Det är lugnt. Vi ska bara vinna med 5-0. Revansch ska utkrävas från förnedringen i Holland. Och supportrarna ska ta revansch på galningarna från Utrecht. Den revanschen har man tydligen redan börjat utkräva. Tja, vad gör man inte för att hålla värmen i höstkylan. Och fira av sista internationella kampen på ett tag. Tjingeling.
30 September 2004
Hej, vill ni sälja jultidningar?
Med risk för att möta två män med tvångströja i händerna när jag öppnar ytterdörren sedan, men vet ni vad jag saknar? Jultidningsförsäljarna.
Finns de fortfarande? Någon förälder som sett tidningarna dimpa ner i brevlådan i September?
När jag var liten kunde jag inte köpa. Inte sälja heller för den delen. Ja, förutom att jag sålde på en kvinna två kunders beställningar för att jag läste fel på 1 och 10... Men jag är ingen dörrförsäljare, jag tyckte redan då att det kändes oerhört pinsamt att ringa på dörren och sälja trista serietidningar till överpris.
Det lustiga är att när jag sedan blev stor och kunde tänka mig att köpa en sådan där sportbok - och hade råd att betala för den - då försvann jultidningsförsäjarna. Jag trodde att de skulle komma i flockar när jag flyttade till ett höghus i en Stockholmsförort, men det blev tvärtom. Skickar man inte ut sina barn i storstan eller har fenomenet försvunnit?
Om någon ser någon liten stackare som försöker knega ihop till den där ouppnåeliga cykeln - skicka honom till mig. Jag köper sportårsboken på studs. Kanske Tomtens julbrev också.
Finns de fortfarande? Någon förälder som sett tidningarna dimpa ner i brevlådan i September?
När jag var liten kunde jag inte köpa. Inte sälja heller för den delen. Ja, förutom att jag sålde på en kvinna två kunders beställningar för att jag läste fel på 1 och 10... Men jag är ingen dörrförsäljare, jag tyckte redan då att det kändes oerhört pinsamt att ringa på dörren och sälja trista serietidningar till överpris.
Det lustiga är att när jag sedan blev stor och kunde tänka mig att köpa en sådan där sportbok - och hade råd att betala för den - då försvann jultidningsförsäjarna. Jag trodde att de skulle komma i flockar när jag flyttade till ett höghus i en Stockholmsförort, men det blev tvärtom. Skickar man inte ut sina barn i storstan eller har fenomenet försvunnit?
Om någon ser någon liten stackare som försöker knega ihop till den där ouppnåeliga cykeln - skicka honom till mig. Jag köper sportårsboken på studs. Kanske Tomtens julbrev också.
29 September 2004
Jag undrar vad han tog med sig i graven
Någonstans känns det som att jag inte bara kan ignorera att Christer Pettersson dog idag, även om jag kan tycka att man genom åren redan gett honom upphaussad publicitet så det räcker. Jag tänker inte gå in på skuldfrågan i fråga om Palmemordet, för omständigheterna där är så märkliga att det kan vara som det vill med den saken. Det enda jag tänker reflektera över är de två intryck jag har av honom;
Den ena är vad min syster berättade när hon började jobba på en verksamhet för hemlösa i Stockholms innerstad. Han var gäst där och både personal och andra gäster var väl bekanta med honom. Samtliga sa att "den där skulle inte kunna skjuta ens en framstormande elefant". Han var nämligen för feg och tillbakadragen för att de skulle kunna tro att det var möjligt.
Den andra är ifrån jobbet. I Centrum är han känd som lodisen, snattaren och alkoholisten på parkbänken. Men han är jävligt skärpt. Han har inte varit sig själv sista tiden p.g.a. en stroke, men han må ha sett mer härjad ut än någonsin och han må ha haft en släpig personlighet, men hjärnan var lika skärpt. Det kan vem som helst på jobbet vittna om. Karln är inte dum.
Jag brukar generellt inte ta tingsrättens domar på fullt allvar (om ni bara visste...) men om han nu var skyldig så var det väl så. Men jag tror inte han var ensam isåfall. Nu kommer vi aldrig få veta vilket. Hur som helst hoppas jag även Christer får vila i frid. Det kan han behöva.
Den ena är vad min syster berättade när hon började jobba på en verksamhet för hemlösa i Stockholms innerstad. Han var gäst där och både personal och andra gäster var väl bekanta med honom. Samtliga sa att "den där skulle inte kunna skjuta ens en framstormande elefant". Han var nämligen för feg och tillbakadragen för att de skulle kunna tro att det var möjligt.
Den andra är ifrån jobbet. I Centrum är han känd som lodisen, snattaren och alkoholisten på parkbänken. Men han är jävligt skärpt. Han har inte varit sig själv sista tiden p.g.a. en stroke, men han må ha sett mer härjad ut än någonsin och han må ha haft en släpig personlighet, men hjärnan var lika skärpt. Det kan vem som helst på jobbet vittna om. Karln är inte dum.
Jag brukar generellt inte ta tingsrättens domar på fullt allvar (om ni bara visste...) men om han nu var skyldig så var det väl så. Men jag tror inte han var ensam isåfall. Nu kommer vi aldrig få veta vilket. Hur som helst hoppas jag även Christer får vila i frid. Det kan han behöva.
28 September 2004
När det är värre än det ser ut
Minns ni chefen jag körde på två gånger med en fyrhjulig motorcykel på vår personalfest förrförra lördagen? Hon som fick lite ont, men som det inte var någon fara med? Hon som fortsatte tävla, festa och dansa resten av kvällen och som var på ett strålande humör? Det gick inte så bra som vi trodde.
I lördags fick jag veta att när hon kom hem på natten så började hon spy blod och ögonen "rullade bakåt". Hennes 5-åriga dotter trodde mamma skulle dö. Hennes 8-åriga dotter stod med 112 i luren medan pappan stod nere på gatan och mötte upp ambulansen. Chefen låg på intensiven i fyra dagar. Hon hade hjärnskakning, två mindre, inre blödningar och åtta stukningar på olika delar av kroppen. Att inget var brutet kunde vi tacka hennes kraftiga figur för. Att hennes skalle inte spräcktes kunde vi tacka hennes problem med att ta av hjälmen för.
Tydligen hade hon fallit baklänges och slagit i en sten med huvudet när jag körde på henne för andra gången. Jag, i mitt tävlingsinriktade rus, mindes det som att jag träffade henne i lår/midjehöjd och att hon föll mot staketet. Andra har berättat att hon hade ena hjulet uppe vid axeln och det andra vid midjan. Av alla detaljer man ska hinna registrera under händelseförloppets millisekund är det lätt att glömma vissa – och istället minnas att killen på banan bredvid låg ett antal portar före mig i banan. Att vara tävlingsinriktad ger visst tunnelseende.
Chefen blev sjukskriven i två veckor, hon gick på morfin och var helt groggy större delen av förra veckan. I fredags tog hon sig ut ur huset för första gången och svajade ner på jobbet och sa 'hej'. Jag mötte henne i lördags – strax efter att jag chockat fått veta vilken skada jag orsakat. Hon mådde efter omständigheterna väl, men fick inte gå i trappor, kunde inte lyfta och var såklart öm. Hennes sprudlande humör var dock intakt. Hon sade att hon börjat uppskatta livet på ett annat sätt, att barnen förstått hur viktigt det är med cykelhjälm och hon sa åt mig att inte ha dåligt samvete.
Men det har jag. Jag känner mig som Raskolnikov i Brott och Straff, med skillnaden att jag inte oroar mig för att åka fast, utan för vad jag faktiskt har gjort. Febern kommer nog snart. Jag känner mig som en skurk. Det som hände var naturligtvis inte meningen, jag vet inte ens om det var oaktsamt; jag skulle argumentera för att jag faktiskt gjorde allt jag kunde för att förhindra olyckan – eftersom jag trodde att det var det jag gjorde när jag stampade på bromsen som jag halkat av och svängde styret bort från henne trots att bakhjulen förde mig rakt fram. Men oavsett mina intentioner så kan jag inte blunda för att jag faktiskt orsakade en skada. En rätt stor skada. Inte bara chefens fysiska skador utan även de emotionella hos barnen och den ekonomiska chefen led av att behöva vara sjukskriven en vecka. (Hon klättrar på väggarna och kommer tillbaka den här veckan.)
Jag kan aldrig få det gjorda ogjort, jag kan aldrig helt reparera skadan jag orsakat. Men kan jag lindra den?
Jag har tänkt lite vidare på saken. Om det inte var min arbetskamrat utan någon okänd; vad hade hänt då? Hade hon anmält mig för misshandel? Hade hon stämt mig på förlorad arbetsinkomst, omkostnader i samband med sjukhusvistelsen och lagt på en rejäl dos för sveda och värk? Det förra hade troligen ödelagt mina planer på att bli åklagare (det spelar ju ingen roll att det inte blivit misshandel utan "vållande av kroppsskada", för med en fällande dom är jag stekt) och det senare hade ödelagt min ekonomi - som inte finns. Vad lätt det är att förstöra sitt liv. Och någon annans.
Så, hur kan jag lindra skadan så som den ser ut nu? Jag kan inte göra något åt de fysiska skadorna, men viss ro skulle jag nog få om jag visste att jag försökt lindra de andra fallen. Om jag åtminstone kunde eliminera den rent förlustmässiga karensdagen; säg överlämna ett tusen kronor. (Tro mig, en större summa skulle inte ens kronofogden få loss...) Man kan inte mäta saker i pengar, men om det kunde täcka karensdagen och sedan användas antingen som lindring av inkomstbortfall, eller kanske för att göra något roligt med döttrarna - då skulle i alla fall jag må bättre. Jag vill inte köpa mig fri, men jag vill veta att jag försökt göra det jag kan för att inte göra skadan värre än vad den behöver vara. Får en skurk vara så egoistisk i sin gottgöring? Jag vet ju annars inte hur jag ska göra! En bukett rosor känns som ett hån och jag kan ju inte bara rycka på axlarna åt det som hänt. Självklart var det inte min mening, men jag har orsakat en skada och något slags ansvar torde jag ta. Ingen tjänar på att vi båda lider, men det skulle kännas bättre om det var min plånbok som sved mer än hennes.
Ibland känns det som att det inte bara räcker med ett förlåt. Ett förlåt kräver nästan ett orätt handlande, men när det inte finns? När man försöker undvika katastrofen men den händer ändå, vad säger man då? Ett "förlåt" känns för futtigt, så jag antar att man antingen säger "oops" eller så försöker man reparera skadan. Jag ser inga andra alternativ.
I lördags fick jag veta att när hon kom hem på natten så började hon spy blod och ögonen "rullade bakåt". Hennes 5-åriga dotter trodde mamma skulle dö. Hennes 8-åriga dotter stod med 112 i luren medan pappan stod nere på gatan och mötte upp ambulansen. Chefen låg på intensiven i fyra dagar. Hon hade hjärnskakning, två mindre, inre blödningar och åtta stukningar på olika delar av kroppen. Att inget var brutet kunde vi tacka hennes kraftiga figur för. Att hennes skalle inte spräcktes kunde vi tacka hennes problem med att ta av hjälmen för.
Tydligen hade hon fallit baklänges och slagit i en sten med huvudet när jag körde på henne för andra gången. Jag, i mitt tävlingsinriktade rus, mindes det som att jag träffade henne i lår/midjehöjd och att hon föll mot staketet. Andra har berättat att hon hade ena hjulet uppe vid axeln och det andra vid midjan. Av alla detaljer man ska hinna registrera under händelseförloppets millisekund är det lätt att glömma vissa – och istället minnas att killen på banan bredvid låg ett antal portar före mig i banan. Att vara tävlingsinriktad ger visst tunnelseende.
Chefen blev sjukskriven i två veckor, hon gick på morfin och var helt groggy större delen av förra veckan. I fredags tog hon sig ut ur huset för första gången och svajade ner på jobbet och sa 'hej'. Jag mötte henne i lördags – strax efter att jag chockat fått veta vilken skada jag orsakat. Hon mådde efter omständigheterna väl, men fick inte gå i trappor, kunde inte lyfta och var såklart öm. Hennes sprudlande humör var dock intakt. Hon sade att hon börjat uppskatta livet på ett annat sätt, att barnen förstått hur viktigt det är med cykelhjälm och hon sa åt mig att inte ha dåligt samvete.
Men det har jag. Jag känner mig som Raskolnikov i Brott och Straff, med skillnaden att jag inte oroar mig för att åka fast, utan för vad jag faktiskt har gjort. Febern kommer nog snart. Jag känner mig som en skurk. Det som hände var naturligtvis inte meningen, jag vet inte ens om det var oaktsamt; jag skulle argumentera för att jag faktiskt gjorde allt jag kunde för att förhindra olyckan – eftersom jag trodde att det var det jag gjorde när jag stampade på bromsen som jag halkat av och svängde styret bort från henne trots att bakhjulen förde mig rakt fram. Men oavsett mina intentioner så kan jag inte blunda för att jag faktiskt orsakade en skada. En rätt stor skada. Inte bara chefens fysiska skador utan även de emotionella hos barnen och den ekonomiska chefen led av att behöva vara sjukskriven en vecka. (Hon klättrar på väggarna och kommer tillbaka den här veckan.)
Jag kan aldrig få det gjorda ogjort, jag kan aldrig helt reparera skadan jag orsakat. Men kan jag lindra den?
Jag har tänkt lite vidare på saken. Om det inte var min arbetskamrat utan någon okänd; vad hade hänt då? Hade hon anmält mig för misshandel? Hade hon stämt mig på förlorad arbetsinkomst, omkostnader i samband med sjukhusvistelsen och lagt på en rejäl dos för sveda och värk? Det förra hade troligen ödelagt mina planer på att bli åklagare (det spelar ju ingen roll att det inte blivit misshandel utan "vållande av kroppsskada", för med en fällande dom är jag stekt) och det senare hade ödelagt min ekonomi - som inte finns. Vad lätt det är att förstöra sitt liv. Och någon annans.
Så, hur kan jag lindra skadan så som den ser ut nu? Jag kan inte göra något åt de fysiska skadorna, men viss ro skulle jag nog få om jag visste att jag försökt lindra de andra fallen. Om jag åtminstone kunde eliminera den rent förlustmässiga karensdagen; säg överlämna ett tusen kronor. (Tro mig, en större summa skulle inte ens kronofogden få loss...) Man kan inte mäta saker i pengar, men om det kunde täcka karensdagen och sedan användas antingen som lindring av inkomstbortfall, eller kanske för att göra något roligt med döttrarna - då skulle i alla fall jag må bättre. Jag vill inte köpa mig fri, men jag vill veta att jag försökt göra det jag kan för att inte göra skadan värre än vad den behöver vara. Får en skurk vara så egoistisk i sin gottgöring? Jag vet ju annars inte hur jag ska göra! En bukett rosor känns som ett hån och jag kan ju inte bara rycka på axlarna åt det som hänt. Självklart var det inte min mening, men jag har orsakat en skada och något slags ansvar torde jag ta. Ingen tjänar på att vi båda lider, men det skulle kännas bättre om det var min plånbok som sved mer än hennes.
Ibland känns det som att det inte bara räcker med ett förlåt. Ett förlåt kräver nästan ett orätt handlande, men när det inte finns? När man försöker undvika katastrofen men den händer ändå, vad säger man då? Ett "förlåt" känns för futtigt, så jag antar att man antingen säger "oops" eller så försöker man reparera skadan. Jag ser inga andra alternativ.
26 September 2004
Från sängkanten
Jag är trött. Igår hade jag spelkväll och vi slutade inte förrän ögonen gick i kors halv tre på morgonen. Kom i säng en halvtimme senare, sov till halv tolv idag och när jag vaknade kändes det som om huvet var fullt av potatismos. Min syster sov över hos mig så vi gick och kände oss mosiga tillsammans tills det var dags att åka iväg till fäktningsträningen. Jag var inte upplagd. På min t-shirt stod "Kafka hade inte heller så roligt", och det var verkligen ett understatement för som grädde på moset (...) fick Marquis de Sades Fäktningsakademi för sig att köra stationsträning. Jag dog.
Men sedan blev jag pigg och kompisen och jag utbytte blåmärken så det stod härliga till. När tekniken sitter tänker jag öva upp snabbheten också och sedan jävlar... Förresten vet jag varför fäktare har den fria handen bakom sig hela tiden. Det är för att när många fäktare rör sig tillsammans och man backar så ska man kunna känna efter var fegisarna som backar fortare än en själv är. Åtminstone tror jag att det är därför.
Jag åkte direkt hem efteråt, värmde mat i micron, satte mig framför tv:n och slog på Big Fish - och dog igen. Nu tänker jag gå och lägga mig, trots att klockan knappt är 10 och trots att jag inte ens sett halva filmen. Det blir så ibland. Men innan ögonlocken flimrade hann jag suga lite på Ewan McGregor-karamellen i alla fall...
Aah, och på tal om inget så snubblade jag på Läckerbiten Jim Caviezel på nätet. (Fyller visst år idag. Grattis.) Synd att han inte syns i The passion of the Christ för allt blod. Tur att han syns desto mer i High Crimes.
Hm, om det är sant att det sista man ser innan man går och lägger sig påverkar ens drömmar så tror jag att jag kommer sova väldigt gott inatt. :-)
Men sedan blev jag pigg och kompisen och jag utbytte blåmärken så det stod härliga till. När tekniken sitter tänker jag öva upp snabbheten också och sedan jävlar... Förresten vet jag varför fäktare har den fria handen bakom sig hela tiden. Det är för att när många fäktare rör sig tillsammans och man backar så ska man kunna känna efter var fegisarna som backar fortare än en själv är. Åtminstone tror jag att det är därför.
Jag åkte direkt hem efteråt, värmde mat i micron, satte mig framför tv:n och slog på Big Fish - och dog igen. Nu tänker jag gå och lägga mig, trots att klockan knappt är 10 och trots att jag inte ens sett halva filmen. Det blir så ibland. Men innan ögonlocken flimrade hann jag suga lite på Ewan McGregor-karamellen i alla fall...
Aah, och på tal om inget så snubblade jag på Läckerbiten Jim Caviezel på nätet. (Fyller visst år idag. Grattis.) Synd att han inte syns i The passion of the Christ för allt blod. Tur att han syns desto mer i High Crimes.
Hm, om det är sant att det sista man ser innan man går och lägger sig påverkar ens drömmar så tror jag att jag kommer sova väldigt gott inatt. :-)
VARNING!!!
Köpte en krukväxt i fredags med spansk peppar. Det stod att den var ätbar och blomkillen sa att det stämde men att den var stark så "testa på egen risk". Jag gillar stark mat, så det lät som ett kul projekt.
Skulle göra köttfärssås på kvällen och klippte av en liten, mogen pepparfrukt. Först ville jag ju testa exakt hur stark den var, d v s ifall det räckte med en halv eller om jag skulle ta en hel. Skar av en millimeterbit som inte var tjockare än denna bokstav; l. La den på tungan och - munnen försvann! Det brände så det kändes som om läpparna svullnat till ballonger och munnen blivit ett eldhav!
