07:52

Ljudet kommer inte som en plötslig överraskning utan smyger på en så att man vaknar till utan att riktigt förstå varför, förrän man hör taktfasta bom - bom - bom - bom. När man vaknat till såpass att man registrerar att det är trummor så uppfattar man flöjterna också. Jag sneglade sömndrucket på klockan. 7:52. Lördag morgon. Och jag som tänkt sova till långt in på förmiddagen!

Men det satte en Orange Order stopp för. Marschsäsongen har tydligen börjat nu.

När jag precis flyttade hit till Glasgow 2005 så skrev jag om the Orangea marscherna och de Orangea ordrarna. Och igår morse insåg jag att om det var något jag inte kommer sakna så är det att bli väckt hela sommarhalvåret - 07:52 en lördagmorgon.

Morgongruppen var ungefär 50 pers stor. På eftermiddagen gav sig en dubbelt så många ut på helgpromenad. Det var ett tjejband den här gången, följt av små barn i blå jackor, finklädda kvinnor i hatt och en lång rad finklädda män med vita handskar - samtliga med orangea band runt halsen och ledda av ett par män som stolt vajar diverse fanor.

Jag ryser fortfarande varje gång jag ser denna tydliga uppvisning i religiös sektarianism, intolerans, ignorans, trångsynthet. Bigotteri.

Jag känner ett par människor som är involverade i orangea marscher och någonstans frågar jag mig "varför", hur kan de vara... såna? Lite som när man lär känna människor som visar sig vara med i Ku Klux Klan. Det är i mina ögon precis samma sak, fast med olika mål.

Det sorgligaste är att se barnen marschera stolt i sina blå jackor. Jag kan föreställa mig hur stort, viktigt och speciellt det måste kännas för en sjuåring att få gå med i en marsch. Men jag tänker att så länge barnen lockas med så kommer ju trångsyntheten fortleva.

Och folk kommer fortsätta väckas 07:52 en lördagmorgon.