Jag hoppas att han inte var polis

Jag är upprörd, men vet inte hur upprörd jag bör vara. Jag är nämligen fortfarande osäker på om det var en riktig polis jag hade som kund igår.

Först kom ett medelålders par av den mer härjade typen. De är alltid trevliga och mig veterligen har vi aldrig haft några problem med dem. (Tvärtom har de fått positiva kommentarer när vi diskuterat säkerhetsfrågor.) Efter dem kom en medelålders herre som gav dem lång blick när de gick.
"Se upp med dem." sa han lågt till mig. Jag blev helt tagen på sängen. Han sa något mer i samma stil och jag mumlade väl ett artigt "jasså". (Hm, jag tror det var artigt, eller av ren förvåning för att jag inte visste vad jag skulle säga.)
"Se upp med dem. Du såg väl vilken blick jag gav honom när han såg mig."
"Njae, jag missade nog det." sa jag och hoppades att han skulle sluta prata, för jag visste inte riktigt vart han ville komma.

I det läget viker han sin plånbok så att ett polismärke syns och jag gjorde väl misstaget att säga:
"Jaha, så ni känner varandra sedan tidigare." Sådär bara för att vara artig, för även om mannen verkar märklig så är han min kund som jag expedierar just då. (Tyst min mun får du socker!)
"Ja, jag såg dem i butiken så jag följde efter dem en stund, men deras väska verkar tom." Och så pratar han vidare.

Då började varningslampan snurra inom mig. Ville han påstå att han är en ansvarstagande polis som gör oss en tjänst? För det första har jag med polisen att göra väldigt ofta i mitt jobb som publikvärd. Jag har även att göra med folk som påstår sig vara polis; de flesta av dem är det inte. Varför? Därför att riktiga poliser sällan känner att de måste skrävla om det. Har under mina sju år stött på blott två undantag på den punkten. Vill riktiga poliser visa att de är polis viker de diskret - och oftast tyst - fram sin legitimation, oavsett om de är i tjänst eller inte. Det är min erfarenhet. De viker inte sin plånbok och visar ett sabla polismärke. Vad visar det?

För det andra är min erfarenhet att tomma tunnor skramlar bäst i dessa fall. Riktiga poliser är diskreta både med vad de säger, när och till vem. En riktig polis hade möjligen diskret, när vi stod precis mitt emot varandra, informerat mig med låg röst om det nu var något han tyckte att jag borde känna till just då. Han hade inte pratat i de gåtor och med den volymen min kund gjorde och han hade definitivt inte fortsatt medan han stod och packade sina varor.

"Ja, nu är det väl inte stöld han är mest känd för. Den herren har betydligt tyngre strängar på sin lyra." säger kunden och antyder i tonläget att han vill att jag ska fråga 'vaddå'. Men det gör jag inte. Jag exploderar inombords. Han har ingen anledning att stå och säga allt detta till mig. Han har ingen anledning att förfölja våra kunder i butiken bara för att de ser härjade ut - eller kanske för att de stött på varandra i andra sammanhang. Om nu mannen inte sysslar med stöld utan med tyngre grejer, vad ska då jag se upp med? Varför måste då han förfölja dem och hålla koll på deras väska?

Dessa tyngre grejer skulle kunna handla om narkotika, för båda uppvisar ett beteende som tyder på långvarigt, tungt missbruk. Jag hade mycket jag skulle velat replikera med, angående konstruerad brottslighet, marginalisering, stämpling och professionalism, men här slits jag mellan lusten att säga ifrån, drivkraften att korrigera vad jag tycker är orätt attityd och beteende och det faktum att jag i detta läge har med en kund att göra i en servicesituation. Jag väljer att uppvisa ett professionellt beteende i min yrkesroll istället, och önskar kunden god dag och god jul. Det hade inte sett bra ut inför resten av kön om jag börjat läsa lusen av honom.

Och dessutom kanske han faktiskt var polis - och då hade jag blivit ännu mer upprörd över hans oprofessionella beteende och risken är att det hade blivit en scen om jag väl tagit en diskussion med honom. Så jag hoppas helt enkelt att han inte var det. Hur som helst tror jag att jag gjorde rätt som teg ihjäl honom. Han fick uppmärksamhet så det räckte.