Stolthet och dumhet

Låg och funderade lite igår kväll, efter att ha postat gårdagens blogg. Jag frågade mig liksom varför jag har såna splittrade känslor inför det här att flytta tillbaka till Sverige när alla tunga skäl pekar dit och alla skäl att stanna i Skottland bygger på "Spontana Känslor Här och Nu". Låt mig förtydliga; skälen att flytta till Sverige bygger på framtiden - oavsett om den fortsätter samma väg som jag redan går på, eller om den ändrar riktning. Skälen att stanna i Skottland bygger på att det finns fördelar just nu och att vad gäller framtiden så löser det sig säkert och vi får vänta och se.

Vad är det för beslutsunderlag?!

"Det löser sig säkert, vi får vänta och se." Fan, hade jag varit VD hade jag fått sparken!

När jag legat och funderat lite till så försökte jag minnas vad som fick mig att ta beslutet att flytta hit. Jag minns dem allihopa. Det starkaste var bergsvandringen. Och milt klimat, avslappnade människor och livsrytm samt att "om jag inte kan jobba med det jag vill i Sverige så kan jag lika gärna göra samma sak i Skottland, och utöva min hobby och bo i ett trivsamt samhälle under tiden".

Då hade jag bott här ett år, baserade min uppfattning på upplevelser under det året och tänkte att jag ju inte har något som binder mig i Sverige så varför inte ta chansen.

Så vad har ändrats sedan dess? Jag har bott här i sammanlagt fem år och har ännu större insikt i samhällsstruktur, människors kynne, samhällsfilosofier och funktioner. Bra och dåligt. Jag har blivit beordrad att lägga av med bergsvandringen. Därmed försvann huvudskälet till att bo här. Jag har rest runt nästan överallt (sista vita fläcken, förutom öarna, täcker jag in under påsken) och även om det känns som att jag skulle kunna åka/knalla runt resten av mitt liv i denna natur så... är det en sak i ena vågskålen, mot en hel hög saker i den andra.

Och jag har inget som binder mig här. Så varför inte flytta tillbaka, utan en massa krångel?

Därför att jag är stolt. Jag tror att det var det jag kom fram till framemot småtimmarna. Vilket fick mig att stöna högt i kudden, för hur otroligt fånigt är inte det på en skala! Men det är vinnarskallen som lägger sig i och menar att jag borde rida ut stormen. En dag för fyra år sedan sa jag: "Jag flyttar till Skottland och slår mig ner resten av livet". Och då vill jag göra det också. Det var ju det som var planen. Inte att åka hit och fyra år senare åka tillbaka.

Å andra sidan, för fyra år sedan tänkte jag att om fyra år har jag ett schysst jobb, egen lägenhet, bil, vandrar benen av mig varje helg och har troligen en partner som håller mig kvar. Men fyra år senare tänker jag nu "hur sjutton ska jag någonsin ha råd med en egen lägenhet", har ett schysst jobb, måste lägga ner vandringen och har inte den minsta partner att hålla mig kvar.

Jag minns att min mamma då för fyra år sedan sa;
"jag vet att du säger att du tänker stanna där borta, men du ska veta att det är ok att komma hem, när som helst".
Och jag minns att jag rynkade på ögonbrynen åt "hem", för hem som jag såg det var Skottland. Och jag såg ingen anledning att flytta tillbaka till Sverige. Miljoner människor byter ju land under sin livstid, så varför skulle då inte jag klara det!

Men mamma har rätt. Det är ju faktiskt ok att flytta tillbaka en dag. Det betyder inte att man ångrar sig, att man gjort fel val eller att man ger upp. Det är bara ännu en riktning i livet, ett val, en ny möjlighet. Som en kompis sa; jag har ju gett Skottland en ärlig chans. Och som en annan sa; jag har ju gjort något jag verkligen ville, något jag snarare skulle ha ångrat om jag inte gjort och tydligen har jag lyckats - för nu har jag ju svårt att skiljas... Och som en tredje kompis sa; livet förändras, man själv förändras, och det är ok, det kallas utveckling.

Det är dumt att vara för stolt, då gör man saker alldeles för svåra för sig. Möjligheterna för en tillfredställande framtid finns i Sverige - möjligheterna för magnifika, avkopplande semestrar finns i Skottland. Och skulle saker förändra sig någon gång längre fram i framtiden, tja...