Semesterläge - då börjar skrivnerven spritta!

Jag är inne på min andra semestervecka (av två) och känner spontant att jag hade behövt det här för länge sedan. Å ena sidan knorrar det lite att inte ha råd med ett endaste "göra", dubbeltsurt när jag hittat billiga sista-minuten, trippelsurt när jag längtar så jag spricker efter skotska högländerna. Å andra sidan har jag kunnat ta dagarna precis som de kommer.

Någon dag har jag känt för att vandra. En annan har jag gått på stan. En tredje har jag stannat hemma och bloggat/emailat/internetat ikapp. Och en fjärde sa det bara PLOPP och sex månaders torka var över. Beviset för att jag jobbar i rätt riktning med mig själv och livet måste vara att jag äntligen, äntligen lyckats lura mig själv att börja skriva igen. Alla dessa knep jag tagit till utan att få ur mig ett stycke, alla utflykter, lirkandet med en ny dator... men så en dag sa det PLOPP. Tjoho! Idéer flyger och far, under utflykter rullar fantasin fram scen efter scen. Det är som om det suttit en klump i vägen men nu har den lossnat så nu forsar allt på en gång och i väldig fart - och jag har tid att ta rätt på det!

På semestern gör det inget att jag "bara" ska skriva ner en scen efter frukost och sedan blir sittandes till halv sju på kvällen när jag kommer på att magen kurrar. Det gör inget. Utflykten/vandringen/städningen eller vadhelst jag tänkt göra just den dagen kan jag skjuta upp till nästa. Eller nästa.

Jag satt tre dagar i rad och skrev. Från morgon till kväll. Än så länge utforskar jag scener, figurer och stilar. Och lär åter känna gamla vänner som legat på hyllan. Men det gör inget. Det behöver inte komma längre historier ur mig just nu, det räcker så gott att spotta ur sig lösryckta scener och dialoger, leka sig fram, hälsa på figurerna och sedan lämna dem igen. För jag skriver!

Efter tre dagar fick jag själv nog av att sitta still. Samtidigt som jag inte ville lämna figurerna. Inte undra på att jag kände mig lite splittrad igår när jag gav mig ut på utflykt! Så idag har jag suttit hemma och skrivit ur mig det där jag gick omkring och tänkte på igår, så att jag faktiskt kan vara närvarande när jag ger mig ut imorgon. Jo, det har jag nog bestämt mig för att göra. Tror jag. Frågan är om det blir ren vandring eller en fantasifull Torparrunda... om ni anar vad man kan hitta i slutet av en tåglinje!

Oavsett vad, städa får jag nog ändå se till att göra innan jag börjar jobba på måndag igen. Men det är ju ett par dagar kvar tills dess.

Nu ska jag se hur det går med den där brittiska slavinnan, om hon lyckades döda den danska vikingen eller om han bara sover... Vi hörs!

Självmord

Du föds till livet och vet inte mer

Du växer och hoppas att någonting sker

Du är del av en grupp men ensam ändå

Utanför hänger du tills du ser ni är två

Tillsammans så vänder ni gruppen ryggen

Gemenskap är inte till för en skygg en

Ni håller ihop där på tillvarons kant

Du mognar och vännen din gör likadant

Gruppen ser mening med livet, så bra

Men du och din vän, er vill ingen ha

Ni väntar och väntar och tvingas se på

medan andra blir valda framför ni två

Ni ser på varandra sen ut över världen

Glad att trots allt få sällskap på färden

Ni ser er om hoppfullt en sista gång

Men allt ni ser är en tom balkong

Tillsammans så släpper ni taget om livet

Ett sexvåningsfall är långt, det är givet

Blickarna möts och ni tänker detsamma:

Är det självmord när man gör det tillsammans?

Vila i frid mina två kära smultron.

Jag kom en dag för sent.

Nackareservatet: Hellasgården - Saltsjöbaden (9.2 km)

Området kring Hellasgården erbjuder många leder. Tyvärr erbjuder det även många människor. Eller, det är väl kul att fler än jag tycker det är kul att vistas ute i naturen. Det krockar bara med önskan om tystnad, lugn och ro. Istället för att följa en 10km-slinga som jag anade även skulle vara populär hos löpare och promenerare (och mountainbikare, visade det sig) så valde jag att sticka rakt ut i skogen och följa en led från Hellasgården till Saltsjöbaden, närmare bestämt hållplats Erstaviksbadet längs Saltsjöbanan. (Se rutt här. Zooma ut om du vill se hela rutten och zooma in för mer detaljer.)

Minneslund inne i skogen

Leden är markerad med blå prickar och i början följer den elljusspåret. Innan man korsat Ältavägen spelar det egentligen ingen roll om man följer elljusspåret eller slaviskt följer blå leden. Vid ett tillfälle leder de blå prickarna bort från elljusspåret. Denna avstickare rekommenderas egentligen bara av ett skäl. Mitt ute i skogen går man förbi en plats där jag först trodde "folk" klottrat sina namn av okänd anledning. Men det visade sig vara en spartansk men naturlig minneslund där en sten uppmanar en att skriva namnet på någon man saknar på en skärva. En fin gest och en fin plats.

På andra sidan Ältavägen hördes tjo och tjim i skogen. Äventyrsbanan, ett upplevelsecentrum med höghöjdsbanor och utmaningar i trädkronorna, ligger där. Leden går längs utkanten av området och, nej, man löper ingen risk att få en flygande galning i huvudet..

Strax efteråt kommer man till ett vägskäl i skogen och här kan jag säga att jag var glad att jag hade karta med mig. Förvisso finns gott om blå prickar att följa, men flera gånger under vandringen fann jag att det var si och så med märkningen just vid vägskäl. Jag hjälpte en man att komma på rätt stig till Sandasjön, sedan svängde jag själv in på en väg till Tuppstugan, ett gammalt soldattorp som jag sedan upptäckten ifjol sett fram emot att se.

Bara det att det inte gick. För det brann tydligen ner 2004. Det enda som syntes var en jordkällare och en omgivning som såg ut som en trädgård - utan hus. Synd.

Första målet för dagen var Knipträsk, en skogstjärn ungefär halvvägs, mitt inne i skogen. I början brydde jag mig inte om att tänka på delmålet för jag var full av förväntan på alla spännande upptäckter längs vägen. Som hackspettar. Jag läste någonstans att de var utrotningshotade, men jag kan upplysa om att de allesammans jobbar hårt på träden i Nackareservatet. Och eftersom jag nu verkligen var mitt ute i skogen så kunde jag höra vartenda 'donk'. Fascinerande. Så fascinerande att jag stod en lång stund och följde en av dem. Huvudet gick som en slagborr. Någon orange-brun-svart-röd pippi inspirerades av sina grannar, för han stod upp och ner på en tall och pickade bort bark. Jag fick ont i huvudet å deras vägnar och knallade vidare.

Räfflor

Rakt in i en Gena-lektion. Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vad Gena stod för, men vi hade de böckerna i mellanstadiet och jag minns att det var tråkigt för man pratade bara om pippis och stenar och istid. Stod säkert för "geografi och naturlära" eller något. Jag kom att tänka på Gena-böckerna för den steniga, klippiga marken var full av spår som jag minns att fröken pratade om. Spår av istiden.

(Där i skogen filosoferade jag också fram slutsatsen att historieundervisningen  i skolan kan summeras i fyra steg; istid, vikingatid, kungar-och-årtal-på-löpande-band och andra världskriget.)

Skålar

Vad de hette, de där räfflorna och skålarna, det minns jag inte. Men i Skottland köpte jag en bok om hur skotska bergen bildades (Se! Gena-fröken skulle vara stolt) och därifrån minns jag att räfflorna talar om åt vilket håll inlandsisen flyttade sig när den smälte och skålarna skapades av småstenar som snurrade och skavde när isen/vattnet rörde sig. De där räfflorna fanns på marken hela dagen, men jag lyckades ändå inte lista ut exakt åt vilket håll isen gått. Jag menar, räfflorna går ju åt två håll, men vad är början och slutet av en linje?

Geografi- och historielektionen övergick i filosofi. Som övergick i kreativt tänkande, även kallad fantasi. På några ställen hade marken liksom tryckts ihop så mini-bergskedjor bildats. Det var svårt att ta foton som gjorde skalan rättvisa, men jag tänkte ändå att för en myra måste landskapet där te sig oerhört kargt och bergigt - som Mordor. Jag undrade om det fanns en äventyrsmyra som ibland gav sig iväg dit för att bergsvandra, krypa upp till toppen och skrika ut: "Jag är en älg!" Nä just ja, det var ju den kaxiga myran...

Bergskedjor i miniatyr

Knipträsk låg svart och stilla, gömd bland träden, och visade upp en imponerande samling näckrosor. Jag slog mig ner på slänten och åt matsäcken där. (Efter att ha rollat på mig ännu mer insektsmedel för att slippa närgångna myggor och flugor som trivdes fint i skuggan.)

Knipträsk - skogstjärn med näckrosor

Strax efter Knipträsk tog det roliga slut. Jag hade sett skogen, jag hade sett hackspettarna, jag hade sett räfflorna i den klippiga marken. Och något mer fanns banne mig inte att se! Skogen tråkade ut mig. Hopp fanns om att någon gång komma upp på en höjd och få lite utsikt - men till och med när stigen gick uppåt så doldes utsikten av alla dessa j-a träd.

Efter ett tag kom jag till Trehörningen, en insjö som jag besökte närmare bara för att få en annorlunda vy. Den hade också näckrosor, samt ett solande par på motsatt sida som såg störda ut när jag klev ut ur skogen.

Trehörningen

Sedan fortsatte stigen mot Erstaviken och Saltsjöbaden. På morgonen hade jag träffat en härligt pigg 93-årig tant och hon berättade hur hon varit i de här krokarna på 1960-talet och hur vacker utsikten varit från kullen som jag gissade att jag nu skulle nå fram till vilken minut som helst. Det gav mig hopp!

Typ bästa vyn över Erstaviken...

Jo, på 1960-talet var nog utsikten magnifik. 2010 hade träden växt upp och dolde effektivt det mesta av utsikten. Jag hittade en hörna där jag ändå kunde ana vatten och en viss vy av Tyresö, så där slog jag mig ner ett tag. Och försökte att inte längta alltför mycket efter höjder och vida vyer, typ som i Skottland...

Jag var i princip i Saltsjöbaden. Sista biten bjöd på lite hjärngymnastik. Först försökte jag leta mig nerför en ovanligt brant sektion med kala klippor, utan att halka och bryta nacken. (Jodå, efter lite klureri gick det att undvika detta farliga underlag.) Sedan fick jag klura mig förbi dagens enda genomleriga sektion - utan vare sig blå prickar eller hjälp av kartan! De blå prickarna dök istället upp EFTER lerfältet, när man redan funderat över om man verkligen valt rätt stig vid en fyrkorsning.

Dammsjön - perfekt fikaplats

Vid Dammsjön, precis bredvid Solsidan i Saltsjöbaden, visste man att man nått civilisationen igen. Människor dök upp. Det var otroligt fint där, så jag slog mig ner vid vattenbrynet och tog en sista fika innan jag knallade till tågstationen, "Erstaviksbadet". Från Dammsjön går en gångväg raka vägen till stationen. För att ta sig tillbaka till Slussen i Stockholm så får man byta tåg vid Igelboda, en riktigt mysig station som ser ut att ligga mitt ute på landet för ca 100 år sedan.

En annan gång tar jag tåget tillbaka till Dammsjön och knallar tillbaka till Hellasgården. Jag följde nu den södra leden, det går en på norra sidan också.

Jag ska bara ladda upp krafter för att stå ut med en hel j-a dag i en j-a skog utan den minsta utsikt!

Nackareservatet: Källtorpssjön runt (ca 4,5km)

Förra året promenerade jag och Kaffekompisens familj vid Hellasgården i Nackareservatet. Vi kom till en badplats och såg en spännande stig sticka iväg bortåt skogen. Tre meter in på stigen var vi dock tvungna att acceptera att stigen inte var barnvagnsvänlig.

En lördag nyligen så lämnade vi därför familj och barnvagn hemma och beslöt att damerna skulle utforska stigen runt sjön på egen hand. Målet för dagen var därför att knalla runt Källtorpssjön (se rutt här), en sträcka som varierar mellan 4-5 km beroende på vilka stigar man följer - och hur mycket man går off pist. Underlaget varierar mellan skogsstig och klipphällar, med bitvis mycket branta partier. Både Kaffekompisen och jag bar bergsvandrarkängor och tyckte båda att de kom väl till pass. Skor med bra fäste och som samtidigt tål lera rekommenderas.

Stigen är markerad med gula prickar. Fram till badplatsen följer man en preparerad elljusslinga, sedan börjar äventyret. För oss började det lite extra för vi hann knappt komma in på skogsstigen förrän vi avvek från den och beslöt att utforska den branta sluttningen längs vattnet. Omväxlande off pist och längs mindre skogsstigar följde vi vattenbrynet till en skyhög och imponerande lodrät bergsvägg. Vi stötte där på två kvinnor som liksom oss hoppades kunna fortsätta. Förvisso visade kartan att stigen tog slut just där och att stup rakt ner i vattnet tog vid, men man vet aldrig... En titt runt hörnet övertygade oss dock om att vi inte borde fortsätta - inte utan linor, hakar och en stark dödslängtan.

Alternativ 1 var att knalla tillbaka ett par hundra meter och följa den markerade slingan uppför berget. Alternativ 2, som vi såg det, var att helt sonika scrambla upp på stället. Så det gjorde vi. Med hjärtat i halsgropen och med goda råd från Kaffekompisen som bergsgetade iväg före mig så kom vi snart upp på vågrät mark uppe på höjden.

Utsikten var underbar. Än bättre blev det när vi följt klipporna både bortåt och uppåt. Hellasgården, skog, avlägsna hyreshus och Globen anades bortom sjön. En onaturlig kombination av vildmark och storstad, en påminnelse om hur nära ytterligheterna existerar i Stockholmsområdet. Storstaden ute på landet.

Där uppe på klippan fikade vi. Medan vi sörplade te och kaffe suktade vi efter en pittoresk stuga på stranden mitt emot. Enligt en info-ruta på kartan så omnämndes stugan som torp redan i början av 1600-talet och var mellan 1726-1899 prästboställe. Idag är stugan rödmålad med gröna detaljer och privatbostad. Kaffekompisen och jag planerade för vad vi själva skulle göra med stället när vi snott/ockuperat/tagit över det.

För ett antal år sedan brann det i området mellan Källtorpssjön och Nackamasterna. Idag bildar de brända träden en makaber skelettskog. Tydligen är området utmärkt för viss flora och fauna, varför man låtit det vara och låter naturen ha sin gång. Jag tyckte nästan man kunde känna dödens närvaro i denna onaturligt tysta skog. Samtidigt som livet syntes i form av små färgglada blommor och gröna grässtrån som reste sig ur askan. Kaffekompisen och jag betraktade detta naturliga fenomen ett tag, innan vi fortsatte jaga gula prickar.

Det kändes nästan som om vi var på skattjakt! Eller som om våra liv hängde på att vi följde de gula prickarna och inte gick vilse.
"Jag ser ingen gul prick, var är den gula pricken?!"
"Där!"
"Puh."

I slutet av Källtorpssjön såg Kaffekompisen en stig som försvann genom trädtopparna ner i en mörk skog. Istället för att fortsätta följa de gula prickarna uppe på kalhygget så drog vi off pist igen.

