1996 flyttade jag hem till Stockholm igen och började jobba på McDonald's. I personalrummet låg en pärm där man likt "mina kompisar" fick fylla i ett papper med personliga frågor. Syftet var att man kunde lära känna varandra genom den där pärmen. Jag fann en bästa kompis. En tjej hade skrivit en presentation som kunde varit skriven av mig själv. Hon var också Djurgårdare och hon var också hockeytokig. "Henne måste jag prata med", tänkte jag.
Några veckor senare stod jag vid värmeskåpet. På andra sidan stod en tjej och frågade om jag hette Carina. Jag sa ja. "Dig ska jag prata med." sa hon kort och bestämt innan hon hastade vidare. Jag trodde jag hade gjort nåt galet... Närå, hon hade bara också läst pärmen och upptäckt sin själsfrände.
Sedan dess är vi allra bästa vänner. Det var hon som drog in mig i publikvärderiet. Hon och jag var 2/3 i "Väsbymaffian" som under ett år åkte på varenda Djurgårdsmatch som rörde sig. Vi har flugit till Luleå, åkt båt till Åland, bilat till Malmö och ringt oss sjuka på jobbet för en träningsmatch. Vi är "partners in crime".
Imorgon spelar Sverige mot Finland i World Cup, Hockeyturneringen med stort H. Egentligen borde vi vara på plats, men i vart fall så ska vi fly sommarsolen och kolla på matchen tillsammans på tv. Kan man tycka.
Saken är att vi inte ska det. Vi ska på teater. Hamlet.
Denna smärre chock slog oss igår när biljetterna nyss köpts. Herregud, det kan inte vara sant! Vi, VI, missar höjdarmatchen Sverige-Finland för att kolla in Helena Bergströms existentiella våndor på Stadsteatern. Hur slutade det så här? Vad gick snett? Hur i glödheta Helsingfors kunde vi båda ha missat att just den matchen spelades just imorgon?!? Är det ett tecken? På vaddå? Har fanatismen äntligen övergått till ett normalt intresse? Men det är ju inte normalt om man missar Höjdarmatchen. Det här är inte bra... inte bra...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment