Dagens sång: "I saw the sign" - Ace of Base

Är det inte lite intressant att när jobb-Carina får i uppgift att fixa något så lyfter hon på luren, snackar på och improviserar om hon måste tills hon får som hon vill. Men när privat-Carina får i uppgift att fixa något så går hon runt i fyra dagar och funderar på hur hon ska formulera sig och sedan liksom väntar på rätt tillfälle innan hon hasplar ur sig vad hon vill?

Men nu är referenten fixad.

Det tragikomiska är att när vi pratade om svårigheten att bo ifrån närstående och hur svårt det kan vara att ta beslut för att det finns positiva saker i båda vågskålar, då menade hon att hon personligen tror på "tecken" och att; "Det brukar alltid hända något som avgör saken, så jag brukar vänta på det och sedan vet jag liksom".

Jag tänkte då på när läkaren släppte bomben om att jag måste sluta vandra i berg. Det kändes som att alla skäl att stanna försvann i detta då. De andra positiva faktorerna krympte liksom i rak proportion till hur den chocken växte.

Resten av dagen igår växte därför tryggheten i mitt beslut ännu lite mer.

För att sedan befästas i sten med järnbeslag på kvällen när jag fick veta att en person som jag står mycket nära hamnat på sjukhus med något väldigt allvarligt. Läget har förvisso stabiliserats, men jag kände instinktivt att; Tack Gode Oden för att jag ska åka över i helgen!

Sedan hötte jag näven åt Oden, för ok att ge ett tecken, men han behövde ju inte överdriva!

Vi ses till helgen, och eftersom jag verkligen, verkligen vill ha jobbet jag sökt så hoppas jag att jag lyckas charma sockorna av dem och att jag om en månad står på svensk mark igen. Jag har redan förberett mig. Jag har packat ner varenda Sharpe-bok i handbagaget för säker flytt... (Nä, de 20+ böckerna vägde inte alls bly, bara 7kg faktiskt.)