31 December 2008
30 December 2008
Kortsiktig vinst ger bakslag i smitnings"olyckor"...
Aftonbladet rapporterar om hur varken Försäkringskassan eller CSN driver in sina lån från svenskar bosatta i utlandet. Jag förstår problematiken för det är tidsödande, i många fall byråkratiskt och därmed dyrt för instituten att gå utomlands och försöka få tillbaka pengar. Jag undrar däremot om utlandssvenskarna förstår att för de allra flesta av dem så kommer det slå tillbaka mot dem när de en dag återvänder till Sverige.
För troligen gör de flesta det. Innan jag flyttade till Skottland så var det en artikel i DN, tror jag, om hur svenska akademiker "flydde" utomlands. En taleskvinna från JUSEK tog dock det hela med jämnmod, för hon menade att statistik visade att en övervägande majoritet (vill minnas att siffrorna var uppe i 80-90%) återvände inom fem år. Hon menade att de bara var ute på ett litet äventyr, ungefär.
Jag flyttade över med intentionen att stanna för evigt, att slå mig ner och rota mig i Skottland. Ändå har tanken att inte fullfölja betalningar inte ens slagit mig. Å ena sidan har det väl med min moral och pliktkänsla att göra, å andra sidan är det väl tanken att jag faktiskt lånade och å tredje sidan - tänk om jag trots allt, av någon anledning, en dag måste flytta tillbaka?
"Välkommen hem, Carina, du är nu skyldig oss 250'000, det hade kunnat vara 52'000, men du har ju inte betalat de senaste femton åren... Oh, och nämnde jag att det tillkommer ränta på det?"
Jo, så jag har fortsatt betala - även om det nästan renderar en story i sig för det är minsann dyrt att föra över pengar även inom EU (200-500kr) och krångligt med blanketter och långa koder som under inga omständigheter får vara felaktiga. Nåväl, jag har en snäll mor och två brittiska bankkonton så jag löste det ju smidigt genom att skicka över ena kortet till henne och enkelt sätta upp månatliga överföringar istället. Gratis.
Och se på farao och hans mostrar, men nu har jag varit här i nästan fem år och... som det verkar så får den där kvinnan troligen rätt, även i mitt fall faktiskt. Jag har ett litet bakslag att se fram emot i alla fall, förresten, för jag har både nya och gamla CSNlånen och missförstod vilka uppgifter de baserar gamla lånet på när man inte längre har svensk inkomst, så jag ligger ett år bakom. Fast det slår åtminstone inte lika hårt som om jag struntat i att betala över huvud taget!
För troligen gör de flesta det. Innan jag flyttade till Skottland så var det en artikel i DN, tror jag, om hur svenska akademiker "flydde" utomlands. En taleskvinna från JUSEK tog dock det hela med jämnmod, för hon menade att statistik visade att en övervägande majoritet (vill minnas att siffrorna var uppe i 80-90%) återvände inom fem år. Hon menade att de bara var ute på ett litet äventyr, ungefär.
Jag flyttade över med intentionen att stanna för evigt, att slå mig ner och rota mig i Skottland. Ändå har tanken att inte fullfölja betalningar inte ens slagit mig. Å ena sidan har det väl med min moral och pliktkänsla att göra, å andra sidan är det väl tanken att jag faktiskt lånade och å tredje sidan - tänk om jag trots allt, av någon anledning, en dag måste flytta tillbaka?
"Välkommen hem, Carina, du är nu skyldig oss 250'000, det hade kunnat vara 52'000, men du har ju inte betalat de senaste femton åren... Oh, och nämnde jag att det tillkommer ränta på det?"
Jo, så jag har fortsatt betala - även om det nästan renderar en story i sig för det är minsann dyrt att föra över pengar även inom EU (200-500kr) och krångligt med blanketter och långa koder som under inga omständigheter får vara felaktiga. Nåväl, jag har en snäll mor och två brittiska bankkonton så jag löste det ju smidigt genom att skicka över ena kortet till henne och enkelt sätta upp månatliga överföringar istället. Gratis.
Och se på farao och hans mostrar, men nu har jag varit här i nästan fem år och... som det verkar så får den där kvinnan troligen rätt, även i mitt fall faktiskt. Jag har ett litet bakslag att se fram emot i alla fall, förresten, för jag har både nya och gamla CSNlånen och missförstod vilka uppgifter de baserar gamla lånet på när man inte längre har svensk inkomst, så jag ligger ett år bakom. Fast det slår åtminstone inte lika hårt som om jag struntat i att betala över huvud taget!
29 December 2008
En God Jul med livsomvälvande beslut
Det senaste halvåret har jag grubblat mig halvt tokig, tror jag. I ärlighetens namn har jag i vissa fall försummat vad jag pysslat med för att tankarna varit så långt borta. Helt klart har tankarna svävat mellan Skottland och Sverige. Och Sverige och Skottland. Och däremellan har hypotetiska planer, beräkningar, prognoser och kalkyler flugit runt i skallen. Vad skulle hända om... Hur skulle det bli ifall... Skulle det där funka... Går det där att lösa...
När jag var i Sverige i oktober började tankarna ta ordentlig fart. Det var så mycket som hände under den veckan, så många insikter som slog rot. Skulle jag kanske trots allt - positiva och negativa aspekter från båda sidor om pölen inräknade - ändå flytta tillbaka till Sverige?
Ändå har jag svävat mellan besluten, även efter den där resonerande bloggen där embryot till ett beslut växte fram. Varje gång jag pratade med någon från Sverige så ville jag dit, varje gång jag stod på en gata i Glasgow - eller satt på en buss/ett tåg upp i högländerna - så ville jag stanna i Skottland.
När jag låg på sängen i mitt rum här i Glasgow och lekte med tanken att flytta tillbaka så hade jag svårt att verkligen se det. Jag hade svårt att fullt ut se mig i lägenheten i Sollentuna, utan att sitta i soffan där och nästan gråta för att jag ville till Glen Coe till helgen men inte kunde. Jag hade svårt att se mig nöjd att handla på H&M och Lindex när jag är van vid New Look och Evans. När jag såg mig i Sollentuna så såg jag mig som en olycklig själ som bläddrar i fotoalbum och klättrar på väggarna för att jag vill ut - ut i högländerna.
Fast samtidigt såg jag mig mysa i en varm lägenhet, ta en dusch med tryck, fixa mat och frysa in i ordentlig frys, sitta på balkongen i solen, ombona min egen lägenhet, gå på julmarknad på Skansen, inte missa en endaste födelsedag, kunna säga ja till inbjudningar, kunna vara med och inte missa allt det där som familj och vänner berättar om.
Så...
När jag åkte hem över jul så gav jag mig själv i uppdrag att känna efter, på plats. Känna efter om det kändes naturligt att bo där borta. Om jag kunde se mig själv åka 'hem' efter julen, till min lägenhet i Sollentuna. Om jag trodde att det skulle kännas ok att bo där och göra ett par vandringsresor, oavsett sol eller regn, till Skottland varje år. Om jag kunde tänka mig att nöja mig med det; inga "närhelst jag vill, vilken helg som helst" utan "första veckan i Maj".
Jag kunde det.
Men då hade jag träffat familj och vänner i någorlunda lugn och ro. Vi gjorde inget speciellt, men vi var tillsammans. Jag minns att jag satt och slöade i vardagsrummet på juldagen när beslutet slog rot. Efter middag med mormor och morfar och prat om minnen som än en gång fick mig att känna hur tiden rusar ifrån oss, efter snarkfyllda nätter med brorsans stinkande fot i nyllet, efter skämt, tjafs och en god jul med familjen, efter en promenad och spontan friluftscurling med min bror nere vid den isbelagda viken, då kände jag hur lycklig jag var. Där och då. Här och nu. Hemma. Och det kändes konstigt att inte bara åka "hem till Sollentuna" och att inte kunna vara med på den där födelsedagsfikan om några veckor som de andra pratade om. Det var då jag tog beslutet.
Jag vill inte missa fler fikor, middagar, födelsedagar, fester eller sammankomster. Jag kan inte åka till Sverige till alla dessa tillfällen utspridda över året, men två träffar om året väger inte upp de missade tillfällena.
Dessutom. Framtiden bör grundas nu. Och det är faktiskt inte praktiskt möjligt att vara arbetande singelförälder i Skottland! Om jag ska skaffa barn bör jag därför jobba i Sverige i minst ett år för att ha full socialförsäkring och allt det där som berättigar en till allt som hör till. Detta innebär att barn troligen inte kommer förrän tidigast om två år, varför just nu är perfekt för att börja planera. Förvisso känns det kymigt att ge upp den jobbbana jag påbörjat här och som jag faktiskt trivs med, men om jag ska sätta igång en karriär i Sverige så känns det också som att jag bör göra det ungefär nu. Det är förvisso 30 år till pensionen, men ska man få ihop till en pension, så...
Och dessutom. Jag kan bergen utefter Citylink som min egen bakficka. Dem som kräver bil, camping, tågresa eller en kombination - dem kan jag göra på mina vandringssemestrar! :-) Visst kommer jag sakna spontaniteten, och jag vet inte än vad jag ska pyssla med på helgerna i Sverige, men... Trots det. Det känns ok att flytta tillbaka nu faktiskt. Skottland finns här, inte bara i mitt hjärta utan HÄR och jag kommer återvända varje år. Jag är oerhört glad över att jag flyttade hit, känner mig oerhört priviligerad att ha fått utöva min hobby som ohämmat, så glad över att ha fått lära känna Skottland närmare. Men människan är en social varelse och min familj och mina vänner betyder mycket för mig. Det känns helt naturligt att att nu vända på proportionerna och flytta tillbaka till Sverige.
Det känns så naturligt att det nästan kändes onaturligt att åka hem till Glasgow. Det var till och med så att jag satt både på bussen till Skavsta och på flyget och kände att jag inte ville - det är ju helt knäppt, ju! Jag som älskar både Skottland och Glasgow! Precis lika mycket som jag älskar Sverige och Stockholm...
Och precis som när jag tog beslutet 2005 så kan jag nu knappt bärga mig tills jag kan genomföra det. Jag ska bara ha ett jobb först, sedan flyttar jag. Jag tror till och med att jag är beredd att göra det tidigare än vad jag planerat. Så att jag kan börja planera första vandringssemestern! :-) Så, få se nu, hur ser mitt CV ut...
När jag var i Sverige i oktober började tankarna ta ordentlig fart. Det var så mycket som hände under den veckan, så många insikter som slog rot. Skulle jag kanske trots allt - positiva och negativa aspekter från båda sidor om pölen inräknade - ändå flytta tillbaka till Sverige?
Ändå har jag svävat mellan besluten, även efter den där resonerande bloggen där embryot till ett beslut växte fram. Varje gång jag pratade med någon från Sverige så ville jag dit, varje gång jag stod på en gata i Glasgow - eller satt på en buss/ett tåg upp i högländerna - så ville jag stanna i Skottland.
När jag låg på sängen i mitt rum här i Glasgow och lekte med tanken att flytta tillbaka så hade jag svårt att verkligen se det. Jag hade svårt att fullt ut se mig i lägenheten i Sollentuna, utan att sitta i soffan där och nästan gråta för att jag ville till Glen Coe till helgen men inte kunde. Jag hade svårt att se mig nöjd att handla på H&M och Lindex när jag är van vid New Look och Evans. När jag såg mig i Sollentuna så såg jag mig som en olycklig själ som bläddrar i fotoalbum och klättrar på väggarna för att jag vill ut - ut i högländerna.
Fast samtidigt såg jag mig mysa i en varm lägenhet, ta en dusch med tryck, fixa mat och frysa in i ordentlig frys, sitta på balkongen i solen, ombona min egen lägenhet, gå på julmarknad på Skansen, inte missa en endaste födelsedag, kunna säga ja till inbjudningar, kunna vara med och inte missa allt det där som familj och vänner berättar om.
Så...
När jag åkte hem över jul så gav jag mig själv i uppdrag att känna efter, på plats. Känna efter om det kändes naturligt att bo där borta. Om jag kunde se mig själv åka 'hem' efter julen, till min lägenhet i Sollentuna. Om jag trodde att det skulle kännas ok att bo där och göra ett par vandringsresor, oavsett sol eller regn, till Skottland varje år. Om jag kunde tänka mig att nöja mig med det; inga "närhelst jag vill, vilken helg som helst" utan "första veckan i Maj".
Jag kunde det.
Men då hade jag träffat familj och vänner i någorlunda lugn och ro. Vi gjorde inget speciellt, men vi var tillsammans. Jag minns att jag satt och slöade i vardagsrummet på juldagen när beslutet slog rot. Efter middag med mormor och morfar och prat om minnen som än en gång fick mig att känna hur tiden rusar ifrån oss, efter snarkfyllda nätter med brorsans stinkande fot i nyllet, efter skämt, tjafs och en god jul med familjen, efter en promenad och spontan friluftscurling med min bror nere vid den isbelagda viken, då kände jag hur lycklig jag var. Där och då. Här och nu. Hemma. Och det kändes konstigt att inte bara åka "hem till Sollentuna" och att inte kunna vara med på den där födelsedagsfikan om några veckor som de andra pratade om. Det var då jag tog beslutet.
Jag vill inte missa fler fikor, middagar, födelsedagar, fester eller sammankomster. Jag kan inte åka till Sverige till alla dessa tillfällen utspridda över året, men två träffar om året väger inte upp de missade tillfällena.
Dessutom. Framtiden bör grundas nu. Och det är faktiskt inte praktiskt möjligt att vara arbetande singelförälder i Skottland! Om jag ska skaffa barn bör jag därför jobba i Sverige i minst ett år för att ha full socialförsäkring och allt det där som berättigar en till allt som hör till. Detta innebär att barn troligen inte kommer förrän tidigast om två år, varför just nu är perfekt för att börja planera. Förvisso känns det kymigt att ge upp den jobbbana jag påbörjat här och som jag faktiskt trivs med, men om jag ska sätta igång en karriär i Sverige så känns det också som att jag bör göra det ungefär nu. Det är förvisso 30 år till pensionen, men ska man få ihop till en pension, så...
Och dessutom. Jag kan bergen utefter Citylink som min egen bakficka. Dem som kräver bil, camping, tågresa eller en kombination - dem kan jag göra på mina vandringssemestrar! :-) Visst kommer jag sakna spontaniteten, och jag vet inte än vad jag ska pyssla med på helgerna i Sverige, men... Trots det. Det känns ok att flytta tillbaka nu faktiskt. Skottland finns här, inte bara i mitt hjärta utan HÄR och jag kommer återvända varje år. Jag är oerhört glad över att jag flyttade hit, känner mig oerhört priviligerad att ha fått utöva min hobby som ohämmat, så glad över att ha fått lära känna Skottland närmare. Men människan är en social varelse och min familj och mina vänner betyder mycket för mig. Det känns helt naturligt att att nu vända på proportionerna och flytta tillbaka till Sverige.
Det känns så naturligt att det nästan kändes onaturligt att åka hem till Glasgow. Det var till och med så att jag satt både på bussen till Skavsta och på flyget och kände att jag inte ville - det är ju helt knäppt, ju! Jag som älskar både Skottland och Glasgow! Precis lika mycket som jag älskar Sverige och Stockholm...
Och precis som när jag tog beslutet 2005 så kan jag nu knappt bärga mig tills jag kan genomföra det. Jag ska bara ha ett jobb först, sedan flyttar jag. Jag tror till och med att jag är beredd att göra det tidigare än vad jag planerat. Så att jag kan börja planera första vandringssemestern! :-) Så, få se nu, hur ser mitt CV ut...
Sökmotorstopp December 2008
Det var ett tag sedan sist, så jag tänkte ta ett titt på sökorden som får folk att besöka den här bloggen. Jag tvivlar på att de alltid fann vad de sökte, men jag är inte omöjlig så förhoppningsvis kan jag hjälpa vissa av er på rätt spår! :-)
Skotska kändisar – Vad sägs om Sean Connery, Annie Lennox, Ewan McGregor, Gerard Butler, James McAvoy, Tilda Swinton, Gordon Strachan, Travis, The Fratellis, Glasvegas, Amy McDonalds…
Magdalena graf namnförslag – Vad sägs om Magdalena Graaf..?
Knä hoppa ur led – Kan göra det ja
Vad betyder gott slut god fortsättning – Tänk, det har jag också undrat, eller snarare varför man bryr sig om denna överflödshälsning. Det är som om man känner att man liksom måste fylla tomrummet mellan God Jul och Gott Nytt År, bara för att. Jag gör det inte.
Saknade människor – Nej, här finns de inte, du får fortsätta leta någon annanstans.
Allybally – Ja, vad är det och hur kom du till min blogg?
Pölsa dum – Paj snäll
Look sharpe - Och titta, där är sergeant Harper också!
Heja ryssland – Heja Sverige!
Här är polisen som mitt i gatan står melodi – Här. Är. Po-li-sen. Som mitt i gatan står. Han visar hur man kööör. Han visar hur man gåår… Jaså, du hör inte melodin när jag sjunger? Hm.
Julklappsrim labero – babero, dabero, fabero, gabero, garderob? habero, kabero, mabero, nabero, papero, rabero, sabero, sabelro? tabero, vabero… Låt det bero? Äh, jag ger upp.
Rotfyllning.nu – Ja, ja, lugna ner dig, först får du väl boka tid!
Hogwarts express samlare – vad är det för vits att samla på sånt det bara finns ett exemplar av?
Trut-fiskmås – Har inte sett den sedan den rymde med trast-bofinken.
Carinas blogg – Här är den!
Papperskronor england – Inflationen slog till hårt i år. Fast rätt benämning är papperspund.
Svensk pölsa – Ja, är den inte svensk så heter den ju något annat – duuh! Som haggis, till exempel. :-)
Magsjuka engelska – Mycket bättre än spanska sjukan i alla fall.
Vad är skillnaden mellan filmen och boken förnuft och känsla – Läs frågan en gång till så tror jag att du finner svaret själv…
Dusch på tyska? – Ja! Nu får jag använda den där coola översättningsfunktionen på Office 2007. Dusch heter på tyska… Dusche. Hm, kunde man ju ha listat ut… På franska heter det Douche, förresten.
Skottsk dans – Låter pangkul. Nästan roligare än skotsk dans.
Skotska kändisar – Vad sägs om Sean Connery, Annie Lennox, Ewan McGregor, Gerard Butler, James McAvoy, Tilda Swinton, Gordon Strachan, Travis, The Fratellis, Glasvegas, Amy McDonalds…
Magdalena graf namnförslag – Vad sägs om Magdalena Graaf..?
Knä hoppa ur led – Kan göra det ja
Vad betyder gott slut god fortsättning – Tänk, det har jag också undrat, eller snarare varför man bryr sig om denna överflödshälsning. Det är som om man känner att man liksom måste fylla tomrummet mellan God Jul och Gott Nytt År, bara för att. Jag gör det inte.
Saknade människor – Nej, här finns de inte, du får fortsätta leta någon annanstans.
Allybally – Ja, vad är det och hur kom du till min blogg?
Pölsa dum – Paj snäll
Look sharpe - Och titta, där är sergeant Harper också!
Heja ryssland – Heja Sverige!
Här är polisen som mitt i gatan står melodi – Här. Är. Po-li-sen. Som mitt i gatan står. Han visar hur man kööör. Han visar hur man gåår… Jaså, du hör inte melodin när jag sjunger? Hm.
Julklappsrim labero – babero, dabero, fabero, gabero, garderob? habero, kabero, mabero, nabero, papero, rabero, sabero, sabelro? tabero, vabero… Låt det bero? Äh, jag ger upp.
Rotfyllning.nu – Ja, ja, lugna ner dig, först får du väl boka tid!
Hogwarts express samlare – vad är det för vits att samla på sånt det bara finns ett exemplar av?
Trut-fiskmås – Har inte sett den sedan den rymde med trast-bofinken.
Carinas blogg – Här är den!
Papperskronor england – Inflationen slog till hårt i år. Fast rätt benämning är papperspund.
Svensk pölsa – Ja, är den inte svensk så heter den ju något annat – duuh! Som haggis, till exempel. :-)
Magsjuka engelska – Mycket bättre än spanska sjukan i alla fall.
Vad är skillnaden mellan filmen och boken förnuft och känsla – Läs frågan en gång till så tror jag att du finner svaret själv…
Dusch på tyska? – Ja! Nu får jag använda den där coola översättningsfunktionen på Office 2007. Dusch heter på tyska… Dusche. Hm, kunde man ju ha listat ut… På franska heter det Douche, förresten.
Skottsk dans – Låter pangkul. Nästan roligare än skotsk dans.
21 December 2008
Från mig själv till er alla
God Jul & Gott Nytt År
från Glasgow 
Julkrubba - om Jesus fötts i Glasgow...
(Jag vet att bilden är från ifjol, men den är ju guld ju!)
Hoppas ni får en trevlig helg, vart ni än är. Själv är jag bokstavligt talat på väg till flyget till Sverige nu. Har hört att det är grått och torrt, men hoppas på åtminstone lite snöpuder i sommarstugan...
Slutligen, kom ihåg att det är inte värdet på klapparna som är det viktiga - det är antalet!!!
18 December 2008
Kära Tomten
Fick en smärre chock igår. Var så upptagen med att julmysa att jag glömde bort att det bara var 1 vecka kvar till julafton! Det är något mysko med December, månaden går så fort! Å andra sidan, kanske är det bara tomten som samlar in tid till julafton då han sätter tiden på paus. Det är ju därför det dröjer så obota läääääänge innan han kommer...Med en vecka kvar är det nog bäst att jag skickar årets önskelista. Så...
Kära Tomten,
I år har jag varit så snäll jag bara kan så snälla Tomten i år önskar jag mig:
1) En isfri vinter, för jag vill inte halka och dra knäet ur led igen
2) Sunt förnuft åt hela företaget, framförallt de som bestämmer arbetsrutiner samt HR
3) En rejäl utbyggnad av Glasgows tunnelbana så vi slipper trafikproppen i centrum, den är ett skämt!
4) En ny Sharpe-bok av Bernard Cornwell - det är på tiden!
5) En ny Outlander-bok av Diana Gabaldon - det är på tiden!
6) En kärleksäventyrsfilm med en Gerry Butler som springer runt halvnaken i bergen och fäktas.
7) Att slippa se något mer över huvud taget med irritationsmomentet Kiera Knightley.
8) En ny platta med Editors - ho, ho, var är ni, grabbar?
9) En ny platta med Kent - jo, jag är redan otålig för mer...
10) Desinfektionsmedel och linoleummattor åt NHS
11) Ett torrt och soligt år med massor av bergsvandring!
12) Hörlurar åt nedsen som lyssnar på smurfrock på sina mobiler på bussen
13) Att jag vaknar en morgon och finner att Stockholm bytt plats med Dumfries (tänkte först offra Edinburgh, men den staden är för mysig)
16 December 2008
En dag i östra högländerna
Lördagens utflykt gav mersmak. Så pass att jag tänkte att jag skulle försöka mig på en landsvägs/stigspromenad någon halvtimme, dricka lite varm choklad bland de snötäckta bergen och så en ta en halvtimmes promenad tillbaka till bilen. Med vandringsstav och försiktigt fotfäste.
Jag tänkte hälsa på bakom Crianlarich-bergen, dalen Inverlochlarig, där Rob Roy bodde sista tiden innan han dog. Han måste väl ändå haft känsla för läckra landskap! Och i det hörnet av världen behöver jag inte gå upp på några höjder för att få fin utsikt. Så jag hyrde bil och gav mig iväg. (och fick dagen första överraskning när jag tankade och priset var nere på 87p, jag minns knappt när det hände sist!)
Höll nästan på att glömma bort att köra när jag såg de låga molnen svepa in bergen i Trossachs. Det var så magiskt. Vid Loch Lubnig fick jag stålsätta mig för att inte stanna och bara sitta på en sten där resten av dagen; de snötäckta bergstopparna, de snöströsslade bergssidorna, det spegelblanka vattnet, de låga molnen som ansträngde sig för att segla ovanför marknivå... aaah!
Vid Kings House Hotel (måste vara det vanligaste hotelnamnet i Skottland...) svängde jag av mot Balquhidder. (Inverlochlarig är inte skyltat, det finns inte ens på kartan, förutom OS Explorer-kartorna. Men det är enkelt att hitta, det är där vägen tar slut.) En singelväg snirklar sig genom Balquhidder-dalen och nu kunde jag faktiskt inte hålla mig utan stannade flera
gånger för att ta bilder! Jag stannade dock inte vid kyrkogården i själva byn, där Rob Roy ligger begraven med sin fru och två av sina söner. Jag hade intressantare mål än en gravsten i sikte.
Jag kom så nära Inverlochlarig att Loch Voil just övergick till kanalen som sammanbinder den med pyttelilla Loch Doine - där tog resan slut. Ett par män hade fått för sig att ge sig ut och banka ner telefonstolpar och deras skylift-bil tog upp hela vägen! Jag var alldeles för långt ifrån målet för att parkera och gå sista biten, så eftersom telefonstolpsbankning måste gå före varm choklad i bergen så muttrade jag lite och sedan vände jag bilen.
Det var redan mitt på dagen så p.g.a de korta dagarna så fanns ingen tid att snirkla sig till ett annat platt, lätt promenadställe fast ändå bland bergen, på ett ställe jag inte varit. Jag var däremot sugen på att ta en titt vid Loch Rannoch, som ligger mellan tågstationen mitt ute i ingenting men som har en landsväg till sig och Pitlochry, och beslutade därför att ta mig upp dit, på något sätt. Fast jag var inte sugen på att köra de där vägarna jag kört så många gånger förut, jag ville se något nytt. Så...
Först svängde jag in på en singelväg vid Loch Earn. Ben Vorlich och Stoc a Chroin står på min Att Göra-lista så nu passade jag på att ta en titt på utgångspunkten. Och vyn över sjön. Vid St Fillans vid sjöns ände valde jag att fortsätta österut mot Crieff, en sträcka jag inte kört förut. Tror jag. När jag såg de dramatiska bergen i backspegeln och det halvböljande, öppna och trista landskapet framför mig så undrade jag om jag valt rätt... Östsidan är i mitt tycke inte alls lika fin som västsidan.
Vid Crieff hälsade jag inte på Ewan McGregors föräldrar utan vek snart norr
ut från den fina, Gröna väg A85 och in på smala, Röda A822 mot Glen Almond. Tanken var att via den och A826 ta mig till Aberfeldy och sedan snedda via ännu smalare Gula vägen B846 upp till Loch Rannoch. Massor med småvägar jag inte varit på!
Som ni märker utgår jag ifrån att ni läser detta med kartboken i knät. Annars vet ni nog inte alls var jag är. Snart visste inte jag det heller riktigt. Bara att snön uppe på bergen helt plötsligt var runt omkring mig - vägen hade lett mig upp i ett högt område där de snötäckta bergen rullade om varandra, sjöarna var täckta av is och vägarna snökantade. Och helt plötsligt var östsidan väldigt, väldigt spännande och vackert.
Någonstans i Glen Almond, på en oerhört blåsig p-ficka, tog jag min varma choklad. Inne i bilen. Det var både kallare och blåsigare här uppe på höjden mot nere i Balquhidder. Men utsikten var alldeles, alldeles underbar.
Lite senare höll jag nästan på att köra av vägen. Inte p.g.a. snöspåren, för taktiken att bemästra dem satt i sedan Sverige, men samtidigt som vägen gick nedåt och snön tunnades ut så uppenbarade sig en otroligt storslagen och vidsträckt utsikt framför mig! Jag är inte riktigt säker på vad jag såg, men bergen låg norr om River Tay, öster om Glen Lyon mot Pitlochry. Det spelade ingen roll egentligen, jag stod i en snöhög intill vägen i säkert tio minuter och njöt. Av utsikten, stillheten, lugnet - allt det där som jag verkar ha ett närmast tvångsmässigt behov av att andas in då och då. Och jag kände endorfinerna rusa genom blodet.
Medan ljuset dunklades allt mer styrde jag ner mot Aberfeldy, förbi slottet Menzies (som såg rätt coolt ut på nära håll, faktiskt!) och sedan uppför singelvägen ut i vildmarken vid Rannoch Moor. Jag spanade efter hjortar och rådjur, men såg bara kossor och får. Och en tjurbagge med kanelbullehorn som vägrade flytta sig ur vägen förrän jag hotade at
t gå ut och göra baggsylta av honom.
Från den Gula singelvägen såg jag på avstånd det berömda berget Schiehallion. Den berömda pyramidformen ser man i och för sig från andra sidan, där jag befann mig såg berget mest ut som Moby Dick, en vit böljande rygg. Så jag svängde in på den ännu smalare Vita vägen och körde närmare. Det berget SKA jag
gå upp på! Nu har jag sett var jag ska parkera bilen också. Medan mörkret lade sig (klockan var ändå 4...) såg jag två röda prickar knalla nedför det snötäckta berget. Själv körde jag vidare mot byn Kinloch Rannoch vid Loch Rannoch. Det var nu så dunkelt att det var lönlöst att ta kort, men jag körde ändå längs sjön tills det var så mörkt att det var lönlöst att se något över huvud taget.
Där parkerade jag bilen och gick till strandkanten. Med det lätta kluckandet från sjö
n som enda ljud i öronen så satt jag på en sten i mörkret, andades in den klara men numera varma luften och såg på de mörka kullarna på andra sidan vattnet. Det bidde ingen promenad, men jag fick allt annat jag gett mig ut efter. Och medan jag satt där så tänkte jag att jag ska återvända till Loch Rannoch när våren kommer och jag kan utforska resten. Och så tänkte jag att jag måste ta ännu en funderare på om jag verkligen kan lämna det här landet. Jag tror att jag blivit beroende. Av högländerna. Både på västra och östra sidan.
Jag tänkte hälsa på bakom Crianlarich-bergen, dalen Inverlochlarig, där Rob Roy bodde sista tiden innan han dog. Han måste väl ändå haft känsla för läckra landskap! Och i det hörnet av världen behöver jag inte gå upp på några höjder för att få fin utsikt. Så jag hyrde bil och gav mig iväg. (och fick dagen första överraskning när jag tankade och priset var nere på 87p, jag minns knappt när det hände sist!)
Höll nästan på att glömma bort att köra när jag såg de låga molnen svepa in bergen i Trossachs. Det var så magiskt. Vid Loch Lubnig fick jag stålsätta mig för att inte stanna och bara sitta på en sten där resten av dagen; de snötäckta bergstopparna, de snöströsslade bergssidorna, det spegelblanka vattnet, de låga molnen som ansträngde sig för att segla ovanför marknivå... aaah!
Vid Kings House Hotel (måste vara det vanligaste hotelnamnet i Skottland...) svängde jag av mot Balquhidder. (Inverlochlarig är inte skyltat, det finns inte ens på kartan, förutom OS Explorer-kartorna. Men det är enkelt att hitta, det är där vägen tar slut.) En singelväg snirklar sig genom Balquhidder-dalen och nu kunde jag faktiskt inte hålla mig utan stannade flera
gånger för att ta bilder! Jag stannade dock inte vid kyrkogården i själva byn, där Rob Roy ligger begraven med sin fru och två av sina söner. Jag hade intressantare mål än en gravsten i sikte.Jag kom så nära Inverlochlarig att Loch Voil just övergick till kanalen som sammanbinder den med pyttelilla Loch Doine - där tog resan slut. Ett par män hade fått för sig att ge sig ut och banka ner telefonstolpar och deras skylift-bil tog upp hela vägen! Jag var alldeles för långt ifrån målet för att parkera och gå sista biten, så eftersom telefonstolpsbankning måste gå före varm choklad i bergen så muttrade jag lite och sedan vände jag bilen.
Det var redan mitt på dagen så p.g.a de korta dagarna så fanns ingen tid att snirkla sig till ett annat platt, lätt promenadställe fast ändå bland bergen, på ett ställe jag inte varit. Jag var däremot sugen på att ta en titt vid Loch Rannoch, som ligger mellan tågstationen mitt ute i ingenting men som har en landsväg till sig och Pitlochry, och beslutade därför att ta mig upp dit, på något sätt. Fast jag var inte sugen på att köra de där vägarna jag kört så många gånger förut, jag ville se något nytt. Så...
Först svängde jag in på en singelväg vid Loch Earn. Ben Vorlich och Stoc a Chroin står på min Att Göra-lista så nu passade jag på att ta en titt på utgångspunkten. Och vyn över sjön. Vid St Fillans vid sjöns ände valde jag att fortsätta österut mot Crieff, en sträcka jag inte kört förut. Tror jag. När jag såg de dramatiska bergen i backspegeln och det halvböljande, öppna och trista landskapet framför mig så undrade jag om jag valt rätt... Östsidan är i mitt tycke inte alls lika fin som västsidan.
Vid Crieff hälsade jag inte på Ewan McGregors föräldrar utan vek snart norr
ut från den fina, Gröna väg A85 och in på smala, Röda A822 mot Glen Almond. Tanken var att via den och A826 ta mig till Aberfeldy och sedan snedda via ännu smalare Gula vägen B846 upp till Loch Rannoch. Massor med småvägar jag inte varit på!Som ni märker utgår jag ifrån att ni läser detta med kartboken i knät. Annars vet ni nog inte alls var jag är. Snart visste inte jag det heller riktigt. Bara att snön uppe på bergen helt plötsligt var runt omkring mig - vägen hade lett mig upp i ett högt område där de snötäckta bergen rullade om varandra, sjöarna var täckta av is och vägarna snökantade. Och helt plötsligt var östsidan väldigt, väldigt spännande och vackert.
Någonstans i Glen Almond, på en oerhört blåsig p-ficka, tog jag min varma choklad. Inne i bilen. Det var både kallare och blåsigare här uppe på höjden mot nere i Balquhidder. Men utsikten var alldeles, alldeles underbar.
Lite senare höll jag nästan på att köra av vägen. Inte p.g.a. snöspåren, för taktiken att bemästra dem satt i sedan Sverige, men samtidigt som vägen gick nedåt och snön tunnades ut så uppenbarade sig en otroligt storslagen och vidsträckt utsikt framför mig! Jag är inte riktigt säker på vad jag såg, men bergen låg norr om River Tay, öster om Glen Lyon mot Pitlochry. Det spelade ingen roll egentligen, jag stod i en snöhög intill vägen i säkert tio minuter och njöt. Av utsikten, stillheten, lugnet - allt det där som jag verkar ha ett närmast tvångsmässigt behov av att andas in då och då. Och jag kände endorfinerna rusa genom blodet.
Medan ljuset dunklades allt mer styrde jag ner mot Aberfeldy, förbi slottet Menzies (som såg rätt coolt ut på nära håll, faktiskt!) och sedan uppför singelvägen ut i vildmarken vid Rannoch Moor. Jag spanade efter hjortar och rådjur, men såg bara kossor och får. Och en tjurbagge med kanelbullehorn som vägrade flytta sig ur vägen förrän jag hotade at
t gå ut och göra baggsylta av honom.Från den Gula singelvägen såg jag på avstånd det berömda berget Schiehallion. Den berömda pyramidformen ser man i och för sig från andra sidan, där jag befann mig såg berget mest ut som Moby Dick, en vit böljande rygg. Så jag svängde in på den ännu smalare Vita vägen och körde närmare. Det berget SKA jag
gå upp på! Nu har jag sett var jag ska parkera bilen också. Medan mörkret lade sig (klockan var ändå 4...) såg jag två röda prickar knalla nedför det snötäckta berget. Själv körde jag vidare mot byn Kinloch Rannoch vid Loch Rannoch. Det var nu så dunkelt att det var lönlöst att ta kort, men jag körde ändå längs sjön tills det var så mörkt att det var lönlöst att se något över huvud taget.Där parkerade jag bilen och gick till strandkanten. Med det lätta kluckandet från sjö
n som enda ljud i öronen så satt jag på en sten i mörkret, andades in den klara men numera varma luften och såg på de mörka kullarna på andra sidan vattnet. Det bidde ingen promenad, men jag fick allt annat jag gett mig ut efter. Och medan jag satt där så tänkte jag att jag ska återvända till Loch Rannoch när våren kommer och jag kan utforska resten. Och så tänkte jag att jag måste ta ännu en funderare på om jag verkligen kan lämna det här landet. Jag tror att jag blivit beroende. Av högländerna. Både på västra och östra sidan.
Hur man anordnar en lyckad julfest
Vi var flera som hade blandade förhoppningar och föraningar inför företagets julfest. Minnet av förra årets tillställning på floppstället (hur f-n kan man ha julfest på en sportbar!) blandades med minnet av förra arbetsgivarens succéfest på stället vi skulle hålla till i år. Flipp eller flopp?TigerTiger utnämns härmed till Företagsfestställe Nr 1!
Det kan inte gå fel, för stället har något för absolut alla. Det är urmysigt till att börja med och tre våningar högt. Där finns två discon, en jättemysig avdelning som verkar lite asieninspirerad med små mysiga språng och hörnor, lugna rum för dem som vill vila sig, ett rum som är som gjort för coverband, en restaurang, och en alpstuga med karaoke. Varje rum var i bruk. Plus att man kunde träffa ett ovanligt sexigt Tomtepar i en tomtehörna. Satte man sig i sexiga tomtefars eller tomtemors knä så fick man c
hoklad... Vi andra fick ett skratt.Jag sa att jag bara skulle stanna ett litet tag, vara hemma senast 10. Hm, jag tror att det var vid den tiden jag fick karaokestugan att rocka loss till "Rockin' around the christmas tree"... Jag rev av den strax efter att högsta chefen och en kille fått med hela stugan i "Fairytale of New York". Och eftersom jag inte drog mig för att riva av denna julklassiker så antyder ju det att jag faktiskt använde mina dryckesbiljetter till alkoholhaltiga drycker...
Vid midnatt vill jag minnas att jag hade en avdelningschef ålandes bakom mig på dansgolvet. En halvtimme senare hade jag knyckt en Merry Christmas-hatt av någon stackare, som knyckte tillbaka den vid något tillfälle. Jag hade uppenbarligen använt mina fyra dryckesbiljetter. Och trots att varken "WooWoo" eller "Sex on the beach" smakade alkohol så var det tveklöst något i, för när jag väl övergick till IrnBru och den var varm så tyckte jag tydligen att några kollegor var skitsmarta som gav mig is. Från andra glas. Vars ägare vi inte visste vilka det var. Och isen grävdes upp med fingrarna...
Jo, det var nog dags för mig att gå hem då. Så någonstans vid tvåtiden på morgonen tog jag en dusch - för dansgolvet gjorde mig både svettig och drinkindränkt - och sedan stal jag några timmars sömn innan...
Det bästa med julfesterna måste bara vara dagen efter på jobbet! Alla dessa zombier som såsar omkring. I år fick vi dessutom såsa runt i pyjamas för vi hade pyjamasparty den dagen! Jag satt därför i pyjamasbyxor, smuttade IrnBru och tyckte inte potatissconen var flottig nog när en kollega rumlade in. Han bar samma kläder som jag sett honom i kvällen före. Killen hade missat att gå hem.
Merry Christmas-hatten satt på sin ägare, som satt beredd med headsetet - och sov. De chefer som inte själva smuttade IrnBru eller vilade huvudet mot tangentbordet flinade bara och brast ut i gapskratt när killen hoppade till när det kom ett PIP och ett samtal i örat.
Det är det fina med Dagen Efter En Julfest, tröskeln är lika hög som aktiviteten är låg. Jag måste erkänna att jag inte gjorde många växlar, och mitt koncentrationsspann var fantastiskt kort! Det enda folk verkligen orkade var att gå runt och lyssna på skvallret. Vem som kysst vem, vem som strulat med vem, vem som fått napp och tagit med sig Hon från Admin till hotellrummet...
Jo, jag tror julfesten var lyckad i år. Alla vi som glömde bort våra egna löften om nykter kväll och hem i god tid kan om inte annat intyga det.
Lusseutflykt till Campbeltown
Det finns ställen man vill åka till igen och igen (Kintail!) och så finns det små vita fläckar som inte direkt drar i en men som man tänker att man ändå vill besöka. En gång. Någon gång. En dag.
I lördags var en sådan dag. Eftersom jag spritter av vandringslust men inte ka
n vandra så ägnar jag mig åt att recognosera. En sak jag undrade över var hur det ser ut bortanför Inveraray, där det på kartan ser ut som om bergen slutar men djupa vikar och öar tar vid. Så... det var dags att göra en bussutflykt till Campbeltown.
Campbeltown ligger allra längst ner på en smal landtunga (Kintyre) väster om Glasgow, på andra sidan ön Arran. Tittar man på kartan kan man lätt tro att Campbelltown också ligger på en ö, men det är faktiskt en lillfingersmal landremsa som binder Argyllområdet med Kintyreområdet vid staden Tarbet.
Fågelvägen är det bara 9 mil mellan Glasgow och Campbeltown, men eftersom det är vatten, öar, berg och djupa vikar i vägen så är kringelikrok-sträckan betydligt längre och eftersom kringelikrokvägarna är smala så tar det ca 4,5 timmar enkel resa. (Som ni säkert redan förstått, om ni följt bloggen, så är det ingen idé att tala km eller mil i Skottland, distanser anges säkrast i timmar, p.g.a. geografi och vägnät...)
Upp till Loch Lomond sov jag, men vaknade lagom för att hinna se molnen lyfta från Loch Lomond och segla mellan bergen runt Arrochar. Morgonen kändes magisk och jag tyckte mig nästan se älvorna dansa när molnen gled förbi oss, nedanför oss, i Glen Croe. Jag tror inte jag andades genom min öppna mun under hela vägen till Inveraray.
Efter Inveraray hade jag svårt att hålla mig vaken närmsta timmen. (Fast efterso
m det är vinter och jag bara har dagsljus på ditresan så fick jag vackert anstränga mig.) Det är mest skog och en del skyltar som anger olika slags trädgårdar. Dem som gillar blommor och träd kanske vill åka dit..?
Snart rundade vi dock en böj och svängde runt en vik som bjöd på mysiga små hus och fiskebåtar, och en småstad med det tungvrickande namnet Lochgilphead. Fast det har faktiskt en naturlig förklaring, staden ligger längst inne i viken av Loch Gilp... En handfull vandrare klev av här (jag blev dock inte direkt imponerad av utbudet utan skulle ha åkt längre norrut...), fast har man bil utlovar kartan massor av gamla keltiska stenhögar, skriftstenar och andra lämningar i området.
Bussen följde därefter kusten ända till Tarbert som om igen erbjöd små mysiga hus och fiskebåtar - och en slottsruin på en höjd. Vackert vik-landskap följde tills man kunde se bergen på ön Islay i fjärran (det fanns ett busstopp vid färjan som tar en ut). I den platta omg
ivningen såg de faktiskt ut som skarpa alper, trots att ingen av dem når över 500m! De skulle försvinna i högländerna, men här gav de en fin touch åt havsutsikten. På tal om havsutsikt, resten av vägen så sköljde vita vågor in över stränderna, som såg ut att vara besmyckade med något slags kusiner till de gotländska raukarna. Coola klippor, minsann! Jag blev sugen på att kliva av för en strandpromenad - även om jag så klart vet att det inbjudande vattnet inte går att toppa tårna i ens om somrarna.
Solen bröt fram genom molnen och gav sista sträckan en lika
magisk inramning som morgondimman gjorde i början. Det kändes nästan synd att kliva av när vi kom fram, å andra sidan längtade mina ben efter att sträcka på sig!
Campbeltown hette förresten Kinlochkilkerran tills klanen Campbell (go figure!) döpte om den på 1600-talet, och den har i ärlighetens namn inte så mycket att erbjuda längre. Det brukade finnas massor med whisky-distillerier, men nu finns bara ett kvar; Springbank. Om någon hört talas om det märket? Det tillhör inte dem jag dricker... I övrigt är det en småstad med en livlig hamn, några kyrkor och bara det mest nödvändiga för folk som bor där. Inklusive en charmig minibiograf av det slag man inte ser så ofta nu för tiden! Just nu visar de nya James Bond tre gånger i veckan kl 8. Utanför staden finns förvisso en kulle som kan vara trevlig att knalla upp på för att se havs- och ö-utsikt.