Vatten räckte inte för att lindra smärtan utan jag fick suga på isglass resten av kvällen. Jag tvättade och skrubbade händerna och fingrarna flera gånger för att försäkra mig om att pepparn var borta. Det kliade i näsan, jag drog fingret rakt under det - och näsan brände som eld! Mer tvätt, mer skrubb och det var dags att gå och sova = ta ut linserna = tvätta och skrubba ett par gånger extra. Stack in fingret och... huvudet exploderade! Det var det värsta jag varit med om! Ögat skrumpnade ihop som ett russin, brände, sved, blev knallrött och gick inte att öppna för att det gjorde så ont. Tårarna rann och till slut tog jag t-shirten till hjälp för att kunna sticka in och plocka ut linserna. Sedan gick jag och la mig. Någonstans i dvalan kliade det i ögonen och jag drog sömnigt med fingret i ögonvrån - och svedan flammade upp igen.
Jag var i helvetet.
På lördagmorgonen borde ju pepparen var borta. Icke. Linserna var bara att glömma och till och med vid lunchtid sved det om jag vidrörde ögonen, läpparna eller under näsan. I morse kasserade jag linserna. De var förstörda.
Vet inte vem som kan äta en sån där peppar, men inte är det jag! Har däremot kommit på vad jag ska göra av den. Jag ska finhacka pepparen, blanda med vatten och fylla på i en tom sprayflaska.
Nån som vill köpa hemmagjord pepparspray?
Skulle göra köttfärssås på kvällen och klippte av en liten, mogen pepparfrukt. Först ville jag ju testa exakt hur stark den var, d v s ifall det räckte med en halv eller om jag skulle ta en hel. Skar av en millimeterbit som inte var tjockare än denna bokstav; l. La den på tungan och - munnen försvann! Det brände så det kändes som om läpparna svullnat till ballonger och munnen blivit ett eldhav!
Vatten räckte inte för att lindra smärtan utan jag fick suga på isglass resten av kvällen. Jag tvättade och skrubbade händerna och fingrarna flera gånger för att försäkra mig om att pepparn var borta. Det kliade i näsan, jag drog fingret rakt under det - och näsan brände som eld! Mer tvätt, mer skrubb och det var dags att gå och sova = ta ut linserna = tvätta och skrubba ett par gånger extra. Stack in fingret och... huvudet exploderade! Det var det värsta jag varit med om! Ögat skrumpnade ihop som ett russin, brände, sved, blev knallrött och gick inte att öppna för att det gjorde så ont. Tårarna rann och till slut tog jag t-shirten till hjälp för att kunna sticka in och plocka ut linserna. Sedan gick jag och la mig. Någonstans i dvalan kliade det i ögonen och jag drog sömnigt med fingret i ögonvrån - och svedan flammade upp igen.
Jag var i helvetet.
På lördagmorgonen borde ju pepparen var borta. Icke. Linserna var bara att glömma och till och med vid lunchtid sved det om jag vidrörde ögonen, läpparna eller under näsan. I morse kasserade jag linserna. De var förstörda.
Vet inte vem som kan äta en sån där peppar, men inte är det jag! Har däremot kommit på vad jag ska göra av den. Jag ska finhacka pepparen, blanda med vatten och fylla på i en tom sprayflaska.
Nån som vill köpa hemmagjord pepparspray?
25 September 2004
Fredagsfyran, v. 39
Denna fredag står Deeva för frågorna!
1. Hur tror du det går i det amerikanska presidentvalet i november?
Det trixiga är att det faktiskt kan gå hur som helst, för republikanerna jobbar duktigt på att upprätthålla Det Hotandet Läget, och enligt en statsvetare har det har visat sig att man inte gärna byter styre under en stor kris. Men jag tror att eftersom Bush var på väg att torska redan förra gången och det falska kriget inte gjort honom mer populär så får vi se ett maktskifte i höst. Cross my finger hope to die.
2. Vem skulle du rösta på om du hade rösträtt?
Demokraterna.
3. Vilken är den viktigaste frågan i valet?
Inte en susning. Är inte insatt i USA's politik eller samhällstillstånd. Skulle vilja svara "att avskaffa dödsstraffet och reformera fångvården", men det är det ingen av parterna som är haj på. Dessutom skulle jag vilja införa allmän sjukvård också. Jag skulle nog vilja förändra det mesta, eftersom vi haft en tendens att ta efter allt dåligt USA kommit på. Så ska man få en förändring i Sverige kanske det är bäst att ändra där borta i den riktning man vill ta...
4. Vilken betydelse tror du utgången i valet har för omvärlden?
Det är USA vi talar om, så - Stor betydelse. Som vanligt.
1. Hur tror du det går i det amerikanska presidentvalet i november?
Det trixiga är att det faktiskt kan gå hur som helst, för republikanerna jobbar duktigt på att upprätthålla Det Hotandet Läget, och enligt en statsvetare har det har visat sig att man inte gärna byter styre under en stor kris. Men jag tror att eftersom Bush var på väg att torska redan förra gången och det falska kriget inte gjort honom mer populär så får vi se ett maktskifte i höst. Cross my finger hope to die.
2. Vem skulle du rösta på om du hade rösträtt?
Demokraterna.
3. Vilken är den viktigaste frågan i valet?
Inte en susning. Är inte insatt i USA's politik eller samhällstillstånd. Skulle vilja svara "att avskaffa dödsstraffet och reformera fångvården", men det är det ingen av parterna som är haj på. Dessutom skulle jag vilja införa allmän sjukvård också. Jag skulle nog vilja förändra det mesta, eftersom vi haft en tendens att ta efter allt dåligt USA kommit på. Så ska man få en förändring i Sverige kanske det är bäst att ändra där borta i den riktning man vill ta...
4. Vilken betydelse tror du utgången i valet har för omvärlden?
Det är USA vi talar om, så - Stor betydelse. Som vanligt.
23 September 2004
Färdig!
Aaah, printat, häftat och klart. Nu är det för sent att ångra de sarkastiska kommentarerna, de syrliga analyserna och de ifrågasättande pikarna. Hemtentan är klar och redo att lämnas in. Det har varit kul den här gången. Kul men svårt. Kanske för att jag redan gjort mig känd som "hon som säger vad hon tycker" och då vill jag inte vara allt för kritisk utan visa mig lite ödmjuk också. Det måste jag vara, ibland måste jag skriva något som stämmer någorlunda överrens med vad författarna tycker, för annars hittar jag inga fotnötter att sätta in. Och de är obligatoriska.
Ämnet är rent teoretiskt och halvt filosofiskt. Jag har själv en grundläggande samhällssyn, ett par rättsfilosofiska idéer och har mina åsikter om saker och ting. Sedan läste jag juridik och fick veta vad en rad rättsfilosofer ansåg om saken. En del kunde jag köpa, annat inte. När jag läste rastänkandets historia fick jag idéhistorikernas syn och genom vanlig nöjesläsning har jag fått insikt i ytterligare ett par perspektiv. Och så kom jag nu till en kurs med samhällsvetenskaplig inriktning. Så klart att jag blev nipprig.
Hela kursen har jag försökt få ordning i kaoset. Jag har tagit till mig vad Foucault och grabbarna tycker, ställt det mot hur jurister ser på samma sak, jämfört med mina egna åsikter och försökt finna mig själv i allt detta. Håller jag med juristerna eller samhällsvetarna eller ingen av dem? Det var ungefär där jag skrev Analysen...
För att köpa kriminologernas argument i den här kursen krävs att man är rättspositivt eller nästan t o m sällar sig till de skandinaviska rättsrealisterna. Men om man inte tror att all straffrätt är konstruerad av makthavare, då är man stekt. Det är då man får väga orden för att försöka få in fotnötterna. Jag tror inte att straffrätten är ensidigt konstruerad, jag tror det är en komplex samling av naturrätt och rättspositivism.
Jag skulle vilja påstå att "Dödande av en människa" är ett universellt brott som inte är konstruerat utan finns oavsett lagar. Att döda är fel enligt ett slags högre rätt, en universell rätt som finns oavsett oss människor. Det är en naturrättslig lag. Det är sant att dödande av en människa ses olika i olika kontexter; en som dödar en människa kan i ena fallet vara mördare och i andra en hjälte. Men poängen är att om man ses som hjälte så rättfärdigar man alltid handlingen. Det skulle man inte göra om man inte såg något fel med den. Narkotikabrottet däremot anser jag är rent positivistiskt. Det är bara ett brott för att man bestämt att det är så, det är därför preparaten skiftar med tiden och i Sverige fanns t ex inte ens begreppet förrän på 50-talet.
Det är rätt kul att läsa teorier om saker och ting. Ibland låter det som rena efterhandskontruktioner och ibland tycker jag att de ser så snävt att de nästan biter sig själva i svansen. Men nu har jag fått ännu ett perspektiv att väga in, och det är aldrig fel, även om jag kanske inte håller med dem.
Ämnet är rent teoretiskt och halvt filosofiskt. Jag har själv en grundläggande samhällssyn, ett par rättsfilosofiska idéer och har mina åsikter om saker och ting. Sedan läste jag juridik och fick veta vad en rad rättsfilosofer ansåg om saken. En del kunde jag köpa, annat inte. När jag läste rastänkandets historia fick jag idéhistorikernas syn och genom vanlig nöjesläsning har jag fått insikt i ytterligare ett par perspektiv. Och så kom jag nu till en kurs med samhällsvetenskaplig inriktning. Så klart att jag blev nipprig.
Hela kursen har jag försökt få ordning i kaoset. Jag har tagit till mig vad Foucault och grabbarna tycker, ställt det mot hur jurister ser på samma sak, jämfört med mina egna åsikter och försökt finna mig själv i allt detta. Håller jag med juristerna eller samhällsvetarna eller ingen av dem? Det var ungefär där jag skrev Analysen...
För att köpa kriminologernas argument i den här kursen krävs att man är rättspositivt eller nästan t o m sällar sig till de skandinaviska rättsrealisterna. Men om man inte tror att all straffrätt är konstruerad av makthavare, då är man stekt. Det är då man får väga orden för att försöka få in fotnötterna. Jag tror inte att straffrätten är ensidigt konstruerad, jag tror det är en komplex samling av naturrätt och rättspositivism.
Jag skulle vilja påstå att "Dödande av en människa" är ett universellt brott som inte är konstruerat utan finns oavsett lagar. Att döda är fel enligt ett slags högre rätt, en universell rätt som finns oavsett oss människor. Det är en naturrättslig lag. Det är sant att dödande av en människa ses olika i olika kontexter; en som dödar en människa kan i ena fallet vara mördare och i andra en hjälte. Men poängen är att om man ses som hjälte så rättfärdigar man alltid handlingen. Det skulle man inte göra om man inte såg något fel med den. Narkotikabrottet däremot anser jag är rent positivistiskt. Det är bara ett brott för att man bestämt att det är så, det är därför preparaten skiftar med tiden och i Sverige fanns t ex inte ens begreppet förrän på 50-talet.
Det är rätt kul att läsa teorier om saker och ting. Ibland låter det som rena efterhandskontruktioner och ibland tycker jag att de ser så snävt att de nästan biter sig själva i svansen. Men nu har jag fått ännu ett perspektiv att väga in, och det är aldrig fel, även om jag kanske inte håller med dem.
Vem fan är Sören Berg?
Nu har jag fått 6 mail om att Sören Berg inte är på kontoret. Jag skiter väl i vilket! Mailet är en felstavad historia och varför jag skulle gå på gynekologisk hälsokontroll hos honom fattar jag inte. Jag har ju inte gjort det hos någon annan.
Jag kommer inte att vara på kontoret från 2004-09-16 och kommer intetillbaka förrän 2004-09-23.
Eftersom jag satts upp på ett kedjebrev om gynekolgiska hälsokontroller får jag många mail just. Det gör att ditt meddelande riskerar att inte komma fram som det ska. Om ditt mail gäller gynekologiska hälsokontrollet, hänvisar jag till Vårdguiden, www.vardguiden.se. Där finns både fakta och information om vart du kan vända dig med eventuella frågor. Det kedjebrev som cirkulerar bygger på missförstånd. Avgiften är oförändrad för alla medicinskt motiverade besök och åtgärder,både vid sjukdom och hälsokontroll.
Med vänliga hälsningar Sören Berg
Är det någon som tänder på att skicka mail eller är han bara vanligt puckad? Hur som helst har jag mailat tillbaka och sagt åt honom att ta bort mig från sin maillista - genast!
OM han nu blivit snärjd själv och satts upp på en maillista mot sin vilja så borde ju jag ha fått det kedjebrevet också, eftersom jag får det här, men det har jag så klart inte. Å andra sidan stavar han så kasst att han nog är läkare trots allt... Aha, det är därför de har så taskig handstil!
Jag kommer inte att vara på kontoret från 2004-09-16 och kommer intetillbaka förrän 2004-09-23.
Eftersom jag satts upp på ett kedjebrev om gynekolgiska hälsokontroller får jag många mail just. Det gör att ditt meddelande riskerar att inte komma fram som det ska. Om ditt mail gäller gynekologiska hälsokontrollet, hänvisar jag till Vårdguiden, www.vardguiden.se. Där finns både fakta och information om vart du kan vända dig med eventuella frågor. Det kedjebrev som cirkulerar bygger på missförstånd. Avgiften är oförändrad för alla medicinskt motiverade besök och åtgärder,både vid sjukdom och hälsokontroll.
Med vänliga hälsningar Sören Berg
Är det någon som tänder på att skicka mail eller är han bara vanligt puckad? Hur som helst har jag mailat tillbaka och sagt åt honom att ta bort mig från sin maillista - genast!
OM han nu blivit snärjd själv och satts upp på en maillista mot sin vilja så borde ju jag ha fått det kedjebrevet också, eftersom jag får det här, men det har jag så klart inte. Å andra sidan stavar han så kasst att han nog är läkare trots allt... Aha, det är därför de har så taskig handstil!
22 September 2004
"I was not angry [...] before this instance."
Det började bra, jag kanske inte var på strålande humör men jag var samlad och kände mig helt ok. Sedan råkade jag få syn på Aftonbladet och artikeln om ett dussin vidriga svin och en liten 5-årig pojk och nu vill jag slå ihjäl någon. Av dem. Det finns vissa saker som väcker vilddjuret i mig och förgripelser mot barn är definitivt ett av dem.
Hade det varit mitt barn hade jag varit glad att vi inte har dödsstraff - för min egen skull. Jag är rädd att jag inte kan ta ansvar för mina egna handlingar om jag mött gärningsmannen i det fallet.
Det är SJUKT!!!
Hade det varit mitt barn hade jag varit glad att vi inte har dödsstraff - för min egen skull. Jag är rädd att jag inte kan ta ansvar för mina egna handlingar om jag mött gärningsmannen i det fallet.
Det är SJUKT!!!
21 September 2004
Ingen Ivanhoe direkt
Ni har säkert hört storyn förr, men jag tar den igen, för nu finns en ny poäng med den. När jag var liten var Errol Flynn min idol, jag älskade hans piratfilmer och framförallt fäktningsscenerna. Mitt drömjobb var att bli riddare. Jodå, mina föräldrar påpekade att det dels inte finns riddare längre och dels att det bara var män som var det. Jag invände att det "såklart" inte finns i Sverige längre, men i England, för det hade jag sett på tv och dessutom skulle jag bli världens första, kvinnliga riddare. Så det så.
Någongång i lågstadiet ville jag så börja fäktas och lära mig rida. Fäktningsklubben låg 6 mil bort, så det fick jag inte börja med, men mamma anmälde mig gärna till ridskolan. Det ville inte jag. Ridningen var för mig det där nödvändiga onda för att kunna ta sig fram, lite som att skaffa körtkort, det var fäktningen jag var intresserad av. Så allt sket sig och jag fortsatte att kolla på riddarfilmer och Errol Flynn och drömma mig bort.
Förra tisdagen, och ca tjugo år senare, gick jag på min första träning i en fäktningsklubb. Errol Flynn hade inte känt igen sig. Inte jag heller.
Vi stod på två led i varsin ända av salen. Tränaren sa något på franska och vi ställde oss som en ballerina med pekpinne. Han rapade något annat franskt och vi gick halvt ner i spagat med pinnen som ett metspö framför oss. En tredje fransk glosa och vi släpade oss tillbaka och såg ut som ballerinor igen. Däremellan gick tränaren runt och flyttade våra armbågar 2 mm och mumlade korrektioner vi inte förstod vad han korrigerat. Jag och min likaledes drömmande kompis fick bita oss i läppen för att inte tokfnissa.
De sista två minutrarna fick vi härja fritt med våra vapen. Men eftersom fäktare är ett tanigt släkte fanns bara en skyddströja i stor storlek - och den snodde en grabb före mig - så jag hade halva sidan oskyddad och jag och kompisen fick därför bara peta varandra på axeln. Nåja, det räckte för att jag skulle rämma pekpinnen rakt in mellan revbenen på henne. Herregud, jag var tvungen att släppa ut 20 års uppdämd Errol Flynn inom mig!
Kompisen har SMS-hotat mig med revansch ikväll. Jag funderar på att åka dit lite tidigare, leta fram den där stora skyddströjan och gömma den. Jag tror jag kommer att behöva den ikväll, och restena av terminen, för det här var ingen engångsföreteelse. Även om vi mer ser ut som väldrillade ballerinor än som Ivanhoe så var träningen skitkul! Och med lite tur kanske jag i smyg kan byta ut den fjolliga floretten mot ett Claymore svärd till vårterminen...
Någongång i lågstadiet ville jag så börja fäktas och lära mig rida. Fäktningsklubben låg 6 mil bort, så det fick jag inte börja med, men mamma anmälde mig gärna till ridskolan. Det ville inte jag. Ridningen var för mig det där nödvändiga onda för att kunna ta sig fram, lite som att skaffa körtkort, det var fäktningen jag var intresserad av. Så allt sket sig och jag fortsatte att kolla på riddarfilmer och Errol Flynn och drömma mig bort.
Förra tisdagen, och ca tjugo år senare, gick jag på min första träning i en fäktningsklubb. Errol Flynn hade inte känt igen sig. Inte jag heller.
Vi stod på två led i varsin ända av salen. Tränaren sa något på franska och vi ställde oss som en ballerina med pekpinne. Han rapade något annat franskt och vi gick halvt ner i spagat med pinnen som ett metspö framför oss. En tredje fransk glosa och vi släpade oss tillbaka och såg ut som ballerinor igen. Däremellan gick tränaren runt och flyttade våra armbågar 2 mm och mumlade korrektioner vi inte förstod vad han korrigerat. Jag och min likaledes drömmande kompis fick bita oss i läppen för att inte tokfnissa.
De sista två minutrarna fick vi härja fritt med våra vapen. Men eftersom fäktare är ett tanigt släkte fanns bara en skyddströja i stor storlek - och den snodde en grabb före mig - så jag hade halva sidan oskyddad och jag och kompisen fick därför bara peta varandra på axeln. Nåja, det räckte för att jag skulle rämma pekpinnen rakt in mellan revbenen på henne. Herregud, jag var tvungen att släppa ut 20 års uppdämd Errol Flynn inom mig!
Kompisen har SMS-hotat mig med revansch ikväll. Jag funderar på att åka dit lite tidigare, leta fram den där stora skyddströjan och gömma den. Jag tror jag kommer att behöva den ikväll, och restena av terminen, för det här var ingen engångsföreteelse. Även om vi mer ser ut som väldrillade ballerinor än som Ivanhoe så var träningen skitkul! Och med lite tur kanske jag i smyg kan byta ut den fjolliga floretten mot ett Claymore svärd till vårterminen...
Gå på bio
Redan under filmen igår satt jag och tänkte "vilken nyckelscen", "vilken bra replik" och "just det är frågan i ett nötskal" men nu inser jag att det var så många nyckelscener, bra repliker och talande omständigheter att jag nog gör bäst i att helt enkelt rekommendera hela filmen - Ett hål i mitt hjärta av Lukas Moodyson. Jag säger till när jag har sett en film av honom som inte berört mig.
P.S. Det kan hjälpa om man sett på Discovery, sett bilder under medicinutbildning eller i övrigt är van vid anatomiska närbilder. Det var inte tjejen bredvid mig... D.S
P.S. Det kan hjälpa om man sett på Discovery, sett bilder under medicinutbildning eller i övrigt är van vid anatomiska närbilder. Det var inte tjejen bredvid mig... D.S
20 September 2004
Att vara eller inte vara... det är en fråga om inställning
Just nu går paraolympics och jag förundras över hur fysiskt avancerade människor med funktionshinder är. Vem sa att de är handikappade? I en match mot de där pingisspelarna, eller ett lopp mot de där löparna - jag undrar vem av oss som skulle känna sig handikappad!
När jag var liten hade vi två rullstolsbundna killar i skolan, en av dem gick i min klass. En eftermiddag varannan vecka åkte han till "habben", rehabiliteringen 6 mil därifrån. Vi fick följa med dit några gånger. Vi fick bada i en varm bassäng där man inte fick hoppa och plaska, vi åkte runt i huset i rullstol - men de vågade inte släppa ut oss på gatan - och vi spelade rullstolsbasket. Det var inte att leka med. Körde vi inte in i varandras knäskålar så föll vi ihop i högar eller tittade på medan de som levt hela livet i rullstol passade bollen i ljusets hastighet och körde ifrån oss som om vi vore fastlimmade.
På den tiden var "handikappidrott" (åh, vad jag inte gillar det ordet, finns det inget annat?) inte så utvecklat, men idag verkar det inte finnas något en funktionshindrad människa inte kan göra. Sittsulky för skidåkning, specialbyggda mojänger och justerade tilläggsstöd.
Häromåret satt jag och en kompis och kollade på något reportage på sportnytt och så sa jag:
"Om jag förlorar ett ben ska jag springa med en sån där studsande Kalle Anka-fot."
Min kompis tittade på mig och sa:
"Men varför springer du inte med de två fötter du har nu?"
Ja, det kan man fråga sig. Jag antar att man inte bryr sig lika mycket om saker som man tar för givet. Som benen. Hälsan. Kroppen. Livet.
Jag undrar vem jag skulle bli om jag förlorade ett ben? Blir jag den bittra soffpotatisen som saknar det som varit eller blir jag en av tjejerna med Kalle Anka-fötter på paraolympics? Jag vill ha Kalle Anka-fötter. Jag vill vara en av tjejerna med Kalle Anka-fötter även med mina två fötter i behåll.
Det är nog bara en fråga om inställning.
När jag var liten hade vi två rullstolsbundna killar i skolan, en av dem gick i min klass. En eftermiddag varannan vecka åkte han till "habben", rehabiliteringen 6 mil därifrån. Vi fick följa med dit några gånger. Vi fick bada i en varm bassäng där man inte fick hoppa och plaska, vi åkte runt i huset i rullstol - men de vågade inte släppa ut oss på gatan - och vi spelade rullstolsbasket. Det var inte att leka med. Körde vi inte in i varandras knäskålar så föll vi ihop i högar eller tittade på medan de som levt hela livet i rullstol passade bollen i ljusets hastighet och körde ifrån oss som om vi vore fastlimmade.
På den tiden var "handikappidrott" (åh, vad jag inte gillar det ordet, finns det inget annat?) inte så utvecklat, men idag verkar det inte finnas något en funktionshindrad människa inte kan göra. Sittsulky för skidåkning, specialbyggda mojänger och justerade tilläggsstöd.
Häromåret satt jag och en kompis och kollade på något reportage på sportnytt och så sa jag:
"Om jag förlorar ett ben ska jag springa med en sån där studsande Kalle Anka-fot."
Min kompis tittade på mig och sa:
"Men varför springer du inte med de två fötter du har nu?"
Ja, det kan man fråga sig. Jag antar att man inte bryr sig lika mycket om saker som man tar för givet. Som benen. Hälsan. Kroppen. Livet.
Jag undrar vem jag skulle bli om jag förlorade ett ben? Blir jag den bittra soffpotatisen som saknar det som varit eller blir jag en av tjejerna med Kalle Anka-fötter på paraolympics? Jag vill ha Kalle Anka-fötter. Jag vill vara en av tjejerna med Kalle Anka-fötter även med mina två fötter i behåll.
Det är nog bara en fråga om inställning.
Djupa drömmar är också drömmar
Inatt drömde jag att en liten pojke kom till mig och hade haft konstiga drömmar. Han hade drömt att han var Jesus. Jag skulle "utreda" honom och då visade det sig att han ibland drömde att han var Gud. När han drömt det så hade goda saker hänt. En gång hade ett land skapats. Andra gånger drömde han att han var Satan, men han visste inte vad som hände då.
Hela samhället litade på att jag skulle kolla upp om allt var ok med pojken. Jag fann att när han drömde att han var Gud så drömde jag att jag var Satan, och tvärtom. När jag drömde att jag var Satan var det något stort och slemmigt som slingrade sig kring mig, men när jag var Gud var jag inbäddad i bomull.
Så, när vi pratade, föll han in i Gudsrollen och "försvann" någonstans. När han kom tillbaka hade han hindrat en barnvagn från att bli överkörd vid ett övergångsställe. Jag togs plötsligt över av Satan och jag minns att jag var motsträvig och inte ville det. Framför mig låg en lapp. Sharon ville få sin tågbiljett till Palestina godkänd. Jag tyckte att det skulle han ju få, men Satan i mig stämplade NEJ. När jag "vaknade" sa de på tv att ett blodbad förhindrats på Gazaremsan.
Jag insåg då att det dumma NEJ:et var bra. Att man kanske inte alltid ska vara snäll mot människor och låta de få som de vill. Att det ibland var snällast att vara dum. Jag förstod att när någon var Gud var någon tvungen att vara Satan för annars blev allt knas. Lite som när Jim Carrey uppfyllde allas böner i "Bruce Almighty". Jag sa till pojken att han inte skulle oroa sig, det var helt ok att vara Gud ibland och Satan ibland.
Har ingen aning om var den drömmen kom ifrån. Handlade den om jämvikten i universum eller vad?
Hela samhället litade på att jag skulle kolla upp om allt var ok med pojken. Jag fann att när han drömde att han var Gud så drömde jag att jag var Satan, och tvärtom. När jag drömde att jag var Satan var det något stort och slemmigt som slingrade sig kring mig, men när jag var Gud var jag inbäddad i bomull.
Så, när vi pratade, föll han in i Gudsrollen och "försvann" någonstans. När han kom tillbaka hade han hindrat en barnvagn från att bli överkörd vid ett övergångsställe. Jag togs plötsligt över av Satan och jag minns att jag var motsträvig och inte ville det. Framför mig låg en lapp. Sharon ville få sin tågbiljett till Palestina godkänd. Jag tyckte att det skulle han ju få, men Satan i mig stämplade NEJ. När jag "vaknade" sa de på tv att ett blodbad förhindrats på Gazaremsan.
Jag insåg då att det dumma NEJ:et var bra. Att man kanske inte alltid ska vara snäll mot människor och låta de få som de vill. Att det ibland var snällast att vara dum. Jag förstod att när någon var Gud var någon tvungen att vara Satan för annars blev allt knas. Lite som när Jim Carrey uppfyllde allas böner i "Bruce Almighty". Jag sa till pojken att han inte skulle oroa sig, det var helt ok att vara Gud ibland och Satan ibland.
Har ingen aning om var den drömmen kom ifrån. Handlade den om jämvikten i universum eller vad?
19 September 2004
Att pröva något nytt
Det var helt oskyldigt, det var en enorm prövning och det var oerhört skönt mitt i all skräckblandad nervositet. Jag är inte van vid att folk rör vid mig, men vid ett tillfälle under veckan bestämde jag mig för att ge det ett försök. Det händer inte ofta, och om det hänt att någon killat lite på mig har jag skämtat bort det och dragit mig undan. Nu bestämde jag mig under bråkdelen av en sekund för att känna efter hur det känns. Hur det känns att låta mig beröras.
Jag hade bara underkläder och en tröja på mig, men brydde mig inte ens om att krypa ner under täcket. Vi har bytt om tillsammans hundratals gånger och alla vet ju naturligtvis att jag inte är en fast, vältränad muskelpingla. Någonstans inbillar jag mig ändå att om de inte känner valkarna så vet de inte att de finns...
