Hemma på prov

Fick panik idag. Pack-panik, tids-panik, flytt-panik.

Pack-paniken var lätt att handskas med. Vissa kartonger väger mer än vad jag trodde, innan allt är packat, så jag får nog rensa lite och stuva om för att fördela vikten. Om inte annat så att jag orkar bära ner dem för trapporna.

Tids-paniken bekräftar vad jag sa redan i höstas - att jag skulle behöva en sista sommar att ta tillvara på här så att jag kan vandra mig medvetslös och är redo att flytta lagom till höststormarna. Nu har jag två (2!) helger kvar på mig att hinna njuta av det jag älskar mest i hela världen. Det finns så mycket jag vill göra, så många ställen jag vill besöka. Och nu när jag långsamt börjat uppskatta bland-bergsvandring också så vidgas möjligheterna... Detta var ju något jag var medveten om redan i höstas, och jag var beredd på att den här paniken skulle komma, vilket på ett sätt kanske gör det lättare fast samtidigt inte alls gör det för det är fortfarande panik.

Flytt-paniken. Fick en enkel fråga från en kompis om hur det kändes att komma hem och jag började stortjuta. För jag är ju hemma! Vaddå komma hem?! Alla frågar - med all rätt - om hur det känns att lämna här och åka dit, jag finner det svårt att svara på. Jag kan inte säga att det ska bli "skönt". Jag kan inte säga att jag "längtar". Jag kan inte säga att det är "kul". Det är bara. Och jag både vill och inte vill. Jag vill hellre få det att funka här, få här och där att vara samtidigt. Vilket naturligtvis är barnsligt, för det går ju inte. Men jag vill!

Medan jag tjöt fick jag en deja vú. Det slog mig att vad jag kände var liknande känsla som när jag tvingades åka hem i förtid från USA! Jag ville inte alls. Ok, då tjöt jag nonstop från Washington till Wien, och så illa kommer det ju, väl, inte vara. Men... Jag vill inte åka. Jag klamrar mig fast. Jag är ständigt på vippen att ta tillbaka min uppsägning.

Det enda som hindrar mig är tanken på hur situationen blir om jag gör det.

Jag vet, det låter virrigt och komplicerat. Och det är det! Det är svårt att flytta hemifrån. Och det är svårt att vara hemifrån.

Och det var då jag bestämde mig. Jag flyttar inte permanent. Jag flyttar tillbaka till Sverige på prov! Jag åker tillbaka och träffar familj och vänner, bor i min lägenhet, skaffar ett svenskt jobb, ser ifall det känns bra. Om det känns rätt. (Ok, kom inte nu med några invändningar, jag försöker lura mitt psyke här!) När jag tänker så så är det inte lika läskigt längre. Trivs jag med livet i Sverige, tja, då får vi väl se vad som händer. Känns det helt fel, tja, då får vi väl se vad som händer.

Hur sjutton det nu skulle kännas fel. Jag flyttar ju hem! Och jag är lite nyfiken på hur det vore, hur det kommer bli. Ja, jag längtar efter att träffa allihopa, jättejättemycket! Jag längtar efter att bo in mig i min egen lägenhet igen. Fast jag kan inte säga att jag längtar efter att flytta. Men jag är nyfiken på det! Och nyfikenhet är en stark drivkraft för en äventyrare som jag.

Testa kan man ju alltid!