Storstadsvandring

Promenader är bland det tråkigaste jag vet. Bergsvandring är bland det roligaste jag vet. Eftersom jag bor i låglandet duger vanlig vandring också, i brist på annat. Men promenader är fortfarande lika tråkigt.

För mig är det stor skillnad mellan dessa begrepp. En promenad är för mig en kortare, sammanhängande förflyttning till fots. Med kort menar jag att den tar mellan 5-120 min ungefär och att man inte behöver, inte bör, ta några pauser, i vart fall inte mer än en. En promenad har som syfte antingen att förflytta sig mellan A och B eller så är syftet själva promenaden i sig; att få motion, att komma ut i friska luften, att komma ut och röra på sig. En promenad är både medlet och målet med verksamheten och därför är det viktiga att man promenerar, inte vart, eller var. En promenad kan helt företas på asfalt i stadsmiljö, likväl som runt ett elljusspår. Efter en promenad har man inga större fysiska problem, man kan fortfarande vara fräsch, man känner att man gärna gör om promenaden och man behöver inte alltid duscha.

En vandring är för mig en verksamhet som tar minst en halv dag i anspråk. En vandring kräver matsäck och man bör göra upprepade pauser. Syftet kan antingen vara en längre transportsträcka i oländig terräng, att utforska ett område, att uppleva en viss omgivning eller att besöka en rad sevärdheter. Poängen är att vandringen bara är ett medel, att målet är något helt annat, oftast abstrakt. En vandring kan inte helt företas i stadsmiljö, nyckelordet är naturupplevelse. Mot slutet av en vandring förbannar man idén, har minst en fysisk åkomma, lovar sig själv att aldrig ta ett steg mer i hela sitt liv och man måste duscha av både svett, resdamm och troligen också smuts. (Men morgonen efter har man glömt allt detta och vill ut igen...)

Nu när jag rett ut begreppen kan jag berätta att jag igår tog tillvara på bonussommardagen genom att vandra längs Edsviken mellan Sollentuna och Danderyd. Tidsmässigt var väl vandringen ett gränsfall (3, 5 timmar varav ½ timmes rast) men då får man väga in de andra ingenkänningstecknen. Om ni visste vilket äventyr man kan få under en storstadsvandring!

Jag hade fått för mig att man kunde knalla längs vattnet hela vägen, men det skulle jag snart lära mig var en sanning med modifikation. Helt plötsligt stod jag i ett villakvarter där alla vägar vek av åt helt fel håll. Jag noterade en nästan bortvittrad stentrappa längs en tomtgräns så jag knallade upp på bergshällen. Villakvarteren har börjat bre ut sig åt alla håll, men uppe på det där berget stod fortfarande några gamla övergivna sommarstugor utslängda. Jag kunde inte låta bli att undra vilken behållning man hade av dem; terrängen bestod uteslutande av bergshällar, tallar och barr på marken. Klipporna var branta, man kunde inte nå vattnet så det enda man kanske kunde göra vore väl att beundra utsikten.

Men vilken utsikt! Jag stod mitt i Sverige och njöt i djupa andetag. Runda, men branta, bergshällar rakt ner i vattnet, tallar, ungek, solsken, blått krusigt vatten, båtar med flagga i aktern, ojämn sjökant med enstaka hus ända bort till inloppet av viken. Det är Sverige för mig.

Sedan försökte jag ta mig därifrån. Brant var bara förnamnet, så jag klättrade runt som en bergsget och försökte ta mig ner till vattenbrynet. Gick inte. Kom till slut till en skreva, som om berget rasat, och funderade på hur jag skulle kunna ta mig över med skinnet i behåll. Det var dessa partier Minke och jag kallade "brain gymnastics" när vi var ute och vandrade. Här gällde det att använda de små grå... Jag klättrade bland de lösa stenarna, kröp under ett hav med ungek och - voila - stod på andra sidan. Mäkta stolt över mig själv.

När jag väl hittade en stig visade det sig att resten av vägen faktiskt löpte längs vattnet, med några små avstickare upp i något villaområde. Det är faktiskt en upplevelse i sig. Har ni varit i ett nybyggt och utvecklande villakvarter de senaste åren? Villor är ett undantag! Det mesta såg ut att vara utställningsobjekt på en arkitekturmässa. Ett hus gick i liggande S-vågor, ett annat bestod av tre cylindrar, ett tredje hade så mycket glas att det såg ut som ett växthus (och jag skulle inte vilja rengöra dem!). Fyrkantiga villor med balkong och vita knutar var en raritet. När jag nådde Danderyd såg jag till och med ett hus med sjötomt där båten var större än huset (som f ö såg ut som sådana där IKEA-lådor i olika storlekar som staplats på varandra). Mitt favorithus var dock ett vikingahus. Knutarna såg ut som sådana där drakar på vikingaskeppen och både färger och mönster var som hämtade från vikingatiden. Tänk om man fick hälsa på där en dag...

När jag gick genom villakvarteren gjorde jag en upptäckt; jag var jämnårig med villaägarna! Villaägare har alltid varit vuxna med barn, vuxna äldre än mig. Nu är det mina jämnåriga som påtar i trädgården medan barnen hoppar hopprep.

Bitvis var det ren vildmark. Trollskog med trixiga stigar, som fick mig att minnas nackdelen med vandringar - man har så fullt upp att se var man sätter fötterna att man missar utsikten. Någonstans i vildmarken såg jag vilddjur också - en snok som snabbt ringlade framför fötterna. Coolt.

Jag tog paus nere vid vattenbrynet. Limpmackor med falukorv smakar aldrig så gott som ute i naturen. Satt sedan och betraktade båtarna som åkte fram och tillbaka och log åt älgen som gick på vatten. Jesus-älgen. Troligen en installation, men himla skoj. Funderade på att bada, folk badade överallt längs vägen, men då hade jag väl blivit kvar där. Det såg skönt ut.

När jag närmade mig Danderyds sjukhus var jag heligt less, trött och törstig. Vattnet var illa tilltaget i sommarhettan och eftersom jag inte har tränat på hela sommaren hade jag naturligtvis inte kraft för ett sådant här äventyr. Och om jag nu inte fattat det själv påminde knät mig om saken när det började stelna till och värka i höjd med Stockholms Golfklubb.
Boll och klubba: Katjink!
Ung flicka med pipröst: Oh nej...
Man med basröst: FORE!!!
Men det var inte åt mitt håll bollen slant.

När jag kom hem bultade fötterna, händerna(!) ömmade och jag hade kunnat somna på fläcken. Svettig och skitig (fattar inte, mina vader blir alltid skitiga) tog jag av mig strumporna och... så där ja, ingen vandring är komplett om man inte har en stor vattenblåsa med sig hem. Den här gången satt den på tippen(!) av stortån.

Det blev en väldigt lugn kväll och jag gick tidigt i säng, övertygad om att jag aldrig kommer gå så långt som till bussen igen. Men idag vaknade jag och... jag undrar hur Edsviken ser ut från andra sidan?