Comic Relief - cowboys, röda näsor och heliumballonger

Fredag förmiddag låg koncentrationen inte direkt på jobbet utan halvt på att jag ska åka och se Michael Jackson (hi, hi, jag ska vara där!!!) och lite nervöst på ifall jag skulle få gå hem med Gerry-mannen eller inte. Högsta budet på det signerade fotot låg på £37.50. Sista dagarna hade budet höjts med bara något pund eller så per gång. Logiskt så tänkte jag att budet nu kanske höjts till £40. Jag kunde inte veta säkert, för auktionen är ju tyst... Två minuter innan deadline lade jag in £41.50, utifall att, och då hade jag ändå sträckt mig mer än £10 över mitt tak...

En halvtimme senare gav jag en pust så lång att en sekreterare i andra änden av huset trodde att någon satt på fläkten. Den signerade bilden på Gerry Butler gick till någon äckligt romantisk tjomma på fjärde våningen som lagt £53 för att överraska sin fru. Oi, tjommen, köp blommor som en vanlig snubbe!

Efter det gick det knappt att koncentrera sig alls, för lotter drogs, vi var ett gäng som gick ut och lunchade, fler lotter drogs - och sedan satte förberedelserna igång inför kvällen. Efter jobbet var vi ett stort gäng som höll moraliskt pep-talk-möte på en pub. Och kom någon timme senare till Comic Relief-jobbet på strålande humör!

Förstår inte alls varför jag inte fick delta i "Cocktail-skolan" förrän över två timmar förflutit...

Temat för kvällen var Vilda Västern. Vår teamledare hade döpt vårt team till "Tee Pee Wee Wees", så med en grimas döpte vi därför genast om oss själva till "Inkontinenta Indianer". Varför hymla, liksom!

Jag var Assisterande Teamledare, vilket innebar att jag var teamledare, servitris och vikarie - när folk gick på toa/rökte/försvann/hämtade godis/line-dansade... Vår officiella teamledare installerade sig i karaokerummet och kom ut ett par-tre gånger under kvällen för att liksom visa upp sig. Själv gick jag runt i min Indiana Jones-hatt (äkta hatt från USA som jag lånade av en kollegas pojkvän!) och min röda näsa och servade teamet med läsk, energidryck och godis tills de alla vara höga på socker och upptagna med att ta donationer över telefon. Sedan började jag jobba på riktigt.

Njae, det var inte lika soft att vara (assisterande) Teamledare som att sitta och ta donationer. Visst, några av mina kollegor hade ju en förmåga att försvinna till allt det roliga som hände simultant, men det lämnade ju bara mer att göra åt oss som var korkade nog att inte göra detsamma...

Det var då systemet brast. Belastningen var högre än förra gången (som var för två år sedan, trots att jag och i princip alla andra envisas med att säga "ifjol"... värst vad tiden flyger!), Finanskris eller inte - brittiska folket tog sig både tid och råd att skänka pengar! Så vi fick överge datorn under någon timme och plita ner betaluppgifter på formulär. Vilka i sin tur skulle kontrolleras, räknas, i många fall skrivas om... Så sista timmen fann jag mig sitta och kopiera formulär... Medan John Blund, energidrycker och äpple/kanel-cocktail gjord på polsk vodka till trots, försökte skotta sand i ögonvrårna. Inte bara på mig, utan på nästan hela drösen.

Botemedlet, eller snarare Den Konstgjorda Andningen, hette Alldans.
"Alla som inte har samtal, res er upp."
Över hundra pers stod upp i lokalen. Sedan ljöd musik i högtalaren och vi dansade vad-den-nu-heter, en sång med mycket "ta ett steg åt vänster, klappa händerna, ta ett steg åt höger, stampa fötterna" och så ett varv med, ehrm, "Macarena". Jodå, lite fart på blodomloppet fick vi nog allt!

Sedan upptäckte jag heliumballongerna. Jag insöp en djup dos, lånade kollegans plastpickadoller och vaggade sedan nerför mittgången som en dålig kopia på John Wayne och låtsades att jag var Lucky Lukesmurfen:
"I'm an old lonesone cowboy..."
Äh, inte vet jag om han är gammal, men jag minns inte texten... Smurferiet fick önskad effekt i alla fall. Folk skrattade och vaknade till lite, och snart hördes smurfar runt hela salen. Och gissa om vi skrattade när en av dem fick samtal!!

Det var gratisfest på Sports Café efteråt, men den här gamla cowboyen var så trött att så fort hon såg en gul lampa utanför entrén så vinkade hon till sig taxibilen och åkte raka vägen hem till sängen. 15 timmars jobb tar på krafterna - även om man haft kul!

Och vi gjorde ju nytta. Totalt, tv-show och allt annat sammantaget, så slogs insamlingsrekord. 57 miljoner pund samlade Comic Relief in i år! Det är 17 mille mer än förra gången!

Yiiihaa!

P.S Kolla gärna in när James Cordon driver med Engelska Fotbollslandslaget. Film finns uppe i högra marginalen. D.S