Dagens rysare

Någongång i mitt liv hoppas jag förstå troende människor. Tills dess kan jag inte hjälpa att jag läser sådant här och - ryser. Det är som att jag först inte förstår om det är på skämt eller allvar. När jag sedan leker med tanken att det skulle vara allvar, då löper en kall kår längs ryggraden.

Jag tänkte först bemöta texten med lite invändningar, men jag tror att jag låter bli. Den får stå för sig själv.

Vill bara säga, att Gud är fanimig inte god någonstans. Oavsett om man baserar tron på bibeln eller verkligheten. Kärlek? Beskrivningen av Gud låter precis som beskrivningen av den hustru- och barnmisshandlande äkta mannen vi idag försöker rädda samhället ifrån. Denne man visar sin familj kärlek på ett precis lika sjukt sätt som kristnas Gud visar människorna sin kärlek. Vore jag troende skulle jag inte hylla en sådan maktfullkomlig och hänsynslös vettvilling.

Katastrofer är katastrofer, men blanda inte in sagofigurer i saken. Behöver man en låtsaskompis att söka tröst hos i kritska lägen så gör det, men att börja hävda att låtsaskompisen hade ett finger med - eller inte med - i spelet... Kom igen. Trodde Alfons pappa på att Molgan använde sågen?