Kära dagbok

Ramlade på mina gamla dagböcker imorse och bläddrade lite i dem nyss. Jag skrev inte regelbundet i ett sträck, utan det är snarare punktinsatser vid 8, 10 och 12 års ålder, innan det satte fart på allvar i tonåren. Det är något härligt koncist över de tidiga åren. Det härligt koncisa ligger i att hoppa över grubblerier och tankegångar och helt enkelt bara meddela vad som hänt.

Som reflektionen vid 10 års ålder över mitt första stora steg in i kvinnovärlden:
"Idag fick jag mens för första gången. Det luktar förfärligt. Imorgon åker vi till mormor och morfar. Det ska bli kul för då..."
Det var det. En notering. Jag vet ju vilka tankar och känslor som flög genom kroppen den där dagen, men det var inget jag tyckte var värt att skriva ner. Det var viktigare att säga att vi skulle åka till mormor och morfar.

Att läsa gamla dagböcker är att läsa mellan raderna. Det står inte på pappret hur jag mådde, hur mitt liv var eller mina funderingar. Det får man veta om man läser biografin ända till slutet, så att säga. Och inte ens då. Mycket står inte ens, för trots lås och bom vet man aldrig... Saker antyds, men oftast inte när det var aktuellt. Det mest intressanta är det som utesluts, eller det som ligger i något slags ... efter anteckningen.

Något som inte antyddes var i alla fall de uppenbara kärleksbekymren när jag var 12. De står i klartext. Jag hoppades verkligen att den 19-åriga ME pratade om mig med sina polare i lumpen och jag funderade över om han skulle säga ja eller nej om jag frågade chans på honom (det du!). Av någon anledning gick flera anteckningar ut på hur mycket jag älskade ME men i slutet av varje anteckning stod att jag hoppades att jag skulle drömma om MJ! Varför då?

Det är också kul att upptäcka att personlighetsdrag formas väldigt tidigt. Min starka känsla för orättvisor löper som en röd tråd, likaså självständigheten och viljan att vara bäst. Jisses vilket jobbigt liv jag måste ha levt som åttaåring förresten: "Idag var det en jobbig dag för i skolan fick jag beröm och sedan kom jag hem och då fick jag ännu mer beröm." Men vad jag fick allt detta jobbiga beröm för framgår naturligtvis inte.

Dagboken kan förresten i sig ge en ledtråd till vad jag lekte när jag var hemma. Skola. Dagboken är rättad! Och precis som i skolan så står det "fint", "bra" och "bra jobbat" på sniskan nere i högra hörnet. Jag visste att vi använde Pippi Långstrump som Bibel när vi lekte skola, men jag visste inte att jag rättade mina egna dagböcker...

Jag tror många vuxna skulle ha stor nytta av sina gamla dagböcker, eller andras gamla dagböcker. Ungar är smarta och fattar långt mer än vad man kanske tror. De må ha en begränsad världsbild, men deras åsikter, attityder och uppfattningar är det minsann inget fel på. Jag har nyss läst om ett antal utbrott över olika orättvisor och jag kan än idag skriva under på varenda en. Ja, inte de där om att "jag hatar mamma för vi får inte se V bara för att hon tycker det är läskigt men det tycker inte vi", utan de där utbrotten som är mer principiella i sin natur. Jag tycker fortfarande jag var i min fulla rätt att vägra gå med i ett demonstrationståg när jag gick i sjuan och jag tycker fortfarande det var fel av skolan att straffa mig för att jag inte var med.

Jag har gjort några tafatta försök att återuppta skrivandet, men den där ron att sätta sig ner på sängkanten finns inte riktigt längre. Jag har fört dagbok vid vissa speciella tillfällen (bilsemestern i Skottland!) men i övrigt har det bara blivit pannkaka. Inte ens min diskettdagbok blev långvarig, trots att jag inte tycker att jag gör annat än sitter vid datorn. Å andra sidan; man mailar till vänner både här och där och bloggar om både det ena och det andra. Det får väl fungera som ett slags dagbok, även om de där inre känslorna och tankarna inte alltid kommer till uttryck. Å andra sidan gjorde det ju tydligen inte det i dagböckerna heller.