Just nu går paraolympics och jag förundras över hur fysiskt avancerade människor med funktionshinder är. Vem sa att de är handikappade? I en match mot de där pingisspelarna, eller ett lopp mot de där löparna - jag undrar vem av oss som skulle känna sig handikappad!
När jag var liten hade vi två rullstolsbundna killar i skolan, en av dem gick i min klass. En eftermiddag varannan vecka åkte han till "habben", rehabiliteringen 6 mil därifrån. Vi fick följa med dit några gånger. Vi fick bada i en varm bassäng där man inte fick hoppa och plaska, vi åkte runt i huset i rullstol - men de vågade inte släppa ut oss på gatan - och vi spelade rullstolsbasket. Det var inte att leka med. Körde vi inte in i varandras knäskålar så föll vi ihop i högar eller tittade på medan de som levt hela livet i rullstol passade bollen i ljusets hastighet och körde ifrån oss som om vi vore fastlimmade.
På den tiden var "handikappidrott" (åh, vad jag inte gillar det ordet, finns det inget annat?) inte så utvecklat, men idag verkar det inte finnas något en funktionshindrad människa inte kan göra. Sittsulky för skidåkning, specialbyggda mojänger och justerade tilläggsstöd.
Häromåret satt jag och en kompis och kollade på något reportage på sportnytt och så sa jag:
"Om jag förlorar ett ben ska jag springa med en sån där studsande Kalle Anka-fot."
Min kompis tittade på mig och sa:
"Men varför springer du inte med de två fötter du har nu?"
Ja, det kan man fråga sig. Jag antar att man inte bryr sig lika mycket om saker som man tar för givet. Som benen. Hälsan. Kroppen. Livet.
Jag undrar vem jag skulle bli om jag förlorade ett ben? Blir jag den bittra soffpotatisen som saknar det som varit eller blir jag en av tjejerna med Kalle Anka-fötter på paraolympics? Jag vill ha Kalle Anka-fötter. Jag vill vara en av tjejerna med Kalle Anka-fötter även med mina två fötter i behåll.
Det är nog bara en fråga om inställning.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment