Jag borde ha tagit hinten nar det var sa mycket strul (las; jag var oforberedd och oorganiserad) pa morgonen att jag fick ta taxi till busstationen, men jag var fast besluten att aka till Crianlarich och "ha en javligt underbar dag pa berget".
Strulet innebar att jag glomde regnjackan och, som vanligt, borjade det regna vid Loch Lomond. Fast jag borjar vanja mig nu; molnen ligger pa marken pa morgonen och det regnar vid Loch Lomond, och precis som vanligt slutade det innan jag nadde destinationen. Det maste vara nagot med kombinationen berg + Loch Lomond som skapar detta forutsagbara morgonvader. Naval, den har gangen visste jag ocksa att jag inte behovde springa (eh...) uppfor berget for molnen skulle troligen inte latta forran pa eftermiddagen i vilket fall.
Istallet tog jag mig tid att prata med en skon farfarmare som kom pa sin squad bike nar jag precis hittat startpunkten. Jag fick nagra fina vandringstips som jag inte skulle ha tid att folja och kanske borde jag tagit hint nr 2 har nar jag berattade att jag skulle uppfor Cruach Ardrain och Beinn Tulaichean (1046 och 946m) och gubben svarade med en lang utandning;
"Du har en tuff vandring framfor dig."
Skojar du.
Jag hade bestamt att folja "U-svangen" jag fann i min Munro-bok. Den utgar ifran en P-ficka vid A82 ca 2 km fore Crianlarich, foljer skogen in i Glen Falloch, korsar en back till vanster nar skogen tar slut, foljer skogen pa langden brant uppfor en backe tills man kommer upp pa bergsryggen. Dar foljer man en stig over en lang bergsrygg, "dippar" 50 meter innan en brant slutklam kommer upp till bergskammen mellan de tva bergen. Nar man njutit klart av utsikterna fortsatter man fran Cruach Ardrain brant ner till en "col" (vad heter det pa svenska?) mellan Cruach Ardrain och Stob Garbh, svanger ner i dalen, siktar pa att halla sig pa den tradfria delen pa hoger sida tills man ar omringad av trad, da knallar man in i skogen till vanster och foljer skogsvagen anda ner till Crianlarich.
Later som om jag just beskrivit hur man tar sig igenom borgen i Super Mario Bros, inte sant...?
Jag foljde skogen tills den tog slut, korsade backen och... ja. Nagonstans beskrevs backen som "easy, grassy slope", nagon annanstans laste jag att den var "forradisk" for "det kanns som att man gar och gar men inte kommer nagonstans". Sjalv skulle jag saga att det handlar om tva timmars traskvandring i uppforsbacke! Troligen blev det inte battre av att jag fick for mig att kora lite off-pist. Jag tankte att istallet for att ga i tva rata vinklar sa kan jag val snedda uppfor berget pa en gang, jag ska ju anda dit! Joda, men hade jag gatt i tva rata vinklar hade det inte blivit lika brant... Det ar "torrperiod" nu och anda klafsade det ordentligt. Jag ar glad att jag inte gick i Mars.
Eller kanske inte, for nu hade mordarbromsarna kommit ut. Vet ni hur manga bromsbett jag har?! Det blodde t.o.m fran nagra av dem. Jag har nog fatt malaria.
Uppe pa bergsryggen var det riktigt kul vandring; mycket upp och ner, och jag var pa bra humor for jag hade fatt for mig att jag var "nastan framme". Jag baserade det pa att tva olika hemsidor sa att de nadde toppen pa 2h 3o min, sa jag raknade ju med att gora det pa 3 eller 3,5.
Eller hur. Prova 5. Fem javla timmar! Jag var sa less pa bade berget och vandringen efter 4 timmar att jag blev pa daligt humor. Det enda drivmedlet var tanken pa den korta nedvagen, jag visste ju att det var langre att vanda tillbaka fran dar jag var, sa det var bara att bita ihop.
Jag visste ju att det skulle komma en 50m "dipp" innan slutklammen, men man ar aldrig riktigt forberedd... Jag blev pa uselt humor nar jag insag att jag forst skulle "klattra ner anda dit" for att sedan "klattra upp anda DIT". Och klattra gjorde jag, det var som att knalla uppfor en stege. Om igen, enda trosten var att jag skulle slippa den har vagen pa nervagen.
Molnen lag pa berget sa jag sag inte riktigt vart Beinn Tulaichean var, bara att det gick en bergsrygg dit. Med tanke pa hur lang tid det tagit, att jag inte visste hur lang tid det skulle ta att ga tillbaka osv osv, sa slutade det med att jag skot upp den toppen.
