NW Highlands 1: Brochs, rådjur och änglar i Durness

Tre dagar semester. Planerad och klar in i minsta detalj. Campingkök och skåprensad mat i väskan. Täcke och kudde i baksätet. Vandringsprylar lättillgängligt. CD-skivor i framsätet. Då var det bara att lämna Glasgow och blåsa A9 rakt upp i norr!

Jag avsåg inte att stanna förrän tidigast i Inverness, 3,5timmar senare. Målet för helgen var "allra högst upp i norr", d.v.s landskapen Caithness och Sutherland.

Första målet för dagen var Carn Liath. Nej, inte berget som är en del av Beinn a Ghlo-massivet utanför Blair Atholl (och som jag knallade uppför 2007), utan ruinen efter ett urtida Broch längs Cathness östkust. I korthet kan ett broch beskrivas som ett högt, runt torn, vilka det fanns massor av för ca 2000 år sedan(!). Det intressanta är att den bara har en öppning - en pytteliten dörr som man behövde huka sig djupt för att komma in genom. Brochen avnändes på Picternas (urtida skottar, innan Skottland fanns...) tid och användes bl a till försvar. Konstruktionen gjorde det omöjligt att använda stock för att ramma dörren, och det fanns inga andra vägar in, så de attackerade kunde lugnt stå 15m upp på toppen av tornet och kasta ner grejer på fienden tills de gav upp och reste vidare.

Ruinen var väldigt välbevarad och jag ägnade lång tid åt att förundras över konstruktionen. Nu tror man att just Carn Liath kanske mer var skapt som ett tecken på status än till rent försvar - vilket låter troligt med tanke på hur många byggnader som låg utanför själva brochet.

Från brochet kunde man också se Dunrobin Castle (gillar man tinnar och torn och flashiga, exklusiva ägor så kan det nog vara värt ett besök) och uppe på berget står fortfarande statyn av Duken av Sutherland och hånar lokalbefolkningen. Ja, redan för sex år sedan hörde jag om hur det debatterades att den borde tas bort, och efter lite snack med lokalbefolkningen i Bora så verkar debatten vara lika livlig fortfarande. Duke of Sutherland tömde i princip hela området själv under de ökända "Highland clearances" när befolkningen drevs ur sina hem för att göra plats åt får - vilka gav bättre avkastning för markägarna än hyra från boende. Så man kan ju förstå att det sticker i ögonen att skrytstatyn fortfarande står och påminner alla om vad snubben uträttade. Fast å andra sidan hävdar en del att det är just därför den borde stå kvar, så att människor aldrig glömmer vad som en gång hände. Nåja, jag lämnar debatten åt lokalbefolkningen.

Istället åkte jag genom ett böljande, gult landskap mot Helms deep, jag menar Helmsdale... "Broom":en blommade för fullt och om jag bara kunde beskriva hur härligt sötblommigt de buskarna luktar den här tiden på året! Jag hävdar ändå att det är viss doft av kokosnöt - a la Hawaiian Tropic - inblandat...

I Helmsdale skar jag av nästan tvärt väst (främst för att Wick och Thurso är dötrista städer och jag i min tidsnöd inte såg skäl att fortsätta långa vägen runt kusten). Underbart höglandslandskap med porlande bäckar, forsande floder, böljande färgrika kullar - och rådjur. Första gången jag stötte på en jättehjord så tog jag foto och gapade. Nästa gång njöt jag, nästa tyckte jag det var lite kul... men därefter vande man sig lite trist nog så resten av kvällen krävdes det liksom att de gjorde något innan de fångade mitt intresse.

Mitt ute i ingenting slogs jag av två saker. Dels att de här nordligaste delarna av Sutherland och Cathness inte alls såg ut som jag trodde. Jag hade nog förväntat mig lite kargare landskap, likt Assynt. Istället såg det ömsom ut som Rannoch moor (vilket man kan se vid Glen Coe) och dels som Cairngorms, d.v.s östra highlands. Kort sagt: Kuststräckan å sido, om man vill uppleva Högländerna så behöver man inte alls åka längst upp i norr. Inte första vändan till Skottland i alla fall.

Det andra jag slogs av var en sten. Helt plötsligt stod en sten där och hälsade mig välkommen till "Mackay country". Jag blev jätteglad! Ja, det känns som att jag har ett litet personligt förhållande med Clan Mackay efter att jag började efterforska om dem inför en eventuell story. Det coola med Mackays är, för mig, inte att de var den dominerande klanen i Sutherland, utan att de faktiskt slogs med Gustav II Adolf i 30-åriga kriget! Över 5000 skottar bidrog de med. Respekt!

Fast knappt hade jag kommit in i Mackay Country förrän det började hällregna. Så småningom kom jag till Tongue, såg en slottsruin fast knappt något mer genom regnmolnen. Fast jag kunde se bensinmätaren. Det såg.... tveksamt ut. Eftersom jag räknade med att vara uppe i bergen hela söndagen och jag, vis från tidigare erfarenhet, inte kunde räkna med 1) söndagsöppna bensinmackar, 2) bensinpumpar som tar betalkort, 3) bensinmackar med generösare öppettider än 9-18 så beslutade jag att ta en omväg till Durness redan den här kvällen. Frågan var om jag skulle hinna före kl 18...

Kom dit 18.05. Fast det gjorde inget - för bensinmacken stängde 17.30! Och enligt en lapp tänkte den inte öppna igen förrän på tisdag! (Måndag var röd dag) Jag fick kalla kårar längs hela ryggen...

Då kom Ängeln. Ett par med hund svängde just ut bilen från trädgården bredvid. Mannen stannade till och frågade hur krisigt läget var. Jag sa ju som det var, att visaren inte riktigt var på rött men att det inte skulle räcka till nästa ort med bensinpump - var farao detta närmsta ställe kunde ligga. Mannen visade sig då vara bensinmacksägaren! Och han hoppade ur och öppnade en pump åt mig.
"Fast jag kan bara ta kontanter och har ingen växel så blir bensin för jämna £30 ok?"
Så klart!

Durness är nog den sorgligaste hoppfulla lilla by jag stött på. Hela den här delen av landet tömdes ju på folk under "Highland clearances" på 1700- och 1800-talet . Det finns en jättebra och informativ halvtimmespromenadslinga strax norr om byn där man går förbi ruiner efter en hel by som på bara ett år gick från att vara en livlig och hårt arbetande by på 100 pers till att totalt överges och hysa 0 invånare... Idag syns spår överallt i högländerna, ruiner efter övergivna bostäder. Så även i Durness. Överallt! Förutom utspridda ruiner i landskapet så syns de mitt i byn. Bland villorna, bakom krön, till och med i trädgårdarna eller som del av en tomtgräns! Och effekten av denna blandning, av ruinerna efter ett samhälle som en gång var - mitt i ett samhälle som nu byggts upp, det gav åtminstone mig en bitterljuv smak i munnen. Sorglig men hoppfull på samma gång liksom.

I Durness ligger också Smoo Cave. En stor grotta i kustklippan som man når genom att knalla nerför trappor till vattennivån och sedan går in den vägen. Är väderförhållandena rätta (inte för blåsigt, inte för regnigt) och man kommer under öppettiderna (före 17.00) så kan man för £3 ta del av en guidad tur i grottans samtliga tre kamrar. Om man som jag kommer efter kl 5 en dag då det har regnat kraftigt så får man nöja sig med att besöka första kammaren.

Fast det gjorde mig inte ett dugg! Jag gick med öppen mun från första trappsteget ända in till kammaren med vattenfallet som dånade genom taket. Och då menade ändå en gubbe som också var där att vattenfallet var rätt "pytte" just ikväll... Grottan i sig såg ut som gjord för sjörövar- och smuggelhistorier, där den låg längst inne i en vik och hade en ingång så stor att den verkade rymma en finlandsfärja! Ja, eller en vikingabåt i alla fall. Man har hittat bevis för att vikingarna byggde/lagade skepp vid grottan. Och enligt sägner har grottan används både för smuggelgods, som olagligt whisky distilleri och som mordplats.

Minns ni campingspisen jag packade? Med kvällssolen i ryggen lagade jag middag och käkade varmt vid en sandstrand. En sandstrand som såg ut som om den hörde hemma i Grekland - men vilken verkligen inte inbjuder till bad, för som vi alla vet; Atlanten är svinkall!

Efter en sväng förbi Ben Loyal, ett gäng rådjur och ett gäng till, så valde jag en lagom undangömd plats i närheten av Ben Hope där jag slog läger. Vilket i mitt fall betydde att jag backade upp bilen, fällde ner passagerarsätet och la mig tillrätta.

Där jag somnade tämligen ovaggad efter en händelserik, intrycksfull men underbart avkopplande dag.