Jobbsökandet går som en dans

Att skapa ett CV är ungefär lika underhållande som att rensa ur garderoben. Men när det väl är gjort, CV:t alltså, och det är så där lagom inriktat åt både utbildningsjobb och administratörsjobb, då börjar det roliga.

Att luska reda på de där lediga jobben man vill/kan söka.

Jag avser ju att flytta tillbaka till Sverige, och allra helst innan hyresvärden tar tillbaka min älskade lägenhet i juni. Jo, jag säger älskade nu - trots att jag i alla år sagt att den är ungefär lika charmig som en skokartong (hatar raka hörn!), lika varm som ett växthus på sommaren och lika kall som... ja, fast nu är jag ju van vid ännu kallare lägenheter, så det ska nog gå bra. Och den är min. Jag tror jag älskar den främst för att den är min, och jag har råd med den.

Eftersom det är vår nu (ja, vi har Aprilväder i alla fall; snö, regn, sol och moln samma dag) så har jag senaste dagarna inrett balkongen. I Sollentuna alltså. I huvudet. Träd i hörnen, fejkgräs på betonggolvet, trämöbler... Jag tror att den kommer bli riktigt fin när den blir klar!

Men först ska jag till Sollentuna. Efter ett antal veckors ångestfyllt och trögt stampande i djup lera så har ketchupeffekten infunnit sig idag. Har till och med glömt hur många jobb jag sökt! Fast tror att det är 3-5... eller var det 6? Och samtliga är sådana som jag kan se mig stanna i! Nä, inga utbildningsjobb, men varierande kontorsjobb, och i flera av dem kommer jag fortsätta prata engelska.

Så ja, då kan jag ju låtsas att Väsjöbacken är Ben Lomond, Edsviken är Loch Lomond, jag kan plantera ljung på balkongen, slå av elementen året om och sätta en propp i duschslangen så trycket halveras - och då är det ju som om jag aldrig ens lämnat Skottland. Förresten, bostadsområdet heter ju faktiskt Ben Mionn på gaelic...

Fast trots att jag ser fram emot min lägenhet, fikor med familjen och sammanstrålningar med vänner så går jag runt med en gnagande känsla av att jag kommer sakna Skottland väldigt, väldigt mycket... Nä, jag ska inte dra igenom detta ännu en vända, jag vet ju redan att oavsett beslut så skulle det kännas halvrätt och halvfel. Och beslutet är taget. Jag måste bara påminna mig ibland om att jag ju faktiskt inte längre kan göra allt det där som var så kul med det här landet och att Skottland ligger kvar och väntar på mig.

Sedan kan jag söka ett jobb till. Med ett färdigt CV och ett personligt brev jag lätt kan redigera så går sökandet som en dans! Nästan som en Gay Gordons.