Nar jag stod uppe pa Cruach Ardrain lattade molnen for tva korta minuter. Jag hann se en fantastisk utsikt over 3 olika dalar och massor av berg. Eftersom bergskedjan ser ut som ett Y, med Cruach Ardrain i mitten, sa var det latt att bli snurrig bland molnen, men till sist visste jag vad som var bak och fram... Da sag jag ocksa Beinn Tulaichean. Det sag inte ut att vara sa langt borta! Fast sa sag jag manniskorna pa vag dit och de var sma... Dessutom mindes jag att en hemsida talade om "ytterligare en timmes vandring". Jag raknade minutrarna. Det var gransfall. Jag hade i och for sig redan forlikat mig med tanken pa att missa bussen (ni anar inte hur less jag var, framfor allt nar det kandes som att jag aldrig kom fram), men... och ju mer jag tankte pa det; jag var sa jakla less pa alltihop att jag bara ville ner i dalen och tillbaka till civilisationen. Jag var inte pa vandringshumor. Sa jag strok Beinn Tulaichean helt, den far vanta till en annan gang. Jag ska ta den fran en annan vinkel.
En helikopter cirkulerade runt toppen och stannade till pa en brant (mountain rescue?) och jag onskade sa innerligt att den kunde plocka upp mig. Nar jag blir miljonar ska jag ha en helikopter som hamtar mig pa varje bergstopp, helt klart.
Fast nu hade jag ingen helikopter sa jag forsokte hitta den efterlangtade nervagen. Toppen pa Crauch Ardrain ar klippig och brant pa tre sidor och nagonstans ska det finnas en stig... Jag hann se tre manniskor pa en stig nere pa Stob Garbh innan molnen drog igen gardinerna for mig igen. Jag spenderade en halvtimme med att forsoka hitta 1) en stig eller 2) nagot stalle dar jag vagar ge mig ner. P.g.a. den daliga sikten vagade jag inte ga for nara kanterna och aven om jag sag nagot som "kanske" kunde vara en ut/nervag sa sag jag inte speciellt langt sa savitt jag vet kunde oppningen leda ner pa en klipphylla.
Maste jag saga att jag muttrade och var pa riktigt pisshumor nar jag till slut borjade klattra nerfor branten-som-jag-var-sa-glad-over-att-inte-behova-klattre-nerfor? Jag visste nu med sakerhet att jag skulle behova hitta ett B&B nar jag kom ner, for skulle jag behova ga hela den langa vagen tillbaka sa skulle jag garanterat inte hinna med bussen. Jag klattrade nerfor branten, klafsade genom forsta lerfaltet och kom ut pa forsta relativt flata delen.
Da.
Da kollade jag over kanten ner mot dalen. Det var en brant moss- och grasslant. Jag insag direkt att det var mojligt att ga ner den vagen, aven om mitt kna hatar branter och troligen skulle doda mig. Da kom nasta snilleblixt; det var bara mossa och gras, stenarna lag gomda under tacket, de stora stenarna lag pa sidorna, det verkade relativt torrt - rutschbana!!! Jag satte mig ner, tog av mig ryggsacken och... da fick min kamera for sig att hoppa ut och studsa ner pa egen hand! Jag skrek av fasa, men det VAR bara gras och mossa, sa nar kameran lagt sig skont tillratta ett par hundra meter langre ner sa fanns ingen atervande langre, det var bara att rutscha efter.
Och jaklaranada var kul det var! Tank vilket underskattat noje. Jag tjot av skratt. Mer rutschbana at folket! Jag fick bromsa upp hela tiden for att inta skjutsa ivag for fort men jag sager er, det var nastan sa att jag gick upp for att rutscha en gang till. Nu forstar jag poangen med vintervandring!
Nere i dalen var det inga problem att klafsa fram i mossan, det enda problemet var att hitta stegen over radjursstaketet... Innan jag klattrade over fyllde jag mina flaskor med Bergens Flytande Guld - farskt vatten. Har ni smakat farskt vatten fran en back i Norrland sa vet ni hur gott det ar. Och aven om Skottland har bra vatten sa AR det faktiskt skillnad mellan det vi har i vattenkranarna i Glasgow och det som finns uppe i bergen. Det i bergen smakar vatten - d.v.s. ingenting.
Summa sumarum: Jag kan pricka av ett Munro och den lilla utsikt jag sag var underbar, men jag var fasen i mig inte pa vandringshumor. Till raga pa allt ser det ut som om jag har baltros nu. Knotten och bromsarna har attackerat mig mellan byxor och troja sa jag har ett rodprickigt balte over ryggen. Och det kliar.
Halvvags pa vag upp funderade jag over om jag bara inbillat mig att jag gillar bergsvandring, "for de e ju inge kul alls ju, de e bara jobbit o trakit o ja bara flasar". Precis nar jag borjade nerfarden var jag overtygad om att jag lurat mig sjalv och att jag aldrig skulle satta min fot pa sa mycket som en kulle i framtiden.
Nar jag kom ner till Crianlarich igen blickade jag upp mot Ben More och tankte: "Undrar hur utsikten ar dar uppifran?" Redan dagen efter borjade jag kolla i boken efter ett nytt berg. Idag, fyra dagar senare, kan jag inte vanta tills jag far ge mig ut igen!
Jag var nog inte pa humor i Lordags bara.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment