Skinnarmo knallar efter Shackleton

Ola Skinnarmo, den största svenska dåren nu när Göran Kropp sökt sig till nya äventyr, är nere i Antarktis och fryser. (Läs mer här och en notis här)Expeditionen heter "I Shackletons fotspår" och går ut på att Skinnarmo ska göra samma resa som Shackleton gjorde 1915-1916. Varför i hela fridens namn då?

Ernest Shackleton var en brittisk dåre (på samma sätt som Skinnarmo och Kropp - upptäcksresande kallas de visst) som härjade runt i början på 1900-talet. Hans dröm var att korsa antarktis, vilket aldrig hade gjorts förr. D.v.s. ingen hade sett vitsen med att traska över det där massiva isflaket och frysa häcken av sig förut. Utom Shackleton och norrmannen Amundsen. De tävlade nästan om bedriften.

Shackleton tog sig ner till Antarktis med ett träskepp och ett tjugotal mannar. Eftersom pingviner knappt bits fanns bara en fara - isen. Och denna svalde skeppet med mast och skrov på vintern och strandsatte därmed hela den masochistiska expeditionen. Helt plötsligt var korsandet av antarktis helt ointressant. Den största utmaningen, och enda målet, var att överleva. Detta var 1916, de hade alltså varken GoreTex-super-ultra-aerocomfortable-helly-hansen-kläder, sjyssta värmetält, polar-sovsäckar eller satellitradio.

Men de hade livbåtarna från skeppet. Med dem började man ta sig över ismassorna. De nådde öppet hav till slut och paddlade vidare med hjälp av dåtidens kompass, en erfaren sjökapten och en envis Shackleton. Tanken var att i jollarna nå en jaktstation på en viss ö, där man kunde telegrafera hem till England och be om undsättning. Dit nådde man inte. Vädret och kylan hjälptes åt att mörbulta både mannar och eka. Största gänget lämnades på ett ställe, lite senare var resten tvungna att ge upp på en annans strand. Kvar var Shackleton och två gubbar - de som kunde stå upprätt, mer eller mindre. Dessa gav sig av till fots över en stor ö med berg som skulle få The Cuillin's på Isle of Skye att framstå som mysiga småkullar.

Shackleton och hans två polare nådde norrmännen på jaktstationen och sent om sider kunde man hämta upp alla man varit tvungna att lämna längs vägen. Man lyckades inte med uppdraget, att korsa Antarktis, men köldskadade och lättade kom varenda gubbe hem till Storbritannien igen.

Norrmannen korsade sedan isflaket några år senare.

Så, vad är nu vitsen med denna upprepning? Hade det varit en lyckad expedition Skinnarmo var ute efter borde han ha knallat efter Amundsen. Var det Shackletons prestation att leda sitt manskap i säkerhet så borde väl Skinnarmo i rättvisans namn inte åka i sina superdupermoderna kläder och med sin ultahypermoderna utrustning utan huttra runt under samma förutsättningar som Shackleton, fast kanske med en säkerhetsbåt inom räckhåll... Eller kan det helt enkelt bara vara så att Skinnarmo, liksom en helt vanlig pojke, bara vill gå där hans idol har gått?

Vi som INTE vill frysa häcken av oss kan läsa mer om Shackletons (misslyckade) Antarktis-äventyr här, eller skaffa information på ett mycket roligare sätt genom att titta på BBC's tv-film från 2002, med det logiska namnet "Shackleton". Även om 1 av de 3 timmarna mest handlar om halvt ointressanta förberedelser i England så är övriga 2 spännande och dessutom har nog aldrig Antarktis framstått som kallare. Jag frös faktiskt när jag såg den - i Juli!

F ö är det en film som borde visas på varenda konferens och chefskapsutbildning runt om i landet. Säga vad man vill, men Shackleton var en bra ledare! Åtminstone borde ett flertal av mina gamla chefer få DVD:n i julklapp...

Hoppas Ola har det bra där nere. De kan ju inte lida lika stora kval som Shackleton i alla fall. Eftersom de t.o.m. kan uppdatera en dagbok på nätet så måste de ju nuförtiden ha installerat internet i någon pingvinby...