På tal om öar finns det faktiskt en anledning att å
ka hit - ön Davaar. Den ligger precis utanför staden och nås genom att man inväntar ebb och sedan knallar på havsbotten! Det tar enligt uppgift ca 40-45min att knalla ut och väl där kan man antingen gå åt norr och besöka en fyr eller åt söder och besöka inte mindre än sju grottor! I en av dem finns en skatt - en målning av Jesus korsfästelse. På 1800-talet fick en lärare en uppenbarelse och gav sig ut och målade, sedan blev han bannlyst från staden, men återvände ett par gånger för att förbättra målningen.
Jag hade inte tid att knalla ut den här gången (så jag måste nog tillbaka, med bil, i sommar?) så istället traskade jag längs hamnen, genom staden och åt på en liten familjerestaurang där alla verkade känna alla och även ville lära känna mig. Och där en förvirrad, ung dotter försökte få saker rätt på vad som troligen är hennes första jobb. Personligen fick jag fel dricka, utan glas, fel mat och ett bestick i taget - fast till slut blev allt rätt och
hon kunde gå vidare och ge nästa gäst fel beställning.
Busschauffören blev förvånad över att se mig på tillbakaresan igen och förstod inte alls vitsen med att på vintern åka till ett ställe som "inte är något att ha ens på sommaren". Fast jag förstår vitsen, för nu har jag varit i Campbeltown, nu vet jag vad som finns bortom Inveraray och nu vet jag vad jag inte behöver se igen. Så då kunde jag sova gott i mörkret på vägen hem.
I lördags var en sådan dag. Eftersom jag spritter av vandringslust men inte ka
n vandra så ägnar jag mig åt att recognosera. En sak jag undrade över var hur det ser ut bortanför Inveraray, där det på kartan ser ut som om bergen slutar men djupa vikar och öar tar vid. Så... det var dags att göra en bussutflykt till Campbeltown.Campbeltown ligger allra längst ner på en smal landtunga (Kintyre) väster om Glasgow, på andra sidan ön Arran. Tittar man på kartan kan man lätt tro att Campbelltown också ligger på en ö, men det är faktiskt en lillfingersmal landremsa som binder Argyllområdet med Kintyreområdet vid staden Tarbet.
Fågelvägen är det bara 9 mil mellan Glasgow och Campbeltown, men eftersom det är vatten, öar, berg och djupa vikar i vägen så är kringelikrok-sträckan betydligt längre och eftersom kringelikrokvägarna är smala så tar det ca 4,5 timmar enkel resa. (Som ni säkert redan förstått, om ni följt bloggen, så är det ingen idé att tala km eller mil i Skottland, distanser anges säkrast i timmar, p.g.a. geografi och vägnät...)
Upp till Loch Lomond sov jag, men vaknade lagom för att hinna se molnen lyfta från Loch Lomond och segla mellan bergen runt Arrochar. Morgonen kändes magisk och jag tyckte mig nästan se älvorna dansa när molnen gled förbi oss, nedanför oss, i Glen Croe. Jag tror inte jag andades genom min öppna mun under hela vägen till Inveraray.
Efter Inveraray hade jag svårt att hålla mig vaken närmsta timmen. (Fast efterso
m det är vinter och jag bara har dagsljus på ditresan så fick jag vackert anstränga mig.) Det är mest skog och en del skyltar som anger olika slags trädgårdar. Dem som gillar blommor och träd kanske vill åka dit..?Snart rundade vi dock en böj och svängde runt en vik som bjöd på mysiga små hus och fiskebåtar, och en småstad med det tungvrickande namnet Lochgilphead. Fast det har faktiskt en naturlig förklaring, staden ligger längst inne i viken av Loch Gilp... En handfull vandrare klev av här (jag blev dock inte direkt imponerad av utbudet utan skulle ha åkt längre norrut...), fast har man bil utlovar kartan massor av gamla keltiska stenhögar, skriftstenar och andra lämningar i området.
Bussen följde därefter kusten ända till Tarbert som om igen erbjöd små mysiga hus och fiskebåtar - och en slottsruin på en höjd. Vackert vik-landskap följde tills man kunde se bergen på ön Islay i fjärran (det fanns ett busstopp vid färjan som tar en ut). I den platta omg
ivningen såg de faktiskt ut som skarpa alper, trots att ingen av dem når över 500m! De skulle försvinna i högländerna, men här gav de en fin touch åt havsutsikten. På tal om havsutsikt, resten av vägen så sköljde vita vågor in över stränderna, som såg ut att vara besmyckade med något slags kusiner till de gotländska raukarna. Coola klippor, minsann! Jag blev sugen på att kliva av för en strandpromenad - även om jag så klart vet att det inbjudande vattnet inte går att toppa tårna i ens om somrarna.Solen bröt fram genom molnen och gav sista sträckan en lika
magisk inramning som morgondimman gjorde i början. Det kändes nästan synd att kliva av när vi kom fram, å andra sidan längtade mina ben efter att sträcka på sig!Campbeltown hette förresten Kinlochkilkerran tills klanen Campbell (go figure!) döpte om den på 1600-talet, och den har i ärlighetens namn inte så mycket att erbjuda längre. Det brukade finnas massor med whisky-distillerier, men nu finns bara ett kvar; Springbank. Om någon hört talas om det märket? Det tillhör inte dem jag dricker... I övrigt är det en småstad med en livlig hamn, några kyrkor och bara det mest nödvändiga för folk som bor där. Inklusive en charmig minibiograf av det slag man inte ser så ofta nu för tiden! Just nu visar de nya James Bond tre gånger i veckan kl 8. Utanför staden finns förvisso en kulle som kan vara trevlig att knalla upp på för att se havs- och ö-utsikt.
På tal om öar finns det faktiskt en anledning att å
ka hit - ön Davaar. Den ligger precis utanför staden och nås genom att man inväntar ebb och sedan knallar på havsbotten! Det tar enligt uppgift ca 40-45min att knalla ut och väl där kan man antingen gå åt norr och besöka en fyr eller åt söder och besöka inte mindre än sju grottor! I en av dem finns en skatt - en målning av Jesus korsfästelse. På 1800-talet fick en lärare en uppenbarelse och gav sig ut och målade, sedan blev han bannlyst från staden, men återvände ett par gånger för att förbättra målningen.Jag hade inte tid att knalla ut den här gången (så jag måste nog tillbaka, med bil, i sommar?) så istället traskade jag längs hamnen, genom staden och åt på en liten familjerestaurang där alla verkade känna alla och även ville lära känna mig. Och där en förvirrad, ung dotter försökte få saker rätt på vad som troligen är hennes första jobb. Personligen fick jag fel dricka, utan glas, fel mat och ett bestick i taget - fast till slut blev allt rätt och
hon kunde gå vidare och ge nästa gäst fel beställning.Busschauffören blev förvånad över att se mig på tillbakaresan igen och förstod inte alls vitsen med att på vintern åka till ett ställe som "inte är något att ha ens på sommaren". Fast jag förstår vitsen, för nu har jag varit i Campbeltown, nu vet jag vad som finns bortom Inveraray och nu vet jag vad jag inte behöver se igen. Så då kunde jag sova gott i mörkret på vägen hem.
14 December 2008
Intresseklubben noterar...
...att jag kom hem SENT från julfesten i torsdags och var halvt död på fredagen. Men så var resten av kontoret också! Alla var inte klädda i pyjamas, som jag, men å andra sidan sov vissa vid datorn och det gjorde inte jag! F ö fick jag fart på festen med min jul-karaoke och f ö så stannade jag åtminstone tre timmar längre än vad jag planerat. Måste betyda att jag hade skoj!
Sov gjorde jag däremot på bussen till och från Campbelltown på lördagen. Först upp till Loch Lomond, eftersom jag sett den biten tusen gånger, och sedan nästan hela vägen hem eftersom det var kolsvart. Sen var jag så pigg att jag såg TVÅ nattbiosar och var hemma vid halv tre...
Idag har jag slöat järnet framför X-Factor finalen och Wallander. Däremellan hann jag besluta vad jag ska göra på mina två semesterdagar imorgon och tisdag.
Imorgon ska jag hyra bil och åka till Balquhidder och rättare sagt till slutet av dalen och Inverlochlarig. Där bodde Rob Roy innan han dog, men än viktigare, man kommer bakom Crianlarich-bergen, så där tänkte jag försöka ta en försiktig promenad och sedan värma mig med en kopp te bland bergen.
På tisdagen har jag en känsla av att jag kommer slöa och slå in paket...
Allt detta kommer givetvis i separata bloggar. Tänkte bara förvarna. Nu ska jag bränna CD för bilen imorgon!
Sov gjorde jag däremot på bussen till och från Campbelltown på lördagen. Först upp till Loch Lomond, eftersom jag sett den biten tusen gånger, och sedan nästan hela vägen hem eftersom det var kolsvart. Sen var jag så pigg att jag såg TVÅ nattbiosar och var hemma vid halv tre...
Idag har jag slöat järnet framför X-Factor finalen och Wallander. Däremellan hann jag besluta vad jag ska göra på mina två semesterdagar imorgon och tisdag.
Imorgon ska jag hyra bil och åka till Balquhidder och rättare sagt till slutet av dalen och Inverlochlarig. Där bodde Rob Roy innan han dog, men än viktigare, man kommer bakom Crianlarich-bergen, så där tänkte jag försöka ta en försiktig promenad och sedan värma mig med en kopp te bland bergen.
På tisdagen har jag en känsla av att jag kommer slöa och slå in paket...
Allt detta kommer givetvis i separata bloggar. Tänkte bara förvarna. Nu ska jag bränna CD för bilen imorgon!
11 December 2008
Deja vu, som sagt var
Jag sa ju det! Hade hoppats att mina två dagars feber i oktober och tre dagar i december skulle hålla mig under radarn för en "Sjukdomstol" - ok, ett "steg 1 frånvaromöte", men det känns som domstol. Gränsen går ju nämligen numera vid 3 tillfällen eller 6 dagar under ett kalenderår. Men se, de räknar liksom med de fyra veckor då jag var hemma efter knäoperationen i juli! Så nu blir det Sjukdomstol.
Ny chef och ny chefens-chef, men precis som ifjol bedyrar de hur fånigt de tycker att det är, att de inte det minsta misstänker att det är något fuffens med min frånvaro bla bla bla. Jag kom ju tillbaka tidigare än vad som vore hälsosamt, jag var inte hemma alls när knäet hoppade ur led i Januari och chefen menade att jag alltid jobbar hårt när jag är på jobbet. Dessutom menade han på att han tydligen visste att man fick nedsatt immunförsvar efter en operation, fast jag undrar ju om inte det bara gäller precis när det hänt, inteSå, som sagt, inget fuffens.
Men byråkrati som måste följas... Som jag sagt förut, jag trodde nästan den berömda brittiska trångrodda och benfasta disciplineringsbyråkratin var en skröna från urtiders romaner, men - icke. På onsdag ska jag på möte och skriva under något som intygar att jag vet att det inte är bra för någon att jag är borta när jag behöver... eller hur det var.
Var på vippen att fråga om vi skulle boka in nästa års möte på samma gång. Nåväl, nu ska jag på julfest och skaffa mig huvudvärk tills imorgon!
Ny chef och ny chefens-chef, men precis som ifjol bedyrar de hur fånigt de tycker att det är, att de inte det minsta misstänker att det är något fuffens med min frånvaro bla bla bla. Jag kom ju tillbaka tidigare än vad som vore hälsosamt, jag var inte hemma alls när knäet hoppade ur led i Januari och chefen menade att jag alltid jobbar hårt när jag är på jobbet. Dessutom menade han på att han tydligen visste att man fick nedsatt immunförsvar efter en operation, fast jag undrar ju om inte det bara gäller precis när det hänt, inteSå, som sagt, inget fuffens.
Men byråkrati som måste följas... Som jag sagt förut, jag trodde nästan den berömda brittiska trångrodda och benfasta disciplineringsbyråkratin var en skröna från urtiders romaner, men - icke. På onsdag ska jag på möte och skriva under något som intygar att jag vet att det inte är bra för någon att jag är borta när jag behöver... eller hur det var.
Var på vippen att fråga om vi skulle boka in nästa års möte på samma gång. Nåväl, nu ska jag på julfest och skaffa mig huvudvärk tills imorgon!
Kulturfyran om året som gått
Jag har inte ens skrivit önskelista än, men Kulturbloggen vill att jag summerar året. Så då gör jag det.
1. Vilken har varit bästa skivan i år? Vilken skiva har du lyssnat mest på i år?
A) Viva la Vida - Coldplay.
B) An end has a start - Editors (släpptes 2007 men var så förjordat bra att den snurrat hela 2008, och fortfarande snurrar!)
2. Vilken bok är den bästa du läst i år?
The boy in the striped pyjamas av John Boyne. Den finns som film nu också, fast boken är kort och lättläst så jag skulle rekommendera den. Jag utmanar dig att läsa slutet utan att gråta!
3. Vilken är den bästa filmen du sett i år?
Oj, jag har sett så många, men några bra? Jag säger "Happy go Lucky", det var en höjdare från början till slut.
4. Vilken är den viktigaste händelsen i år?
Viktig, tja, den tog över hela året så det måste vara när knäet hoppade ur led i Januari. Påverkar fortfarande livet, kan knappt bärga mig tills jag kan ge mig ut i bergen igen!
I den stora världen utanför så... måste vara Obamas presidentseger i USA.
1. Vilken har varit bästa skivan i år? Vilken skiva har du lyssnat mest på i år?
A) Viva la Vida - Coldplay.
B) An end has a start - Editors (släpptes 2007 men var så förjordat bra att den snurrat hela 2008, och fortfarande snurrar!)
2. Vilken bok är den bästa du läst i år?
The boy in the striped pyjamas av John Boyne. Den finns som film nu också, fast boken är kort och lättläst så jag skulle rekommendera den. Jag utmanar dig att läsa slutet utan att gråta!
3. Vilken är den bästa filmen du sett i år?
Oj, jag har sett så många, men några bra? Jag säger "Happy go Lucky", det var en höjdare från början till slut.
4. Vilken är den viktigaste händelsen i år?
Viktig, tja, den tog över hela året så det måste vara när knäet hoppade ur led i Januari. Påverkar fortfarande livet, kan knappt bärga mig tills jag kan ge mig ut i bergen igen!
I den stora världen utanför så... måste vara Obamas presidentseger i USA.
8 December 2008
Office Gnomes & Trolls - A Xmas Story
En liten engelsk läsövning. En julnovell skriven för avdelningens personaltidning, så av det skälet kommer här en liten ordlista:
GOS - Grade of Service, ett servicemått som är jätteviktigt för alla chefer, som ideligen uppmanar folk att ta samtal för att bibehålla nivån...
CSM - Customer Service Manager
Väggen med Glada Människor som det hänvisas till är ett stort fotocollage på högsta chefens vägg. Och slutligen, jo, det är nästan vardagspraxis att det bara finns en fungerande kopieringsmaskin på hela våningen...
Trevlig läsning!
***********************************************************
Christmas is the time of year when logic goes out the window and magic, fantasy and coziness fills every nook and cranny of our frostbitten world. It's also the time when we send grateful thoughts to those around us, the ones helping us, without whom we probably wouldn't function. I am talking, of course, of the office gnomes.
The office gnomes are all around us. There's the lift gnomes who ring their little bell every time the doors open or the printer gnomes who ensure no work skips the queue. There’s also the restroom gnomes who work hard trying to tidy up after the sloppy trolls, the kitchen gnomes, flower gnomes, PC gnomes and a long list of other gnomes working various areas of the office.
Gnomes don't like to be seen. They don’t have time to hide either. They simply rely on being so quick anyone who sees them won't catch them twice. You know when you think you saw something, blink and it's gone? That was probably a gnome you caught.
One of the quick, little gnomes is Tim. He and his brothers live in the coffee machine in 2/3S, where they ensure humans get fuel when they press the buttons. They take particular pride in blowing the bubbles of the drinks themselves, using straws. Gnomes in other machines use whisks, but that, Tim's father had taught them, was cheating.
"You wouldn't want whisked bubbles in your chocolate," he pointed out, "so what makes you think the humans want it? Always put yourself in the humans' pointy hat, my sons."
Gnomes like to work hard; their favourite past-time is overtime and little gnome children dance with joy when being awarded extra chores. True to their gnome nature the brothers therefore ventures out on the floor when their work is done.
One evening in November Tim met two small feet beneath a big pile of rubber.
“That’s very nice colours you’re carrying,” he commented, “what is it?”
“Oh,” the gnome behind the pile said, “we keep finding them since Halloween. We believe the humans use them as containers for their breath. They blow their breath into them and hang them up all over the place. Particularly on Fridays it seems. Now if you excuse, I’m busy.”
The gnome began to walk but turned his head and said:“Speaking of monsters, it’s been awfully quiet around the copy machine today, perhaps you could take a look?”
Ti
m went straight to the copy machine. Those gnomes were usually always busy, since not a day passed without the trolls jamming the machines. That was the course of nature after all. The trolls jammed, spilled, leaked and cracked. And the gnomes fixed. There were even mobile gnome squads running around trying to keep up with the mischievous trolls. And since happy humans are of outmost importance to gnomes you could, if you took time to listen, hear their calls all over the office:
"Make yourself available, please! Everyone to the printer in 2/3N! The Gnome Operational Service is currently 85%, we must maintain GOS, lads, we must maintain GOS!"
Tim climbed inside the machine and called out. There was no reply. This worried him, but Arthur, the CSM, short for Company Skiving Master, was content the missing gnomes lay in some corner sporting a belly ache.
“They’ve probably just found sweeties about. I must’ve gained a whole ounce myself since Halloween.” He chuckled.
But the gnomes didn’t return. Instead more gnomes disappeared. At first one at a time, but towards the end of November whole stations were abandoned. The gnomes were really shaken by that time, and over-worked. Tim found himself re-allocated from the coffee machine to one of the mobile squads. They worked day and night amending broken machines, trying hard to avoid the most heart-breaking sound a gnome knows. Complaining humans. But the complaints invariably came, even before the humans ate their first piece of chocolate from their advent calendars. Whining filled the air and humans ran around with distressed expressions on their faces, in search of a working copy machine. No matter how hard the gnomes worked there was only one operational at a time.
The humans even sent their own handymen. These would open the machines and poke around in all the wrong places, because they just didn't know how to remove troll slime from the cogs or how to unwind plaited cables. Usually they fastened a screw or changed the toner and got credit for fixing the machine. The gnomes would then smile affectionately from their hideout, as they knew that the real reason for the breakdown was the trolls playing SimCity with the circuit boards again.
Normally the gnomes sent a squad up to the North Pole for the hectic Christmas period. The Contact gnomes loved Christmas and usually fought over who got to help Santa, so when they failed to show up by mid-December Santa got worried and sent down a team of elves.
“Our friends are missing!” Arthur explained upset. “And we’re on our knees here and worst of all – Christmas is ruined!”
“Yeah,” filled another gnome in, “for everyone. We work so hard we haven’t had time to hang up the least tinsel, and the humans are so distressed they don’t even sing Christmas carols.”
“They don’t?” The head elf asked surprised.
“No,” confirmed Tom, “and that’s so depressing. I love to hear the contact agents sing Christmas carols between calls. But they haven’t sung a single one. Not even ’12 days of Christmas’.”
The elves exchanged looks and scratched their heads, realizing that the situation was indeed really serious.
At last it was decided that the elves would stay and help the gnomes. At night they’d help mending the machines and search for the missing gnomes, but they were too big to move around unseen during the day. Instead they used their idle time hidden behind plants, desks and boxes watching the humans. There was still time to report back to Santa who were good and who were bad. And that man who didn’t complete ID&V certainly wouldn’t get the WII he so deeply desired, the elves would make sure of that.
One afternoon only a week before Christmas something very unusual happened in the office. But busy as the humans were, hardly anyone noticed it. It started when Tim came back from a hot chocolate break and found his team hiding behind a toner cartridge in the copy machine in 2/3N.
“T-t-the t-t-trolls!” His colleague stuttered and pointed behind Tim’s back.
Tim turned around and saw the back of a troll leaving through an opening, a gnome slung over his shoulder. Tim immediately ran after him. He couldn’t fight the troll himself, but figured others might follow if he took the lead.
“Catch him, catch him, the troll’s got Tom, the troll’s got Tom!” He shouted as he ran.
Gnomes peeked out from printers, faxes, PCs and the like. They saw Tim running after the troll. One by one the gnomes jumped out from their places and followed Tom. If the humans had cared to look they would have seen a long line of tiny grey and red gnomes in pointy hats
running across the floor towards the corner where the human called Jackie sat. In her office there was a wall covered with pictures of various happy humans. The gnomes climbed up underneath the pictures and disappeared into an opening none of them had known about.
They followed the troll through dark, winding corridors until, at last, there was light at the end of the black tunnel. The gnomes tip-toed to the opening and carefully peeked inside. Then their jaws dropped. They’d found the trolls’ lair. And the missing gnomes.
The gnomes reluctantly left the lair though, grudgingly admitting that they were too few to be able to rescue their friends. Instead they returned to work and awaited the evening. In the evening they revealed their discovery to the elves. Together they returned to the lair and burst inside without so much as knock on the door.
The trolls were taken by surprise in the middle of dinner. The gnomes could hardly fit in the over-full lair so they lined the walls, the elves blocking the entrance. For a moment they almost forgot they were on a mission. They looked around, eyes large as saucers. The lair was decorated from floor to ceiling. There
was tinsel, evergreens, angels, gingerbread men, straw stars, heart-shaped paper baskets filled with nuts, oranges decorated with cloves, home-made candles, cotton snow, coloured baubles and everything else Christmasy imaginable. In the middle of the room glittered a fully decorated Christmas tree and tables were set with everything from apples, toffee and marzipan pigs to Christmas pudding, mince pies and turkey dinner.
“We just wished to try Christmas.” The head troll defended himself. “But we didn’t know how to do it so we borrowed a few gnomes to help us.”
“Kidnapped, rather.” Arthur frowned.
“We meant to set them free.” The troll assured. “But… It was so nice we wanted more Christmas, so we borrowed some more gnomes. And…”
“And that was so nice you wanted even more Christmas?” Tim snorted.
The troll nodded.
“Wasn’t it nice enough the first time?” The head elf wondered. “Is it really nicer with more stuff and more food?”
The trolls eyed their cluttered lair, so full of Christmas they could hardly see the walls, then they shook their heads.
“It is a bit too much actually…” The head troll said sheepishly. “It’s not even nice and cozy anymore.”
“Well then,” the head elf said, “perhaps you could make do with just so much so you get that initial nice, cozy feeling? Christmas is Christmas after all, you won’t get more of it just because you overload, right?”
“No,” a troll in the back complained, “you just get belly ache.”
The gnomes laughed. The rescued friends were eternally grateful for not having to find room for yet another stocking or glaze yet another turkey. When they made ready to leave the trolls asked if they could take some of the Christmas stuff with them. The trolls were sleepy but they couldn’t find their beds…
And so the gnomes and the elves brought tinsel, Christmas cards and baubles into the office. The elves spread the trolls’ decorations across Contact and left sweeties in various places. Meantime the gnomes spent the night fixing copy machines, printers and faxes. In the morning the humans would arrive. Some of them would notice the sweeties, a few would notice the decorations, many would give a sigh of relief when they noticed the copy machines was working again but all of them would sense this warm, jolly feeling inside them. Without being able to explain it themselves they would soon walk around with a smile on their face, and by lunch the first few ‘Jingle Bells’ and ‘Come on all ye faithful’ would be heard across Contact. It was the last thing the elves spread before they left in the morning. The Christmas Feeling.
GOS - Grade of Service, ett servicemått som är jätteviktigt för alla chefer, som ideligen uppmanar folk att ta samtal för att bibehålla nivån...
CSM - Customer Service Manager
Väggen med Glada Människor som det hänvisas till är ett stort fotocollage på högsta chefens vägg. Och slutligen, jo, det är nästan vardagspraxis att det bara finns en fungerande kopieringsmaskin på hela våningen...
Trevlig läsning!
***********************************************************
Christmas is the time of year when logic goes out the window and magic, fantasy and coziness fills every nook and cranny of our frostbitten world. It's also the time when we send grateful thoughts to those around us, the ones helping us, without whom we probably wouldn't function. I am talking, of course, of the office gnomes.
The office gnomes are all around us. There's the lift gnomes who ring their little bell every time the doors open or the printer gnomes who ensure no work skips the queue. There’s also the restroom gnomes who work hard trying to tidy up after the sloppy trolls, the kitchen gnomes, flower gnomes, PC gnomes and a long list of other gnomes working various areas of the office.
Gnomes don't like to be seen. They don’t have time to hide either. They simply rely on being so quick anyone who sees them won't catch them twice. You know when you think you saw something, blink and it's gone? That was probably a gnome you caught.
One of the quick, little gnomes is Tim. He and his brothers live in the coffee machine in 2/3S, where they ensure humans get fuel when they press the buttons. They take particular pride in blowing the bubbles of the drinks themselves, using straws. Gnomes in other machines use whisks, but that, Tim's father had taught them, was cheating.
"You wouldn't want whisked bubbles in your chocolate," he pointed out, "so what makes you think the humans want it? Always put yourself in the humans' pointy hat, my sons."
Gnomes like to work hard; their favourite past-time is overtime and little gnome children dance with joy when being awarded extra chores. True to their gnome nature the brothers therefore ventures out on the floor when their work is done.
One evening in November Tim met two small feet beneath a big pile of rubber.
“That’s very nice colours you’re carrying,” he commented, “what is it?”
“Oh,” the gnome behind the pile said, “we keep finding them since Halloween. We believe the humans use them as containers for their breath. They blow their breath into them and hang them up all over the place. Particularly on Fridays it seems. Now if you excuse, I’m busy.”
The gnome began to walk but turned his head and said:“Speaking of monsters, it’s been awfully quiet around the copy machine today, perhaps you could take a look?”
Ti
m went straight to the copy machine. Those gnomes were usually always busy, since not a day passed without the trolls jamming the machines. That was the course of nature after all. The trolls jammed, spilled, leaked and cracked. And the gnomes fixed. There were even mobile gnome squads running around trying to keep up with the mischievous trolls. And since happy humans are of outmost importance to gnomes you could, if you took time to listen, hear their calls all over the office:"Make yourself available, please! Everyone to the printer in 2/3N! The Gnome Operational Service is currently 85%, we must maintain GOS, lads, we must maintain GOS!"
Tim climbed inside the machine and called out. There was no reply. This worried him, but Arthur, the CSM, short for Company Skiving Master, was content the missing gnomes lay in some corner sporting a belly ache.
“They’ve probably just found sweeties about. I must’ve gained a whole ounce myself since Halloween.” He chuckled.
But the gnomes didn’t return. Instead more gnomes disappeared. At first one at a time, but towards the end of November whole stations were abandoned. The gnomes were really shaken by that time, and over-worked. Tim found himself re-allocated from the coffee machine to one of the mobile squads. They worked day and night amending broken machines, trying hard to avoid the most heart-breaking sound a gnome knows. Complaining humans. But the complaints invariably came, even before the humans ate their first piece of chocolate from their advent calendars. Whining filled the air and humans ran around with distressed expressions on their faces, in search of a working copy machine. No matter how hard the gnomes worked there was only one operational at a time.
The humans even sent their own handymen. These would open the machines and poke around in all the wrong places, because they just didn't know how to remove troll slime from the cogs or how to unwind plaited cables. Usually they fastened a screw or changed the toner and got credit for fixing the machine. The gnomes would then smile affectionately from their hideout, as they knew that the real reason for the breakdown was the trolls playing SimCity with the circuit boards again.
Normally the gnomes sent a squad up to the North Pole for the hectic Christmas period. The Contact gnomes loved Christmas and usually fought over who got to help Santa, so when they failed to show up by mid-December Santa got worried and sent down a team of elves.
“Our friends are missing!” Arthur explained upset. “And we’re on our knees here and worst of all – Christmas is ruined!”
“Yeah,” filled another gnome in, “for everyone. We work so hard we haven’t had time to hang up the least tinsel, and the humans are so distressed they don’t even sing Christmas carols.”
“They don’t?” The head elf asked surprised.
“No,” confirmed Tom, “and that’s so depressing. I love to hear the contact agents sing Christmas carols between calls. But they haven’t sung a single one. Not even ’12 days of Christmas’.”
The elves exchanged looks and scratched their heads, realizing that the situation was indeed really serious.
At last it was decided that the elves would stay and help the gnomes. At night they’d help mending the machines and search for the missing gnomes, but they were too big to move around unseen during the day. Instead they used their idle time hidden behind plants, desks and boxes watching the humans. There was still time to report back to Santa who were good and who were bad. And that man who didn’t complete ID&V certainly wouldn’t get the WII he so deeply desired, the elves would make sure of that.
One afternoon only a week before Christmas something very unusual happened in the office. But busy as the humans were, hardly anyone noticed it. It started when Tim came back from a hot chocolate break and found his team hiding behind a toner cartridge in the copy machine in 2/3N.
“T-t-the t-t-trolls!” His colleague stuttered and pointed behind Tim’s back.
Tim turned around and saw the back of a troll leaving through an opening, a gnome slung over his shoulder. Tim immediately ran after him. He couldn’t fight the troll himself, but figured others might follow if he took the lead.
“Catch him, catch him, the troll’s got Tom, the troll’s got Tom!” He shouted as he ran.
Gnomes peeked out from printers, faxes, PCs and the like. They saw Tim running after the troll. One by one the gnomes jumped out from their places and followed Tom. If the humans had cared to look they would have seen a long line of tiny grey and red gnomes in pointy hats
running across the floor towards the corner where the human called Jackie sat. In her office there was a wall covered with pictures of various happy humans. The gnomes climbed up underneath the pictures and disappeared into an opening none of them had known about.They followed the troll through dark, winding corridors until, at last, there was light at the end of the black tunnel. The gnomes tip-toed to the opening and carefully peeked inside. Then their jaws dropped. They’d found the trolls’ lair. And the missing gnomes.
The gnomes reluctantly left the lair though, grudgingly admitting that they were too few to be able to rescue their friends. Instead they returned to work and awaited the evening. In the evening they revealed their discovery to the elves. Together they returned to the lair and burst inside without so much as knock on the door.
The trolls were taken by surprise in the middle of dinner. The gnomes could hardly fit in the over-full lair so they lined the walls, the elves blocking the entrance. For a moment they almost forgot they were on a mission. They looked around, eyes large as saucers. The lair was decorated from floor to ceiling. There
was tinsel, evergreens, angels, gingerbread men, straw stars, heart-shaped paper baskets filled with nuts, oranges decorated with cloves, home-made candles, cotton snow, coloured baubles and everything else Christmasy imaginable. In the middle of the room glittered a fully decorated Christmas tree and tables were set with everything from apples, toffee and marzipan pigs to Christmas pudding, mince pies and turkey dinner.“We just wished to try Christmas.” The head troll defended himself. “But we didn’t know how to do it so we borrowed a few gnomes to help us.”
“Kidnapped, rather.” Arthur frowned.
“We meant to set them free.” The troll assured. “But… It was so nice we wanted more Christmas, so we borrowed some more gnomes. And…”
“And that was so nice you wanted even more Christmas?” Tim snorted.
The troll nodded.
“Wasn’t it nice enough the first time?” The head elf wondered. “Is it really nicer with more stuff and more food?”
The trolls eyed their cluttered lair, so full of Christmas they could hardly see the walls, then they shook their heads.
“It is a bit too much actually…” The head troll said sheepishly. “It’s not even nice and cozy anymore.”
“Well then,” the head elf said, “perhaps you could make do with just so much so you get that initial nice, cozy feeling? Christmas is Christmas after all, you won’t get more of it just because you overload, right?”
“No,” a troll in the back complained, “you just get belly ache.”
The gnomes laughed. The rescued friends were eternally grateful for not having to find room for yet another stocking or glaze yet another turkey. When they made ready to leave the trolls asked if they could take some of the Christmas stuff with them. The trolls were sleepy but they couldn’t find their beds…
And so the gnomes and the elves brought tinsel, Christmas cards and baubles into the office. The elves spread the trolls’ decorations across Contact and left sweeties in various places. Meantime the gnomes spent the night fixing copy machines, printers and faxes. In the morning the humans would arrive. Some of them would notice the sweeties, a few would notice the decorations, many would give a sigh of relief when they noticed the copy machines was working again but all of them would sense this warm, jolly feeling inside them. Without being able to explain it themselves they would soon walk around with a smile on their face, and by lunch the first few ‘Jingle Bells’ and ‘Come on all ye faithful’ would be heard across Contact. It was the last thing the elves spread before they left in the morning. The Christmas Feeling.
6 December 2008
Jag är bortskämd - men lagd ribba ligger
Försöker aktivt bearbeta mig själv inför eventuell flytt tillbaka till Sverige. I flera avseenden är det förvånansvärt lätt. Just nu kan jag t ex lätt tänka mig att byta ut den kalla lägenheten mot en varm svensk. Eller byta ut den tyska julmarknaden mot Skansen.
Men det finns ju ett område som inte gärna byts ut, inte går att byta ut - anledningen till att jag över huvud taget flyttade hit.
Bergen, så klart. Vandringen. Jo, vi har varit här förut, och vi kommer återkomma ända tills... ända tills det är för sent att återkomma.
Ikväll har jag lekt med tanken att jag bor i Stockholm, så vart åker jag och mitt ännu inte inköpta illgröna tält på helgerna? Skärgården är ett självklart alternativ, innehåller inga berg dock. Kom så att tänka på t ex Sälen. Skidbackar på vintern - vandringsberg på sommaren?
Lät jättebra! Tills jag såg bilderna... Tills jag såg de finaste bilderna de hade att erbjuda... "Vid Nymon kan man se denna fina vy", säger de (Vandringar i Sälen) och ger mig - detta:
Va! Är DET den nya vandringsutsikten jag ska vänja mig vid?! Jag som är van vid sånt här:
Kanske är fjällen för storskalig vildmark för fina utsikter? Utsikten försvinner liksom bland träden, och jag kommer bli skogstokig om jag ska kolla på böljande granskogar i fortsättningen. Jag har ju liksom vant mig vid knövliga, skotska toppar och dalar med sjöar och vattenfall och små slott och övergivna stenhus ute bland fåren. De har väl inga slott i Sälenfjällen? Väl?
Har jag verkligen tänkt igenom den här återflytten...
Tre minuter senare
NU pratar vi! Idre är svaret på mina problem! Grövelsjön! Långfjället! Fulufjället!
Hm... skulle kunna tänka mig en tur där uppe... Och genom den coola skrevan vid Fulufjället (kolla länken till Idre). Hm... Nu fick jag något att fundera över... faktiskt. Det finns ju mer att urforska där ute i världen - och jag åker ju till Skottland 1-2 gånger om året i alla fall. För att vandra på hemmaplan liksom. Typ. För jag har massor kvar här att göra också...
Men Idre som sagt. Undrar hur långt det tar med tåg från Stockholm?
Men det finns ju ett område som inte gärna byts ut, inte går att byta ut - anledningen till att jag över huvud taget flyttade hit.
Bergen, så klart. Vandringen. Jo, vi har varit här förut, och vi kommer återkomma ända tills... ända tills det är för sent att återkomma.
Ikväll har jag lekt med tanken att jag bor i Stockholm, så vart åker jag och mitt ännu inte inköpta illgröna tält på helgerna? Skärgården är ett självklart alternativ, innehåller inga berg dock. Kom så att tänka på t ex Sälen. Skidbackar på vintern - vandringsberg på sommaren?
Lät jättebra! Tills jag såg bilderna... Tills jag såg de finaste bilderna de hade att erbjuda... "Vid Nymon kan man se denna fina vy", säger de (Vandringar i Sälen) och ger mig - detta:
Va! Är DET den nya vandringsutsikten jag ska vänja mig vid?! Jag som är van vid sånt här:
Kanske är fjällen för storskalig vildmark för fina utsikter? Utsikten försvinner liksom bland träden, och jag kommer bli skogstokig om jag ska kolla på böljande granskogar i fortsättningen. Jag har ju liksom vant mig vid knövliga, skotska toppar och dalar med sjöar och vattenfall och små slott och övergivna stenhus ute bland fåren. De har väl inga slott i Sälenfjällen? Väl?
Har jag verkligen tänkt igenom den här återflytten...
Tre minuter senare
NU pratar vi! Idre är svaret på mina problem! Grövelsjön! Långfjället! Fulufjället!
Hm... skulle kunna tänka mig en tur där uppe... Och genom den coola skrevan vid Fulufjället (kolla länken till Idre). Hm... Nu fick jag något att fundera över... faktiskt. Det finns ju mer att urforska där ute i världen - och jag åker ju till Skottland 1-2 gånger om året i alla fall. För att vandra på hemmaplan liksom. Typ. För jag har massor kvar här att göra också...
Men Idre som sagt. Undrar hur långt det tar med tåg från Stockholm?
5 December 2008
Julhälsning från Animaniacs
Kommer ni ihåg de här lustigkurrarna? Tänk, jag har letat den här videon under så många år och förstår verkligen inte hur jag lyckades missa den ifjol! Varje år får jag den här sången, och den här videon, i huvudet. Typiskt Animaniacs-klurig, och som ni vet så är jag en sucker för lingvistiska skämt. Oh, well. Happy Noel! :-)
Spanarna på Duke Street, del 58
"Va, tredje bloggen samma dag?" Säger ni.
Ja, vaddå? Jag ligger sjuk och nu känner jag mig bloggsjuk, eller snarare, jag måste vara uppe ett tag till... Dessutom känner jag mig som Madicken för aaallaaaa andra går på teamets julfest nu ikväll utom jag, för jag ligger i sängen och hostar. Så därför tänker jag blogga lite till, så det så. Sen stupar jag säkert för rummet snurrar. Nåväl.
Nu tänker jag blogga om vad som hände igår kväll. Eller snarare, vad som inte hände?
Det var sent, troligen midnatt eller så. Jag hörde ett BOOM nerifrån gatan. Det lät inte riktigt som en pistol, men som en knall, fast inte en smällare, mer som ett gevär som skjuter gummikulor, typ. En dov "foppig" knall. Först orkade jag inte falla för frestelsen men sedan gick jag upp och tittade ut genom persiennerna, för om någon skjutit någon så vill jag så klart se det. Eller något mindre groteskt.
Vad jag ser är en polisskåpbil som kör in på gatan mittemot, samtidigt som en vanlig polisbil nästan kör på en polisman i korsningen. Aha, en intern uppgörelse, tänker jag som fortfarande är febrig och tror att jag har logiken klar för mig...
Fast sedan inser jag ju att jag har fel. För poliserna börjar inte puckla på varandra utan ena bilen kör iväg medan två pers hoppar ur skåpbilen. Den nästan överkörda polismannen pratar i kom-radio på axeln och lyser med ficklampa under en bil. Sedan plockar han upp... en ölburk(??), luktar på den och och ställer den på ett elskåp. (Den burken ska jag titta närmare på när jag orkar gå ut) En kvinna och en man kommer halvspringande bortåt gatan, pratar och gestikulerar med poliserna och jag hade svårt att förstå om de tillhörde de Goda eller de Onda. Fast sedan gick de in i en port, poliserna lös under bilen igen och sedan åkte de därifrån.
Vad var det där om?
Var burken en bilbomb måste det vara världens fjuttigaste. Knappt ett skrämselskott. Och bilen står kvar idag, inga poliser har varit här. Och givetvis hade mystigheten inget nyhetsvärde någonstans på webben så...
Jag vet fortfarande inte vad som hände igår. Om något hände. Fast BOOM sa det.
Som sagt, det är aldrig tråkigt på vår gata i stan. :-)
Ja, vaddå? Jag ligger sjuk och nu känner jag mig bloggsjuk, eller snarare, jag måste vara uppe ett tag till... Dessutom känner jag mig som Madicken för aaallaaaa andra går på teamets julfest nu ikväll utom jag, för jag ligger i sängen och hostar. Så därför tänker jag blogga lite till, så det så. Sen stupar jag säkert för rummet snurrar. Nåväl.
Nu tänker jag blogga om vad som hände igår kväll. Eller snarare, vad som inte hände?
Det var sent, troligen midnatt eller så. Jag hörde ett BOOM nerifrån gatan. Det lät inte riktigt som en pistol, men som en knall, fast inte en smällare, mer som ett gevär som skjuter gummikulor, typ. En dov "foppig" knall. Först orkade jag inte falla för frestelsen men sedan gick jag upp och tittade ut genom persiennerna, för om någon skjutit någon så vill jag så klart se det. Eller något mindre groteskt.
Vad jag ser är en polisskåpbil som kör in på gatan mittemot, samtidigt som en vanlig polisbil nästan kör på en polisman i korsningen. Aha, en intern uppgörelse, tänker jag som fortfarande är febrig och tror att jag har logiken klar för mig...
Fast sedan inser jag ju att jag har fel. För poliserna börjar inte puckla på varandra utan ena bilen kör iväg medan två pers hoppar ur skåpbilen. Den nästan överkörda polismannen pratar i kom-radio på axeln och lyser med ficklampa under en bil. Sedan plockar han upp... en ölburk(??), luktar på den och och ställer den på ett elskåp. (Den burken ska jag titta närmare på när jag orkar gå ut) En kvinna och en man kommer halvspringande bortåt gatan, pratar och gestikulerar med poliserna och jag hade svårt att förstå om de tillhörde de Goda eller de Onda. Fast sedan gick de in i en port, poliserna lös under bilen igen och sedan åkte de därifrån.
Vad var det där om?
Var burken en bilbomb måste det vara världens fjuttigaste. Knappt ett skrämselskott. Och bilen står kvar idag, inga poliser har varit här. Och givetvis hade mystigheten inget nyhetsvärde någonstans på webben så...
Jag vet fortfarande inte vad som hände igår. Om något hände. Fast BOOM sa det.
Som sagt, det är aldrig tråkigt på vår gata i stan. :-)
Det är nog ingen feberhallucination utan en Deja Vu...
Ska man vara sjuk kan man lika gärna vara sjuk ordentligt. Inte som i oktober då jag hade feber (38 och nåt) och bihåleinflammation, var hemma i två dagar och sedan zombie på jobbet i nästan en vecka.Nä, ska man vara sjuk är det lika bra att ta till det tunga artilleriet. Torrhosta tills det smakar blod, sedan så klart ont i halsen p.g.a det, snuva, feber - och då pratar vi inte lite varm i pannan utan 39.5 så den (manliga så klart) chefen blir halvt vettskrämd när vi talas, nåja, han talas, vid på telefon och jag själv ligger och huttrar och svettas under tre(3) täcken och tror att jag är en prinskorv inlindad i bacon som blir jagad av brysselkål. (Min feber hade jultema just då, natten innan försökte jag räkna matte med Take That. 2x(3/"den blonde") = "den mörke" x 3xyz... Jag hade ett himla sjå att få pojkarna att stå stilla så jag kunde lösa ekvationen!)
Efter två dagars feber, då jag i princip sovit och druckit i ett sträck mellan tisdag kväll och tidig fredag morgon så höll hosta, snuva och intensiv huvudvärk/bihålor mig vaken resten av natten - tills jag upptäckte att kombinationen äcklig hostmedicin, nässpray och vicks inhalator faktiskt hjälpte!
Idag, tredje dagen hemma, så är febern borta, men jag är givetvis helt matt och yr och rummet snurrar när jag går upp. Dessutom gör det ont i ryggen av att hosta, fast jag måste hosta. Dessutom är jag rödflammig och det gör ont i ögonen att röra på dem. Och jag är lööös i magen. Något jag glömt? Ah, just ja, har inte kräkts än, men det kommer nog.
Ja, för ska man vara sjuk så kan man lika gärna vara sjuk ordentligt. Så där som när man var liten. Fast nu kom inte mamma med vaniljglassen, utan en rödlätt man i grön ASDA-kostym. Tror glassen hjälper lika fullt i alla fall. Mot halsont eller om det var feber eller om det bara var för att hålla moralen uppe.
Ja, för det är nog bäst om moralen är hög. Nu har jag nämligen varit sjuk i 5 dagar sammanlagt. Minns ni "sjukdomstolen" jag var på förra året? Tidigare i år sänkte företaget tröskeln, nu blir det sjukdomstol efter 6 (sex!) dagars sjukfrånvaro under ett kalenderår. Tja, får väl se hur tidigt nästa hösts influensa slår till. Jag verkar ju få en släng varje år här borta, det börjar likna en klocka. Precis som de årliga sjukdomstolarna...
Jag tror jag behöver lite vaniljglass nu. *host, host*
Kulturfyra om Robyn och tv-spel
En fyra ska man väl hinna med mellan hostattackerna.
1. Robyn är nominerad till en Grammy i kategorin Bästa elektroniska/dansalbum och konkurrerar med Brazilian Girls (”New York City”), Daft Punk (”Alive 2007″), Cyndi Lauper (”Bring ya to the brink”, Kylie Minogue (”X”) och Moby (”Last night”). Vem vinner?
Som Frank Gallagher i utomordentliga tv-serien "Shameless" skulle säga, med öl droppande ur mungipan: "Not fockin interested, ain't I!"
2. Vilken kategori musik gillar du bäst?
"Blandat" tycker jag är en himla bra kategori. Ständigt utvecklande.
3. Tv-spel och data-spel: Minns du det första spelet du spelade?
Hi, hi, minns att någon bekants ungar hade Donkey Kong med sig när de hälsade på. Det var en sån där vikbar liten "bok" och SuperMario hoppade över tunnor som King Kong kastade ner åsså räddade han flickan. Mario alltså, inte King Kong. Det var såååå coolt. Och ja, jag är sååå gammal. ;-)
4. Spelar du mycket?
Idag finns ju dataspel både i datorn, mobilen, ipoden och för vissa även till TV:n. Jag spelar inte TV-spel så mycket som jag skulle önska - för jag har inget. Däremot spelar jag diverse spel på ipoden, datorn och mobilen. Nästan dagligen, tror jag. Dataspelet är ju dagens motsvarighet till kortspel, tärning, brädspel och frågesport - allt i ett!
1. Robyn är nominerad till en Grammy i kategorin Bästa elektroniska/dansalbum och konkurrerar med Brazilian Girls (”New York City”), Daft Punk (”Alive 2007″), Cyndi Lauper (”Bring ya to the brink”, Kylie Minogue (”X”) och Moby (”Last night”). Vem vinner?
Som Frank Gallagher i utomordentliga tv-serien "Shameless" skulle säga, med öl droppande ur mungipan: "Not fockin interested, ain't I!"
2. Vilken kategori musik gillar du bäst?
"Blandat" tycker jag är en himla bra kategori. Ständigt utvecklande.
3. Tv-spel och data-spel: Minns du det första spelet du spelade?Hi, hi, minns att någon bekants ungar hade Donkey Kong med sig när de hälsade på. Det var en sån där vikbar liten "bok" och SuperMario hoppade över tunnor som King Kong kastade ner åsså räddade han flickan. Mario alltså, inte King Kong. Det var såååå coolt. Och ja, jag är sååå gammal. ;-)
4. Spelar du mycket?
Idag finns ju dataspel både i datorn, mobilen, ipoden och för vissa även till TV:n. Jag spelar inte TV-spel så mycket som jag skulle önska - för jag har inget. Däremot spelar jag diverse spel på ipoden, datorn och mobilen. Nästan dagligen, tror jag. Dataspelet är ju dagens motsvarighet till kortspel, tärning, brädspel och frågesport - allt i ett!
1 December 2008
Brittiska Wallander på besök i skånska myllan
Eftersom jag tydligen ändå ska ligga här och torrhosta (ett universellt straff för min myspyshelg kan jag tänka) så kan jag lika gärna skriva lite om den smått bisarra TV-kvällen igår.Wallander. På BBC. Med brittiska skådespelare. Inspelad i Skåne!
Filmen (första i en serie, varje film 90min) hette "Sidospår", en bok som jag vill minnas att jag började läsa men aldrig avslutade... Jag kände i varje fall igen början av filmen. Och jag måste erkänna att jag kände mig lite så där fånigt stolt när jag såg den; att stora BBC brydde sig om att göra film av en svensk bok. Och att de spelade in den i Sverige! Coooolt...
Fast bisarrt.
Nu vet jag inte om varenda skådis ända ner till bisittande polisfigur var britt. Åtminstone några statister hade misstänkt skandinaviska drag. Men alla pratade engelska. Detta innebar att jag inte hade en aning om vad folk hette eller vart de åkte. Wallander (eller, Wall-under, som de sa) på Estaaaaad polisen hänvisade till gurgel hit och gurgel dit, åsså någon Lars och Stig tror jag. Ibland lät det som om de hänvisade till bokhyllor på IKEA, så som jag hör folk uttala dem i Glasgow. Charmigt fast obegripligt. :-)
Allt annat var även det himla typiskt svenskt. Från röda stugor med vita knutar till gamla skånska slott. Och polisen hade skyltar och emblem där det stod "Polis", datorn hade en skärm med "brottsregister" och de inzoomade dagstidningarna hade nyheter - på svenska. Denna blandning mellan engelska och svenska kändes nästan lite... gästvänligt men distanserat. Som om människorna bara var i Skåne och hälsade på. Som om historien utspelade sig långt bort i främmande land och också borde ses som sådan, inget en vanlig tittare kan identifiera sig med med andra ord.
Men det var förstås färgade reflektioner av en svensk.
Filmen i sig? Kenneth Branagh var precis så klippt och skuren som Wallander som jag trodde. Man kunde nästan tro att han var svensk... Fast precis som med såna här polisdeckarfilmer så kände man igen 'skurken' så fort han dök upp i rutan. Men det verkar höra till genren...
Nerven fanns ändå där, man ville se hur det slutade. Och nu vill jag se nästa film - på söndag.
F ö borde jag nog låta er döma själva. Läste på DN.se att TV4 nu köpt rättigheterna, så det lär nog inte dröja alltför länge innan ni alla kan se Wallander på svensk tv. Textat, så att ni vet vilka skådespelarna pratar om.
30 November 2008
När vi tända första ljuset i advent
Julen är i slutet av december, men jag har sedan länge lärt mig att det inte alls är så långt fram i framtiden som man tror. Framförallt inte om man, som jag, älskar myspys, tomtar, tända ljus och varm glögg med lussebullar. Och åker bort till jul.
Min jul börjar första advent. Det ger tre veckor av myspys.
Så trots att det var 29 november och det kändes bakvänt på något sätt så lussebakade jag igår kväll. Med "vår juuuulskinka har rymt" i högtalarna så bakade jag lussebullar och pepparkakor och kokade knäck och kola. Sedan tog det någon halvtimme att slänga upp det lilla julpynt - inklusive minijulgran - som jag har.
Men det var värt det bakvända. För imorse kunde jag (efter att ha öppnat första luckan i Bamses julkalender såklart) adventsfika i världens myspysigaste vardagsrum. Jag har myspyst här inne hela dagen idag; tänt ljus, kollat på hela två tomtefilmer och provsmakat godsaker.
Julen har nu officiellt börjat. Och det känns himla... mysigt.
God Jul!
Min jul börjar första advent. Det ger tre veckor av myspys.
Så trots att det var 29 november och det kändes bakvänt på något sätt så lussebakade jag igår kväll. Med "vår juuuulskinka har rymt" i högtalarna så bakade jag lussebullar och pepparkakor och kokade knäck och kola. Sedan tog det någon halvtimme att slänga upp det lilla julpynt - inklusive minijulgran - som jag har.
Men det var värt det bakvända. För imorse kunde jag (efter att ha öppnat första luckan i Bamses julkalender såklart) adventsfika i världens myspysigaste vardagsrum. Jag har myspyst här inne hela dagen idag; tänt ljus, kollat på hela två tomtefilmer och provsmakat godsaker.
Julen har nu officiellt börjat. Och det känns himla... mysigt.
God Jul!
Konsten att åka tåg mellan Glasgow och Mallaig
Det finns en tågsträcka i Skottland som redan på papperet lovar utsikter så storslagna att andningen bara av att läsa tidtabellen blir aningen djupare, aningen ljudlig
are... Kanske är det därför sträckan marknadsförs som "Världens vackraste?" och kanske är det därför folk gärna betalar dyra pengar för att skumpa tåg i 5,5 timmar - tur och retur. Framförallt sommartid (då man även kan åka med gammalt hederligt ånglok, kallad "Jacobite Steamer") packar folk gärna in sig och sina kameror i fulla vagnar.
Jag talar om Glasgow - Mallaig. En tågresa som tar en tvärs genom högländerna och ut till kusten via Arrochar Alps, Crianlarich, Rannoch Moor, Ben Nevis och Glenfinnan (aka Harry Potter-land...).
På vintern är tåget inte lika välpackat, fast folk sitter ändå med kameror och kameramobiler i högsta hugg, även folk som ska kliva av längs vägen. Det är inte heller lika dyrt, fast en t.o.r. Glasgow-Mallaig kostar ändå strax under £30. F ö så gäller det att vara smart med var man sätter sig. F
ör bästa njutbara åktur bör man faktiskt byta säte ett par gånger, framförallt vintertid då man bara har dagsljus på utresan.
Första biten till Helensburgh, en förort till Glasgow, känns som att åka pendeltåg, men sedan... En havsvik omringad av kullar är ett fint smakprov och när man åker på höjden jäms Loch Long och har Arrochar Alps - framförallt The Cobbler och Ben Narnain - i ögonhöjd, då börjar det där fånleendet sprida sig. Man får en väldigt fin helheltsbild av bergen och jag kunde med egna ögon se att Ben Narnain var så upp-och-nerig som den kändes när jag gick... Det var också nu som jag helt egoistiskt svor och muttrade att träden borde huggas ner så att man kan ta kort, fast jag var samtidigt glad att jag åkte på vintern då träden inte har några löv! Denna bit bör man sitta på vänster sida i färdriktningen.
En sväng och sedan följer tåget Loch Lomond och en dal till Crianlarich. Här gäller det att sitta i rätt vagn, för halva tåget svänger av åt Oban och halva fortsätter till Mallaig. Medan tåget står stilla på stationen kan man spana in Ben More som tornar upp sig till höger om tåget likt en jättestor vägkon. Man fortsätter sedan mot Tyndrym. Håll utkik efter ett tu
delat berg på vänster sida som i princip året runt har en snöfylld svacka strax under toppen. Det är Ben Lui. Tåget fortsätter sedan genom en lång dal och man kan se tre stora berg torna upp sig på högersidan. Tågrälsen gör en hästskosväng längs bergen och till skillnad från när man åker bil så kan man nu kika in och se hur det ser ut emellan dem! Dessutom får man ett slags blåtågetkänsla när tåget tycks köra rakt emot enorma Ben Dorains branta sida! Det var nästan att jag uppgav ett gällt "iiii" innan tåget svängde undan. Efter hästskon är det raka spåret till Bridge of Orchy. Denna bit bör man sitta på höger sida i färdriktningen.
Mellan Bridge of Orchy och Corrour vete sjutton vilken sida man bör sitta på. Risken är väl att det, som i min vagn, utbryter ett slags kina-schack när folk byt
er fönster för att hinna se och ta kort på allt. Precis efter Bridge of Orchy tar Rannoch Moor vid. För dem som inte redan läst om mina besök där så kan det bäst beskrivas som - ett stort ingenting. Ett enormt ödelandskap. Till vänster i färdriktningen ser man var Rannoch Moor tar slut i väster och en serie berg tar vid, infarten till Glen Coe kan man säga. Man ser till och med Buchaille Etive Mor i fjärran. Till höger har man Beinn an Dothaidh mfl och när tåget svänger österut får man liksom se fortsättningen på bergsmassivet. Till och med baksidan av de nordliga bergen i Glen Lyon! Tågresan är om inte annat ett bra sätt att se hur Skottland liksom hänger ihop. Med tanke på vilka omvägar landsvägarna tar så är det lätt att tro att saker ligger längre ifrån varandra än vad de egentligen gör.
Väl ute på Rannoch Moor har man vidsträckt utsikt åt båda håll. Böljande ödelandskap (fullt med hjortar!) med sjöar, vattenpölar, kullar och i fjärran berg. Som sagt, var beredd att hoppa mellan sätena för det är fint åt båda håll. Tåget stannar två gånger mitt ute i detta ingenting. Hållplatsen "Rannoch Station" har ett par hus, ett hotell och en väg (från Pitlochry). Jag kan tänka mig tre anledningar att hoppa av här. 1) Man har en bil att hämta. 2) Man vill få ett par tysta och stilla timmar mitt ute i ödemarken. 3) Man ämnar starta en vandring; antingen längs den smala och i princip bilfria vägen (eftersom den går från Pitlochry till värl
dens ände, vilket inte är ett megapopulärt resmål), eller till Glen Coe (det går att snitsla sig till Kingshouse, en vandring på ca 25km) eller följa den skyltade vägen "The road to the isles" vilket inte är en väg så mycket som en stig, men den leder till Corrour (ca 15km).
"Corrour" är det andra stoppet ute på Rannoch Moor och om möjligt ännu ödsligare! Det finns ett hus där - men ingen väg. Från Corrour kan man 1) gå tillbaka till Rannoch Station... 2) Gå vidare nordväst tills man kommer till Glen Nevis. Fast då bör man ta med ett tält eller förlita sig på att det finns plats i "bothyn" på hemlig plats... 3) Bestiga Beinn na Lap - ett munro mitt ute i ingenting! 4) Promenera runt eller en bit längs Loch Ossian. 5) Knalla uppför den lilla kullen/knölen till vänster om spåret. Jag skulle lätt kunna tillbringa en solig dag där. Sola, läsa, picknicka, titta på utsikten... 6) Just ja, man kan också leka "Trainspotting" eftersom en berömd scen var inspelad här (den där de klagar på att Skottland är skit för att de låter England bestämma, typ).
Nr 2) är något som framförallt kittlar min fantasi. Det var så många berg i fjärran... tänk att tillbringa ett par nätter emellan dem.
Efter Corrour är nog alla blickar riktade åt vänster där bergen böljar om varandra (till höger ser man skog och enstaka bostadshus...). Strax efter Roy Bridge "krockar" två floder med varandra och skapar ett riktigt coolt vattenfall precis bredvid tågrälsen. Man följer sedan en djup skreva där floden forsar fram mellan rockformationer - värt att stirra ut genom rutan för. Slutligen följer man en lång avlång sjö kantad av berg innan man svänger, har höga berg till vänster om sig och slutligen ser kraftstationen vid foten av Ben Nevis. Man är nu framme i Fort William. Denna bit bör man sitta på vänster sida i färdriktningen.
I Fort William måste man tänka. Tågstationen är en "ändstation" så tåget kommer köra tillbaka för att fortsätta, liksom. Resten av resan vill man sitta på vänster sida, så vill man sitta i färdriktningen så måste man nu 1) byta sida om mittgången och 2) byta till sätet mitt emot. Hängde ni med?
I Fort William bytte vi dessutom konduktör. Vår nye var klädd i kortärmad skjorta och toppluva. Bokstavligt talat toppluva, den satt så högt att den knappt satt på huvudet. En polare till honom satt i min vagn så eftersom knappt någon klev på resten av resan så satt han mest och snackade med polaren tävrs över gången. Hippiekonduktören.