Rakt ner i Gröna Rummet. Klippsidan var täckt av grön mossa, lövträden skiftade i olika gröna nyanser - ja både omgivningen och ljuset var grönt! Helt magiskt. Kaffekompisen jämförde omgivningen med landskapen under ytan.
"Tänk dig att det ser ut just så här, men du är viktlös och kan liksom bara glida upp eller ner i vattnet. Wow..."
Jag tänkte mig det - och blev helt plötsligt väldigt sugen på att dyka!

Efter den gröna och sedan den leriga och mörka skogen så nådde vi en välpreparerad led jäms riksväg 260, Ältavägen. Den tog oss förbi en charmig trädgård med bäckar, blommor, enorma solrosor, grisar och ankor/änder/pippis. Där fanns även en liten ekologisk butik och ett fik. Vi fick för oss att kika in i butiken. Och tur var väl det, för utan förvarning öppnade sig himlen! Och givetvis, när vi väl tagit fram regnkläder och dragit på regnskyddet över ryggsäckarna, då slutade det regna och solen tittade fram igen.

Så vi följde den välpreparerade slingan den sista knappa kilometern tillbaka till Hellasgården. Allt som allt bjöd dagen på varierande vandring och många chanser till äventyr, trots sin relativt korta sträckning. Jag tror ändå att det tog oss ca 3 timmar att gå runt; inklusive klättring, fotografering, beundran av utsikt, rast, letande av gula prickar, utforskningar och regnpaus.

Något för familjen? Nja, inte småbarnsfamiljen i alla fall. Det är många stup längs vägen.

Två näckrosor och en hackspett

Jag håller på att bekanta mig med min nya mobil(kamera) så just nu blir det rätt många bonusbilder. Ni vet, den verkar knäppa lite hur som helst! Några av dem blir bra - som nya profilbilden i bloggens högermarginal, den actionbilden hade jag nog inte ens fått till om jag velat! De flesta raderas dock.

Följande bilder är inga misstag. Däremot visar de på fördelarna med en 8.1 megapixel kamera jämfört med en 2 megapixel. Dessutom har jag fått använda redigeringsverktygen där man både kan zooma och beskära tagna bilder. Kanon!

Zoomad och beskuren bild från en skogstjärn

Originalfoto från en sjö

Zoomad och beskuren bild från en skog - tycker det ser ut som Edens lustgård!

? > .

Jag vet nu

Jag förstår

Men jag visste inte då

Du kan inte förvänta dig att jag skulle förstå

När jag inte visste.

Jag förstår nu att det inte var du

att det var mörkret som talade

att mörkret fördunklade ditt sinne

att du inte kunde se

Jag förstår nu att min verklighet inte var din

att du var ensam med din verklighet

ensam i din verklighet

Jag kan omöjligt veta hur det kändes att vara ensam i din verklighet

att stå ensam och skrika utan att någon lyssnade

utan att någon förstod

förstod dig.

Men jag förstår nu

Jag förstår din verklighet

att mörkret förvandlat din värld, gjort den ondskefull

gjort människor ondskefulla.

Jag kan inte rädda dig ur mörkret

jag kan inte väcka dig ur mardrömmen

jag förstår nu att allt jag gör och säger

förvrids och vanställs av mörkret

att min kärlek förvandlas till illvilja

att svart och vitt inte kan existera jämsides i din värld

där allt är svart

Jag förstår nu

Försent

Förstår du?

Ärlig unge

Stod i hissen med en mamma och en flicka på ca 3-4 år.

Flickan: "Kissa."
Mamman: "Nu? Här i hissen? Är du inte riktigt klok?!"
Flickan: "Nä."
Mamman mumlandes för sig själv: "Nä, jag vet..."

Skrämmande valresultat

I den ständigt aktuella jakten på Mitt Parti gjorde jag Expressens valkalkylator idag.

Hjälp.

Vet inte vad som skrämmer mig mest, att jag har mest gemensamt med Kristdemokraterna (*rysning*) eller att jag har mer gemensamt med Sverigedemokraterna än med vare sig Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet (*dubbelrysning*).

Nåväl, nu lutar det åt att jag faktiskt får ta och kolla upp Miljöpartiet. Kanske går jag omkring med en massa fördomar om dem från när de var helt nya och halvt suspekta...

Snart måste jag faktiskt bestämma mig!

Damen i chokladfabriken

Efter det långa och bitvis obehagliga tandläkarbesöket igår så tyckte jag att jag förtjänade lite praliner från NK. NK:s konfektyravdelning har världens godaste chokladpraliner enligt mig. Jag har smakat praliner från alla möjliga länder, exklusiva butiker och märken - men inget slår NK:s mörka praliner med fruktfyllning.

Det finns en annan exklusiv chokladbutik i Stockholm - "Pralinhuset". Där belönade jag mig med fem bitar efter förra tandläkarbesöket - men fick slänga bort tre. Pralinhuset har förvisso fler sorter att välja mellan än NK och kommer ofta med säsongsbetonade och spännande blandningar, men de har vissa nackdelar. Exempelvis så kommer flera fruktsmaker endast i vit choklad och jag föredrar genomgående mörk choklad. Deras mörka choklad är dessutom inte lika god som NK:s. Största problemet ligger dock i smaksättningen. Det var därför jag fick slänga bort tre av fem praliner sist. Jag tycker inte att de klarar av att balansera smakerna, något brukar ofta ta överhanden och gör det då med råge. Den där "blåbär och hallon" smakar bara blåbär och då så skarp blåbär att det blir äckligt. Framförallt alkohol har de problem att balansera, så fort en alkohol är inblandad så tar den överhanden så att det bränner i halsen. Så vill jag inte ha en pralin. Pralinhuset borde smaka NK:s Laphroig-tryffel eller hallon i likör. Alkoholen anas bland chokladsmaken - inte tvärtom.

Det är kul att handla på NK, tycker jag. Förvånansvärt ofta saknas prisskyltning. Jag inser att de är för fiiina för det. Kunderna som kvalar in som NK-kunder bryr sig inte om prislappar, så avsaknaden av dem blir som ett test. Frågar du efter priset så är du i fel butik. Så känns det i alla fall. Det var därför jag köpte med mig en vanlig kanelbulle från konditoriet - för 19 spänn! Nej, den var inte godare än 7.90 kronorsbullen från Hemköp.

På NK talas ett annat språk än på Hemköp. Jag blir kallad 'damen' av både kunder och anställda. Och det är inte ens på skämt! "Jag tror damen här var före mig", säger en tant i 60-årsåldern. Jag höll på att missa min tur för jag tog ju inte åt mig, inte förrän jag upptäckte att alla tittade på just mig. Damen. "Damen här undrar vad det är i det här bakverket." Fast damen undrade inte vad de spännande limporna kostade. Damen lät hellre bli att köpa en än att avslöja sig - som en som faktiskt bryr sig, som en som inte kvalar in.

På husgerådsavdelningen fanns ingen prislapp på den orangea hushållsassistenten. Men om man köpte den fick man, enligt en skylt, välja mellan att på köpet få "en glass skål värd 1477kr eller en glasskål värd 1277kr". Jag kunde inte bestämma mig för om det var en irriterande avstavning på en osedvanligt dyr efterrättsskål eller om det var en felskrivning. Det var nog det sistnämnda. Det skulle nog stå att man kunde välja "en skål glass värd 1477kr". Det skulle jag välja.

Svensk rotfyllning hos gullig tant

Hade en lång (1 timme 15 minuter) sittning hos tandläkartanten idag. Vi håller på med en rotfyllning och nu efter tredje gången varav två gått ut på rensning och filning av små trånga rotkanaler så undrar jag vad sjutton tandisgubben i Glasgow pysslade med 2007 när jag rotfyllde sist. Jag hade ju aldrig gjort en rotfyllning då så tyckte det var toppen att det gick ut på att käka penicillin, kleta in mördarkräm (som fick hela tungan att domna bort när den råkade få en mikropartikel på sig), borra lite och så fylla igen tanden. Allt på ett par tre besök a 10 minuter. Fast året efter kom inflammationen tillbaka i samma tand och då bestämde tandis att dra ut den.

Tanten jag har nu sitter och putsar och filar, gröper och filar. Jag är inte tandläkare så jag kan ha fel, men jag kan inte låta bli att undra om gubben tog någon genväg som sedan straffade sig... I och för sig var hans metod trevligare, den kändes inte alls. Nu får jag bedövning men en av de tre rotkanalerna verkar inte alls påverkas. Hela vänstersidan av ansiktet, ända upp till ögat, är bortdomnat - men rotkanalen ilar och det känns obehagligt när tandis rensar. Åtminstone när hon kommit ner på djupet.

Obehaget till trots, jag älskar min tandistant. Har jag sagt att jag fått världens gulligaste, snällaste och pedagogiska tandläkartant? I och för sig, efter den förvisso kunnige men otroligt auktoritära och opedagogiska tandläkare jag först hade i Glasgow så är alla tandläkare gulliga... men den här tandistanten är fantastisk. Hon berättar vad som händer, hon är lyhörd och reagerar innan jag ens själv fattat att jag grimaserat, och hon är säker på handen. Jag har alltid tyckt att det varit oerhört obehagligt att gå till tandläkaren - så där kallsvettigt obehagligt så att hjärnan som en ren försvarsmekanism framkallar fantasifigurer för att lugna en. Förra gången jag var hos tandistanten så hände något som aldrig hänt och som jag inte ens trodde var möjligt - jag höll på att somna i stolen. Somna! Snacka om att känna sig trygg.

Förra besöket kom faktiskt fantasifigurer på besök. De blev t.o.m. svartsjuka på varandra för de har inte mötts förr... jag vet, jag låter helt sinnessjuk, men det är en försvarsmekanism, ok? Hur som helst, jag viftade bort dem. Jag var trygg med tanten. Det var strax efter det som jag höll på att somna.

Idag kom en av dem tillbaka, då när jag fått två bedövningar men tandis kom så djupt i den ilande rotkanalen att jag nästan började hyperventilera. Han la sin hand på min arm och viskande lugnande ord. Det kan i och för sig ha varit en slang som legat mot armen, men... jag behövde stöd idag.

Nu har bedövningen släppt och trots varning om att jag kan känna mig öm så känns tanden förvånansvärt bra. Det är bara en eller högst två gånger kvar på rotfyllningen. Men jag känner mig i trygga händer. Det enda min nya tandistant inte kan slå är priset. Rotfyllningen i Glasgow kostade £123, i dåvarande penningvärde motsvarar det 1500kr. Nu räknar vi med en slutnota, efter högkostnadsskydd, på ca 4500kr... Det är det enda i hela historien som är läskigt.

Valets Viktigaste Fråga - enligt mig

Blev idag tillfrågad om EN fråga som var den allra viktigaste för mig i valet. Jag måste erkänna att jag blev ställd. Jag insåg att jag helt varit inriktad på helheten. Vet inte hur det är med gemene röstare, men jag väljer inte parti efter EN fråga.

Men när jag nu blev tillfrågad och jag fått de där sekunderna att reda ut tankarna så visade det sig att en fråga faktiskt sköt ut ur mängden ganska direkt. Jag har inte villa, volvo eller vovve, jag har inga ungar i skola och anser inte att jag är tillräckligt insatt i alla komplikationer för att ha en åsikt om huruvida svenska soldater bör befinna sig i Afghanistan eller inte. Däremot är jag direkt påverkad av en sak - arbetsmarknaden.

Min Viktiga Fråga handlar om otrygg arbetsmarknad kontra kreditvärdighet och problemet är beroende av varandra. Arbetsmarknaden har utvecklats i en riktning av oändliga rader vikariat, projektanställningar, tidsbegränsade anställningar och bemanningsföretag. En gång i tiden betydde detta "Tillfälligt Arbete", så inte längre. Idag avlöser vikariaten varandra, tidsbegränsade anställningar förlängs och uthyrningsverksamheten är fortgående.

Dels skulle jag gärna se att detta system förändras så att folk lättare får fast anställning. Det är oerhört svårt för en vikarie att göra långsiktiga planer, det går inte att lova familjen en resa nästa sommar när man inte vet om man har jobb då. Sjukdom och familjeplanering blir ångestladdade katastrofer där man riskerar jobbet och dessutom gör arbetsformen det svårare att komma tillbaka efteråt eftersom man inte har en trygg anställning att återvända till.

Dels skulle jag gärna se en uppdatering hos samtliga samhällsorgan, vilka fortfarande lever i förr-i-tidens samhälle där alla utan fast anställning var opålitliga och otillräkneliga medan dem med fast anställning var trygga guldkalvar. En otrygg arbetsmarknad behöver i sig inte vara fel - förutsatt att företag, institutioner och myndigheter förändrar sättet att bedöma kreditvärdighet et c. Exempelvis anser jag att pant, borgen och beräkning av ekonomi vid a-kassa måste få tjäna som komplement vid sidan av fast anställning. Droppen kom nyligen när jag inte fick köpa en mobil för 3000kr på avbetalning över tre månader för att min anställning var tidsbegränsad - längre än avbetalningsperioden bör tilläggas. Att skaffa bostadsrätt med samma boendekostnad som min hyresrätt är inte heller att tänka på - trots att boendekostnaden vid arbetslöshet skulle uppgå till 1/3 av inkomsten. Jag kan berätta att jag som student levt med betydligt sämre marginaler än så.

Så, detta är min Viktiga Fråga. Vilka jobbar för min sak?

Rött + Blått = Lila

Min politiska färg är lila. Det är inte bara så att jag känner på mig att mina åsikter korsar blocken kors och tvärs. Nu har jag gjort (ännu) ett test för att se var jag hör hemma, och enligt SVT:s 'kompassen' så är jag, ja, lila. Se själv:

Ja, eller lila förresten, en grönrödblårosa röra snarare. Jag är inte speciellt förvånad över att det var så jämnt mellan dem jag halvt höll med/halvt inte (notera att maxresultatet är 55% samstämmighet), eftersom min ideologi är grå. Grå som i "det behöver inte vara svart eller vitt, höger eller vänster, det kan vara en balans". Fast jag trodde inte att så pass många partier var inblandade! (Skönt i alla fall att se att SD och P hamnade på efterkälken.)  Dessutom måste jag erkänna att vissa saker förvånade mig, rejält till och med.

Miljöpartiet som etta?
Vänsterpartiet som tvåa??
Folkpartiet (numera dummare än KD och SD tillsammans) som trea???
Feministiskt initiativ som fyra!

Jag kan fortsätta, för inte tusan kunde jag ana att KD (detta intoleranta extremkonservativa parti) skulle komma före både M och S - jag trodde väl inte att vi skulle hå nåt gemensamt. Inte heller trodde jag att S skulle komma sist (räknar inte de två sista partierna i diagrammet). Ja, vad gör de ända där bak, förresten? M och V, deras block-kompisar, är ju högst upp i rankingen. Och hela alliansen kommer in däremellan! Är det det som är den rödgröna splittringen kanske...

Hur kan Miljöpartiet och jag vara mest samstämmiga förresten, när jag svarade att jag vill utöka kärnkraften, inte införa snabbgående tåg och inte utöka biltullarna? Och hur kan Folkpartiet komma så långt fram när jag varken ville förbjuda lärare att bära heltäckande slöja eller införa betyg från årskurs 6?

Man skulle kunna tolka resultatet som att jag håller med de flesta, åtminstone till hälften. Man skulle också kunna tolka det som att det egentligen inte är så himla stor skillnad mellan blocken eller partierna.

Jakten på partitillhörighet går vidare.

Resultatet finns här.

Men valet då?

Det är inte många veckor kvar till riksdagsvalet. Jag måste erkänna att jag är rätt road av all politik som surrar i luften just nu. Alla floskelattacker, utspel om det självklara, detaljfrågor för att dölja de stora, lösa löften och rent desperata groduttalanden.

Maud Olofsson (C) försöker låta som byns förnumstiga ICA-kassörska. Göran Hägglund (KD) är kul men charmig på ett sätt som ger kalla kårar och har urknasiga åsikter. Jan Björklund (Fp) kommer med så korkade uttalanden att han är en karikatyr av sig själv. Jimmie Åkesson (SD) är tragikomisk vad han än säger. Mona Sahlin (S) låter som hon skämtar men jag är inte säker på om hon skojar eller menar allvar. Fredrik Reinfeldt (M) säger inte så mycket men det gör inget för han för en politik jag upplevt i Storbritannien och som jag inte vill se i Sverige. Lars Ohly (V) håller med Mona och jag är inte säker på om han också tror att hon skojar så därför håller med på skoj eller om han faktiskt tror henne och håller med fastän hon skojar. Maria Wetterstrand (Mp) kommer med lockande förslag men inte hur det skulle gå till vilket får henne att låta som godisaffärsinnehavarens dotter som lovar bort hela affären på skolgården. vad-han-nu-heter i Piratpartiet räknar jag inte ens.

De är alla underhållande på sina vis och jag har jätteskoj åt turerna i media. Men... bland rot och rut och butlers och hemska invandrare och elitklasser och gratis kollektivtrafik så har jag fortfarande inte förstått vilket parti jag bör rösta på - eller varför.

Däremot har jag fullständigt klart för mig vilka jag INTE bör - eller vill - rösta på. Vilket, har det visat sig under resans gång, är de flesta.


Jag gjorde ett av alla dessa tester för att se om jag fick lite hjälp. Så tyckte jag om si och det ville jag prioritera framför det. I slutändan kom en stor graf där partierna var indelade enligt en snillrik skala. Vänster - Höger ekonomi, Bakåtsträvare - Framåtskridare. Skalan var ett kors och fyra fält. Alla i Oppositionen hamnade på olika ställen i övre vänstra fyrkanten, alla i Alliansen (och SD) hamnade i nedre högra fyrkanten, Piratpartiet hamnade mitt i krysset (för de hade ju inga åsikter om något förutom om datatrafik). Jag hamnade... i övre högra fyrkanten inemot mitten. Det fanns inte ett parti inom synhåll!

Jag vet precis vilket samhälle jag vill leva i, vad jag anser om si och vilket jag vill prioritera. Jag är ingen vilsen väljare. Men jag är en väljare utan parti. Var är mitt parti?

Ideologiska presentationer om vilket slags samhälle partierna jobbar för, det saknas i debatten. Istället kommer små retoriska utspel, punktinsatser som inte spelar någon roll i det stora hela. Partierna verkar så upptagna med att skämta med varandra och med oss väljare att valet verkar ha glömts bort. För inte kan väl alla dessa rent ut sagt korkade skämt vara på allvar. Eller...?

Jag får starta ett eget parti till nästa val. Ett för oss i övre högra hörnet inemot mitten, vi som vill kombinera human människosyn och självbestämmande, som vill låta skatterna betala socialt skyddsnät genom att tillåta ökad men kontrollerad privatisering. Vi som är både röda, gröna och blå och där allt är grått istället för svart-vitt. Toleranta nyanseringspartiet (Tony) ska vi heta.

Men frågan kvarstår; vilken skämtare och vilket parti är det tänkt att jag ska rösta på tills dess...?

I moralens gränsland får man en Flashback

I mitt arbete ingår att känna igen narkotiska preparat vid namn och att avgöra vilken 'familj' de tillhör. Heroin är en opiat, LSD en hallucinogen och så vidare.

Men så dyker det upp något märkligt jag aldrig hört talas om; som Propoxifen, Stesolid eller 2C-E. Det är då man vänder sig till kompisen Internet.

Såsom källkritisk jurist vill jag helst hitta svaret i Fass eller på läkemedelverkets sida. Men det gör man inte alltid. Framförallt inte om det snackas om "bromos" eller svampar - eller märkliga förkortningar som 2C-E. Det är inte så att de inte finns, slå upp 2C-E i Google och ni får nästan 8 miljoner(!) träffar, men de etablerade och välrenommerade sidor kommer inte upp först.

Först kommer undergroundsidor som Wikipedia (den kan redigeras av vem som helst och har därför enligt mig tillförlitlighet 1-2 på en tiogradig skala, men kan åtminstone ge en fingervisning hur man kan söka vidare bland etablerade sajter), Drugwiki (wikipedia specialiserat på droger) och Flashback. Framförallt Flashback har blivit ett veritabelt arbetsredskap. Man skulle kunna säga att jag och mina kollegor gjort en revolutionerande upptäckt; på Flashback får man veta allt. Sidan inte bara talar om vilken slags drog jag letat efter utan hur den är uppbyggd kemikaliskt, hur ruset ser ut och varför drogen är botten, livsfarlig eller "sååå 1998".

Sedan kan man i de flesta fall verifiera uppgifterna på någon etablerad sida. Förutom i vissa undantagsfall, då det handlar om så obskyra preparat att knappt en människa förutom undergroundmänniskorna känner till det. Just därför är Flashback en användbar sajt, det känns som att om några vet något om mysko preparat så är det människor på den sidan.

Surfandet i jobbet har gjort mig nyfiken privat. Några kvällar har jag därför surfat runt på Flashback och lärt känna forumet lite bättre. Vilken blandning. De som säger att alla mysko fuffiga tveksamheter hittas där - de har rätt. De som säger att hjälpsamma användarguider och seriösa diskussionsforum finns där - de har också rätt. Det är helt enkelt en salig blandning. Och det är de unika med. Just därför lyfter jag på hatten. Jag tror att det behövs forum som testar moraliska gränser och ifrågasätter etablerade institutioner, ideologier och kanaler. Visst kan jag anse att en del användare går över diverse gränser i olika sammanhang, men på det stora hela fyller Flashback en viktig uppgift. Det håller ordet fritt, åt alla håll. De i mitt tycke mest uppseendeväckande kommentarerna behöver i min mening inte ens kommenteras, är de riktigt extrema så står de bra för sig själva.

Nu ska jag surfa in och kolla diskussionen efter Allsång på Skansen.

Förresten, 2C-E är en hallucinogen. Och ger tydligen en "sjuk mindfuck" och är "inte ens kul".

Bogesundslandet: Stora Slottsrundan (8,5 km)

"De" hotade med regn under lördagen (förra helgen, 7/8). "De" sa att regnet skulle dyka upp vid 6-tiden på kvällen. Jag valde därför en lagom lång runda...

XL-snigel

(Shit. Det slog mig plötsligt att jag nuförtiden betraktar 8.5 km som en lagom lång runda! Lång?! 20km var ju en normal dagstur för inte så länge sedan. Och en dagstur var lagom. En lagom lång runda. 8km... Shit. För inte så länge sedan var det en 2-timmars-sträcka, det var inte ens en runda i sig själv, bara en viss sträcka. Idag är det en lagom lång runda... Shit vad förutsättningarna har förändrats!)

Nåväl. Jag valde Stora Slottsrundan på Bogesundslandet (pdf-karta hittad på Traneving friluftssida) eftersom den erbjöd långa bitar längs vatten, varierande terräng och gav mig gott om tid att både njuta av stillheten, stanna till vid intressanta platser (såsom myrstackar, hallonbuskar och exceptionellt stora sniglar) och ändå hinna runt långt innan regnet beräknades komma. Jag satte av vid 11.15 och beräknade vara tillbaka någonstans mellan 15-16.00.

