Förlamad

De två sista månaderna har jag sett fram emot idag, dagen då jag får summera året som varit. Sånt tycker jag är kul. Men jag har liksom tappat lusten. Det är säkert inte alls så man ska reagera just nu, med förlamning, men som Medveten också skriver så verkar det vara något som går... Årets Fiasko, Årets Stolpe-ut och Årets Katastrofmatch känns hur som helst oerhört futtiga. Jag skulle nästan skämmas över att i dagens läge klaga på en jobbig straffläggning i EM.

Å andra sidan är det nog just sånt här man ska ägna sig åt just nu; ytligt trams som får en att glömma bort att gråta för en minut. Jag ska fundera på saken. Just nu är jag inte på humör.

Har funderat på hur jag skulle kunna hjälpa till rent konkret. Jag är ingen läkare eller något, men en fixarsork. Jag kan bära bräder, flytta människor, lyfta och transportera. Jag kan prata lugnande med barn, vara medmänniska, dela ut material, skriva listor och bocka av. Men sådana sorkar finns det redan, behovet av expertis verkar vara större, och inte ens dem finns det plats för. Det är väl lite som med volontärer på härbärgerna på julafton - det kan bli för mycket av det goda när alla vill vara med.

Min ekonomi tillåter heller inte den minsta ekonomiska hjälp - tyvärr tror jag inte hyresbolaget godkänner "bidrag till tsunami-katstrofen" som ursäkt när jag inte betalar nästa hyra. (Japp, det är så illa.) Kom så på att man ju kunde ringa telefonnummer och skänka pengar. Trodde i min enfald att det skulle komma på telefonräkningen - om två månader - så jag ringde in. Men icke, de skickar ett inbetalningskort. Helt plötsligt verkade det som en väldigt långsam hjälp. Innan mina pengar nåt fram är vi väl i mitten av nästa vecka!

Å andra sidan är en långsam inbetalning garanterat en bättre hjälp än en förlamning.