När jag "floorwalkade" idag fick jag ett antal frågor angående att det är sista veckan, att jag flyttar tillbaka till Sverige osv. En tjej vände sig om, med ett sånt där uttryck man får när man just slagits av något, och utbrast:
"Men de kommer väl inte ens förstå dig, nu när du pratar med skotsk accent!"
Jag fick ju förstås invända:
"Men jag pratar ju inte svenska på skotska heller."
Ja, så de undrade ju hur jag pratar svenska. Jag ska erkänna att jag inte bjudit på någon svensk reportoar, nästan någonsin, jag brukar mest bara skämta bort det, så frågan var befogad. Och jag tänkte att jag nog kunde bjussa på lite "babbel" innan jag åker.
En kille föreslog att jag skulle säga hur mycket jag gillat att jobba med just honom och att han är bäst i hela världen, typ. Så jag började:
"Duncan..."
Sen var jag faktiskt tvungen att avbryta mig. En tjej manade på mig och jag var faktiskt tvungen att - med ett skratt - erkänna att jag var tvungen att översätta vad jag skulle säga!
Till slut sa jag att jag gillat att jobba med honom och att jag kommer sakna honom jättemycket nu när jag flyttar hem.
Det var helt tyst.
Jag skojar inte, medan jag pratade tystnade folk runt omkring! Till slut utbrast en tjej:
"Oh, herregud, vad var det där?!"
Innan folk började skratta lite sådär som när marsianer öppnat munnen. Roat så enades de i alla fall om att
1) svenska inte låter som kocken i mupparna
2) jag inte pratade svenska på skotska...
Fast en kille hävdade att jag påminde om hans morföräldrar i Aberdeen...
Duncan bokade f ö soffplats hemma hos mig, eftersom hans polare berättat hur snygga tjejerna är i Stockholm. Fast han avbokade när han hörde att en öl kostar £4-5. Ja, det är ju knappt jag fattar det själv. Vi som är vana med drinkar för motsvarande 20kr och öl motsvarande 30. Om två veckor blir jag nykterist!
Och börjar träna upp min svenska accent på allvar. Vetvajamenar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment