Någonstans känns det som att jag inte bara kan ignorera att Christer Pettersson dog idag, även om jag kan tycka att man genom åren redan gett honom upphaussad publicitet så det räcker. Jag tänker inte gå in på skuldfrågan i fråga om Palmemordet, för omständigheterna där är så märkliga att det kan vara som det vill med den saken. Det enda jag tänker reflektera över är de två intryck jag har av honom;
Den ena är vad min syster berättade när hon började jobba på en verksamhet för hemlösa i Stockholms innerstad. Han var gäst där och både personal och andra gäster var väl bekanta med honom. Samtliga sa att "den där skulle inte kunna skjuta ens en framstormande elefant". Han var nämligen för feg och tillbakadragen för att de skulle kunna tro att det var möjligt.
Den andra är ifrån jobbet. I Centrum är han känd som lodisen, snattaren och alkoholisten på parkbänken. Men han är jävligt skärpt. Han har inte varit sig själv sista tiden p.g.a. en stroke, men han må ha sett mer härjad ut än någonsin och han må ha haft en släpig personlighet, men hjärnan var lika skärpt. Det kan vem som helst på jobbet vittna om. Karln är inte dum.
Jag brukar generellt inte ta tingsrättens domar på fullt allvar (om ni bara visste...) men om han nu var skyldig så var det väl så. Men jag tror inte han var ensam isåfall. Nu kommer vi aldrig få veta vilket. Hur som helst hoppas jag även Christer får vila i frid. Det kan han behöva.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment