de vara less på de två stora elefanterna (DUP och Sinn Fein), vilka de tycker sätter alldeles för mycket prestige i det här. Folket vill bara ha fred någongång!
Några extrakt från BBC:
Om vi ska vara ärliga kan vi egentligen gå klädd i säck och aska allihopa. Det finns nog ingen som alltid i alla lägen haft rätt attityd eller levt ett till fullo kärleksfullt liv. Republikanerna är tillitsfulla och kommer göra vad som begärs av dem.
Jag tycker bara att de borde sätta sig runt bordet och prata. De har diskuterat och kommit närmare än någonsin. IRA måste ge upp sina vapen och jag tror att de kommer göra det. Ian Paisley borde acceptera förslaget för vanliga arbetares skull, för de vill bara kunna gå vidare i livet.
Ian Paisely måste sluta vara så obstinat. Det är dags att gå vidare snarare än att vänta ytterligare 30 år. Folk är trötta på att vänta på att något ska hända. Snackar man med vänner om saken är det ingen som fattar varför det tar så lång tid att nå en överrenskommelse. Det är bara att göra det.
Jag vill inte tala om det för jag är trött på hela högen.
Jag har slutat försöka förstå.
Jag talar inte om politik längre.
Allt jag har att säga är att vi vill ha en överrenskommelse, det är det.
Förlåt, vilken fredsprocess?
Som The Times kolumnist Tim Hames skriver; "Om det verkar galet, så är det för att det är det". Läs gärna resten av hans analys här.
Carol (boende i Belfast) lät så uppgiven i mailet att hon knappt orkade svära. Hon tyckte att FN kunde skicka dit Hans Blix och leta vapen, för "om de (lojalisterna) inte litar på en präst så borde de väl åtminstone lita på en svensk FN-tjänsteman". :-) Hon tror annars att det är fel personer som diskuterar saken just nu. "De vill bara vinna, men vi som bor här skiter i vilket, vi har redan förlorat. Vi vill bara ha en fungerande regering och fred. Blir republikanerna tagna på allvar och får en plats jämsides med lojalisterna i Stormont så finns ingen anledning för IRA att orsaka problem." Hon menar också att DUP inte kan skylla på att de inte kunnat lita på republikaner förut "för saker är inte som de varit" och förut kunde inte de lita på lojalisterna heller. "Dörren svänger åt båda håll."
David (boende i Glasgow) gick så långt att han faktiskt tyckte lojalisterna kunde ge med sig lite "för fredens skull". (Han är benhård lojalist.) Han trodde att de skulle få igen det senare om de lättade på fotokravet så man kunde gå vidare. Samtidigt tyckte han det lät märkligt om det bara var på foton saken hängde. "Det är nog något mer inblandat men som vi andra inte får veta om." Hans tips var att om de ger med sig nu så är det ju republikanernas "tur" att ge med sig nästa gång. Hm, undrar om politiker funkar så...
Hur som helst, folket på gatan är urless på det här. De är less på konflikten. De är less på politikerna och allra mest verkar de vara less på de två stora elefanterna (DUP och Sinn Fein), vilka de tycker sätter alldeles för mycket prestige i det här. Folket vill bara ha fred någongång!
Några extrakt från BBC:
Om vi ska vara ärliga kan vi egentligen gå klädd i säck och aska allihopa. Det finns nog ingen som alltid i alla lägen haft rätt attityd eller levt ett till fullo kärleksfullt liv. Republikanerna är tillitsfulla och kommer göra vad som begärs av dem.
Jag tycker bara att de borde sätta sig runt bordet och prata. De har diskuterat och kommit närmare än någonsin. IRA måste ge upp sina vapen och jag tror att de kommer göra det. Ian Paisley borde acceptera förslaget för vanliga arbetares skull, för de vill bara kunna gå vidare i livet.
Ian Paisely måste sluta vara så obstinat. Det är dags att gå vidare snarare än att vänta ytterligare 30 år. Folk är trötta på att vänta på att något ska hända. Snackar man med vänner om saken är det ingen som fattar varför det tar så lång tid att nå en överrenskommelse. Det är bara att göra det.
Jag vill inte tala om det för jag är trött på hela högen.
Jag har slutat försöka förstå.
Jag talar inte om politik längre.
Allt jag har att säga är att vi vill ha en överrenskommelse, det är det.
Förlåt, vilken fredsprocess?
Som The Times kolumnist Tim Hames skriver; "Om det verkar galet, så är det för att det är det". Läs gärna resten av hans analys här.
Nordirland: tvärstopp
Nu i eftermiddags konfirmerade Ian Paisley att DUP inte tänker skriva under något avtal om man inte får foton på IRA's avväpning. Och det vill som sagt inte republikanerna veta av.
Man kan ju fråga sig om några bilder är så himla mycket att bråka om. Avväpningen ska ju ändå bekräftas av den internationella kommissionen med general de Chastelain i spetsen. Förslag finns fortfarande att två kyrkomän ska bevittna händelsen. Så borde man inte kunna ta några foton som politikerna kan få se för att övertyga sig själva om att IRA är vapenlösa? Jag förstår om republikanerna ser det som förnedrande om bilderna kablas ut över landet som några andra segerbilder från mellanöstern, men om de inte publiceras förrän det politiska arbetet redan satts igång, så att det samtidigt syns att lojalisterna inte vunnit utan att republikanerna faktiskt delar makten med dem? (Enligt ett förslag skulle bilderna förvaras av de Chaselain, lojalisterna skulle få se på dem, men de skulle inte publiceras förrän regerandet påbörjats.)
Å andra sidan kan man ju fråga sig varför inte lojalisterna kan tänka sig att lita på en oberoende kommission (, John de Chastelain) och två präster. Att ifrågasätta dessas ord antyder väl en lite väl hög grad av paranoia. Vill de ha foton för att de inte litar på att IRA kommer förstöra alla vapen? Skulle detta ske med foton, menar de? Hur vet de det, för ingen mer än IRA vet ju i vilket fall hur mycket vapen de har att tillgå? Och även om de förstör allt de har nu så kan t ex brandbomber och rörbomber byggas relativt enkelt hemma i garaget. Hur de än vrider och vänder på det så lovar inte foton någonting, annat än att det de har nu är förstört. Angående resten måste de helt enkelt lita till republikanernas goda vilja. Foton eller ej.
Det verkar trist om en sådan petitess (kom igen, i sammanhanget är det väl ändå det) ska få stjälpa hela den här Sensationella Dealen. De är ju så nära, så nära...
Man kan ju fråga sig om några bilder är så himla mycket att bråka om. Avväpningen ska ju ändå bekräftas av den internationella kommissionen med general de Chastelain i spetsen. Förslag finns fortfarande att två kyrkomän ska bevittna händelsen. Så borde man inte kunna ta några foton som politikerna kan få se för att övertyga sig själva om att IRA är vapenlösa? Jag förstår om republikanerna ser det som förnedrande om bilderna kablas ut över landet som några andra segerbilder från mellanöstern, men om de inte publiceras förrän det politiska arbetet redan satts igång, så att det samtidigt syns att lojalisterna inte vunnit utan att republikanerna faktiskt delar makten med dem? (Enligt ett förslag skulle bilderna förvaras av de Chaselain, lojalisterna skulle få se på dem, men de skulle inte publiceras förrän regerandet påbörjats.)
Å andra sidan kan man ju fråga sig varför inte lojalisterna kan tänka sig att lita på en oberoende kommission (, John de Chastelain) och två präster. Att ifrågasätta dessas ord antyder väl en lite väl hög grad av paranoia. Vill de ha foton för att de inte litar på att IRA kommer förstöra alla vapen? Skulle detta ske med foton, menar de? Hur vet de det, för ingen mer än IRA vet ju i vilket fall hur mycket vapen de har att tillgå? Och även om de förstör allt de har nu så kan t ex brandbomber och rörbomber byggas relativt enkelt hemma i garaget. Hur de än vrider och vänder på det så lovar inte foton någonting, annat än att det de har nu är förstört. Angående resten måste de helt enkelt lita till republikanernas goda vilja. Foton eller ej.
Det verkar trist om en sådan petitess (kom igen, i sammanhanget är det väl ändå det) ska få stjälpa hela den här Sensationella Dealen. De är ju så nära, så nära...
Nordirland: En bild säger mer än tusen ord
Det var väl själva fan. Nu står vi där ändå, med dödläge och falnat hopp. Igen.
Gerry Adams (Sinn Fein) träffade IRA igår och låter nu hälsa att IRA inte tänker låta sig förnedras. Riktigt hur de menar framgår inte, annat än att det har med fotograferingen av avväpningen att göra. Menar de att de tycker sig bli förnedrade av att det inte räcker med mänskliga vittnen, eller är det DUP's krav på publicering som är förnedrande? Visst kan det kännas förnedrande att inte bli litad på, men jisses, med tanke på historien så är det väl inte så konstigt. Nu är det ju inte DUP själva som ska fota utan den internationella, oberoende kommissionen som övervakar det hela. Som Jeffrey Donaldson (DUP) säger:
"I åratal har vi matats med bilder och t.o.m. videofilmer av IRA poserandes med gevär, kanoner och raketkastare som del av deras propagande. Vad var syftet med det annat än att terrorisera människor? Nu när de har chans att vara med och skapa fred i Nordirland och vi ber om några foton, nu vill de inte ha foton helt plötsligt."
Sinn Fein sade förresten igår att de godtar BritIrlands förslag. Belfast Telegraph menar idag att det beror på att kravet på fotografering fanns med i det ursprungliga förslaget men att det i måndag togs bort. Lite lurigt, och då förstår man ju varför Sinn Fein tyckte det såg helt ok ut. DUP har inte sagt något än, de står ju fortfarande och stampar på fotokravet.
Får man föreslå en kompromiss: IRA sväljer stoltheten och låter deras avväpning övervakas hur helst politikerna bestämmer. Samtidigt låter DUP bli att hånfullt dansa segerdans när fotona bekräftar att avväpning skett. Och låter bli att yttra barnsligt hånfulla kommentarer om sina motståndare utan tar sig i kragen, växer upp och sätter sig vid bordet och samtalar med dem.
Igår kväll försökte både Ahern och Blair tala parterna till rätta per telefon, men idag har parterna gått i klinch. Nu måste antingen IRA eller DUP ta ett steg tillbaka för att en fortsättning ska kunna ske. Man bedömer att de följande två dagarna kommer vara avgörande. Lyckas man inte få antingen IRA eller DUP att rucka på sina principer så riskerar man att alla andra drar sig tillbaka och då är frågan om man alls kommer lyckas få till ett avgörande beslut. Och Ahern, Irlands premiärminister, tror att i så fall är risken stor att någon överrenskommelse inte kommer att komma till stånd "inom överskådlig framtid".
Tror parterna skulle tjäna på att lyssna till Eileen Bell (The Alliance Party):
"Det är dags för de politiska ledarna att bortse från sina egna egon och tänka på folket de representerar istället. Det är förståeligt att båda sidor misstror varandra, men kan de inte förstå att det åligger dem båda att tillkännage varandras misstro och göra en ansträngning för att lindra den?"
Gerry Adams (Sinn Fein) träffade IRA igår och låter nu hälsa att IRA inte tänker låta sig förnedras. Riktigt hur de menar framgår inte, annat än att det har med fotograferingen av avväpningen att göra. Menar de att de tycker sig bli förnedrade av att det inte räcker med mänskliga vittnen, eller är det DUP's krav på publicering som är förnedrande? Visst kan det kännas förnedrande att inte bli litad på, men jisses, med tanke på historien så är det väl inte så konstigt. Nu är det ju inte DUP själva som ska fota utan den internationella, oberoende kommissionen som övervakar det hela. Som Jeffrey Donaldson (DUP) säger:
"I åratal har vi matats med bilder och t.o.m. videofilmer av IRA poserandes med gevär, kanoner och raketkastare som del av deras propagande. Vad var syftet med det annat än att terrorisera människor? Nu när de har chans att vara med och skapa fred i Nordirland och vi ber om några foton, nu vill de inte ha foton helt plötsligt."
Sinn Fein sade förresten igår att de godtar BritIrlands förslag. Belfast Telegraph menar idag att det beror på att kravet på fotografering fanns med i det ursprungliga förslaget men att det i måndag togs bort. Lite lurigt, och då förstår man ju varför Sinn Fein tyckte det såg helt ok ut. DUP har inte sagt något än, de står ju fortfarande och stampar på fotokravet.
Får man föreslå en kompromiss: IRA sväljer stoltheten och låter deras avväpning övervakas hur helst politikerna bestämmer. Samtidigt låter DUP bli att hånfullt dansa segerdans när fotona bekräftar att avväpning skett. Och låter bli att yttra barnsligt hånfulla kommentarer om sina motståndare utan tar sig i kragen, växer upp och sätter sig vid bordet och samtalar med dem.
Igår kväll försökte både Ahern och Blair tala parterna till rätta per telefon, men idag har parterna gått i klinch. Nu måste antingen IRA eller DUP ta ett steg tillbaka för att en fortsättning ska kunna ske. Man bedömer att de följande två dagarna kommer vara avgörande. Lyckas man inte få antingen IRA eller DUP att rucka på sina principer så riskerar man att alla andra drar sig tillbaka och då är frågan om man alls kommer lyckas få till ett avgörande beslut. Och Ahern, Irlands premiärminister, tror att i så fall är risken stor att någon överrenskommelse inte kommer att komma till stånd "inom överskådlig framtid".
Tror parterna skulle tjäna på att lyssna till Eileen Bell (The Alliance Party):
"Det är dags för de politiska ledarna att bortse från sina egna egon och tänka på folket de representerar istället. Det är förståeligt att båda sidor misstror varandra, men kan de inte förstå att det åligger dem båda att tillkännage varandras misstro och göra en ansträngning för att lindra den?"
7 December 2004
Vem är inte beroende?
DN har varnat för att tv-spel gör barn beroende. De har totalt missuppfattat saken - tv-spel gör folk beroende! Jag har hoppat till när jag spelat Sims för att tidningsbudet kommit och jag har glömt att äta på en hel dag när jag spelat Zelda. Man vill klara bossen, nå nästa nivå, se vad som händer sedan och man blir helt uppslukad av historien. Vem som helst kan bli beroende för mindre.
Och det blir vi. Jag vet flera som blivit uppslukade av Tetris. När de suttit i bilkö har de sett konstellationer i motsatt körbana. Jag känner Backgammon-spelare som ser drag bland glasen när de går på krogen. En schackspelande klasskamrat såg drag bland skräpet på den rutade trottoaren. Mina egna tv-spels-analfabeter till föräldrar var helt nedgångna i Dr Mario ett tag. Min bror oroade sig över att "vara på väg att bli bög" när han började notera hur folks trädgårdar såg ut och hur deras hem var inredda, för att kunna använda det när han spelade Sims.
Men jag vet något minst lika beroendeframkallande - böcker och skrivande. Man kunde ha släppt en bomb bredvid mig när jag skrev historier på svenskalektionen. En natt gick jag upp när jag fick en idé vid midnatt och skrev tills väckarklockan ringde, jag glömde totalt bort att sova. Det händer fortfarande. Hur många har inte missat hållplatser för att de suttit försjunkna i en bok? Och det är säkert fler än jag som läst böcker som varit så bra att man läst på raster, luncher och under toa-besök, och räknat minuterna tills man slutar jobba så man kan fortsätta att läsa på allvar.
Och hur många är inte mail- och internetberoende? Bloggberoende? Jag har träffat på folk som varit i det närmaste aggressiva när de inte kunnat läsa mailen.
Själv har jag sedan mellanstadiet varit sportfanatiker. Under flera år var jag beroende av hockey. Minst tre matcher i veckan blev det, med flera olika lag. Det var så många matcher jag ville se så de veckor då det inte var några saknade jag det så mycket att jag gick till något kallt skjul och kollade på något div III-gäng. Idag känner jag människor som följer europeisk fotboll på tv varenda kväll i veckan. Går tv:n sönder blir det blåljus till psykakuten.
DN's undersökning och larmrapport var det fånigaste jag läst. Klart att intressen är beroendeframkallande.
Och det blir vi. Jag vet flera som blivit uppslukade av Tetris. När de suttit i bilkö har de sett konstellationer i motsatt körbana. Jag känner Backgammon-spelare som ser drag bland glasen när de går på krogen. En schackspelande klasskamrat såg drag bland skräpet på den rutade trottoaren. Mina egna tv-spels-analfabeter till föräldrar var helt nedgångna i Dr Mario ett tag. Min bror oroade sig över att "vara på väg att bli bög" när han började notera hur folks trädgårdar såg ut och hur deras hem var inredda, för att kunna använda det när han spelade Sims.
Men jag vet något minst lika beroendeframkallande - böcker och skrivande. Man kunde ha släppt en bomb bredvid mig när jag skrev historier på svenskalektionen. En natt gick jag upp när jag fick en idé vid midnatt och skrev tills väckarklockan ringde, jag glömde totalt bort att sova. Det händer fortfarande. Hur många har inte missat hållplatser för att de suttit försjunkna i en bok? Och det är säkert fler än jag som läst böcker som varit så bra att man läst på raster, luncher och under toa-besök, och räknat minuterna tills man slutar jobba så man kan fortsätta att läsa på allvar.
Och hur många är inte mail- och internetberoende? Bloggberoende? Jag har träffat på folk som varit i det närmaste aggressiva när de inte kunnat läsa mailen.
Själv har jag sedan mellanstadiet varit sportfanatiker. Under flera år var jag beroende av hockey. Minst tre matcher i veckan blev det, med flera olika lag. Det var så många matcher jag ville se så de veckor då det inte var några saknade jag det så mycket att jag gick till något kallt skjul och kollade på något div III-gäng. Idag känner jag människor som följer europeisk fotboll på tv varenda kväll i veckan. Går tv:n sönder blir det blåljus till psykakuten.
DN's undersökning och larmrapport var det fånigaste jag läst. Klart att intressen är beroendeframkallande.
Dagens stjärna
... går till de två välklädda herrar med fiiin dialekt och välsmort munläder som kom fram till mig vid entrén till Globen igår och sa:
"Ursäkta, vi har en prekär situation här, vart ska vi vända oss om vi vill prata om... biljettfrågor?"
Ja, liksom, det beror ju på vad det är för biljettfrågor. Jag kunde tänka mig fem olika ställen, så jag ville allt veta lite mer. Men det var tydligt att de inte ansåg mig värdig ytterligare detaljer.
Hur som helst, de insåg till slut att de skulle vara tvungna att berätta mer för att få hjälp så med sån där bagatelliserande och lite smått överlägsen attityd, som om det bara gällde att få låna en penna jag självklart hade, så fick jag så veta följande:
De hade "i god tro, vill jag belysa" köpt biljetter för ett bra tag sedan. De hade sagt att de ville gå på DIF-MoDo 6/12 men fått biljetter till matchen i Oktober. De hade "lite dumt kanske" inte dubbelkollat biljetterna, så de hade först idag upptäckt att de fått fel. "Men det är ju inte vårt fel utan biljettkontoret som misstagit sig, vi handlade helt i god tro". (Fasligt vad den fina termen upprepades...) Och nu ville de veta "om det finns någon instans dit vi kan vända oss med dylika ärenden".
Eh, nä, inte troligt, va... Utan giltig biljett - inget inträde. Oavsett om biljetten glömts hemma eller om man "fått fel". Det åligger ju faktiskt var och en att kontrollera biljetter man köper, gör man inte det får man faktiskt skylla sig själv. Det trodde jag varenda människa visste.
Det är säkert ett misstag man kan göra, men deras överlägsna attityd och inställningen att de självklart skulle komma in bara de fick tala med rätt person(...) gjorde situationen så skrattretande att jag började snegla efter kamerateam. Ibland tror man inte att vissa människor finns på riktigt.
Vilka stjärnor...
"Ursäkta, vi har en prekär situation här, vart ska vi vända oss om vi vill prata om... biljettfrågor?"
Ja, liksom, det beror ju på vad det är för biljettfrågor. Jag kunde tänka mig fem olika ställen, så jag ville allt veta lite mer. Men det var tydligt att de inte ansåg mig värdig ytterligare detaljer.
Hur som helst, de insåg till slut att de skulle vara tvungna att berätta mer för att få hjälp så med sån där bagatelliserande och lite smått överlägsen attityd, som om det bara gällde att få låna en penna jag självklart hade, så fick jag så veta följande:
De hade "i god tro, vill jag belysa" köpt biljetter för ett bra tag sedan. De hade sagt att de ville gå på DIF-MoDo 6/12 men fått biljetter till matchen i Oktober. De hade "lite dumt kanske" inte dubbelkollat biljetterna, så de hade först idag upptäckt att de fått fel. "Men det är ju inte vårt fel utan biljettkontoret som misstagit sig, vi handlade helt i god tro". (Fasligt vad den fina termen upprepades...) Och nu ville de veta "om det finns någon instans dit vi kan vända oss med dylika ärenden".
Eh, nä, inte troligt, va... Utan giltig biljett - inget inträde. Oavsett om biljetten glömts hemma eller om man "fått fel". Det åligger ju faktiskt var och en att kontrollera biljetter man köper, gör man inte det får man faktiskt skylla sig själv. Det trodde jag varenda människa visste.
Det är säkert ett misstag man kan göra, men deras överlägsna attityd och inställningen att de självklart skulle komma in bara de fick tala med rätt person(...) gjorde situationen så skrattretande att jag började snegla efter kamerateam. Ibland tror man inte att vissa människor finns på riktigt.
Vilka stjärnor...
5 December 2004
Femman v49
1. När och i vilket sammanhang åkte du senast på en Finlandskryssning? (Danmarkskryssning?)
Hm... jag minns inte riktigt... det var ett par år sedan i alla fall, var det när Mia och jag åkte till Åland på minisemester tro?
2. Varför väljer man att åka på kryssning istället för att ha en utekväll hemma i stan?
Tänk, det frågar jag mig varje gång jag pröjsar en massa pengar för att göra exakt sånt jag kan göra hemma - fast både billigare och av högre kvalitet. Men ibland kan det vara skönt att ha en hel grupp fast på ett ställe så man tvingas umgås. På sommaren kan utsikten i skärgården vara fin också.
3. Har du någon gång klivit av på vändhållplatsen? Ge isåfall ett tips på vad man kan göra där.
Ja faktiskt, på tre ställen. I Helsingfors kan man gå till marknaden i hamnen och köpa "munkgrisar". Det är munkar som ser ut som grisar. Lite kul. I Mariehamn kan man åka gratisbuss runt stan och spela minigolf - och äta Ålandspannkaka med sylt och grädde! I Ekenäs kan man rakt inte göra någonting.
4. Föreslå två "do" och två "don't" på själva kryssningen.
Do - kolla in extrapriser på taxfree. Leta efter flipperspelet!
Don't - köp godis som kostar lika mycket iland bara för att det är storförpackning. Drick inte för att motverka sjösjuka - det funkar inte!!!
5. Måste man vara full för att ha kul?
Hörru, på de där båtarna måste jag nog svara ja, annars blir de lätt vääääldigt långtråkiga.
Hm... jag minns inte riktigt... det var ett par år sedan i alla fall, var det när Mia och jag åkte till Åland på minisemester tro?
2. Varför väljer man att åka på kryssning istället för att ha en utekväll hemma i stan?
Tänk, det frågar jag mig varje gång jag pröjsar en massa pengar för att göra exakt sånt jag kan göra hemma - fast både billigare och av högre kvalitet. Men ibland kan det vara skönt att ha en hel grupp fast på ett ställe så man tvingas umgås. På sommaren kan utsikten i skärgården vara fin också.
3. Har du någon gång klivit av på vändhållplatsen? Ge isåfall ett tips på vad man kan göra där.
Ja faktiskt, på tre ställen. I Helsingfors kan man gå till marknaden i hamnen och köpa "munkgrisar". Det är munkar som ser ut som grisar. Lite kul. I Mariehamn kan man åka gratisbuss runt stan och spela minigolf - och äta Ålandspannkaka med sylt och grädde! I Ekenäs kan man rakt inte göra någonting.
4. Föreslå två "do" och två "don't" på själva kryssningen.
Do - kolla in extrapriser på taxfree. Leta efter flipperspelet!
Don't - köp godis som kostar lika mycket iland bara för att det är storförpackning. Drick inte för att motverka sjösjuka - det funkar inte!!!
5. Måste man vara full för att ha kul?
Hörru, på de där båtarna måste jag nog svara ja, annars blir de lätt vääääldigt långtråkiga.
Tappad plånbok, tappad moral
Expressen gjorde två 'experiement' för att kolla folks moral. De 'tappade' 10 rosa plånböcker med en hundring i varje i närheten av en polisstation. 3 av 10 upphittare gick in med plånboken till polisen, resten stoppade den i fickan. Nästa experiment gick ut på att de 'glömde' en hundring i bankomaten - samtliga gånger blev de uppmärksammande på glömskan.
Jag tänkte att det verkade vinklat att välja rosa plånböcker eftersom folk kanske blev mer känsliga inför tanken på ett litet barn som förlorat veckopengen. Men det behövde jag ju inte oroa mig för. Däremot verkar teorin om upptäcksriskens storlek stämma rätt bra. Risken att bankomatsnubben skulle komma på sitt misstag innan man själv hunnit därifrån är ju lite större än att ägaren till en plånbok ska dyka upp på en folktom gata.
Jag hoppas att någon av alla de vuxna i olika åldrar som snodde plånböckerna ser artikeln idag - och skäms! Om man nu inte ska ha någon moral så kan man väl åtminstone inte ha det gentemot sådana som inte lider så förskräckligt stor skada av det. Vem trodde egentligen att plånboken tillhörde en yrkesverksam 35-åring, eller en Expressenreporter?
Hur skulle jag då själv gjort? Jo, tamejsjutton, jag skulle lämnat in plånboken och uppmärksammat bankomatkunden. Jag gör detta, närhelst jag hamnar i en sådan situation. En fet plånbok med en massa kontokort glömd i hissen skulle nog däremot sakna lite sedlar efter att jag upptäckt den... Kanske. Det är så jag drömmer i vilket fall. För när jag väl är i situationen skulle jag nog inte våga, det skulle inte kännas bra. Jodå, jag har varit i en liknande situation och jag tror min önskan om att bli Dagens Hjälte är större än girigheten, för jag kontaktade personen (efter klurigt detektivarbete, man tror att ett ID-kort ska räcka...) och såg till att han fick tillbaka prylarna. Varför? Tja, inte för att jag har någon vidare jättemoral utan jag antar helt enkelt att det är för att det är så jag själv skulle vilja att det gick till om det var jag som tappat något.
Jag tänkte att det verkade vinklat att välja rosa plånböcker eftersom folk kanske blev mer känsliga inför tanken på ett litet barn som förlorat veckopengen. Men det behövde jag ju inte oroa mig för. Däremot verkar teorin om upptäcksriskens storlek stämma rätt bra. Risken att bankomatsnubben skulle komma på sitt misstag innan man själv hunnit därifrån är ju lite större än att ägaren till en plånbok ska dyka upp på en folktom gata.
Jag hoppas att någon av alla de vuxna i olika åldrar som snodde plånböckerna ser artikeln idag - och skäms! Om man nu inte ska ha någon moral så kan man väl åtminstone inte ha det gentemot sådana som inte lider så förskräckligt stor skada av det. Vem trodde egentligen att plånboken tillhörde en yrkesverksam 35-åring, eller en Expressenreporter?
Hur skulle jag då själv gjort? Jo, tamejsjutton, jag skulle lämnat in plånboken och uppmärksammat bankomatkunden. Jag gör detta, närhelst jag hamnar i en sådan situation. En fet plånbok med en massa kontokort glömd i hissen skulle nog däremot sakna lite sedlar efter att jag upptäckt den... Kanske. Det är så jag drömmer i vilket fall. För när jag väl är i situationen skulle jag nog inte våga, det skulle inte kännas bra. Jodå, jag har varit i en liknande situation och jag tror min önskan om att bli Dagens Hjälte är större än girigheten, för jag kontaktade personen (efter klurigt detektivarbete, man tror att ett ID-kort ska räcka...) och såg till att han fick tillbaka prylarna. Varför? Tja, inte för att jag har någon vidare jättemoral utan jag antar helt enkelt att det är för att det är så jag själv skulle vilja att det gick till om det var jag som tappat något.
Jul på ön
Bra: Att börja med lite glöggmys i väntan på bussarna som ska forsla en till julbordet.
Mindre bra: Att också servera backvis med starköl till ölälskande människor som inte ätit på hela dagen.
Ännu mindre bra: Låta dem hinka i sig i två timmar.
Så många var rätt dragna när vi till slut klev på bussarna.
Färden gick rakt norrut in i natten. Jag somnade innan vi ens passerat Täby. När vi väl var framme stod vi på en blåsig kaj mitt ute i ensamheten. Snart kom två små båtar och forslade oss rakt ut i ingenting - till en ö. Det var en väldigt mörk ö. Men de hade tänt marshaller från kajen upp till herrgårdsbyggnaden. Kändes som att vara med i en gammal film, jag förväntade mig nästan att August Strindberg skulle komma och ta emot oss i svart rock och hög hatt. Eller Thommy Berggren.
Att sitta i en herrgård med riktigt granris på golvet, riktig gran i hörnen, sprakande brasa och pepparkakor i fönstren gör liksom att man får julstämning innan man ens hunnit till julbordet. Och där fanns inte mycket som fattades. (Förutom möjligtvis tjockare skivor skinka och potatissallad.) Jag passade på att njuta av både rökt älgkorv, rökt renkorv och rökt ål. Och fem sorters rökta fiskar jag inte vet vad det var. Det enda jag vet är att det är sådant jag inte kommer äta på julafton.
Det är det fina med att fuska med tidigt julfirande; man kan passa på med sådant man inte skulle fått annars. Som att sitta i fötöljer bland tända ljus på övervåningen och prata med finklädda människor som är lika proppmätta som en själv. Stämningen var så julig att jag nästan blev besviken när jultomten inte kom klampande uppför trätrappan. Och troligen slog i huvudet i taket, för herrgårdens övervåning hade just så lågt i tak som passar en byggnad från 1700-talet.
Och som vanligt var alla optimistiska i förhand och bestämde sig för att gå ut och slå runt när vi kom tillbaka till stan igen - men precis som vanligt var alla för mätta och trötta för att orka det. Det blev direktleverans hem till sängen.
Mindre bra: Att också servera backvis med starköl till ölälskande människor som inte ätit på hela dagen.
Ännu mindre bra: Låta dem hinka i sig i två timmar.
Så många var rätt dragna när vi till slut klev på bussarna.
Färden gick rakt norrut in i natten. Jag somnade innan vi ens passerat Täby. När vi väl var framme stod vi på en blåsig kaj mitt ute i ensamheten. Snart kom två små båtar och forslade oss rakt ut i ingenting - till en ö. Det var en väldigt mörk ö. Men de hade tänt marshaller från kajen upp till herrgårdsbyggnaden. Kändes som att vara med i en gammal film, jag förväntade mig nästan att August Strindberg skulle komma och ta emot oss i svart rock och hög hatt. Eller Thommy Berggren.
Att sitta i en herrgård med riktigt granris på golvet, riktig gran i hörnen, sprakande brasa och pepparkakor i fönstren gör liksom att man får julstämning innan man ens hunnit till julbordet. Och där fanns inte mycket som fattades. (Förutom möjligtvis tjockare skivor skinka och potatissallad.) Jag passade på att njuta av både rökt älgkorv, rökt renkorv och rökt ål. Och fem sorters rökta fiskar jag inte vet vad det var. Det enda jag vet är att det är sådant jag inte kommer äta på julafton.
Det är det fina med att fuska med tidigt julfirande; man kan passa på med sådant man inte skulle fått annars. Som att sitta i fötöljer bland tända ljus på övervåningen och prata med finklädda människor som är lika proppmätta som en själv. Stämningen var så julig att jag nästan blev besviken när jultomten inte kom klampande uppför trätrappan. Och troligen slog i huvudet i taket, för herrgårdens övervåning hade just så lågt i tak som passar en byggnad från 1700-talet.
Och som vanligt var alla optimistiska i förhand och bestämde sig för att gå ut och slå runt när vi kom tillbaka till stan igen - men precis som vanligt var alla för mätta och trötta för att orka det. Det blev direktleverans hem till sängen.
4 December 2004
Nordirland: Vad pysslar gubben med?!
Han har redan gjort sig känd för förolämpningar, osmakliga skämt och obstinata uttalanden. Ikväll, efter sista(?) mötet med Tony Blair, precis innan man förväntar sig att lojalister och republikaner ska svara på BritIrlands förslag, säger Ian Paisley att om IRA lägger ner vapnen och slutar sin kriminella aktivitet så kommer han få "svälja hårt" för att kunna göra affärer med republikanerna.
"Jag kommer att få bita mig i läppen en hel del i framtiden".
Ok om man kritiserar sina motståndare för att de inte gör si eller säger så, men att bara hålla på och haspla ut sig oförskämdheter och hån - vad vill han vinna på det? Det har i åratal stått klart att han inte har det minsta till övers för republikaner - men varför i hela friden är han då kvar som ledare för ett parti som enligt redan beslutat fördrag ska samarbeta med motståndarna?
Det är DUP som envist vägrar tala "face-to-face" med Sinn Fein, varför alla samtal de senaste veckorna skett via Blair och Ahern. Varför är han så otroligt osamarbetsvillig? Ja, Sinn Fein representerar republikaneran. Ja, republikanerna har IRA som har gjort en hel del fanstyg genom åren. Men face the facts; ni ska regera tillsammans nu!
Jag misstänker att han inte vill få till stånd det här avtalet. Varför skulle han annars komma med så många korkade uttalanden i just det här känsliga skedet? Men vad tror han att han ska få istället, förutom en massa förbannade republikaner? Eller försöker gubbfan provocera fram terroristattacker så att England ska skicka in armén och skapa ett "nytt 70-tal" med förhoppning att man den här gången rensar Nordirland på katoliker? Nej, det är förstås ett långsökt och fånigt förslag, men jag frågar mig ändå vad gubben pysslar med.
"Jag kommer att få bita mig i läppen en hel del i framtiden".
Ok om man kritiserar sina motståndare för att de inte gör si eller säger så, men att bara hålla på och haspla ut sig oförskämdheter och hån - vad vill han vinna på det? Det har i åratal stått klart att han inte har det minsta till övers för republikaner - men varför i hela friden är han då kvar som ledare för ett parti som enligt redan beslutat fördrag ska samarbeta med motståndarna?
Det är DUP som envist vägrar tala "face-to-face" med Sinn Fein, varför alla samtal de senaste veckorna skett via Blair och Ahern. Varför är han så otroligt osamarbetsvillig? Ja, Sinn Fein representerar republikaneran. Ja, republikanerna har IRA som har gjort en hel del fanstyg genom åren. Men face the facts; ni ska regera tillsammans nu!
Jag misstänker att han inte vill få till stånd det här avtalet. Varför skulle han annars komma med så många korkade uttalanden i just det här känsliga skedet? Men vad tror han att han ska få istället, förutom en massa förbannade republikaner? Eller försöker gubbfan provocera fram terroristattacker så att England ska skicka in armén och skapa ett "nytt 70-tal" med förhoppning att man den här gången rensar Nordirland på katoliker? Nej, det är förstås ett långsökt och fånigt förslag, men jag frågar mig ändå vad gubben pysslar med.
3 December 2004
Royal League - läktarfajten
Dagens glosa: Masslagsmål. Jag vet inte, men betyder det att ett gäng Leksingar ryker ihop? Eller är det ett stort slagsmål? Expressen tyckte hur som helst att de ville komma på något riktigt enormt för att beskriva de 30-40 pers som rök ihop i Oslo igår. Djurgården mötte Vålerengen i en inomhushall och som väntat passade vissa personer på att ha julafton på andra sidan gränsen. Djurgårdare härjade runt i tunnelbanan och ute på stan rök folk ihop. Det slutade med att 9 svenskar och 1 norrman blev gripna för "störande av allmän ordning". De 9 svenskarna var kända av polisen - så då vet vi att det är sådana som inte kan röja i välbevakade Sverige som passat på att roa sig i Norge. Men det är en rätt lindrig rubrik om det var masslagsmål...
Värre var det i danska Bröndby. Där var det krigsscener när IFK Göteborgs supportrar i vågor gick till organiserad attack med stenar och tillhyggen mot polis och Bröndbysupportrar. Holy shit.
Förlåt mitt ironiska tonfall, men Expressens ordval är bara så skrattretande.
Framförallt när man i nästa artikel i samma tidning läser att Bröndbyfansen efter matchen försökte komma åt Göteborgarna, men att de inte lyckades för att polisen skiljde dem åt och att de då gav sig på polisen istället. Det står också att två svenskar fick uppsöka läkare efter batongslag av polisen och att man nu anmält dessa. "Hur svenskarna fått sina skador är oklart". Verkligen?
Jag tror minsann att båda läger försökte komma åt varandra - oavsett vem som började - och att polisen hamnade emellan, som vanligt. Men från första artikeln låter det ju som värsta Troja-krigsmetoden från Göteborgarnas sida...
Rapporter säger också att några Djurgårdare tände bengaler(!) i inomhusarenan(!!) och sedan slängde ner dem på planen(!!!). Man kunde ju tro att dessa är norrmän... stanna där ni hör hemma, ni. Puckon!
Värre var det i danska Bröndby. Där var det krigsscener när IFK Göteborgs supportrar i vågor gick till organiserad attack med stenar och tillhyggen mot polis och Bröndbysupportrar. Holy shit.
Förlåt mitt ironiska tonfall, men Expressens ordval är bara så skrattretande.
Framförallt när man i nästa artikel i samma tidning läser att Bröndbyfansen efter matchen försökte komma åt Göteborgarna, men att de inte lyckades för att polisen skiljde dem åt och att de då gav sig på polisen istället. Det står också att två svenskar fick uppsöka läkare efter batongslag av polisen och att man nu anmält dessa. "Hur svenskarna fått sina skador är oklart". Verkligen?
Jag tror minsann att båda läger försökte komma åt varandra - oavsett vem som började - och att polisen hamnade emellan, som vanligt. Men från första artikeln låter det ju som värsta Troja-krigsmetoden från Göteborgarnas sida...
Rapporter säger också att några Djurgårdare tände bengaler(!) i inomhusarenan(!!) och sedan slängde ner dem på planen(!!!). Man kunde ju tro att dessa är norrmän... stanna där ni hör hemma, ni. Puckon!
En match bland småfolket
När jag var liten fick jag lära mig några grundläggande saker:
1) Vuxna i uniform är dina vänner.
2) Man ska uppföra sig bland folk.
3) Om något händer - tala med en vuxen.
Igår under hockeymatchen jobbade jag på en sektion med ungdomslag. Ett gäng killar som gick till knäna var särdeles söta och hade definitivt fått lära sig samma saker som jag.
"Hej, vad heter du?"
"Du, de kastar papper bakom mig."
"Du, de kastar fortfarande popcorn på vår sektion."
"Du, de där stora pojkarna bråkar och kastar saker."
När jag var lite vågade jag dock inte skvallra på 'de stora pojkarna', det måste jag erkänna. De stora pojkarna var i 12-årsåldern och satt högst upp i en egen liten hörna. De smågnabbades lite, så där som pojkar gör, och kastade konfetti när Djurgården gjorde mål. Det är helt ok. Men småkillarna, som satt en bra bit bort, hade järnkoll på dem.
Fast det är inte ok att kasta en pappersmugg i huvudet på en gubbe. Jag såg inte vem av dem som kastade men kände mig som värsta skolfröken när jag klev in och skällde och hotade med att om jag såg några fler busfasoner från deras sida så skulle jag komma och ställa mig bredvid dem. Skolfröknarna visste nog vad de gjorde när jag var liten, för jag hörde inte ett ljud från killarna igen.
Matcher när man jobbar med ungdomslag kan det kännas som att man inte gör annat än går omkring och säger åt folk. Ibland får man vara barnvakt också, för ledare och föräldrar har ibland en konstig inställning till vårt jobb. Men igår var det vettiga människor rakt över. En kille sprätter popcorn - en pappa säger till, en kille skickar flygplan - en tränare säger till, en ny kille sprätter popcorn - en mamma säger till o.s.v. Det kan uppfattas som att "det flyger saker hela tiden", men det är bara en dumhet per person. Fast det är många personer...
Det härligaste var när det var ÄNNU ett slagsmål på isen. Då säger en liten knatte bredvid mig upprört:
"Pappa, så där får man ju inte göra! Har inte dom fair play-pärmen som vi har? Dom ska ju åka till båset och räkna till tio!"
Det är något visst med barn som fortfarande är i den åldern då de faktiskt tror på det vuxna lär dem. Det som de lärt sig låter så vettigt. Jag undrar varför inte vuxna får lära sig samma saker.
1) Vuxna i uniform är dina vänner.
2) Man ska uppföra sig bland folk.
3) Om något händer - tala med en vuxen.
Igår under hockeymatchen jobbade jag på en sektion med ungdomslag. Ett gäng killar som gick till knäna var särdeles söta och hade definitivt fått lära sig samma saker som jag.
"Hej, vad heter du?"
"Du, de kastar papper bakom mig."
"Du, de kastar fortfarande popcorn på vår sektion."
"Du, de där stora pojkarna bråkar och kastar saker."
När jag var lite vågade jag dock inte skvallra på 'de stora pojkarna', det måste jag erkänna. De stora pojkarna var i 12-årsåldern och satt högst upp i en egen liten hörna. De smågnabbades lite, så där som pojkar gör, och kastade konfetti när Djurgården gjorde mål. Det är helt ok. Men småkillarna, som satt en bra bit bort, hade järnkoll på dem.
Fast det är inte ok att kasta en pappersmugg i huvudet på en gubbe. Jag såg inte vem av dem som kastade men kände mig som värsta skolfröken när jag klev in och skällde och hotade med att om jag såg några fler busfasoner från deras sida så skulle jag komma och ställa mig bredvid dem. Skolfröknarna visste nog vad de gjorde när jag var liten, för jag hörde inte ett ljud från killarna igen.
Matcher när man jobbar med ungdomslag kan det kännas som att man inte gör annat än går omkring och säger åt folk. Ibland får man vara barnvakt också, för ledare och föräldrar har ibland en konstig inställning till vårt jobb. Men igår var det vettiga människor rakt över. En kille sprätter popcorn - en pappa säger till, en kille skickar flygplan - en tränare säger till, en ny kille sprätter popcorn - en mamma säger till o.s.v. Det kan uppfattas som att "det flyger saker hela tiden", men det är bara en dumhet per person. Fast det är många personer...
Det härligaste var när det var ÄNNU ett slagsmål på isen. Då säger en liten knatte bredvid mig upprört:
"Pappa, så där får man ju inte göra! Har inte dom fair play-pärmen som vi har? Dom ska ju åka till båset och räkna till tio!"
Det är något visst med barn som fortfarande är i den åldern då de faktiskt tror på det vuxna lär dem. Det som de lärt sig låter så vettigt. Jag undrar varför inte vuxna får lära sig samma saker.
Fredagsfyran, v. 49
Tema: Karriär
1. Är du nöjd med din karriär?
Den har inte börjat än. Och just det är jag inte nöjd med.
2. Är det överhuvudtaget viktigt att satsa på sin karriär?
Det beror nog på vilka mål man har i livet. För mig är inte karriären viktig. Däremot att få pyssla med det jag gillar och utveckla mig när jag känner att jag är redo för det.
3. Finns det något sätt att kombinera karriär och fritid utan problem?
Att se till att göra det. Man får väl fråga sig vad man värdesätter högst och anpassa livet till det. Jag skulle t ex inte acceptera ett jobb där jag bara jobbar och sover - om det inte är mitt absoluta drömjobb så jobber ÄR min hobby. Annars ser jag en tydlig linje dem emellan.
4. Har du något karriärtips?
Av de karriärer jag haft hittills så har jag lärt mig att man tjänar på att slicka röv, tjata och sparka nedåt. Men jag sabbade en karrär för att jag vägrade nummer 1 och 3 och den andra har tagit lång tid för att jag inte tjatat. Det enda riktiga tips, som jag själv kan stå för, är att jobba bra och se till att folk ser det, så man inte blir tagen för given i det fördolda.
1. Är du nöjd med din karriär?
Den har inte börjat än. Och just det är jag inte nöjd med.
2. Är det överhuvudtaget viktigt att satsa på sin karriär?
Det beror nog på vilka mål man har i livet. För mig är inte karriären viktig. Däremot att få pyssla med det jag gillar och utveckla mig när jag känner att jag är redo för det.
3. Finns det något sätt att kombinera karriär och fritid utan problem?
Att se till att göra det. Man får väl fråga sig vad man värdesätter högst och anpassa livet till det. Jag skulle t ex inte acceptera ett jobb där jag bara jobbar och sover - om det inte är mitt absoluta drömjobb så jobber ÄR min hobby. Annars ser jag en tydlig linje dem emellan.
4. Har du något karriärtips?
Av de karriärer jag haft hittills så har jag lärt mig att man tjänar på att slicka röv, tjata och sparka nedåt. Men jag sabbade en karrär för att jag vägrade nummer 1 och 3 och den andra har tagit lång tid för att jag inte tjatat. Det enda riktiga tips, som jag själv kan stå för, är att jobba bra och se till att folk ser det, så man inte blir tagen för given i det fördolda.
2 December 2004
Mijailovic, ett A-exempel enligt HD
Imorse dömde HD till slut Mijailovic till livstids fängelse. Jag vet alldeles för lite om vad som framkommit i rättegångarna i detta psykologiska fall - alla utom de inblandade gör det - för att uttala mig om ifall det var rätt eller fel. Jag vet bara att han nu kommer sitta med en massa andra människor med personlighetsstörningar på en institution där han inte kommer få någon vidare stimulans tills han kommer ut om sisådär 20 år eller nåt. Men jag är försiktig med att säga att interner är knäppa, för de där personlighetsstörningarna är relativa och betraktas som sådana i dagens kontext. I ett tidigare samhälle skulle dessa herrar troligen jobbat på fartyg och i gruvor och "burit upp samhället". I ett annat samhälle skulle deras instinkter hjälpa dem att överleva, medan vissa av oss andra mesar skulle svälta ihjäl eller dö först i plundringståget. Jag säger detta för att påminna om hur relativt en personlighetsstörning är, vilket vanskligt begrepp det är, hur många olika människotyper och beteenden de omfattar.
Hur som helst. Mijailovic bedömdes inte lida av APS (allvarlig psykisk störning) i "en samlad bedömning". Ah, juristernas favoritbegrepp när man inte har några entydiga signaler utan ska dömma lite efter eget huvud. Och nu tyckte de inte att den medicinska diagnosen nådde upp till den juridiska tröskeln. Som jag redan tagit upp ett antal gånger så är inte det medicinska och det juridiska begreppet likadant. För det första finns inget medicinskt begrepp som heter APS. Knäckfrågan i ett juridiskt sammanhang är ifall personen ifråga vet vad han pysslade med, eller åtminstone hade ett hum om saken.
Tre exempel:
1) A hör röster som säger "döda någon, döda någon". A blir galen på tjatet och tar med en kniv ut på stan. Med rösterna bankande i huvudet går han fram till en människa, han vet att det är en människa, och sätter kniven i honom. Han vet att han sticker in en kniv, han vill kanske inte att människan ska dö, men han vet att han sticker in en kniv i magen på en annan människa och han anar ändå att den kan ställa till med skada, kanske t o m döda. Efteråt vill han inte åka fast, för han vet att han trots allt gjort fel.
2) B vet att alla människor i hela stan är CIA-agenter som är ute efter honom. Han har sett en blå Volvo utanför porten och är övertygad om att mannen vid bilen planerar att kidnappa honom och ta honom till en tortyrkammare. B är rädd. En röst säger åt honom "du måste döda dem, du måste döda dem" och B är övertygad om att om inte han dödar dem först så kommer han forslas till tortyrkammaren och dö själv. Det finns ingen som kan rädda honom för hela samhället består av CIA-agenter som konspirerar mot honom. B tar en kniv, går ut och sticker ner CIA-agenten vid Volvon. Sedan låser han in sig med sjutillhållarlås och övervakningskamera.
