Sista "vi ses imorgon"

Äh, jag vet, smått sentimentalt patetiskt att räkna ner. Men nu är det så där läskigt påtagligt - jag jobbar min sista dag imorgon! Märkligt. Jag som var på väg att planera handlingsplaner idag... å andra sidan, någonstans är jag glad att jag inte behöver kämpa med "den där obstinata grabben" för det går ändå inte att lära en häst att dricka om han inte vill gå till vattnet. Eller hur ordspråket gick.

Lustigt det där, hur vissa människor förväntar sig att andra ska fixa dem. Att någon ska komma och liksom vifta med sin stav och så rättas vad som nu är fel till. Bara så där. Utan att man behöver anstränga sig märkbart. Man bara vaknar upp och så är man så där som man vill vara fast inte är. Det är otroligt påfrestande att ha att göra med såna människor, för det enda som funkar är ju om de själva ändrar sig - jag kan inte ändra dem! Jag kan hjälpa dem att få upp ögonen för vad som kanske felar. Jag kan ge förslag på åtgärder. Jag kan påpeka när de gör sånt som inte funkar och jag kan uppmuntra när de gör nåt som funkar. Men jag kan inte fixa dem! En del förstår att det hela vilar på dem, men andra - som den obstinata grabben - tror att vi coacher ska ändra honom. Åt honom. Aaargh!

Förlåt, fick bara ett litet utbrott där. Mitt sista utbrott! Ha, ha.

Minns hur jag blev känslosam när jag sa upp mig. Men nu har jag nog vant mig, för idag överraskades jag två gånger utan att fälla en endaste tår. Först kom fyra tjejkompisar med en ursöt parfymflaska (vars parfym jag är rädd att jag kommer hälla ut och ersätta... men flaskan är underbar, ser ut som en japansk docka!) och sedan tre andra tjejkompisar med vin och choklad. (Ska inte ens börja prata om hur 12-åriga chefen reagerade... eller, ok. Det är två PA:n till högre chefer samt en chef, och min 12-åriga chef verkade se det som prestige att ha "vänner högre upp" och i princip uttalade han en önskan om att de andra i teamet nu tar vid där jag lämnar av.... ok, jag rodnar bara av att skriva det - hur patetiskt barnslig får en chef bli?!?!) Chokladen ska teamet mumsa på imorgon, vinet bestämde jag mig för att faktiskt ta hem och prova.

Jag tycker inte om vin, mår liksom illa bara av lukten, men flaskan var fin och det stod att vinet skulle vara full av "juicy raspberries and a hint of spice" så jag tänkte faktiskt prova! Och det gjorde jag. Fast jag tyckte ändå inte om det. Vaddå hallon... smakade vin. Tacka vet jag hallonsaft!

Det är mycket att stå i med när man slutar, har jag upptäckt. Förutom att fixa avslutningsmiddag åt teamet imorgon, finna smarta lösningar så att mitt arbetsmaterial finns tillgängligt efter jag slutar och försöka hitta tid att rensa ut skrivbordet så fick jag idag emaila och bjuda in folk till avslutningsfesten nästa fredag. Man vet att man varit på ett ställe länge och har med lagom många team att göra när man upptäcker att i princip hela kontaktcentret är inkluderade i emailet... Och jag tror att det kan bli en riktigt kul kväll! Som sagt, nästa lördag ska jag bara sova och i värsta fall krypa ut och ligga på soffan och dricka IrnBru och käka pommes med ost tills baksmällan lossnar...

Fast det ska jag inte göra den här helgen. Den här helgen ska jag köra bil - och vandra. Pank som en kyrkmus så hade jag halvt lyckats räkna ut hur jag skulle få råd med en sista vandringshelg innan återflytten till arbetslösheten. (Nja, inte många veckor räknar jag med, men ändå.) Jag har redan en campingspis, hittade ett presentkort på TISO (trodde jag använt upp allt!) så jag köpte en liten lättviktskastrull och voila - varm frukost och middag! Och maten, ja det är rester från skåpen - förutom bröd för 69p... Jag tänker bilcampa igen. D.v.s. sova i bilen. Så så långt är allt gratis!

Så för nån vecka sedan, just när jag velade om jag verkligen skulle hyra bil eller inte, så hintade kollegor att jag "definitivt" skulle det. Först trodde jag bara de var mån om att jag skulle ta med mig ett toppenminne hemåt, men det verkar.... ja, jag vet ju inte, men med tanke på hur angelägna de var så undrar jag om jag inte kommer få, tja, bensincheckar eller pengar eller nåt imorgon... såvida jag inte helt misstolkat alla tecken! Ha, ha, isåfall får jag improvisera.

Hur som helst så blir ju det här min semester i år - den här tredagarshelgen. Så oavsett vad så visst ska jag upp i bergen en sista gång! Jag hade en tanke på att knipa Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg. Men insåg ju att jag bara gjorde det för att, tja, ha gjort det... Stigen upp är trist, berget är rätt trist och att trängas med horder av turister och puckon som tror att de ska kunna knalla över 1300m upp i luften i shorts och flip-flops, nja, det lät inte som en naturupplevelse... Framförallt inte som vädret kommer vara molnigt och lite regn = ingen som helst utsikt från toppen. Kan spara det berget till någon klar dag något annat år...

Istället är nu siktet helt ställt på nordväst. Planen är att köra upp till Durness högt upp på Skottlands nordvästkust och besöka Smoo Cave (en grotta i kustklippan) (via ett broch (runt urtida fästningstorn) på vägen samt Tongue och Castle Varrich), sedan knalla uppför Skottlands nordligaste munro - Ben Hope - besöka brochet precis bredvid och sedan göra en dalvandring mellan spektakulära berg i Torridon. Mycket mindre folk, fantastisk utsikt, både berg, kust, broch, slott och vatten - ja, helt enkelt en perfekt bild att ha på hornhinnan när man åker tillbaka till Sverige.

Fick dessutom användning av AA:s utmärkta Reseplanerare. Nä, alkoholister har inte sin egen, det är typ Motormännen... Den ger inte bara avstånd - vilket är värdelöst i Skottland - utan även beräknad resetid. Det är användbart! Spelar ju ingen roll att det är 20mil mellan Durness och Torridon när vägarna är smala och krokiga. Då är det nyttigare att veta att det beräknas ta 4 timmar att köra.

En dag kvar. Märkligt att samtidigt längta till helgen och samtidigt inte riktigt vilja att fredagen ska ta slut. Tur att tiden inte tar hänsyn till mina sentimentala fånerier!