En smak av Nordirlandskonflikten

Jag skulle vilja skriva något om det som pågår i Ryssland just nu (självbombare i Moskva, flygplansexplosioner någonstans i Ryssland och idag också gisslantaganden i Nordossetien) och hela Tjetjenienkonflikten i sig - men jag är rädd att jag är för dåligt insatt än. Jag har inte alla turer klara för mig så istället för att blaja om nåt jag inte vet något om så beklagar jag bara kort att civila måste få uppleva sådant här.

Jag skulle också vilja skriva något om RyanAir-konflikten. Men jag kan inte alla turer där heller. Jag vet bara att det faktum att man inte skriver under ett kollektivavtal inte per automatik betyder att man har lika dåliga arbetsförhållanden för svenska arbetstagare som för t ex Irländska. Arbetsförhållandena generellt är olika på Irland och i Sverige. Men eftersom jag inte rent faktiskt vet hur det ser ut för de svenska arbetstagarna så kan jag inte blaja om det heller.

Det enda jag egentligen med fog kan kommentera just nu är det jag fick veta per mail imorse. När jag bodde i Glasgow (för 1,5 år sedan, usch vad tiden går!) kände jag ett par, Carol och Iain, som båda var Celtic-fans och kom från Belfast. Iain bor i Shankhill, området i Belfast med tydligast uppdelning mellan lojalister (dem som vill att Nordirland ska fortsätta tillhöra England, i princip bara protestanter) och republikaner (dem som vill tillhöra Irland, mest katoliker). Jag fick lära mig att de på något vänster har järnkoll på var gränserna går, även när målade gatstenar och lyktstolpar inte visar det, och att de "aldrig" befinner sig i fel kvarter. Det finns "neutrala" vägar (t ex motorvägen) så det är dem man använder när man ska hem, även om det är en omväg. Iain bor i ett republikanskt kvarter precis på gränsen till ett lojalistiskt.

I lördags hade de varit hos Carols föräldrar (som bor ute på landet) och var på väg hem till Iain. Det var mitt i natten och båda var stuptrötta. När de kommer in till staden tar det ca 20 min att köra den "rätta" vägen hem. Det är en ren U-sväng för korsade de lojalistkvarteren skulle resan ta 5 min. Max. Säkert fortare eftersom de nog gärna kör lite snabbt. I lördags fick de för sig att för första gången göra just så.

Av alla jäkla tillfällen så var det ju då som de fick punktering. Enligt Carol en sån som man verkligen inte kan köra vidare på. Iain satte igång och byta däck. Carol var av nån anledning en bit ifrån (för resten såg hon från busken, skrev hon). Då kommer ett gäng män och fråga mig inte hur för jag har aldrig begripigt det, men på något sätt verkar folk där kunna se på varandra vad de tillhör, i det här fallet misstänker jag att det fanns nåt Celtic-aktigt i bilen (Celtic är katolikernas lag, de har inget sånt på bilen, men i kan jag tänka mig). Hur som helst, Iain fick stryk. Någon slog honom i huvudet med typ ett järnrör/påk/pinne/klubba och så fick han knytnävsslag mot huvudet och en spark när han låg ner. Det gick snabbt, men Carol är säker på att han bara fick slag mot huvudet, och hon är säker på att det var "lojalistsvin" för hon kände igen en av dem.

Iain är helt borta och naturligtvis, bara för att allt är så jävla typiskt den här natten, så tog männen mobilen med sig. Carol springer iväg för att ordna ambulans. Faktum är att hon springer ända hem (till Iain) och ringer. Hon springer tillbaka och ser precis en polisbil svänga ut från bakom deras bil och köra iväg. (Man kunde ju tro att de skulle fixa hjälp och stanna på plats...) Hon kommer fram och ser Iain ligga i en helt annan ställning än när hon gick, men chocken kommer på sjukhuset - helt plötsligt har han blåmärken över hela kroppen, plus en bruten underarm! Hon har ju inga bevis, om det nu hade hjälpt, men är såklart helt säker på vad som hänt...

Idag ligger Iain på sjukhus med sprucket skallben, käkfraktur, bruten arm, sytt ögonbryn och blåmärken.

Om någon trodde att konflikten i Nordirland gått över, eller blivit civiliserad, så kan härmed meddelas att så inte är fallet. Det bara inte skrivs om det längre. Och det går förvisso längre tid mellan de stora utbrotten nu för tiden, även om det uppstår ständiga småskalv. När jag var i Belfast (Maj 2003) hade man tvingats bygga en ny "fredslinje" (d.v.s. ett skyhögt staket mellan bostadsområdena) veckan före, p.g.a. oroligheter. Inte ens i Glasgow (med sin starka prägel av denna konflikt) hade det stått något om detta. Under året i Glasgow lärde jag också känna David, en lojalist från Belfast. Via mina bekanta fick jag därför höra storys från båda läger, vilka förvisso chockade mig ibland, men samtidigt förhoppningsvis gav mig en mer nyanserad bild. David ser republikanerna som terrorister, Caron & Iain ser lojalisterna som rasistiska kolonisatörer.

Jag har ingen aning om hur den politiska processen ser ut för tillfället, men av Carols mail att döma så verkar livet på gatan se ut ungefär som vanligt. Hur overkligt det än känns att något dylikt kan hända i en västvärldsstad 2004.