Men jag hade alldeles för mycket att göra, vad med personaltidningen och jobbsökande, så jag kände liksom stressen redan när jag vaknade framåt förmiddagen och insåg att jag var en zombie. Kunde då rakt inte vakna...
Så det slutade med att jag klocken 3 satt framför datorn och växlade mellan att redigera tidningen och knappa ansökningsbrev.
Tack gode Oden för radion.
Det är ändå något visst med att följa en match på radion. Visst, man saknar bilden, man saknar att själv kunna se om det är offside eller om spelaren flög av sig själv. Men förvånansvärt ofta framgår även detaljer i ett radioreferat. Man hör halva stadion bua, halva applådera och kommentatorerna tjäbbla - ingen solklar frispark där inte.
Kommentatorerna brukar dessutom kunna ge sig in i matchen med sådan inlevelse att de nästan kunde ta inträde för showen. Hugh Stevens på Clyde1 är som en sån där gammal gubbe med rutig keps och mustasch. Han ger en saklig bild, analyserar lite tankfullt, men så plötsligt muttrar han buttert och man kan nästan se honom sitta med armarna i kors med de buskiga ögonbrynen i ett djupt V.
Och visst är det något speciellt med måltillfällen via radion. Den där tempoväxlingen och uppgången i falsett, och så det där avgrundsvrålet. Man håller andan. För signalerade avgrundsvrålet en missad chans eller ett mål? Man hör stadion explodera i bakgrunden. Vilken del? Vilken målgörare? O'Dea? JAAAA!
Igår höll jag andan två gånger. I förlängningen! Sedan sträckte jag nävarna i skyn. 2-0. Celtic är cupmästare!
Och med ett leende sjöng jag med i "You'll never walk alone" medan hjärtat återfick sin normala frekvens. Sedan kunde jag fortsätta min effektiva söndag framför datorn.
No comments:
Post a Comment