Tappad plånbok, tappad moral

Expressen gjorde två 'experiement' för att kolla folks moral. De 'tappade' 10 rosa plånböcker med en hundring i varje i närheten av en polisstation. 3 av 10 upphittare gick in med plånboken till polisen, resten stoppade den i fickan. Nästa experiment gick ut på att de 'glömde' en hundring i bankomaten - samtliga gånger blev de uppmärksammande på glömskan.

Jag tänkte att det verkade vinklat att välja rosa plånböcker eftersom folk kanske blev mer känsliga inför tanken på ett litet barn som förlorat veckopengen. Men det behövde jag ju inte oroa mig för. Däremot verkar teorin om upptäcksriskens storlek stämma rätt bra. Risken att bankomatsnubben skulle komma på sitt misstag innan man själv hunnit därifrån är ju lite större än att ägaren till en plånbok ska dyka upp på en folktom gata.

Jag hoppas att någon av alla de vuxna i olika åldrar som snodde plånböckerna ser artikeln idag - och skäms! Om man nu inte ska ha någon moral så kan man väl åtminstone inte ha det gentemot sådana som inte lider så förskräckligt stor skada av det. Vem trodde egentligen att plånboken tillhörde en yrkesverksam 35-åring, eller en Expressenreporter?

Hur skulle jag då själv gjort? Jo, tamejsjutton, jag skulle lämnat in plånboken och uppmärksammat bankomatkunden. Jag gör detta, närhelst jag hamnar i en sådan situation. En fet plånbok med en massa kontokort glömd i hissen skulle nog däremot sakna lite sedlar efter att jag upptäckt den... Kanske. Det är så jag drömmer i vilket fall. För när jag väl är i situationen skulle jag nog inte våga, det skulle inte kännas bra. Jodå, jag har varit i en liknande situation och jag tror min önskan om att bli Dagens Hjälte är större än girigheten, för jag kontaktade personen (efter klurigt detektivarbete, man tror att ett ID-kort ska räcka...) och såg till att han fick tillbaka prylarna. Varför? Tja, inte för att jag har någon vidare jättemoral utan jag antar helt enkelt att det är för att det är så jag själv skulle vilja att det gick till om det var jag som tappat något.