"Finns Gud?" frågade professorn på föreläsningen i Allmän Rättshistoria idag och utvecklade sin teori; Guds existens är bevis för kunskapen om att han finns. Rena kunskapen om hans existens bevisar alltså att han finns. (glasklart...) Förnekar man Gud förnekar man kunskap. Att vara ateist är därför inte bra. Inte bra alls. Usch, det är vedervärdigt. (hans ord) Enligt professorn är det tveksamt om en ateist kan ha kunskap alls eftersom förnekelse av Gud är förnekelse av grunden till all kunskap.
Really...
Eller så är det tvärtom. Enligt MIN teori. Att acceptera Gud är att utestänga kunskap. Man accepterar Gud som svar på frågor ateister måste finna andra svar till. Ateister kan inte hänvisa till Guds vilja eller Guds skapelse så fort de står inför ett okänt och knepigt problem. En ateist måste fortsätta tänka och söka finna självständiga svar på sina frågor. Det är därför ateister alltid har setts som ett hot av kyrkan, eftersom de tänker själva och inte köper koncept kyrkan skapat. Ateister söker självständigt kunskap och kunskap är makt, vilket kyrkan i alla tider varit särdeles medvetna om, det är därför man genom hela historien sökt försvara och bevara sin församlings ignorans. Och detta förekommer än idag. De sekulariserade troende må ha frigjort sin hjärna, men faktum kvartstår: Att acceptera Gud är att göra det lätt för sig!
Och till detta kan man ju tillägga att frågan är om vissa saker ens ska ha ett svar. Om vi löser de stora existensiella frågorna är ju frågan vad vi har kvar att leva för. Människan är en tänkande och kunskapstörstande varelse, men den dag vi löst alla gåtor - vilken motor har mänskligheten då för sin fortsatta existens? Jag är övertygad om att meningen med livet inte är att finna meningen med livet. Men accepterar man Gud som ett mänskligt påfund för att underlätta sin egen existens så kan man åtminstone söka svaren med öppnare sinne.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment