Mijailovic, ett A-exempel enligt HD

Imorse dömde HD till slut Mijailovic till livstids fängelse. Jag vet alldeles för lite om vad som framkommit i rättegångarna i detta psykologiska fall - alla utom de inblandade gör det - för att uttala mig om ifall det var rätt eller fel. Jag vet bara att han nu kommer sitta med en massa andra människor med personlighetsstörningar på en institution där han inte kommer få någon vidare stimulans tills han kommer ut om sisådär 20 år eller nåt. Men jag är försiktig med att säga att interner är knäppa, för de där personlighetsstörningarna är relativa och betraktas som sådana i dagens kontext. I ett tidigare samhälle skulle dessa herrar troligen jobbat på fartyg och i gruvor och "burit upp samhället". I ett annat samhälle skulle deras instinkter hjälpa dem att överleva, medan vissa av oss andra mesar skulle svälta ihjäl eller dö först i plundringståget. Jag säger detta för att påminna om hur relativt en personlighetsstörning är, vilket vanskligt begrepp det är, hur många olika människotyper och beteenden de omfattar.

Hur som helst. Mijailovic bedömdes inte lida av APS (allvarlig psykisk störning) i "en samlad bedömning". Ah, juristernas favoritbegrepp när man inte har några entydiga signaler utan ska dömma lite efter eget huvud. Och nu tyckte de inte att den medicinska diagnosen nådde upp till den juridiska tröskeln. Som jag redan tagit upp ett antal gånger så är inte det medicinska och det juridiska begreppet likadant. För det första finns inget medicinskt begrepp som heter APS. Knäckfrågan i ett juridiskt sammanhang är ifall personen ifråga vet vad han pysslade med, eller åtminstone hade ett hum om saken.

Tre exempel:
1) A hör röster som säger "döda någon, döda någon". A blir galen på tjatet och tar med en kniv ut på stan. Med rösterna bankande i huvudet går han fram till en människa, han vet att det är en människa, och sätter kniven i honom. Han vet att han sticker in en kniv, han vill kanske inte att människan ska dö, men han vet att han sticker in en kniv i magen på en annan människa och han anar ändå att den kan ställa till med skada, kanske t o m döda. Efteråt vill han inte åka fast, för han vet att han trots allt gjort fel.
2) B vet att alla människor i hela stan är CIA-agenter som är ute efter honom. Han har sett en blå Volvo utanför porten och är övertygad om att mannen vid bilen planerar att kidnappa honom och ta honom till en tortyrkammare. B är rädd. En röst säger åt honom "du måste döda dem, du måste döda dem" och B är övertygad om att om inte han dödar dem först så kommer han forslas till tortyrkammaren och dö själv. Det finns ingen som kan rädda honom för hela samhället består av CIA-agenter som konspirerar mot honom. B tar en kniv, går ut och sticker ner CIA-agenten vid Volvon. Sedan låser han in sig med sjutillhållarlås och övervakningskamera.
3) C vaknar mitt i natten och för femte dagen i rad omringar gröna ödlor dubbelsängen. De väser och visar tungan och C vet att hans sista stund är kommen. Bredvid honom ligger en lång, grön, slemmig ödla och låtsas sova, men C vet att han kommer hoppa på honom vilken sekund som helst. C tar kökskniven som ligger kvar på sängbordet och sticker den i ödlan - som senare visar sig vara hans fru. Antingen upptäcker C det också och blir förskräckt, eller så tror han att det är en död ödla i sängen.

A lider inte av APS för han vet att han attackerar en annan människa och att det finns risker med det han gör. Han är medveten om verkligheten och hans ursäkt är ungefär som när tuffa gänget står och hejar på; han blir påverkad, men har en verklighetsuppfattning. Han kan förvisso behöva terapi för sina röster och tvångstankar, men de är inte så allvarliga att han inte fattar vad han gör.

B lider troligen av APS för hans paranoida verklighetsuppfattning gör att han inte begriper att det är Kalle Svensson vid bilen utan han tror verkligen att han handlar i självförsvar mot lömska CIA-agenter.

C lider definitivt av APS för han ser inte ens människan i sängen utan bara ett gäng slemmiga, gröna ödlor.

Alla tre skulle troligen diagnostiseras som psykiskt sjuka av läkarna, men juridiskt sett så saknar bara B och C den verklighetsuppfattning som påverkar uppsåtsfrågan i ett mål.

Och med detta sagt så tycker jag dagens förvaringstanke av livstidsdömda är uppåt väggarna. Knäppa eller inte så har väl ändå något lett dem till att handla som de gör. En dag ska de ut igen och då tjänar väl både de och samhället på att de har fått någon slags bearbetning av sina tidigare liv. Det kan röra sig om terapi, det kan röra sig om revision av tidigare livsmönster. Någonting!

Och att släppa ut långtidsfångar med ett par spänn på fickan och en adress till socialen är minst lika förkastligt. Efter 15 år vet de inte ens var socialen ligger. Och vad står det egentligen i labyrinten som föreställer blankett? Det är inte konstigt om de tar kontakt med gamla polare och fortsätter det liv de känner till. Uppföljningsverksamheter finns inte, och jag skulle snarare vilja säga att det är där man kan göra den verkliga insatsen - att återintegrera dömda i samhället igen. Kommer man inte in i samhället är det klart man stannar utanför. Knäpp eller inte.