3) C vaknar mitt i natten och för femte dagen i rad omringar gröna ödlor dubbelsängen. De väser och visar tungan och C vet att hans sista stund är kommen. Bredvid honom ligger en lång, grön, slemmig ödla och låtsas sova, men C vet att han kommer hoppa på honom vilken sekund som helst. C tar kökskniven som ligger kvar på sängbordet och sticker den i ödlan - som senare visar sig vara hans fru. Antingen upptäcker C det också och blir förskräckt, eller så tror han att det är en död ödla i sängen.
A lider inte av APS för han vet att han attackerar en annan människa och att det finns risker med det han gör. Han är medveten om verkligheten och hans ursäkt är ungefär som när tuffa gänget står och hejar på; han blir påverkad, men har en verklighetsuppfattning. Han kan förvisso behöva terapi för sina röster och tvångstankar, men de är inte så allvarliga att han inte fattar vad han gör.
B lider troligen av APS för hans paranoida verklighetsuppfattning gör att han inte begriper att det är Kalle Svensson vid bilen utan han tror verkligen att han handlar i självförsvar mot lömska CIA-agenter.
C lider definitivt av APS för han ser inte ens människan i sängen utan bara ett gäng slemmiga, gröna ödlor.
Alla tre skulle troligen diagnostiseras som psykiskt sjuka av läkarna, men juridiskt sett så saknar bara B och C den verklighetsuppfattning som påverkar uppsåtsfrågan i ett mål.
Och med detta sagt så tycker jag dagens förvaringstanke av livstidsdömda är uppåt väggarna. Knäppa eller inte så har väl ändå något lett dem till att handla som de gör. En dag ska de ut igen och då tjänar väl både de och samhället på att de har fått någon slags bearbetning av sina tidigare liv. Det kan röra sig om terapi, det kan röra sig om revision av tidigare livsmönster. Någonting!
Och att släppa ut långtidsfångar med ett par spänn på fickan och en adress till socialen är minst lika förkastligt. Efter 15 år vet de inte ens var socialen ligger. Och vad står det egentligen i labyrinten som föreställer blankett? Det är inte konstigt om de tar kontakt med gamla polare och fortsätter det liv de känner till. Uppföljningsverksamheter finns inte, och jag skulle snarare vilja säga att det är där man kan göra den verkliga insatsen - att återintegrera dömda i samhället igen. Kommer man inte in i samhället är det klart man stannar utanför. Knäpp eller inte.
Hur som helst. Mijailovic bedömdes inte lida av APS (allvarlig psykisk störning) i "en samlad bedömning". Ah, juristernas favoritbegrepp när man inte har några entydiga signaler utan ska dömma lite efter eget huvud. Och nu tyckte de inte att den medicinska diagnosen nådde upp till den juridiska tröskeln. Som jag redan tagit upp ett antal gånger så är inte det medicinska och det juridiska begreppet likadant. För det första finns inget medicinskt begrepp som heter APS. Knäckfrågan i ett juridiskt sammanhang är ifall personen ifråga vet vad han pysslade med, eller åtminstone hade ett hum om saken.
Tre exempel:
1) A hör röster som säger "döda någon, döda någon". A blir galen på tjatet och tar med en kniv ut på stan. Med rösterna bankande i huvudet går han fram till en människa, han vet att det är en människa, och sätter kniven i honom. Han vet att han sticker in en kniv, han vill kanske inte att människan ska dö, men han vet att han sticker in en kniv i magen på en annan människa och han anar ändå att den kan ställa till med skada, kanske t o m döda. Efteråt vill han inte åka fast, för han vet att han trots allt gjort fel.
2) B vet att alla människor i hela stan är CIA-agenter som är ute efter honom. Han har sett en blå Volvo utanför porten och är övertygad om att mannen vid bilen planerar att kidnappa honom och ta honom till en tortyrkammare. B är rädd. En röst säger åt honom "du måste döda dem, du måste döda dem" och B är övertygad om att om inte han dödar dem först så kommer han forslas till tortyrkammaren och dö själv. Det finns ingen som kan rädda honom för hela samhället består av CIA-agenter som konspirerar mot honom. B tar en kniv, går ut och sticker ner CIA-agenten vid Volvon. Sedan låser han in sig med sjutillhållarlås och övervakningskamera.
3) C vaknar mitt i natten och för femte dagen i rad omringar gröna ödlor dubbelsängen. De väser och visar tungan och C vet att hans sista stund är kommen. Bredvid honom ligger en lång, grön, slemmig ödla och låtsas sova, men C vet att han kommer hoppa på honom vilken sekund som helst. C tar kökskniven som ligger kvar på sängbordet och sticker den i ödlan - som senare visar sig vara hans fru. Antingen upptäcker C det också och blir förskräckt, eller så tror han att det är en död ödla i sängen.
A lider inte av APS för han vet att han attackerar en annan människa och att det finns risker med det han gör. Han är medveten om verkligheten och hans ursäkt är ungefär som när tuffa gänget står och hejar på; han blir påverkad, men har en verklighetsuppfattning. Han kan förvisso behöva terapi för sina röster och tvångstankar, men de är inte så allvarliga att han inte fattar vad han gör.
B lider troligen av APS för hans paranoida verklighetsuppfattning gör att han inte begriper att det är Kalle Svensson vid bilen utan han tror verkligen att han handlar i självförsvar mot lömska CIA-agenter.
C lider definitivt av APS för han ser inte ens människan i sängen utan bara ett gäng slemmiga, gröna ödlor.
Alla tre skulle troligen diagnostiseras som psykiskt sjuka av läkarna, men juridiskt sett så saknar bara B och C den verklighetsuppfattning som påverkar uppsåtsfrågan i ett mål.
Och med detta sagt så tycker jag dagens förvaringstanke av livstidsdömda är uppåt väggarna. Knäppa eller inte så har väl ändå något lett dem till att handla som de gör. En dag ska de ut igen och då tjänar väl både de och samhället på att de har fått någon slags bearbetning av sina tidigare liv. Det kan röra sig om terapi, det kan röra sig om revision av tidigare livsmönster. Någonting!
Och att släppa ut långtidsfångar med ett par spänn på fickan och en adress till socialen är minst lika förkastligt. Efter 15 år vet de inte ens var socialen ligger. Och vad står det egentligen i labyrinten som föreställer blankett? Det är inte konstigt om de tar kontakt med gamla polare och fortsätter det liv de känner till. Uppföljningsverksamheter finns inte, och jag skulle snarare vilja säga att det är där man kan göra den verkliga insatsen - att återintegrera dömda i samhället igen. Kommer man inte in i samhället är det klart man stannar utanför. Knäpp eller inte.
Subscribe to:
Posts (Atom)
