Nordirland: Bräcklig fred gungar?

För ett par år sedan (2005-2006) rapporterade jag om fredsprocessen i Nordirland. Då, när avväpningen av IRA stördes av diverse brandbomber i julhandeln et c och de två ledarna för DUP och Sinn Feinn tjafsade som två tolvåringar. Jag slutade sedemera att rapportera, för det kändes som "same o', same o'". Tjafsandet, uppblossande småoroligheter, misstron, försöken att gå vidare...

Den politiska utvecklingen har fortsatt, men är lika bräcklig som kan väntas när två parter som av naturen misstror varandra ska tvingas samarbeta. Det är lite som när de två fienderna blir satta att jobba med samma grupparbete i skolan, och fröken måste stå bredvid dem så att de inte flyger på varandra. Men de jobbar, om än motvilligt, tillsammans på grupparbetet.

Bomber och granater har för det mesta lyst med sin frånvaro - men visst har våldet spökat i bakgrunden även under senaste årens fredliga år. Det positiva är att medan våldsverkarna (läs: IRA och unionistiska smågrupper) för tio-tjugo år sedan hade stöd från befolkningen så är folk nu heligt trötta på allt bråk, så våldsverkarna står ensamma. Detta hindrar dock inte unionister och republikaner att puckla på varandra man mot man när tillfälle ges. Man kan ju säga att bråken är över, officiellt sett, men när man fortfarande riskerar stryk om man går på fel sida av trottoaren så anser i varje fall jag att det fortfarande ligger en spänning i luften.

Småtjafs till trots. Dödsskjutningen av två brittiska soldater för två dagar sedan kom lite som en chock. Trots att polischefen Hugh Orde varnat för detta en längre tid. Han hade märkt att vissa republikanska smågrupper verkade ha organiserat sig lite bättre och beväpnat sig ännu lite bättre och bett om resurser för att sätta in åtgärder. Fast hans önskan hade inte prioriterats. Vissa menar att det kostade två soldater livet och skadade ytterligare fyra personer, två av vilka var pizzabud.

Real IRA tog på sig attacken. (r)IRA betyder inte att de är riktiga IRA, det är en liten falang, som länge varit kända för att inte hålla med huvuddelen av IRA i deras avväpnande och växande demokratiska väg. (r)IRA har medel att vara farliga, det positiva är att de jobbar i princip helt utan stöd. Även de mest hårdnackade republikanerna har förstått att alla terroristattentat genom åren faktiskt inte lett dit de vill - till ett fritt Irland - och de är beredda att pröva andra, mer politiska, metoder för att se om det kanske hjälper. Jag har förstått att även hängivna IRA-anhängare anser att deras problem är att de inte är organiserade som en riktig, och mångtalig, armé. Och de menar att om de får full makt över Irland, politiskt, så kan de sedan starta en armé och tvinga ut britterna i ett Riktigt krig. Fast andra inser ju att lilla Irland kommer ha en pyttearmé jämfört med britterna, så det återstår väl att se hur det blir med den saken.

Idag kom så en rapport om att en polisman skjutits till döds i Nordirland igår kväll. En kvinna ringde SOS, polisen kom, öppnade bildörrarna - och blev beskjutna, av folk som helt klart gillrat denna fälla. Ingen har tagit på sig ansvar än. Vissa menar att det finns en klar koppling, men andra menar att det nog snarare handlar om fristående människor. Eventuellt blev de inspirerade av tidigare event.

Hur som helst är det en störning i den bräckliga fred som faktiskt råder. Det positiva, igen, är att se människors och politikers reaktioner. Fördömande, från alla håll och kanter. Folk är trötta. Folk vill ha fred nu.

Samtidigt i en annan byggnad av Glasgow så utbrast en kollega igår, före dödsskjutningen igår kväll fast efter den vid militärbaracken:
"Jisses, det är tredje personen idag!"
Tredje personen som jobbar inom polis och militär i Nordirland och som ringt för att försäkra sig om att deras livförsäkring är ok - och att den gäller även för terroristattentat. Sånt tyder på viss oro, trots allt.