Festen då allt hände

I lördags var jag på julfest med fäktningsklubben. En riktig gammal klassisk klassfest. Vi var i träningslokalen, pyntad och grann. Mitt på golvet stod långbord; rangliga slagbord man inte kunde titta på för då rasade de. I ena hörnet stod en lånad ministereo, i det andra en bar. Bartendern var från festkommittén och blandade starka drinkar. Vodka, en skvätt Russian och en droppe Lime. Typ.

På en skolfest skulle nog förstaklassarna vara blyga och hålla sig i bakgrunden. Så icke nybörjargruppen. Vi är störst, tajtast och dominerar luftrummet. Det kändes nästan som att veteranerna var inbjudna till vår fest.

Bordsplacering. Heaven or hell? Började som hell, med två okända män som var lagom dötråkiga. Som tur var serverades alkohol. Efter ett par nubbar började de prata. Det slutade väl inte i heaven men en av dem, Naki-lookalike, tilldrog sig min uppmärksamhet...

En kille har rest överallt och bott nästan överallt så även denna fest fick vi höra om hans äventyr. Fick veta att det inte är helt omöjligt att ta sig in i Tibet (stängt område) och när han berättade hur han sov uppe i tält i basecamp och fick se toppen av Mount Everest några minuter - ja, jag blev såld. Inkaleden, Afrika, Tibet... det är dags att börja resa snart.

En annan kille fick en present; ett spel vars kartong sa "OBS! Detta är ingen leksak". Skojar du? Det var fyra spakar med knappar på och så en dosa med en stor röd lampa. Alla håller i varsin spak och när lampan blir grön ska man trycka. Siste man som trycker får en stöt. Inte en stöt, utan en stöt! Jag testade, såklart. Jag brukar vara bra på såna där reaktionsspel. Jag brukar vara nykter. "Ajsomfaan!!!" vrålade jag och släppte spaken blixtsnabbt.

Alla var väl mer eller mindre fulla efter ett tag. Jag lyckades slå ut glaset för Naki-lookalike. Det var väl dumt av honom att hålla glaset där jag viftade... Jag hade förresten i detta läge nått den punkt då vodka smakar ofantligt äckligt. Det är tur att kroppen säger till själv när det är dags att övergå till Cola.

"Alleman uppå dansgolvet!"
Jag sa ju att det var klassfest. Helt plötsligt fick man inte stå i smågrupper längs väggarna och trycka längre. Magisterna gick runt och föste ut folk på dansgolvet med milt våld. Och precis som på en hederlig klassfest slutade det med att folk stod i smågrupper och tryckte på dansgolvet istället.

Förutom jag och en kille. Vi dansade "marché-rompée-dansen" (med reservation för min franskstavning) vilken snart övergick i en regelrätt fajt. Killen började med att med utsträckt arm fäktas mot mig. Jag svarade med att inta klassisk Fighting-Irish position. Fäktboxningsmatchen blev kort. Killen gav mig en smäll på käken så läppen sprack mot tänderna. Aha, det är så här slagsmål på dansgolvet går till.

Vid ett-tiden på natten ville gruppen vidare till ett av ök-ställena vid Stureplan där medelåldern är 18 och där man som över 22 måste vara full och i stor grupp för att ha kul. Det var vi. Fast jag hade ju sett till så jag skulle upp och jobba på söndagen så jag funderade på att avvika. Det ville inte Naki-lookalike. Så då ville inte jag det heller.

I taxin på väg till ök-stället funderade jag på vad som kunde hända med Naki-lookalike. Det är en mycket söt och trevlig kille. Jag bestämde mig för att sänka garden. Steg ur taxin och det första jag ser är såklart dörrvakterna. Speciellt en av dem. Honom har jag varit intresserad av i flera år. Shit. Det var inte läge att börja fucka upp min hjärna just då i det tillståndet, så jag försökte glömma honom.

Det gick ju inte. Istället bråkade jag med andra mannen för kvällen. Det var inte mitt fel, det var han som började! Lite kul var det, för ingen uppmärksammade när vi började retas (med ögon och minspel) utan helt plötsligt såg de bara hur han greppade min handled och började bråka. Och kön såg lite småförvirrade ut när jag räckte ut tungan och hotade med att göra livet jobbigt för honom om han inte var snäll, innan jag gick in. Det är så de ska tas.

Min kompis hade verkligen ingen känsla för romantik, eller så var Naki-lookalike och jag så diskreta och blyga att det verkligen inte märktes hur vi trevade. Inte mindre än tre gånger lyckades Harriet Potta komma in som en kil precis när saker skulle börja hända. En av gångerna skulle Naki-lookalike och jag precis närma oss varandra framifrån på dansgolvet när Harriet Potta virvlade in i 20 cm-springan och shakade loss med mig. Vad gör man, the moment is gone anyway. (Mycket riktigt visade det sig dagen efter att hon totalt missat vad vi pysslade med hela kvällen.)

Naki-lookalike och jag trevade i en timme på dansgolvet. Jag skulle vilja påstå att det var psykiska och fysiska närmanden från båda håll. Det är så svårt, det där. Jag vet inte hur tydlig man ska vara, hur pang-på man kan vara. Jag gjorde alldeles säkert alla fel man kan göra, för när jag gett honom lite uppmärksamhet tyckte jag det kändes lite pinsamt att vara övertydlig så då vände jag uppmärksamheten mot någon annan ett tag. Shit, jag är verkligen dålig på det här. Men hans arm runt midjan, hans smekningar över ryggen och hans klapp i rumpan värmde mig hela vägen hem.

För hem var jag tvungen att åka redan vid två-tiden. Full och trött sov jag på nattbussen och sedan var det bara snabbdusch och i säng igen. Är det bara jag som duschar efter en utekväll? Jag kan fasen inte gå och sova direkt, om inte annat gör min tobaksallergi att jag får reaktioner av mitt eget hår! Nåväl. Vilket uppvaknande morgonen efter; förstå när första tanken när klockan ringer inte är "vad är klockan" utan innan jag ens öppnat ögonen var första tanken "aj, mitt huvud". Det var en lång dag på jobbet.

Men jag hade ju något att tänka på. Jag hoppas att Naki-lookalike var klar nog i huvudet att höra min uppmaning att komma på träningen ikväll. Jag vill gärna träffa honom igen. Om inte annat för att få veta om trevandet i lördags bara var en fyllegrej eller om det fanns något där...

Jaa, nää, jag tror denna fest hade allt. Folk som stötte på varandra, uppklädda män i smoking, glitter och glamour, tubsockor på ett jympagolv, tre-rätters middag på papptallrikar, sånghäften a la KTH. Inget riktigt hångel och inget riktigt bråk dock. Jag antar man kan säga att den här festen hade allt en kul fest bör ha.