Frustrerad rehabilitering

Jag gillade att höra av specialistläkaren i veckan att han var nöjd med utvecklingen och att det bara var att fortsätta att köra.

Jag gillade att höra att smärtan 'nog' berodde på att de tog bort "a big chunk of bone" och att det skulle ge med sig med tiden för det skulle ta tid för frakturen att läka och dessutom måste jag ju bygga upp styrka. He, he, jag skrattade faktiskt när han sa detta om "a big chunk of bone" för jag såg något rätt groteskt framför mig, antar att storleken är relativ...

Jag gillade också att höra av Sexiga Sjukgymnasten att han var nöjd med framstegen så vi skulle fortsätta att köra och justera svårighetsgraden.

Jag gillade även att få bekräftat från båda håll att knäet faktiskt sitter på plats och att det märks en skillnad i stabilitet och styrka.

Jag gillade INTE tystnaden och det tankfulla "hmmm":et när jag uttryckte att jag siktade på att kunna ge mig upp i bergen i Mars/April. Jag gillade framför allt inte att Sexiga Sjukgymnasten sa "det är bra att ha mål" i samma ton som om han velat lägga till 'fast man behöver ju inte sikta på månen'.

Så det är väl bara att köra på. Så att jag någon gång kan promenera tio minuter utan att få ont. En vacker dag kanske jag till och med kan gå och shoppa utan att spendera resten av dagen med intensiv smärta. Den enda nackdelen operationen fört med sig.

Som sagt, bergen Mars/April var det. Om så bara kunna ta en halvtimmes promenad nere i dalen...