Ingen Ivanhoe direkt

Ni har säkert hört storyn förr, men jag tar den igen, för nu finns en ny poäng med den. När jag var liten var Errol Flynn min idol, jag älskade hans piratfilmer och framförallt fäktningsscenerna. Mitt drömjobb var att bli riddare. Jodå, mina föräldrar påpekade att det dels inte finns riddare längre och dels att det bara var män som var det. Jag invände att det "såklart" inte finns i Sverige längre, men i England, för det hade jag sett på tv och dessutom skulle jag bli världens första, kvinnliga riddare. Så det så.

Någongång i lågstadiet ville jag så börja fäktas och lära mig rida. Fäktningsklubben låg 6 mil bort, så det fick jag inte börja med, men mamma anmälde mig gärna till ridskolan. Det ville inte jag. Ridningen var för mig det där nödvändiga onda för att kunna ta sig fram, lite som att skaffa körtkort, det var fäktningen jag var intresserad av. Så allt sket sig och jag fortsatte att kolla på riddarfilmer och Errol Flynn och drömma mig bort.

Förra tisdagen, och ca tjugo år senare, gick jag på min första träning i en fäktningsklubb. Errol Flynn hade inte känt igen sig. Inte jag heller.

Vi stod på två led i varsin ända av salen. Tränaren sa något på franska och vi ställde oss som en ballerina med pekpinne. Han rapade något annat franskt och vi gick halvt ner i spagat med pinnen som ett metspö framför oss. En tredje fransk glosa och vi släpade oss tillbaka och såg ut som ballerinor igen. Däremellan gick tränaren runt och flyttade våra armbågar 2 mm och mumlade korrektioner vi inte förstod vad han korrigerat. Jag och min likaledes drömmande kompis fick bita oss i läppen för att inte tokfnissa.

De sista två minutrarna fick vi härja fritt med våra vapen. Men eftersom fäktare är ett tanigt släkte fanns bara en skyddströja i stor storlek - och den snodde en grabb före mig - så jag hade halva sidan oskyddad och jag och kompisen fick därför bara peta varandra på axeln. Nåja, det räckte för att jag skulle rämma pekpinnen rakt in mellan revbenen på henne. Herregud, jag var tvungen att släppa ut 20 års uppdämd Errol Flynn inom mig!

Kompisen har SMS-hotat mig med revansch ikväll. Jag funderar på att åka dit lite tidigare, leta fram den där stora skyddströjan och gömma den. Jag tror jag kommer att behöva den ikväll, och restena av terminen, för det här var ingen engångsföreteelse. Även om vi mer ser ut som väldrillade ballerinor än som Ivanhoe så var träningen skitkul! Och med lite tur kanske jag i smyg kan byta ut den fjolliga floretten mot ett Claymore svärd till vårterminen...