Vill ni se en stjärna, se på mig

För ett par veckor sedan tillbringade jag en svärande kvart med att försöka naila ett par sekunders kort presentation av vår personaltidning. Framför kameran. Spektaklet lämnade två män gapande över hur mycket svordomar som kunde komma ur min mun under en så kort tid, men till slut fick vi en tagning som alla var nöjda med.

Igår fick jag se filmen. Det är en fyraminuters presentation av vår arbetsplats, som ska användas dels vid en ackrediteringsprocess (typ Michelinstjärnor fast för kontaktcenter) och dels vid rekryteringskampanjer.

Hjälp.

Är det där jag?!

Visst, kameran lägger på 5kg - men var den tvungen att lägga allt i ansiktet! Och vad är det för jätte jag talar till, varför tittar jag uppåt?

Självkritik åsido. Filmen var superbra. Och jag ska få en kopia innan jag flyttar, vilket kan bli ett kul minne. Min bit kommer i början och sätter liksom temat för resten av filmen, som i princip går ut på att "vi gör ett jobb, men har attans så roligt medan vi gör det"!

Och som jag och mina kollegor spontant utbrast:
"Wow, vilket ställe, där vill jag också jobba! Hur söker man?"