Efter Fort William följer tåget en lång sjö, Loch Arkaig, och tittar man tillbaka så ser man den stora och i ärlighetens namn fula klumpen som är Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg på 1344m. Bortom sjön framför sig så böljar fler berg och så kommer det fortsätta nu - sjö och berg omvartannat. När man närmar sig Glenfinnan kommer ni märka två saker. 1) Alla ungar blir spattiga för nu kommer vi till Harry Potter-land (skolan "ligger" på kullen till höger om havsviken och Hogwart Express åker över samma långa, svängda betongbro som vi själva strax åker över). 2) Det blir övervikt på vänster sida om tåget eftersom 'alla' vill ta kort på den rent storslagna utsikten vid Glenfinnan.
Själv fick jag en
knack på axeln av hippiekonduktören.
"Kom med." Sa han kort. "Och ta mobilen med dig."
Det kom så plötsligt att jag för ett ögonblick undrade om jag gjort något fel, fick man inte använda mobilkamera kanske? Tanken slog mig faktiskt att fråga vad han ville, men han hade redan börjat gå nerför gången, som om han antog att jag självklart skulle följa med en okänd man till hemligt mål. Jag måste erkänna att det kittlade fantasin lite, för var skulle han ta mig på detta två vagnar korta och halvtomma tåg? Han kunde väl knappast slänga av mig i farten?
Det gjorde han inte heller, han tog mig till en pytteliten hytt. Där öppnade han fönstret, klev åt sidan och gjorde en gest. Jag var helt paff, men hade inte tid att fråga varför han gjorde just mig den tjänsten, för tåg rullar på så det var bäst jag tog tillfället - att ta kort utan en störande fönsterruta i vägen.
Tyvärr är mobilkameror tröga att ladda om så det blev inte så många. Men jag fick ett fint kort av "den berömda utsikten". När jag hänfört bara stod och njöt så knackade hippiekonduktören mig på axeln och påminde mig att titta bakåt, för vi hade snart åkt över bron. Så jag tog kort på den böjda bron också, innan jag stal ännu några sekunder av att hänfört beundra sceneriet utanför tågfönstret, med vinden i håret.
Sedan följde hippiekonduktören mig tillbaka, satte sig med polaren tvärs över gången och så var vi tillbaka i verkligheten igen.
Verkligheten som bjöd på kullar och sjöar om vartannat. Till slut k
om vi till kusten. Den anades vid Arisaig, bjöd på kanonfin havsviksutsikt vid Morar och efter att ha följt ett närmast turkost vatten så kunde vi slutligen kliva av i Mallaig och känna havslukten i varje andetag.
Vi fick också se solen bryta igenom molntäcket och det verkade nästan menat när strålarna belös de avlägsna öarna Rum och Eigg. Man kunde se den skarpa bergskedjan på Rum, den som närmast kan liknas vid Black Cuillins på Isle of Skye. Eigg är också lätt urskiljbar med sina distinkta klippkanter. Den stora landmassan tvärs över havet från Mallaig är Isle of Skye. Det går båtar till alla tre, fast inte speciellt frekvent vintertid - när vädret ens tillåter.
Två timmar i Mallaig räckte gott en kylig vinterdag då målet med resan var själva resan. Jag strosade runt i den lilla fiskebyn och tänkte att det vore trevligt att återvända på sommaren, för det fanns en del intressanta vandringsstigar i krokarna. En stor tavla nere vid hamnen beskriver åtta av dem. En av dem går upp på höjden precis vid byn och jag kan tänka mig hur fin utsikten är där uppifrån en klar somma
rdag.
Fast nu var det inte sommar och två timmar senare gick tåget tillbaka. Ett kyligt tåg som stått stilla och kallnat, och en mörk resa eftersom solen redan gått ner.
Men det gjorde inget. Jag hade redan fullt med idéer om kommande resor, och dessa finslipade jag tillbakalutad i tågsätet, med ett fånleende reflekterande i fönsterrutan.
are... Kanske är det därför sträckan marknadsförs som "Världens vackraste?" och kanske är det därför folk gärna betalar dyra pengar för att skumpa tåg i 5,5 timmar - tur och retur. Framförallt sommartid (då man även kan åka med gammalt hederligt ånglok, kallad "Jacobite Steamer") packar folk gärna in sig och sina kameror i fulla vagnar.Jag talar om Glasgow - Mallaig. En tågresa som tar en tvärs genom högländerna och ut till kusten via Arrochar Alps, Crianlarich, Rannoch Moor, Ben Nevis och Glenfinnan (aka Harry Potter-land...).
På vintern är tåget inte lika välpackat, fast folk sitter ändå med kameror och kameramobiler i högsta hugg, även folk som ska kliva av längs vägen. Det är inte heller lika dyrt, fast en t.o.r. Glasgow-Mallaig kostar ändå strax under £30. F ö så gäller det att vara smart med var man sätter sig. F
ör bästa njutbara åktur bör man faktiskt byta säte ett par gånger, framförallt vintertid då man bara har dagsljus på utresan.Första biten till Helensburgh, en förort till Glasgow, känns som att åka pendeltåg, men sedan... En havsvik omringad av kullar är ett fint smakprov och när man åker på höjden jäms Loch Long och har Arrochar Alps - framförallt The Cobbler och Ben Narnain - i ögonhöjd, då börjar det där fånleendet sprida sig. Man får en väldigt fin helheltsbild av bergen och jag kunde med egna ögon se att Ben Narnain var så upp-och-nerig som den kändes när jag gick... Det var också nu som jag helt egoistiskt svor och muttrade att träden borde huggas ner så att man kan ta kort, fast jag var samtidigt glad att jag åkte på vintern då träden inte har några löv! Denna bit bör man sitta på vänster sida i färdriktningen.
En sväng och sedan följer tåget Loch Lomond och en dal till Crianlarich. Här gäller det att sitta i rätt vagn, för halva tåget svänger av åt Oban och halva fortsätter till Mallaig. Medan tåget står stilla på stationen kan man spana in Ben More som tornar upp sig till höger om tåget likt en jättestor vägkon. Man fortsätter sedan mot Tyndrym. Håll utkik efter ett tu
delat berg på vänster sida som i princip året runt har en snöfylld svacka strax under toppen. Det är Ben Lui. Tåget fortsätter sedan genom en lång dal och man kan se tre stora berg torna upp sig på högersidan. Tågrälsen gör en hästskosväng längs bergen och till skillnad från när man åker bil så kan man nu kika in och se hur det ser ut emellan dem! Dessutom får man ett slags blåtågetkänsla när tåget tycks köra rakt emot enorma Ben Dorains branta sida! Det var nästan att jag uppgav ett gällt "iiii" innan tåget svängde undan. Efter hästskon är det raka spåret till Bridge of Orchy. Denna bit bör man sitta på höger sida i färdriktningen.Mellan Bridge of Orchy och Corrour vete sjutton vilken sida man bör sitta på. Risken är väl att det, som i min vagn, utbryter ett slags kina-schack när folk byt
er fönster för att hinna se och ta kort på allt. Precis efter Bridge of Orchy tar Rannoch Moor vid. För dem som inte redan läst om mina besök där så kan det bäst beskrivas som - ett stort ingenting. Ett enormt ödelandskap. Till vänster i färdriktningen ser man var Rannoch Moor tar slut i väster och en serie berg tar vid, infarten till Glen Coe kan man säga. Man ser till och med Buchaille Etive Mor i fjärran. Till höger har man Beinn an Dothaidh mfl och när tåget svänger österut får man liksom se fortsättningen på bergsmassivet. Till och med baksidan av de nordliga bergen i Glen Lyon! Tågresan är om inte annat ett bra sätt att se hur Skottland liksom hänger ihop. Med tanke på vilka omvägar landsvägarna tar så är det lätt att tro att saker ligger längre ifrån varandra än vad de egentligen gör.
Väl ute på Rannoch Moor har man vidsträckt utsikt åt båda håll. Böljande ödelandskap (fullt med hjortar!) med sjöar, vattenpölar, kullar och i fjärran berg. Som sagt, var beredd att hoppa mellan sätena för det är fint åt båda håll. Tåget stannar två gånger mitt ute i detta ingenting. Hållplatsen "Rannoch Station" har ett par hus, ett hotell och en väg (från Pitlochry). Jag kan tänka mig tre anledningar att hoppa av här. 1) Man har en bil att hämta. 2) Man vill få ett par tysta och stilla timmar mitt ute i ödemarken. 3) Man ämnar starta en vandring; antingen längs den smala och i princip bilfria vägen (eftersom den går från Pitlochry till värl
dens ände, vilket inte är ett megapopulärt resmål), eller till Glen Coe (det går att snitsla sig till Kingshouse, en vandring på ca 25km) eller följa den skyltade vägen "The road to the isles" vilket inte är en väg så mycket som en stig, men den leder till Corrour (ca 15km)."Corrour" är det andra stoppet ute på Rannoch Moor och om möjligt ännu ödsligare! Det finns ett hus där - men ingen väg. Från Corrour kan man 1) gå tillbaka till Rannoch Station... 2) Gå vidare nordväst tills man kommer till Glen Nevis. Fast då bör man ta med ett tält eller förlita sig på att det finns plats i "bothyn" på hemlig plats... 3) Bestiga Beinn na Lap - ett munro mitt ute i ingenting! 4) Promenera runt eller en bit längs Loch Ossian. 5) Knalla uppför den lilla kullen/knölen till vänster om spåret. Jag skulle lätt kunna tillbringa en solig dag där. Sola, läsa, picknicka, titta på utsikten... 6) Just ja, man kan också leka "Trainspotting" eftersom en berömd scen var inspelad här (den där de klagar på att Skottland är skit för att de låter England bestämma, typ).
Nr 2) är något som framförallt kittlar min fantasi. Det var så många berg i fjärran... tänk att tillbringa ett par nätter emellan dem.
Efter Corrour är nog alla blickar riktade åt vänster där bergen böljar om varandra (till höger ser man skog och enstaka bostadshus...). Strax efter Roy Bridge "krockar" två floder med varandra och skapar ett riktigt coolt vattenfall precis bredvid tågrälsen. Man följer sedan en djup skreva där floden forsar fram mellan rockformationer - värt att stirra ut genom rutan för. Slutligen följer man en lång avlång sjö kantad av berg innan man svänger, har höga berg till vänster om sig och slutligen ser kraftstationen vid foten av Ben Nevis. Man är nu framme i Fort William. Denna bit bör man sitta på vänster sida i färdriktningen.
I Fort William måste man tänka. Tågstationen är en "ändstation" så tåget kommer köra tillbaka för att fortsätta, liksom. Resten av resan vill man sitta på vänster sida, så vill man sitta i färdriktningen så måste man nu 1) byta sida om mittgången och 2) byta till sätet mitt emot. Hängde ni med?
I Fort William bytte vi dessutom konduktör. Vår nye var klädd i kortärmad skjorta och toppluva. Bokstavligt talat toppluva, den satt så högt att den knappt satt på huvudet. En polare till honom satt i min vagn så eftersom knappt någon klev på resten av resan så satt han mest och snackade med polaren tävrs över gången. Hippiekonduktören.
Efter Fort William följer tåget en lång sjö, Loch Arkaig, och tittar man tillbaka så ser man den stora och i ärlighetens namn fula klumpen som är Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg på 1344m. Bortom sjön framför sig så böljar fler berg och så kommer det fortsätta nu - sjö och berg omvartannat. När man närmar sig Glenfinnan kommer ni märka två saker. 1) Alla ungar blir spattiga för nu kommer vi till Harry Potter-land (skolan "ligger" på kullen till höger om havsviken och Hogwart Express åker över samma långa, svängda betongbro som vi själva strax åker över). 2) Det blir övervikt på vänster sida om tåget eftersom 'alla' vill ta kort på den rent storslagna utsikten vid Glenfinnan.
Själv fick jag en
knack på axeln av hippiekonduktören."Kom med." Sa han kort. "Och ta mobilen med dig."
Det kom så plötsligt att jag för ett ögonblick undrade om jag gjort något fel, fick man inte använda mobilkamera kanske? Tanken slog mig faktiskt att fråga vad han ville, men han hade redan börjat gå nerför gången, som om han antog att jag självklart skulle följa med en okänd man till hemligt mål. Jag måste erkänna att det kittlade fantasin lite, för var skulle han ta mig på detta två vagnar korta och halvtomma tåg? Han kunde väl knappast slänga av mig i farten?
Det gjorde han inte heller, han tog mig till en pytteliten hytt. Där öppnade han fönstret, klev åt sidan och gjorde en gest. Jag var helt paff, men hade inte tid att fråga varför han gjorde just mig den tjänsten, för tåg rullar på så det var bäst jag tog tillfället - att ta kort utan en störande fönsterruta i vägen.
Tyvärr är mobilkameror tröga att ladda om så det blev inte så många. Men jag fick ett fint kort av "den berömda utsikten". När jag hänfört bara stod och njöt så knackade hippiekonduktören mig på axeln och påminde mig att titta bakåt, för vi hade snart åkt över bron. Så jag tog kort på den böjda bron också, innan jag stal ännu några sekunder av att hänfört beundra sceneriet utanför tågfönstret, med vinden i håret.
Sedan följde hippiekonduktören mig tillbaka, satte sig med polaren tvärs över gången och så var vi tillbaka i verkligheten igen.
Verkligheten som bjöd på kullar och sjöar om vartannat. Till slut k
om vi till kusten. Den anades vid Arisaig, bjöd på kanonfin havsviksutsikt vid Morar och efter att ha följt ett närmast turkost vatten så kunde vi slutligen kliva av i Mallaig och känna havslukten i varje andetag.Vi fick också se solen bryta igenom molntäcket och det verkade nästan menat när strålarna belös de avlägsna öarna Rum och Eigg. Man kunde se den skarpa bergskedjan på Rum, den som närmast kan liknas vid Black Cuillins på Isle of Skye. Eigg är också lätt urskiljbar med sina distinkta klippkanter. Den stora landmassan tvärs över havet från Mallaig är Isle of Skye. Det går båtar till alla tre, fast inte speciellt frekvent vintertid - när vädret ens tillåter.
Två timmar i Mallaig räckte gott en kylig vinterdag då målet med resan var själva resan. Jag strosade runt i den lilla fiskebyn och tänkte att det vore trevligt att återvända på sommaren, för det fanns en del intressanta vandringsstigar i krokarna. En stor tavla nere vid hamnen beskriver åtta av dem. En av dem går upp på höjden precis vid byn och jag kan tänka mig hur fin utsikten är där uppifrån en klar somma
rdag.Fast nu var det inte sommar och två timmar senare gick tåget tillbaka. Ett kyligt tåg som stått stilla och kallnat, och en mörk resa eftersom solen redan gått ner.
Men det gjorde inget. Jag hade redan fullt med idéer om kommande resor, och dessa finslipade jag tillbakalutad i tågsätet, med ett fånleende reflekterande i fönsterrutan.
Subscribe to:
Posts (Atom)
