Bodström, kriminalpolitik, medier och narkotika

Jag var med kriminologikursen på heldagsseminarium idag. Av någon anledning kallades det för "konferens", men jag skulle vilja säga att en panel som håller föredrag och tar emot enstaka frågor från publiken är - ett seminarum. Det handlade hur som helst om kriminalpolitik och kriminalvård och var en återträff och ryggdunkarträff för de gamla R-förbunden från 70-talet. Det var otroligt intressant.

Intressant därför att jag med mina fördomar trodde att alla skulle hylla 70-talet och sucka "det var bättre förr". Det gjorde man inte. (Man hade inte glömt godtyckligheten och institutionerna) Men man efterlyste "humanismen" i dagens kriminalpolitik och kriminalvård. Och man ställde Thomas Bodström mot väggen. Han hade en del poäng men när han ombads motivera/kommentera den markanta ökningen i fångpopulationen när det inte på långa vägar motsvarar den marginella ökningen i brottslighet, då blev han tyst. Ja, på politikerspråk betyder det att han gick i cirklar och undvek hela frågan. Och hans lösning på överbeläggningen (vilket är ett direkt resultat av fler och längre fängelsedomar) var att bygga fler fängelser. Ett tidstypiskt svar. Man kunde ju inte tänka sig att lägga om diskursen och döma färre till internering...

Det är sant att vissa fångar kräver större säkerhet än andra, men jag skulle vilja påstå att dessa lätt kan inhysas i de högriskfängelser vi har. Problemet är bara att dessa platser idag tas upp av sådana som skulle ha kunnat sitta på en anstalt i en lägre säkerhetsgrad, men dessa platser tas upp av alla narkotikabrottslingar (1993 blev fängelse obligatoriskt för narkotikabrott) samt dem som inte ryms på öppna anstalter, för de platserna tas upp av småbrott där fängelse inte alls är motiverat. Jag tror att vi idag generellt har en övertro på fängelset som straff. Det finns inget som tyder på att det skulle ha en större allmänpreventiv verkan än alternativa straff och definitivt inte en individualpreventiv verkan.

Hm, deja vú, jag tror att jag har skrivit om det här förr...

En kul detalj var hur kriminologen Henrik Tham först säger att kriminalfrågan blivit en partipolitisk fråga, vilket den inte var för 20 år sedan, hur Bodström sedan håller med och hur en kvinna från justitieutskottet sedan tar över och håller ett tio minuter långt valtal för vänsterpartiet. Touché...

Under "media-blocket" diskuterade journalister medias roll i synen på brottslingar och brottslighet. Två från DN, någon dokumentärfilmare från SVT och några från publikationer jag inte direkt läser var där. Dock ingen från Aftonbladet, Expressen eller någon reklam-tvkanal. Synd. De pratade om "socialjournalistik" vilket de skriver under vinjetter jag ärligt kan erkänna att jag inte direkt läser. För mycket text i DN-format på morgonen. Synd. Synd att de inte hade journalister från medier den stora allmänheten använder sig av och synd att de som väl försöker skriva seriöst och nyanserat gör det under vinjetter den stora allmänheten inte orkar läsa vid morgonkaffet. Därmed missar man målet, för det är ändå den bild den stora allmänheten får som tangerar villkoren, det är rent naturligt den stora massan som sätter normen. Och får man sina intryck från tabloidtidningarna och Efterlyst så blir synen därefter.

Anders Carlberg efterlyste det sociala arvet. Han tyckte det fanns en poäng med att medierna borde ha talat om att han som mördade den svarte mannen i Klippan var son till en känd, vad jag förstod, nazist och grov brottsling och att en av mördarna på Hallandsåsen var son till mannens fru. Hm, jag kan inte se att det skulle ha kommit fram på något annat sätt än som en snaskig detalj. Det hade heller inte tjänat som förklaring eller ursäkt till något, mekanismerna bakom dessa dåd är mer komplicerade än så. Som Björn Fries sa, vid ett annat tillfälle under dagen: "Min bror dog som heroinist, jag är narkotikasamordnare för regeringen, hur förklarar man det med hänvisning till det sociala arvet?"

Under "narkotika-blocket" var den en tant som frågade rakt ut hur det kommer sig att det idag, när det finns mer information än någonsin, när man vet mer än någonsin, också är fler ungdomar (sedan 70-talet) som prövar narkotika. Jag tycker svaret finns i frågan. Idag vet man att en joint inte gör en till heroinmissbrukare, man vet att man kan ta amfetamin på fredagkvällen utan att bli uteliggare, man vet att alla som fest-drogar inte blir missbrukare. Skrämselpropagandan som min generation gick på funkar inte längre, för idag vet man mer. Alla som tar narkotika är inte missbrukare, det är en konstruktion politikerna bestämt eftersom man kriminaliserat all användning och bestämt att alla som använder narkotikaklassade preparat är missbrukare.

Narkotikaproblemet är ett modernt problem som inte ens fanns före 50-talet. Inte så att det inte fanns narkotika, utan för att det inte ansågs som ett problem. När narkotikaklassificeringen, och därmed kriminaliseringen, sedan gjordes var det inte effekt eller beroende som stod i centrum, utan ett samspel mellan detta, vilka samhällsgrupper som använde det, användningssätt och hur kulturellt integrerat det var. Två talande exempel på hur konstruerat detta samhällsproblem är, baserat på självdeklarationsundersökningar, Sverige har alltid varit bra på att undersöka och föra statistik över sina invånare, är:
1) I slutet av 1800-talet tog de som regelbundet använde morfin ca 113mg per gång. De som klassades som missbrukare tog ca 585mg per tillfälle. Idag är alla betraktade som missbrukare, men deras dos är bara ca 15-50mg per gång!
2) 1942 använde ca 90% av alla studenter i Stockholm amfetamin (mycket populärt som prestationshöjande eller bantningsmedel). Idag är siffran ca 2%.

Det tråkiga är att debatten, fortfarande, är uppdelad i två läger. Myndigheterna, och den allmänna hållningen, kör stenhårt enligt "den gode fienden"-modellen, vilket innebär att det bara är förespråkarna som får utrymme, som får vara med i debattprogram (sense the irony) och får uttala sig till punkt. Som motvikt får "knarkliberalerna" vara med, för de är så absurda att man antas ta automatiskt parti för myndigheterna. Alla dem som vill föra en nyanserad debatt, som inte vill släppa narkotikan fri men som vill diskutera dagens svart-vita politik, dem föser man undan och tystar ner. Trist. Men glädjande att se att de finns, för föreläsarna på seminariet igår hade en befriande nyanserad bild av läget.

Dagens varma applåd fick finskan som kom till Sverige som tonåring, var heroinist i 17 år (men hade en hy jag inte trodde man kunde ha efter så långt missbruk!), kom till Basta, blev sedd som människa och nu har stannat där i 6 år och mår bra. Jag tror nyckeln ligger där - att se människan. Ser man en brottsling får man en brottsling, ser man en missbrukare får man en missbrukare. Mitt i all rädsla, propaganda, politik och rättsskipning får vi inte glömma bort människan. Gör vi det börjar vi bygga superbunkrar och upprätta elektriska stolar. Istället för en superbunker skulle vi behöva 100 nya Basta. Det är inte vi och dom, för dom är vi innan vi åker fast.