Simon says: Inte i Sverige!

Jag gillar Idol 2004. Det enda jag inte gillar är att alla försöker vara Simon Cowell. Det var han som gjorde de brittiska och amerikanska versionerna kul, det var han som kom med Sågningarna Från Helvetet, men för att lyckas måste det ligga i blodet. Det gör det inte hos den svenska juryn. Svenska Idol-juryn består av 2 män som vet vad de pratar om, varav en inte utnyttjar det utan bara går på utseendet, en kvinna vars jobb är att förbättra röster men som ratar folk p.g.a. "icke fulländad" röst (fatta matematiken...) och en föredetting ingen vet vad han gör där. Och alla fyra försöker desperat låta som Simon. Problemet är att ingen tror på det. Man riktigt hör hur de tänker så det knakar när de försöker förmulera sig, men det låter inte naturligt, det är sällan man skrattar rått åt deras träffsäkerhet och de kommer aldrig leverera några bevingade ord. Det är deras tafatta försök, deras kollektiva idoga försök, som istället för att ge programmet sin originella touch gör det till ren mobbing.

Den enda som möjligen skulle kunna ta Simon's roll är Peter Swartling. Jag tycker han kan komma med vassa sågningar emellanåt - d.v.s. när han inte skickar småflickor till Stockholm för att de "ser söta ut", men resten kan tagga ner redan nu. Ni vet att meningen med en jury är att ha olika roller, va? Meningen är inte att ha 4 Simon, utan 1 Simon och 3 som väger upp vågen. En av dessa bör vara en artist, som kan rata folk utifrån det perspektivet. Personligen skulle jag gärna se Magnus Uggla, Petter, Robyn eller Lena Ph i den stolen; någon som varit på turné och vet vad popstjärnelivet innebär. Inte en som var på turné när mina föräldrar var unga och som lekt DJ sedan dess.

Egentligen är arbetsfördelningen självklar i juryn; Swartling är den elaka ordföranden som tittar på småflickor och sågar hobbysångare, Breitholz är den seriösa talangjägaren som letar Stjärnan han ska lansera, Tomita kollar om rösten håller för att göra popstjärna av människan och artisten (Clabbe, nurå) känner av ifall den tror att personen pallar trycket. Jag tror alla skulle tjäna på om arbetsfördelningen hölls, om inte alla fyra var upptagna med att internt tävla om vem som mest liknar Simon Cowell.

Skratta får vi ju göra ändå. Åt folk utan självinsikt som tror att om de bara önskar tillräckligt mycket så kommer drömmen slå in. Jag ser inga problem med att skratta läppen av sig i tv-soffan över folk som kraxar Whitney Houston-låtar med liv och lust. I den sekund de, till skillnad mot flertalet av oss, inte insåg att de skulle stanna hemma från ett dylikt seriöst arrangemang utan satte på sig den där nummerlappen - i den sekunden gav de oss tillåtelse att skratta tills vi gråter åt dem.

Juryn gör rätt i att såga dem. Det ska göras tidigt. Och det ska göras offentligt. Annars får de uppleva det som bl a Anna Book fått uppleva - att sanningen inte sägs förrän de står mitt på Stora Scenen i, vad de tror är, mitt i karriären. Bäst att göra pinan kort. Och nej, jag går inte på snacket om att det här skulle vara taskigt eller att man förstör ungdomar. Man har åldersgräns på de sökande, en lägre åldersgräns. Och ingen, ingen, kan idag hävda att de trodde de skulle få ett vänligt "nej tack" och en klapp på axeln när de inte dög. Efter alla dokusåpor och talangslakter a la Fame Factory, plus att inte ens den svenska publiken, i internets och utländska tidningars tidevarv, är helt okunnig om den brittiska och amerikanska Pop Idol, borde man inte veta hur det går till - man vet. Att tro nåt annat vore naivt.

I glada vänners lag, på fester, i bilen, i duschen och på läktaren spelar det ingen roll hur man låter. Men när man ska ta det seriösa steget och försöka bli artist, då borde någon i ens omgivning ha vänligheten att tala om för en att man sjunger perfekt - på den privata festen - men att man bör låta popstjärnedrömmen stanna vid en dröm. Att som vän och anhörig inte försöka stoppa kraxmonstren, att uppmuntra, stötta och låta dem sjunga framför en jury i ett underhållningsprogram - som inte produceras på mysiga Hylands tid - det är taskigt, det är mobbing.