29 November 2003

Vad i...

Det är inte ofta jag blir arg, men barnmisshandel gör mig riktigt jävla förbannad. Det är när jag läser artiklar som den här som jag minns varför jag från början ville läsa juridik. Jag hoppas verkligen flickorna får all hjälp och stöd de behöver. Jag hoppas de kan få det inte bara från det sociala (som som vanligt har alldeles för lite resurser) utan även från släkt, i förhoppning att föräldrarnas brister i empati och sunda värderingar inte är ett släktdrag. Familjen har en lång väg att vandra, men hade inte föräldrarna "åkt dit" hade man inte kunnat ge den hjälp man nu kan ge - åt alla parter. Föräldrarna själva verkar inte förstå det felaktiga i deras behandling av sina barn, vilket för mig är helt ofattbart. Det är tydligt att vi andra, det s.k. samhället, ibland måste lägga oss i och tvinga folk att se hur illa de gör andra människor. Eller i vart fall försöka få dem att se.

Därför gillar jag den lagstiftning vi har emot barnaga. Det är liksom inget snack om saken. Det finns inga ursäkter, gränsfall och glidande skalor. Det finns inget som heter "min rätt som förälder" eller "måttlig tillrättavisning". En misshandel är en misshandel oavsett om offret är mannen på krogen som stirrat på dig eller ditt eget barn som inte äter upp potatisen. En rättighet är ingen rättighet om det går ut över en annan människa. Den enda rättighet som finns är att slippa bli skadad, kränkt och utnyttjad.

I ett fall som detta kan föräldrarna därför inte slingra sig på juridiska teknikaliteter. Man skulle ju annars kunna tänka sig att järnrör och tång ses som misshandel medan smisket och örfilarna stannar inom ramen för vad som är "vanlig aga", så sammanlagt skulle omfattningen av misshandeln vara mycket lägre och inte ge ett så klart utfall som nu, kanske t o m stanna vid villkorlig dom - vilket i praktiken betyder att allt skulle fortsätta som vanligt. Med största sannolikhet. (En slutsats man kan dra om man så bara har viss insikt i hur sådana här mönster fungerar.)

Jordens största kram vill jag ge alla som fortfarande lever som dessa flickor. Lyckas jag rädda bara en självkänsla när jag är färdigutbildad så har mitt CSN-lån betalat sig. Och nu har jag fått tändvätskan inför sista terminen!

No comments: