Det var lång kö, mycket folk och som den halvjurist jag är ville jag ju ha något konkret att stödja mina argument på förutom det övertygande "det är visst på det här viset." Jag bytte därför bara några "du har fel, jag har rätt"-argument innan jag lät saken bero.
Men jag kunde ju inte släppa att jag tyckte hans argument var märkligt. Menar han alltså att han tar ansvar för min 50:- väska, men inte för de viktiga pappren eller 5000:- mobilen jag har inne i den? Vad är då meningen att hänga in grejerna? En ny väska kan jag ju alltid fixa, det är ju inte just den man vill få bevakad.
Och nu har jag såklart kollat upp vad jag med båda fötterna på fast mark ska upplysa honom om nästa gång. Konsumenttjänstlagen 1§ 3 punkten (mina tillägg inom parantes):
"Denna lag gäller avtal om tjänster (betald garderob) som näringsidkare i sin yrkermässiga verksamhet (krogen) utför åt konsumenter huvudsakligen för enkilt ändamål (jag) i fall då tjänsten avser förvaring av lösa saker (jacka, väska OCH dess innehåll), dock ej förvaring av levande djur." (ok, hunden behöver han ej ta ansvar för dårå)
Ifall han ändå pekar på den fina skylten så svarar jag med samma lag 3§:
"Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen."
Och det gör det inte.
Det enda jag saknar för knock out segern är det där rättsfallet där det framgick att saker som fanns i en väska verkligen var skyddat. Fast jag vill också minnas att det var en speciell tur som gick ut på att om man stoppade mössan i jackarmen så var den ej skyddad av lagen, men det var den om den låg i fickan. Kanske var det att man behövde förvara den i stängd ficka? Jag är inte 100% på det, men det ska inte vara så svårt att ta reda på. Kanske nån av er vet vilket rättsfall jag letar efter?
Nåja, huvudsaken är att folk vet att de där små brasklapparna inte är annat än slöseri med fint papper.
Uppdatering 11/01/2004:
Det finns inget svart eller vitt, utan mycket är upp till det enskilda fallet. Praxis har utformats, men det är inga bergfasta regler utan det finns massor med öppningar, allt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. (Hm, någon mer än jag som vädrar "common law"...?) De hätska kommentarerna har därför rätt båda två. Hittills har fall avgjorts i ARN (Allmänna reklamationsnämnden), skulle någon stämma en garderob i domstol är det mycket möjligt att vi får annorlunda avgöranden. Som det ser ut nu går historien som följer;
1985: En garderob måste anslå om att de bara tar ansvar för ytterkläderna, annars tar de ansvar för allt.
Garderobsinnehavare - som inte särskilt markerat att garderoben endast tog ansvar för själva klädesplaggen - ansågs ersättningsskyldig inte bara för i garderoben förkommen kavajutan även för 'sedvanliga ting' såsom lägenhetsnycklar och körkort som förvarades i kavajen. Ersättningsskyldigheten ansågs även omfatta byte av lås i berörda lägenheter (ARN 85/R378)
1990: Garderoben kan inte bara sätta upp en skylt som säger "för inlämnade saker ansvaras ej", den är ogiltig enligt Konsumentjänstlagen 3§ eftersom den försvagar konsumentens skydd. För att friskriva sig från ansvar för vissa föremål (ex. värdesaker såsom bankkort och mobiler) måste kunden upplysas vid inlämningstillfället om att man inte tar ansvar för just dessa.
Innehavaren av bevakad garderob har inte enbart genom ett anslag ansetts kunna friskriva sig från ansvar för inlämnat gods. För att sådant ansvar skall kunna undgås måste kunden vid inlämningstillfället upplysas om att garderoben inte alls är beredd att åta sig förvaring av vissa föremål.
[...] då bolaget inte vid inlämnandet visat att det tydligt klargjorts för L att bolaget inte var berett att åta sig förvaring av de föremål som låg i väskan, fann nämnden att hennes skadeståndsyrkande skulle bifallas. (ARN 89/R3266)
1997: Ett speciellt fall som tyvärr inte ger så mycket allmän hjälp utan kan tolkas olika i olika fall. Det fanns inget anslag som sa att garderoben inte tog ansvar för värdesaker, men samtidigt så fanns inget garderobstvång. Kunden lämnade in jacka och plånbok med ca 20 kontokort och blev av med denna plånbok. Kunden ansågs ha handlat så oförsiktigt för att den lämnade in en så värdefull grej (plånboken) att den inte fick ersättning för det. Problemet är 1) det fanns inget garderobstvång, alltså vet vi inte hur ARN skulle dömt om kunderna var tvungna att lämna in kläderna (så som det är på många ställen idag), 2) det var en plånbok med ca 20 kontokort, vilka tillsammans såklart är värd massor med pengar, och ARN hänvisar också till just detta faktum i beslutet; att en samling kontokort är som att gå runt med en massa pengar. Man kan ju inte förvänta sig att en garderob ska ta ansvar för, säg, 20'000 spänn som man har i jackfickan, men vi vet inte hur de hade dömt om det var prylar av mindre värde, men ändå av värde. 3) Kunden anses ha handlat mycket oförsiktigt i just detta fall, men vi vet inte om ARN anser att det finns förvaringssätt eller omständigheter som anses som ok från kundens sida och att garderoben då har ett ansvar. 4) De tar inte bort garderobens ansvar, tvärtom påpekar de att garderoben har ett, men att kunden i just det här fallet medverkat "i så hög grad" att garderoben befriats från det.
Den som lämnat in sin jacka, innehållande en plånbok med kontokort, till förvaring i en bevakad restauranggarderob har ansetts oaktsam och därför inte berättigad tillersättning från restaurangen när plånboken försvunnit. [...] Det fanns inga skyltar som angav att garderoben inte ansvarade förvärdesaker. [...] B hängde frivilligt sin jacka i garderoben. Det förelåg inte något garderobstvång på restaurangen. [...] Det får anses vara allmänt känt att något ansvar för förvaring av värdeföremål inte kan förväntas i allmänna garderober, om inte något sådant särskilt har avtalats, och B:s förfarande att lämna plånboken finner nämnden vara högst oförsiktigt. [...] B genom sitt eget oaktsamma agerande har medverkat i så hög grad till förlusten att någon ersättning inte bör utgå trots att Restaurang K i och för sig också har ett visst förvaringsansvar. (ARN 1997-2289)
Det finns alltså för mycket om-utifall-att-kanske för att vi ska få riktig hjälp. Annat än att få det påpekat att man nu anser att en garderob inte kan förväntas ta ansvar för väldigt dyra värdesaker.
2002: Nu vänder det till garderobens fördel även i de "små" fallen. En skylt med liten text räckte för att garderoben skulle avsäga sig ansvar för värdesaker - men fortfarande måste den skylten finnas. Nycklar och ID-kort bedöms vara sådana värdesaker.
Det fanns ett anslag i bakre delen avvgarderoben, med liten text, att restaurangen inte svarade för värdesaker. [...] Det får anses vara allmänt känt att något ansvar för förvaring av värdeföremål inte kan förväntas i allmänna garderober, om något sådant inte särskilt har avtalats. [...] Med hänsyn till de stora kostnader som förlust av nycklar och ID-kort kan medföra finner nämnden att även nycklar och ID-kort skall anses vara av ett sådant värde att garderobsinnehavaren inte kan förväntas ta ansvar för dessa. (ARN 2002-4783)
2003: Nu öppnas en liten dörr igen. Vantar och mössa anses vara saker som tillhör ytterkläderna (men de måste förvaras i fickan, sticks de ner i armen anses man inte förvara dem säkert, så då får man skylla sig själv om de ramlar ner på golvet och försvinner) och dessutom är de inte smidiga att ta med in i festlokalen. Alltså har garderoben ett ansvar för dessa.
Bolag som ansvarar för bevakad garderob har inte ansetts skäligen kunna friskriva sig från ansvar för mössor och handskar som förvarats i fickorna på en inlämnad jacka. [...] Enligt vad som framkommit i ärendet finns anslag i den aktuella garderoben om att man inte ansvarar för halsdukar, handskar, mobiltelefoner eller övriga värdesaker. A kan därför inte anses berättigad till ersättning för busskortet och rikskupongerna. Vad så gäller handskarna och mössan får sådana tillhörigheter anses som naturliga tillbehör till ett ytterplagg och låter sig normalt svårligen medföras inne i en festlokal. (ARN 2003-2150)
Var vi står idag är fråga om vad som anses så svårt att ta med
sig in i lokalen att man inte kan förväntas göra det och samtidigt kan
förvänta sig att garderoben tar ett ansvar för. (innehåll i väskor?) Det
finns ännu inget avgörande i civildomstol där en kund stämt en garderob, men det är möjligt att ett sådant avgörande skulle ändra ARN's praxis. Det kan ju finnas en gräns för när en kund kanske bör överväga att gå hem med grejerna först (dator för 30'000?) samtidigt som en garderob, framförallt när det är tvång, kan behöva ta ansvar för grejer som kunden inte kan ta med till bordet men samtidigt inte "rimligtvis i den situationen" kan förväntas gå hem med. Ok, för att man kan behöva ta med mobil och plånbok - men när det inte låter sig göras, och vad gäller egentligen för grejerna i väskan? Än så länge har avörandena i ARN berott mycket på omständigheter i just det speciella fallet, och det är från dessa vi fått forma de allmänna reglerna. Enligt en civilrättsprofessor på Sthlms Univ finns dock fortfarande för många frågetecken för att man ska kunna säga exakt vad som gäller.
Vad vi dock nu vet är att lappen på Dubliners är utan verkan. De har ansvar för mina lösa saker, däremot inte för mina värdesaker. Det är en väsentlig skillnad mellan dessa två begrepp.