Herr och Fru Tistel

Bilen parkerades vid vandrarhemmet bakom Bogesunds slott, bara ett av många utgångspunkter för leden. Det börjar med en skogspromenad förbi bikupor och en stor tisteläng (så mycket tistlar som det finns på Bogesundslandet finns det knappt i Skottland!) innan stigen rätt snart blev lerig. Jag rekommenderar därför rejäla skor eller gummistövlar. Själv bar jag bergsvandrarkängor även denna gång, terrängen var kuperad på sina ställen så valet fungerade utmärkt. 

Strax efter en mysig grillplats med vindskydd vid vattnet så kom jag till en sektion med midjehög växtlighet ända inpå stigen. Bland annat brännässlor. Vis efter förra helgens vandring, då det visade sig att brännässlorna inte brändes, så lät jag byxorna fortsätta vara upprullade som shorts och jag brydde mig inte om att höja armarna utan lät dem svinga vid min sida. Sedan satte jag av rätt genom nässelhavet.

Brännässeläng vid regnig äng

"Aaaaaargh!"

De brändes ju visst! Massor! Och där stod jag mitt i havet, med nässlor upp till midjan, utan att kunna vika ner byxorna för då skulle ju armarna brännas. Det var ingen vits att gå tillbaka, för det kändes som att det var lika långt åt båda håll. Det var lika bra att fortsätta. Väsandes skyndade jag mig därför genom resten av grönskan. Sedan lockade det förstås att rulla ner byxbenen, men det var så otroligt kvalmigt och klibbigt i luften och av ansträngningen så jag lät bli. Jag tänkte vänta till nästa nässeläng.

Bäst att hålla en låg profil...

Skogen kändes som en riktig trollskog, en urskog i spektrats alla gröna nyanser, förmultnad och ny på samma gång och alldeles tyst så när som på knäppande och knakande träd. Och en hungrig ekorre. Den pep för varje steg uppför trädet och på färden mellan trädkronorna bortigenom skogen. Eftersom det var så tyst kunde jag höra den försvinna rätt långt bort. Nästa ekorre jag såg var tyst, för den hade en kotte i munnen när den pinade iväg uppför stammen. Det var därför jag fick för mig att den första var hungrig, för den hade ingen mat...

Förutom ekorrar såg jag några gigantiska sniglar och så massor med hallonbuskar. Och vilda hallon inne i skogen smakar smaskens!

Vilande fötter vid regnig sjö

Det gjorde lunchen vid sjön också. Klockan var ungefär 13 och i den kvalmiga värmen var det faktiskt rätt skönt när det började duggregna. Fast det slutade inte. Till slut fick jag faktiskt avbryta lunchen och ta på mig regnjackan. Jag tänkte att jag kunde fortsätta luncha någonstans i skogen längre fram, när regnet avtagit.

Det gjorde det inte. Jag gick genom skog, kom till byn Ellboda, korsade den och kom till en raststuga med grillplats och dass(!) mitt i skogen. Där slog jag mig ner under tak på farstukvisten och intog resten av lunchen. Med regnet smattrandes mot taket. Klockan var inte ens 14, jag var halvvägs, och nu hade det bestämt börjat regna. På riktigt.

En glad vandrare

Regnjackan gjorde livet behagligt på överkroppen, men för närvarande har jag inga regnbyxor. Typiskt, annars hade jag nog inte brytt mig om regnet alls. Det var ok när jag gick genom skogen och när jag korsade golfbanan. Där gick förresten folk omkring som redan gett upp paraplyet och nu helt sonika spelade och förflyttade sig i de dyngsura kläder de bar. I skogsbrynet precis vid golfbanan stod dessutom en klubbstuga som jag allt undrar om det inte är samma stuga som det äldre paret bodde i i filmen "Sällskapsresan - den ofrivilliga golfaren"? Ni vet, det äldre paret som hade huset och trädgården full av fornlämningar?

Hur som helst, strax efteråt behövde jag vila. Det var då jag velat ha regnbyxor för då hade jag ju bara satt mig på en sten, nu försökte jag leta något torrt ställe under något träd. Gick så där. Istället stod jag på ett ställe som liksom bara kändes som om det borde ligga ett torp där. Mycket riktigt, strax efteråt gick jag förbi en skylt som talade om att just så varit fallet. Intressant det där, hur omgivningarna ibland liksom känns beboliga. Troligen för att träden står på ett visst sätt, det är liksom lite plattare och inte lite vilt som i skogen runt omkring.

Snart hittade jag ett tredelat träd som erbjöd lite skydd. Där satt jag ett bra tag och betraktade dyngsura golfare som kom ut till mitt lilla hörn av världen bara för att slå ETT slag tillbaka dit de kom ifrån. Måste kännas betydelsefullt att knalla så långt för tio sekunders action.

Ett vildmarksexemplar av Finlandsbåt (Fullus Raggus)

Jag befann mig nu vid en kustremsa där inte bara segelbåtar och racerbåtar åkte. Även en Finlandsfärja gled majestätiskt förbi. Det kändes nästan lite surrealistiskt, något så stort men tyst som glider förbi på fjärden. Något som inte var tyst var den tätbevuxna ängen jag gick igenom. Den rafsade och smackade mot mina blöta byxlår.

Genomblöt men lika glad ändå!

Om jag rullat ner byxorna? Äh, orka. Dessutom var de dyngsura så de skulle bara smita åt så där otäckt om de täckte hela benen. För övrigt tror jag inte att det fanns några brännässlor, jag kände i alla fall inga. Å andra sidan var jag så trött eftersom jag inte fick vila tillräckligt så jag tror inte jag märkte någonting. Jag bara drack vatten, gick och såg fram emot en varm kopp te och en kanelbulle. Jag hade tänkt fika vid vattnet, men vid det här laget spöregnade det, så jag började se fram emot bilpicknick istället.

Någonstans ungefär vid denna tid dog mobilen som låg i fickan på min vattentäta jacka. Jag hade förvisso svurit över att jag glömt små plastpåsar, jag som alltid brukar ha det med just för regnrisk, men trodde i min enfald att den skulle vara ok i de välventilerade fickorna på insidan av det vattentäta tyget. Jag borde ju förstås ha tänkt på att tyget inte är 100% tätt... och att fukt tränger igenom allt. Så mobilen dog. Knallfall.

Dimmornas kaj

Vid badplatsen började jag så smått tappa lusten. Vid båtbryggan kom den kort tillbaka för stämningen i regndiset kändes lite spöklikt, lite "dimmornas kaj". Vid platsen för en gammal backstuga höll jag humöret uppe med fantasins hjälp. Berättelsen i huvudet spann vidare genom allén längs landsvägen, där inte en bil syntes till så där som sällan sker i Stockholmsområdet, förbi trädet med kvinnohuvudet i barken och ända fram till Bogesunds slott. Det är under renovering, men på baksidan kan man komma rätt nära det färggranna slottet.

Bogesunds slott

Sedan var jag tillbaka till bilen. Det var skönt att byta om till lössittande skor och att byta ut den fuktiga tröjan mot en torr munkjacka. Sedan blötte jag ner sätet när jag körde raka vägen till raststugan vid Ellboda för min efterlängtade fika.

Med en kopp rykande te och en färsk kanelbulle i vardera hand lyssnade jag på regnet, drog in den friska skogsluften i lungorna och tänkte att regnbyxor gör livet behagligare. Men att det inte är så dumt ändå.

Suverän snabbis med polaren Moneybrother

Då och då genom åren har jag hört eller läst om Moneybrother. Han skulle tydligen vara kanonbra live. Personligen hade jag ingen åsikt om någonting om eller av honom, förutom att "Stormy weather" var på en Absolute Music-skiva jag kom över. Och den var ju bra.

Tidigare i somras pratade jag och några kollegor om musik och om att upptäcka ny musik. Av en händelse kom det sig att jag nämnde att jag 'tänkt' (men att det så klart inte blivit av) att lyssna in mig på Morrissey - och Moneybrother. "Alla säger ju att de är så bra." Så efter snacket på jobbet gick jag faktiskt hem och gjorde slag i saken - jag ladda ner båda på Spotify.

Hur det gick? Häromveckan spelade Moneybrother på Mosebacke. Jag kastade mig över en biljett!

Och ja. Skivorna var jättebra (senaste är min favorit) och han är precis så bra live som 'alla' säger. Vilket ös! Vilken show! Vilken total uppslukning och närvaro!

Kontrasten mot Kent någon vecka tidigare kunde inte vara tydligare. Visst, det är olika slags musik, men... Moneybrother kom in och röjde av två tunga hits på en gång. Publiken var på topp direkt! Sedan var det bara att köra efter det. Roligt och kamratligt mellansnack - med interna skämt och pikar mot folk som såg konserten från sin takterrass istället för att lösa biljett och parta med oss -  förstärkte känslan av att vara på en privat fest. Det var som om fullsatta Mosebacke var en samling polare, och en av oss fick för sig att gå upp på scenen och jamma lite.

Han kollade lite tvekande på klockan - vars minutvisare stod farligt nära 22.00, gränsen för då man får väsnas på privata fester - innan han röjde igenom andra extranumret. Men sedan var vi tvungna att lugna ner oss. Det kändes lite snopet. Hade två timmar förflutit redan?! Men... han började ju nyss!

Det kallar jag ett gott betyg. Räkna med att jag är på plats på nästa fest igen!

Från skattjakt på soptippen till sopig skattjakt

När jag var liten fanns inte återvinningsstationer. Det fanns soptippar. Då och då fick föräldrarna för sig att slänga gamla utemöbler, trätrallar och allmänt bråte. Då åkte hela familjen till soptippen. Det var oerhört spännande. Inte bara för att man kunde ha turen att se en råtta i skräplandskapet. Man fantiserade om att göra Det Perfekta Fyndet. Ni vet, ett fullt möblerat dockhus, en låda proppad med Barbiesar och Barbiekläder eller en cykel. Oftast hittade man sådant man inte fick ta med hem. En gammal rutten rottinghylla, en sån man sett kompisens storasyster ha i sitt rum, fast minus möglet. Ett rött klädskåp med påmålade blommor som bara skulle behövas slipas, spikas och målas om för att vara Perfekt. Eller en kallmangel från 1825.

Drömmarna infriades sällan. Däremot kunde man räkna med att komma hem med en hög annat. Rättare sagt, en hög med serietidningar. Jag vet inte om det går att förklara så att dagens ungdomar förstår vad jag menar, men det var en sjö med tidningar på soptippen. Tänk er att någon vänt upp och ner på fem Pressbyråkiosker. Det var inte bara serietidningar, förresten. Hemmets Journal (som man snodde idolbilder ur), Hemmets Veckotidning och tidningar man inte fick titta i. Eller på.

Det var på soptippen jag och mina syskon hittade nästan hela Finn & Fiffi-serien (minns ni den?), rödvita Kalle Anka-album med tjocka pärmar från 1973 och serieboken Indiana Jones och den försvunna skatten. Jag har fortfarande kvar det albumet.

Idag bor jag i ett höghus i en Stockholmsförort. Vi har sopsortering. I sophuset ute på gården står fyrtioelva kärl och plastvagnar för allt från kompost till tv-kablar. Tre vagnar är vikta för papper.

Jag trodde att jag kommit till himlen. Tre vagnar med tidningar. Under tak! Oanade möjligheter öppnades för mitt inre sinne och jag funderade över att göra till vana att alltid ta med mig en tom kasse när jag gick ut med soporna.

Jag behövde inte anstränga mig. Jag har bott här i jag vet inte hur många år. Jag har inte sett en serietidning. Inte en enda! Jag har inte sett Hemmets Journal, Café eller tidningar jag inte vill titta i, eller på, heller. Det enda som ligger där är morgontidningar, kvällstidningar och reklam.

Jag förstår inte. Köper inte folk tidningar längre? Affärernas tidningshyllor har ju ungefär tio hyllmeter mer tidningar än när jag var liten, så någon måste ju köpa dem. Men om folk ändå köper, sparar de varenda en?! Är det kanske bara jag som har böcker och DVD:s i bokhyllan. De vitmålade designlägenheterna runt om i stan kanske har vita bokhyllor fulla med vita tidningshållare fulla med tidningar istället.

Eller finns det kanske en hemlig soptipp dit alla människor fortfarande kör sina tidningar? Ja, så måste det ju vara. I alla fall i mitt bostadsområde.

Mamma, var kommer buskar ifrån?

Jag menade inte att störa Herr och Fru Träd i älskogen (sic!), men när jag smög förbi under vandringen i lördags så kunde jag inte låta bli att föreviga ögonblicket...

Bogesundslandet: Frösviksrundan 7,1km (12km modifierat)

Som ett bihang till vägen mot Vaxholm ligger Bogesundslandet (läs mer här och här). Ett stort, grönt  och nästan hemligt skogs-, ängs- och vikområde med ungefär en stycken asfaltsväg och några krokiga grusvägar. Landet. Ödsligt skogslandskap med rådjur som fortfarande är rädda för människor, myrstackar som får växa ifred och kustremsor utan en själ i sikte. Ett paradis för en lugn-, stillhets- och vildmarkstörstande människa som jag.

Buss 670 till Vaxholm och buss 681 längs den enda asfaltsvägen tar dig ut i vildmarken. Där finns ett flertal vandringsleder, långa som korta. En av få leder som inte nås med buss (såvida man inte vill lägga till 5km i vardera riktning mellan buss och startpunkt) är Frösviksrundan (7,1km). Den delar till stora delar sträckning med Stortallsrundan (9,9km). Jag valde att gå en modifierad version av Frösviksrundan där jag lade till en längre sträcka längs vattnet fram till Västerhaga fyr, vilket i slutändan gjorde leden ca 12km lång.

Terrängen består av skog, hagar och klipphällar och bjuder på både plan mark och kuperade, t.o.m. branta, partier. Underlaget växlar mellan skogsstig (inklusive partier med hala krokbensrötter), gräs, klippor och mer eller mindre leriga marker beroende på väderlek. Den här sommaren har ju varit otroligt torr, med undantag av en regndag häromdagen, ändå var vissa partier rätt blöta. Rejäla skor med bra fäste är därför att rekommendera. Själv bar jag bergsvandrarkängor, vilket i efterhand kändes som ett klokt val.

Leden börjar med fördel vid den halvt gömda parkeringsplatsen i skogen mitt emot en åker nästan framme vid Frösviks gård. Jag följde leden moturs och började därför med en underbart stilla skogspromenad. Så nära Stockholm, ändå var det största. Möjliga. Tysssstnad. Under långa stunder hördes endast mina andetag, kvistar som knäcktes under mina fötter, susen i träden och de magiska ljuden när träden knarrar, knakar och knäpper. Jag kunde förstå hur dessa ljud kunde få äldre tiders människor att tro sig höra älvor, troll och småknytt. Ett tag fick jag för mig att en varg smög på mig på avstånd. Jag började till och med fantisera om hur jag tog fram fällkniven och dödade honom med en massa hugg när han anföll mig och jag fick för mig att om jag tog fram kniven skulle fantasin bli sann, så jag lät kniven ligga kvar i ryggsäcken. Jag tror även att jag vid ett tillfälle hörde ett träd falla längre bort i skogen. Det kändes magiskt att få uppleva det, som om skogen släppte in mig i dess hemligheter.

Leden är välmarkerad. Jag anar att lederna är rätt gamla för träden har på sina håll börjat äta upp ledmarkeringarna! På sina håll såg det nästan ut som om träden hade organga/röda ögon.

Längs vägen passerar man genom grindar och över hagar. Efter ett tag började jag undra om jag någonstans vid någon grind passerat genom en portal. Naturen var tveklöst svensk med typiskt svenska träd och buskar. Men i hagen växte massor med typiskt skotsk tistel (Cirsium vulgare; på engelska Scottish thistle eller bull thistle, på svenska vägtistel.) och fåren som låg och slöade i skuggen under en ek hade svarta huvuden, precis som fåren i Skottland. Ok för att jag just gått omkring och tänkt att jag mådde just så bra som jag egentligen bara trodde att jag kunde må under vandringar i Skottland, men betydde det att det var för att jag var i Skottland?! Det tog några förvirrade minuter innan jag med ett brett flin accepterade märkligheten. Sedan började jag osökt tralla på ”I’m on my way”, min vandringssignaturmelodi.

Sedan var det dags att klättra uppför till dagens första delmål. Kvarnberget. Från ca 300 meters höjd brer Stora Värtan ut sig, fläckvis smyckad av små öar och segelbåtar. I horisonten syns Täby, Djursholm och Lidingö och fjärran tornar Kaknästornet upp sig. Jag satt en hel halvtimme och njöt av lugnet där uppe på toppen. Dessutom smakar te och ostsmörgås allt bättre ju högre upp man sitter, är min devis.

Efter Kvarnberget väntade först ett hav av treklöver (nej, jag stannade inte länge nog för att hitta en fyrklöver) och sedan djungeln. Vi talar belövad vildmark ända in på stigen. Ja, över egentligen, för ibland gick man som i en tunnel av bladväxter. Jag gillade den här sektionen starkt. Det kändes väldigt exotiskt att knappt se något för all växtlighet. Till slut såg jag dock en skylt. Mitt i vildmarken, just när underlaget gått från stampat jordgolv till något blötare lergolv. Stället hette Tegelbrukshagen men var ingen hage alls utan såg ut som ett nästan uttorkat träsk. Enligt skylten var området väldigt lerigt (nähä!) och leran var av så pass bra kvalitet att det förr i tiden låg ett tegelbruk i närheten. Det som nu såg ut som nästan uttorkad träskmark var urgröpningarna där leran tagits.

Skylten berättade även att det växte hassel i området och visade för säkerhets skull en bild på hasselnötter. Wow, tänk att plocka hasselnötter i skogen! Tänkte jag och stegade vidare med blicken uppe i trädkronorna. Men jag måste erkänna, jag vet inte hur en hassel ser ut… så när jag kom hem och googlade så visade det sig ju att jag gått och stirrat sisådär tio meter för högt. Hasseln är mer som en storväxt buske. Dessutom faller inte nötterna till marken förrän sent i höst.

Ungefär när jag nådde vattenbrynet vid Frösviken stötte jag på dagens första människa, ett äldre par som var inne i skogen och plockade kvistar. Totalt under mina 6,5 timmar i skogen så stötte jag på människor vid tre tillfällen. Kanon, det bevisar att jag hittat just den vildmark jag sökt.

Med lite tur betyder det också att de där små undangömda badvikarna längs nästa etapp av vandringen inte har så värst många besökare. Förvisso kräver de en liten promenad för att nås, å andra sidan har man då sin egen lilla vrå av världen. En vik var alldeles särskilt undangömd och jag skulle inte bli förvånad om mer än ett par gömt sig där genom åren…

När leden vid Snäckviken kommer fram till en åker och gör en tvär vänstersväng, där modifierade slingan lite och tog av till höger istället. Stigen anades knappt i den oländiga terrängen men jag brottades med växtligheten och följde den ca hundra meter innan jag tog vänster vid golfbollen. Ja, i den oländiga terrängen syns knappt att det är två stigar men det står ett träd till vänster om stigen man kommer på och ifall ingen städat sedan jag var där så ligger det en golfboll bakom trädet. Snacka om att ha slagit i ruffen, Vaxholms golfbana måste ligga minst en halvmil bort!

Om det var ett smart drag eller inte ska jag låta vara osagt. Terrängen var oländig och så länge jag hade åkern på vänster sida kom jag inte heller nära vattnet p.g.a. täta vassruggar. Framkomligheten var svår och långsam på grund av allt skräp (läs grenar, nedfallna träd och buskar) jag var tvungen att forcera. Å andra sidan, hade jag inte vikt av från leden så hade jag inte mött rådjuret i skogsbrynet – och skrämt iväg den med min prutt (Det är sant!) – och jag hade inte sett vikingaskeppet glida förbi på fjärden (Det är också sant!). Hade jag läst kartan lite bättre hade jag dock sluppit klättra (nåja, i vart fall scrambla) uppför ett berg. Väl på toppen, när jag läste kartan igen som ursäkt för att få tid att flämta, så upptäckte jag ju att de två stigarna på kartan följde en bra mycket bättre sträckning än min freestyleklättring gjort.

Efter berget var det kustlinjevandring som gällde. Mycket behagligt. Ben, fötter och jag började dock bli trötta nu så det blev många pauser. Dels spanade jag in myrornas arbete vid kanske den största myrstack jag sett. Dels sov jag middag en stund vid Västerhaga fyr. Jo tack, man somnar rätt gott när solen värmer mellan molnen och vattnet kluckar mot klipphällarna.

En promenad mellan hästhagar och en omväg förbi Lindskogen, vilken jag hade passerat om jag följt den ordinarie sträckningen och vilken var luftig och fin och full av höga lindar, så tog leden mig till riktig bergsvandring. Visst var jag beredd eftersom jag sett höjdlinjerna på kartan, men kartan angav inga siffror så jag fick inte riktigt veta exakt hur högt eller brant det skulle bli. Det var högt. Och brant. Och det jävliga är att det växte skog hela vägen upp så på toppen fick man inte ens belöningen av en utsikt! Däremot fick problemlösardelen av hjärnan jobba eftersom nedfärden också var brant, lerig och bergig. Sånt tycker inte jag och mitt knä om. Så vi tog en lång omväg genom mossbeväxt skog där vi brottade oss förbi riviga gamla döda granar och annat bråte. Längre och besvärligare kanske, men mindre brant.

Korn har långa horn...

Precis när fötterna började ömma och jag började motivera mig med påsen med Hola Hoops som väntade i bilen så kom jag fram till vandringens sista etapp – ett sädesfält. Ett enormt sädesfält, från mitt perspektiv. Genast dök ramsan från skolan upp i huvudet. ”Korn har långa horn, vete - den tjocke och den fete”, havre visste man ändå vilket det var men… hur gick minnesramsan för råg? Och vad hade jag framför mig? Jag skyller på vätskebrist men jag fick för mig att jag skulle kunna tala om det genom att plocka av ett frö, skala det och smaka. Det kunde jag så klart inte! Däremot hade sädet långa horn. Så visst var det korn?

Mitt i fältet passerar man en liten grön dunge, som även är en gravkulle från järnåldern. Väl ute längs det enorma kornfältet igen så såg jag dagens andra rådjur. Vinden låg från sidan, så filmandes med digitalkameran så smög jag. Sakta. Framåt. Jag var inom tio meter från djuret när det till sist fick korn på mig och kvickt skuttade in i skogen. Bara för att några sekunder senare bli skälld på av okända hundar. Jag å min sidan fortsatte stigen fram förbi sädesfältet, förbi tistlar högre än mig själv(!), en kort bit längs grusvägen och tillbaka till bilen.

Mina fötter ömmade, lår- och rumpmusklerna likaså. Huvudet hade som alltid trots allt (trots ständigt sippande från camelpaken) fått lite för lite vatten och snurrade smått. Jag var varm, lungorna var fyllda av klar luft och jag log av ett välmående bara tröttheten efter en dags lyckad vandring kan frammana. Jag var trött i hela kroppen på ett sätt som vardagslivet aldrig kan åstadkomma. Och min enda tanke var:
”Får jag åka och leka igen nästa helg? Snäääällla?”