Hans hand smekte låren, nöp mig i rumpan, strök längs midjan (eller i vart fall där den borde vara), lade sig på mitt knä och killade runt lite när jag minst anade det. Insinktivt drog jag mig undan med ett skratt när han killade mig i midjan, men jag stålsatte mig när han la handen på baksidan av mitt lår. När jag väl slutat spänna mig som en nervös granpinne erfor jag en alldeles ny känsla; jag visste inte att beröring kunde kännas så lugnande, så underbart.
Beröringarna blandades med små skämt med sexuella anspelningar. Inspirerade av en film som rullade på tv:n i bakgrunden föreslog jag att han skulle börja jobba som gigoloo. Han började öva. Slumpen gjorde att vi hamnade bredvid varandra på flyget och leken fortsatte. Det var en lek och skulle aldrig kunna bli något annat, men det ville jag inte heller. Jag ville bara pröva hur det kändes att släppa efter lite på tyglarna, pröva lite av det jag hört så många berättas om. Öppna dörren bara lite, lite på glänt. Jag gillade det jag såg. En dag ska jag öppna den helt.
Jag hade bara underkläder och en tröja på mig, men brydde mig inte ens om att krypa ner under täcket. Vi har bytt om tillsammans hundratals gånger och alla vet ju naturligtvis att jag inte är en fast, vältränad muskelpingla. Någonstans inbillar jag mig ändå att om de inte känner valkarna så vet de inte att de finns...
Hans hand smekte låren, nöp mig i rumpan, strök längs midjan (eller i vart fall där den borde vara), lade sig på mitt knä och killade runt lite när jag minst anade det. Insinktivt drog jag mig undan med ett skratt när han killade mig i midjan, men jag stålsatte mig när han la handen på baksidan av mitt lår. När jag väl slutat spänna mig som en nervös granpinne erfor jag en alldeles ny känsla; jag visste inte att beröring kunde kännas så lugnande, så underbart.
Beröringarna blandades med små skämt med sexuella anspelningar. Inspirerade av en film som rullade på tv:n i bakgrunden föreslog jag att han skulle börja jobba som gigoloo. Han började öva. Slumpen gjorde att vi hamnade bredvid varandra på flyget och leken fortsatte. Det var en lek och skulle aldrig kunna bli något annat, men det ville jag inte heller. Jag ville bara pröva hur det kändes att släppa efter lite på tyglarna, pröva lite av det jag hört så många berättas om. Öppna dörren bara lite, lite på glänt. Jag gillade det jag såg. En dag ska jag öppna den helt.
Dagen efter firmafesten
Firmafester är märkliga företeelser. Man tillbringar frivilligt en hel kväll med folk man får nog av på jobbet och allt går ut på att tracka chefen och se honom full. Och chefen gör allt för att visa att han är precis som grabbarna på golvet, trots att han knappt kan ditt namn. Den märkligaste kommentaren kom i bussen på väg hem då en äldre chark-man sa att chefen "verkligen bjöd på sig själv ikväll. Jisses vad full han var." Den där synonymen mellan att vara full och bjuda på sig själv lät ju... väldigt svenskt.
Själv började jag med att försöka ta död på en av cheferna - två gånger! Vi var ute på Wik Event i Upplands Väsby och hade mångkamp. Första grenen var att köra fyrhjulig motorcykel och jag började med att halka av bromsen (p.g.a. lera) så att jag körde på vår lagledare. När hon hoppat undan upp på en kulle ställde jag om styret allt jag kunde för att köra därifrån, jag gasade - och motorcykeln gick rakt fram! Så jag körde på henne en andra gång. Först senare slog det mig att den ju var bakhjulsdriven, så troligen fick inte framhjulen något fäste utan bakhjulen drev mig rakt fram... Nåja, lekledaren blev lite chockad och började skälla och sedan kändes det som om min chans att komma in i laget var förlorad. Det gick bra med lagledaren dock.
Att köra felstyrd bil var ungefär som att spela Nintendo med felinställd kontroll. När man drog ratten åt höger svängde bilen vänster, men det var bara som att spela tv-spel och alltså ingen match för mig. Vårt lag vann förresten den grenen, trots att våra motståndare hånade vårt tempo. Nåja, skynda långsamt var tydligen det vinnande konceptet.
Jag är en tävlingsmänniska, verkligen. Ok, det leder ibland till att man kör på sin lagledare (som inte har vett att hålla sig ur vägen), men å andra sidan håller man uppe tempot i lägen när folk är artiga och blyga - medan klockan går! Dessutom kan jag så klart inte koppla av när trubaduren utlyser tävling heller, utan sinnena är på helspänn. Vann två låtgissartävlingar med fåniga priser. (Fick presentkort på nackmassage av chefen samt att han en dag måste säga att jag gjort ett bra jobb varje gång vi ses. Kan ju vara intressant, tvivlar på att han ens vet vad jag gör...) Men jag grämer ihjäl mig över att inte komma på vem som sjöng "Lemon Tree".
Chefen slog halvt ihjäl sig när han var först ut i en hinderbana a la Robinson. Han gick verkligen in för att vinna och få en kanontid. Bara det att... han var den enda tävlande. Personalen njöt.
Vi fick nåt slags mynt här också (börjar vänja mig vid låtsasmynt nu tror jag!) som funkade i baren. 5 mynt plus två fria öl räckte för att göra de flesta dragna. Hittade ett slags Bailey's på flaska som hette "Mudslide", smakade oboy och kune gjort en full för mindre! Tog också tillfället i akt och komponerade egna drinkar efter vad de hade i hyllan. De hade begränsat med groggvirke, men jag lyckades ändå komma på två recept:
Smurfdrinken innehöll vattenmelonslikör, blå curaco, nån Kaktusgrej och Sprite. Den smakade frisk vattenmelon och var knallblå.
Drakblod innehöll Kiwi-extrakt, grön melonlikör, vodka och sprite. Den smakade sötsliskig kiwi och var knallgrön.
Smurfdrinken blev faktiskt vida uppskattad och beställdes av flera stycken efter mig - till bartenderns förfäran. Hon tyckte den lät helläskig.
På det hela taget var festen schysst, om än lite synd att det låg så offside att man var tvungen att stanna ända tills bussen gick hem vid halv två på natten. Då hade jag varit trött sedan midnatt och dessutom fått mensvärk. Det är ingen höjdare att få det mitt under en utekväll, man kan inte knapra Ipren... Så det blev en jobbig natt när jag kom hem.
Hem kom däremot inte en av gubbarna på golvet. Han raglade in i bussen, men tydligen ut igen, för när vi kom hem var han inte med... Sådärja. Han har nog också ont i huvudet idag, förresten.
Själv började jag med att försöka ta död på en av cheferna - två gånger! Vi var ute på Wik Event i Upplands Väsby och hade mångkamp. Första grenen var att köra fyrhjulig motorcykel och jag började med att halka av bromsen (p.g.a. lera) så att jag körde på vår lagledare. När hon hoppat undan upp på en kulle ställde jag om styret allt jag kunde för att köra därifrån, jag gasade - och motorcykeln gick rakt fram! Så jag körde på henne en andra gång. Först senare slog det mig att den ju var bakhjulsdriven, så troligen fick inte framhjulen något fäste utan bakhjulen drev mig rakt fram... Nåja, lekledaren blev lite chockad och började skälla och sedan kändes det som om min chans att komma in i laget var förlorad. Det gick bra med lagledaren dock.
Att köra felstyrd bil var ungefär som att spela Nintendo med felinställd kontroll. När man drog ratten åt höger svängde bilen vänster, men det var bara som att spela tv-spel och alltså ingen match för mig. Vårt lag vann förresten den grenen, trots att våra motståndare hånade vårt tempo. Nåja, skynda långsamt var tydligen det vinnande konceptet.
Jag är en tävlingsmänniska, verkligen. Ok, det leder ibland till att man kör på sin lagledare (som inte har vett att hålla sig ur vägen), men å andra sidan håller man uppe tempot i lägen när folk är artiga och blyga - medan klockan går! Dessutom kan jag så klart inte koppla av när trubaduren utlyser tävling heller, utan sinnena är på helspänn. Vann två låtgissartävlingar med fåniga priser. (Fick presentkort på nackmassage av chefen samt att han en dag måste säga att jag gjort ett bra jobb varje gång vi ses. Kan ju vara intressant, tvivlar på att han ens vet vad jag gör...) Men jag grämer ihjäl mig över att inte komma på vem som sjöng "Lemon Tree".
Chefen slog halvt ihjäl sig när han var först ut i en hinderbana a la Robinson. Han gick verkligen in för att vinna och få en kanontid. Bara det att... han var den enda tävlande. Personalen njöt.
Vi fick nåt slags mynt här också (börjar vänja mig vid låtsasmynt nu tror jag!) som funkade i baren. 5 mynt plus två fria öl räckte för att göra de flesta dragna. Hittade ett slags Bailey's på flaska som hette "Mudslide", smakade oboy och kune gjort en full för mindre! Tog också tillfället i akt och komponerade egna drinkar efter vad de hade i hyllan. De hade begränsat med groggvirke, men jag lyckades ändå komma på två recept:
Smurfdrinken innehöll vattenmelonslikör, blå curaco, nån Kaktusgrej och Sprite. Den smakade frisk vattenmelon och var knallblå.
Drakblod innehöll Kiwi-extrakt, grön melonlikör, vodka och sprite. Den smakade sötsliskig kiwi och var knallgrön.
Smurfdrinken blev faktiskt vida uppskattad och beställdes av flera stycken efter mig - till bartenderns förfäran. Hon tyckte den lät helläskig.
På det hela taget var festen schysst, om än lite synd att det låg så offside att man var tvungen att stanna ända tills bussen gick hem vid halv två på natten. Då hade jag varit trött sedan midnatt och dessutom fått mensvärk. Det är ingen höjdare att få det mitt under en utekväll, man kan inte knapra Ipren... Så det blev en jobbig natt när jag kom hem.
Hem kom däremot inte en av gubbarna på golvet. Han raglade in i bussen, men tydligen ut igen, för när vi kom hem var han inte med... Sådärja. Han har nog också ont i huvudet idag, förresten.
18 September 2004
Tack och hej, Europa...
4-0 var det, ja... men det var åt andra hållet jag förutspådde! Resultatet var inget att snacka om, Djurgården verkade inte ens ha landat i Holland, så vi får väl säga tack och hej för denna gång. Själva resan var dock matchens raka motsats - intensiv och minnesvärd.
Förutom det jag redan skrivit om kan jag nämna att Allt är Relativt. Utrechts supportrar är terrorister jämfört med våra svenska buspojkar. Och man är medveten om det. Bortasektionen är i princip hermetiskt tillsluten! Själva sektionen är omgärdad av plexiglas och nät som går ända upp till taket. Ingången för bortasupportrarna börjar ca 200 meter ifrån arenan. Containrar är uppställda som en tunnel med trattmynning och supportrarna släpps in i tunneln, vilken leder till en annan tunnel - under jorden. Denna tunnel leder sedan ända upp till läktarplats. Efter match brukar polis spärra av motorvägen och eskortera bortalagets supporterbussar, eftersom Utrechts supportrar har en förmåga att lämna matchen tidigt för att beväpna sig med gatsten längs motorvägen. En helt annan verklighet än i Sverige.
Utrecht har dessutom en falang som barnsligt nog kallar sig "Utrecht Hooligan Force", vilka strategiskt nog ställer sig på sektionen närmast bortasupportrarna och bara har ett mål i sikte - provocera. Märkligt att man tillåter dem behålla sin placering, den skulle aldrig varit långvarig i Sverige. Faktiskt.
Det positiva med Europamatcher är det kulturella och språkliga utbytet. När vi åkte till Italien lärde vi oss italienska svärord, dessa kunde även Ajax supportrar märkte man unde Ajax - Juventus matchen. Nu lärde vi oss lite holländska, men de ansträngde sig hårdare och mötte oss med både svenska banderoller och svenska ramsor. Även om "Hata Djurgården" mer lät som "Huta/hota Djurgården" så var den fonetiska versionen av "Ni är skit, och det vet ni om" rätt gullig, även om de med tiden övergick till att sjunga den på engelska istället. Banderollerna var tre till antalet och riktigt innovativa:
KRÄFTA
SVERIGE
GÅ OCH DÖ
JAG TRYCKTE
DIN MAMMA
IGÅR HORBÖG
Hm... på A) säger jag att jag inte fattar nånting, på B) att enkelt är bäst och C) behöver jag nog också tolkningshjälp med. Plus i kanten för att ha hittat ett fult ord, dock.
Vår chef kommer förresten få det tufft framöver. Nu har vi vant oss vid en viss matstandard på bortamatcherna; i Italien var det pastabuffé med vin, i Holland var det tvårätters lunch och tidernas möraste pepparstek till middag. Nu tänker vi fasen inte nöja oss med Eurostop och Route 66... ;-)
Middagen var faktiskt en nödmiddag för när vi kom till hotellet vid halv elva på kvällen så fanns inte så mycket att välja på. Men det kändes schysst att sitta på 21:a våningen och käka pepparbiff också. Baren var så mysig att de flesta stannade för ett par öl, men jag tänkte utnyttja hotellfördelarna till max - jag tänkte ta ett långbad. Jössesamalia vad skönt det är att glida ner i ett varmt bad efter en lång dag! Det lustiga är ju att när jag bodde hemma och hade badkar så badade jag nästan aldrig, men nu när jag inte har ett så bara älskar jag det. Halva njutningen ligger nog i just det faktumet - att man inte kan göra det när som helst.
Kunde dock inte koppla av totalt eftersom jag förväntade mig att rumskompisen skulle knacka på vilken sekund som helst (vi hade bara en nyckel). Det gjorde hon inte, och efter någon timme blev jag snarare orolig över om hon skulle komma alls. När jag kollat runt lite, utan resultat, beslöt jag mig för att zappa på tv:n. Hittade till slut Pantertanter - dubbad till tyska! *skratt* Det är inge höjdare, alltså, ingen höjdare...
Min rumskompis kom, med en kollega, vi låg och myste ett tag, slängde ut kollegan vid tvåtiden, pratade ett tag till i mörkret och somnade sedan som två klubbade sälar vid tre. Tre timmar senare ringde klockan och resten är en yrvaken, stressig och halvirriterande historia.
Övrigt värt att nämnas:
# En svensk tjej jobbade i kiosken på arenan och det var tur för hon fick tyda hela menyn åt oss. Bl a kunde man köpa en stor köttbulle! Vad det var? Jo, precis en jättestor köttbulle i brunsås som man fick på en papptallrik. Nä, blev inte sugen.
# Vi fick några mynt som man tydligen kunde köpta grejer i matstånden för. Ingen visste hur det funkade och när jag frågade runt verkade inte holländarna heller veta det. Vi hade 4 mynt var och förklaringarna var som följer; 1) att man byter ut ett mynt mot en grej (korv=1 mynt, läsk = 1 mynt), då kände vi oss rika. 2) att ett mynt var värt 1,75 Euro, då kände vi oss också rika. 3) att mynten tillhörde en viss restaurang mannen inte visste var den låg, då kändes det värdelöst. Och så sanningen, 4) ett mynt var värd 75 cent, vilket totalt gav oss 3 Euro att handla för. Då var vi inte rika längre.
# FC Utrechts klubbsång låter ungefär som Linköping HCs technoskämt.
# På Arlanda kom en kollega med en pytteliten kabinväska. När han räknade upp allt han fått ner i den blev jag inte bara imponerad, jag undrade ju hur fariken trolleriet gått till! I flygplatsbruset talade vi rätt högt och så skulle jag fråga om han rullat ihop allt, eller knövlat ihop allt, var i millisekunden inte säker på formuleringen, så jag basunerade ut: "Jaha, så allt är ihopknullat då rå?" Tur man inte rodnar så lätt...
# Vid flygplatsen i Amsterdam såg vi en gatskylt som sade "Amsterdampse Bos", det lät jättegulligt, vad det nu är. I Utrecht såg jag "Amsterdampse Slag". Slag är engelskt slang för slyna... Utrecht's Red Light District??? :-)
# I Holland äter man strössel och chokladflan på smörgåsen. Känns ju... speciellt.
# Jag ska börja samla på toaletter nu. Funderade på saken vid några tillfällen förut, och nu tyckte jag den ena överträffade den andre. På ena hotellet stod färska blommor och det luktade gott ända ut i trappan. Så vill jag också ha det. Nästa gång ska kameran med.
# Till sist konstaterade jag och rumskompisen - de kvinnliga inslagen i resesällskapet - att Djurgårdens målvakt Pa Dembo Tourray är en man. Hållningen, sättet att bära kläderna, gången, utstrålningen - även med ryggen emot oss - en man. Resten av sällskapet fick mindervärdeskomplex och muttrade att Dembo bara såg hjulbent ut...
# Och ingen parfym den här gången heller. Nu har jag letat bästa pris i 5(!) länder, och Skavsta är bäst. Ser ut att bli en RyanAir resa snart. :-)
Förutom det jag redan skrivit om kan jag nämna att Allt är Relativt. Utrechts supportrar är terrorister jämfört med våra svenska buspojkar. Och man är medveten om det. Bortasektionen är i princip hermetiskt tillsluten! Själva sektionen är omgärdad av plexiglas och nät som går ända upp till taket. Ingången för bortasupportrarna börjar ca 200 meter ifrån arenan. Containrar är uppställda som en tunnel med trattmynning och supportrarna släpps in i tunneln, vilken leder till en annan tunnel - under jorden. Denna tunnel leder sedan ända upp till läktarplats. Efter match brukar polis spärra av motorvägen och eskortera bortalagets supporterbussar, eftersom Utrechts supportrar har en förmåga att lämna matchen tidigt för att beväpna sig med gatsten längs motorvägen. En helt annan verklighet än i Sverige.
Utrecht har dessutom en falang som barnsligt nog kallar sig "Utrecht Hooligan Force", vilka strategiskt nog ställer sig på sektionen närmast bortasupportrarna och bara har ett mål i sikte - provocera. Märkligt att man tillåter dem behålla sin placering, den skulle aldrig varit långvarig i Sverige. Faktiskt.
Det positiva med Europamatcher är det kulturella och språkliga utbytet. När vi åkte till Italien lärde vi oss italienska svärord, dessa kunde även Ajax supportrar märkte man unde Ajax - Juventus matchen. Nu lärde vi oss lite holländska, men de ansträngde sig hårdare och mötte oss med både svenska banderoller och svenska ramsor. Även om "Hata Djurgården" mer lät som "Huta/hota Djurgården" så var den fonetiska versionen av "Ni är skit, och det vet ni om" rätt gullig, även om de med tiden övergick till att sjunga den på engelska istället. Banderollerna var tre till antalet och riktigt innovativa:
KRÄFTA
SVERIGE
GÅ OCH DÖ
JAG TRYCKTE
DIN MAMMA
IGÅR HORBÖG
Hm... på A) säger jag att jag inte fattar nånting, på B) att enkelt är bäst och C) behöver jag nog också tolkningshjälp med. Plus i kanten för att ha hittat ett fult ord, dock.
Vår chef kommer förresten få det tufft framöver. Nu har vi vant oss vid en viss matstandard på bortamatcherna; i Italien var det pastabuffé med vin, i Holland var det tvårätters lunch och tidernas möraste pepparstek till middag. Nu tänker vi fasen inte nöja oss med Eurostop och Route 66... ;-)
Middagen var faktiskt en nödmiddag för när vi kom till hotellet vid halv elva på kvällen så fanns inte så mycket att välja på. Men det kändes schysst att sitta på 21:a våningen och käka pepparbiff också. Baren var så mysig att de flesta stannade för ett par öl, men jag tänkte utnyttja hotellfördelarna till max - jag tänkte ta ett långbad. Jössesamalia vad skönt det är att glida ner i ett varmt bad efter en lång dag! Det lustiga är ju att när jag bodde hemma och hade badkar så badade jag nästan aldrig, men nu när jag inte har ett så bara älskar jag det. Halva njutningen ligger nog i just det faktumet - att man inte kan göra det när som helst.
Kunde dock inte koppla av totalt eftersom jag förväntade mig att rumskompisen skulle knacka på vilken sekund som helst (vi hade bara en nyckel). Det gjorde hon inte, och efter någon timme blev jag snarare orolig över om hon skulle komma alls. När jag kollat runt lite, utan resultat, beslöt jag mig för att zappa på tv:n. Hittade till slut Pantertanter - dubbad till tyska! *skratt* Det är inge höjdare, alltså, ingen höjdare...
Min rumskompis kom, med en kollega, vi låg och myste ett tag, slängde ut kollegan vid tvåtiden, pratade ett tag till i mörkret och somnade sedan som två klubbade sälar vid tre. Tre timmar senare ringde klockan och resten är en yrvaken, stressig och halvirriterande historia.
Övrigt värt att nämnas:
# En svensk tjej jobbade i kiosken på arenan och det var tur för hon fick tyda hela menyn åt oss. Bl a kunde man köpa en stor köttbulle! Vad det var? Jo, precis en jättestor köttbulle i brunsås som man fick på en papptallrik. Nä, blev inte sugen.
# Vi fick några mynt som man tydligen kunde köpta grejer i matstånden för. Ingen visste hur det funkade och när jag frågade runt verkade inte holländarna heller veta det. Vi hade 4 mynt var och förklaringarna var som följer; 1) att man byter ut ett mynt mot en grej (korv=1 mynt, läsk = 1 mynt), då kände vi oss rika. 2) att ett mynt var värt 1,75 Euro, då kände vi oss också rika. 3) att mynten tillhörde en viss restaurang mannen inte visste var den låg, då kändes det värdelöst. Och så sanningen, 4) ett mynt var värd 75 cent, vilket totalt gav oss 3 Euro att handla för. Då var vi inte rika längre.
# FC Utrechts klubbsång låter ungefär som Linköping HCs technoskämt.
# På Arlanda kom en kollega med en pytteliten kabinväska. När han räknade upp allt han fått ner i den blev jag inte bara imponerad, jag undrade ju hur fariken trolleriet gått till! I flygplatsbruset talade vi rätt högt och så skulle jag fråga om han rullat ihop allt, eller knövlat ihop allt, var i millisekunden inte säker på formuleringen, så jag basunerade ut: "Jaha, så allt är ihopknullat då rå?" Tur man inte rodnar så lätt...
# Vid flygplatsen i Amsterdam såg vi en gatskylt som sade "Amsterdampse Bos", det lät jättegulligt, vad det nu är. I Utrecht såg jag "Amsterdampse Slag". Slag är engelskt slang för slyna... Utrecht's Red Light District??? :-)
# I Holland äter man strössel och chokladflan på smörgåsen. Känns ju... speciellt.
# Jag ska börja samla på toaletter nu. Funderade på saken vid några tillfällen förut, och nu tyckte jag den ena överträffade den andre. På ena hotellet stod färska blommor och det luktade gott ända ut i trappan. Så vill jag också ha det. Nästa gång ska kameran med.
# Till sist konstaterade jag och rumskompisen - de kvinnliga inslagen i resesällskapet - att Djurgårdens målvakt Pa Dembo Tourray är en man. Hållningen, sättet att bära kläderna, gången, utstrålningen - även med ryggen emot oss - en man. Resten av sällskapet fick mindervärdeskomplex och muttrade att Dembo bara såg hjulbent ut...
# Och ingen parfym den här gången heller. Nu har jag letat bästa pris i 5(!) länder, och Skavsta är bäst. Ser ut att bli en RyanAir resa snart. :-)
17 September 2004
Fredagsfyran, v. 38
Veckans fyra, från ingen mindre än Steffanie
Jag tycker namn är roligt och har funderat på hur folk väljer bloggnamn eftersom en del uppenbarligen lägger ned en hel tid på att komma på underfundiga namn
1. Vad heter din blogg?
Den svenska avdelningen heter Carina's (Swe)Court och den engelska Carina's (Eng)Court.
2. Hur valde du detta namn och avspeglar det på något sätt syftet med din blogg?
Bloggen hette Carina's Court från början. Jag trodde inte att jag skulle skriva så mycket, så de svenska och engelska inläggen kunde blandas, men jag skrev mer än jag trott och det blev rörigt, så då separerade jag dem. Gillar inte tilläggen inom parantes, men samtidigt måste jag skilja bloggarna åt eftersom de har samma namn.
Namnet är faktiskt genomtänkt. Det kom lite av sig själv för att det är mångtydigt och speglar mina intentioner.
1) Court som i domstol. Jag enväldigt åtalar, försvarar och dömer verkligheten beroende på infallsvinkel. Visste från början att det skulle bli rätt mycket juridiskt och samhällsinriktat bloggande. Hade en tanke på att avsluta varje inlägg med ett Guilty, Not Guity och Not Proven (enligt skotsk standard), men då trodde jag att det skulle bli ca ett (genomtänkt) inlägg per vecka. Så blev det ju inte...
2) Court som i en adress, likt Carinas Gränd. Min adress på nätet. Tycker om det gatunamnet, gillar "Close" också, men det funkade inte i sammanhanget.
3) Court som i "stad/hov". Min blogg är mitt kungarike där jag bestämmer.
4) Court som i spelbana. Det är min planhalva och namnet inbegriper sportvinklarna också.
Jag hade faktiskt en tanke bakom, som ni ser, även om det kanske inte verkar så. :-)
3. Bästa svenska bloggnamn?
Oj... inte vet jag. Brukar inte tänka så mycket på det. Fast jag gillar Gärningsmannaprofilen. Undrar lite var det namnet kommer ifrån...
4. Bästa utländska bloggnamn?
Hm... samma här. Fast jag gillar Excellent Dumb Discourse. Det är ett så skönt uttryck! Och jag vet var det kommer ifrån: ägaren tyckte också att det var ett skönt uttryck (kommer från The Tempest, av W. Shakespeare).
Jag tycker namn är roligt och har funderat på hur folk väljer bloggnamn eftersom en del uppenbarligen lägger ned en hel tid på att komma på underfundiga namn
1. Vad heter din blogg?
Den svenska avdelningen heter Carina's (Swe)Court och den engelska Carina's (Eng)Court.
2. Hur valde du detta namn och avspeglar det på något sätt syftet med din blogg?
Bloggen hette Carina's Court från början. Jag trodde inte att jag skulle skriva så mycket, så de svenska och engelska inläggen kunde blandas, men jag skrev mer än jag trott och det blev rörigt, så då separerade jag dem. Gillar inte tilläggen inom parantes, men samtidigt måste jag skilja bloggarna åt eftersom de har samma namn.
Namnet är faktiskt genomtänkt. Det kom lite av sig själv för att det är mångtydigt och speglar mina intentioner.
1) Court som i domstol. Jag enväldigt åtalar, försvarar och dömer verkligheten beroende på infallsvinkel. Visste från början att det skulle bli rätt mycket juridiskt och samhällsinriktat bloggande. Hade en tanke på att avsluta varje inlägg med ett Guilty, Not Guity och Not Proven (enligt skotsk standard), men då trodde jag att det skulle bli ca ett (genomtänkt) inlägg per vecka. Så blev det ju inte...
2) Court som i en adress, likt Carinas Gränd. Min adress på nätet. Tycker om det gatunamnet, gillar "Close" också, men det funkade inte i sammanhanget.
3) Court som i "stad/hov". Min blogg är mitt kungarike där jag bestämmer.
4) Court som i spelbana. Det är min planhalva och namnet inbegriper sportvinklarna också.
Jag hade faktiskt en tanke bakom, som ni ser, även om det kanske inte verkar så. :-)
3. Bästa svenska bloggnamn?
Oj... inte vet jag. Brukar inte tänka så mycket på det. Fast jag gillar Gärningsmannaprofilen. Undrar lite var det namnet kommer ifrån...
4. Bästa utländska bloggnamn?
Hm... samma här. Fast jag gillar Excellent Dumb Discourse. Det är ett så skönt uttryck! Och jag vet var det kommer ifrån: ägaren tyckte också att det var ett skönt uttryck (kommer från The Tempest, av W. Shakespeare).
15 September 2004
Sportsnack
Nyklippt, nyduschad och fit for fight. Imorgon sticker jag till Holland. Har Ajax - Juventus på i bakgrunden och jag tror minsann att Djurgårdarna gjorde verklighet av sin Drömfotbollsresa. För inte kan det väl vara en klick Ajax-supportrar som står och skriker Djurgårdarnas favoritramsa; "Juve, Juve, vaffan culo"? Ska bli kul att se vad de lärt sig av sina bänkgrannar till imorgon. "Grotjes kontneuker" kanske?
Har tränat två dagar i rad, Friskis i måndags och fäktning igår (skitskoj förresten!), och jag tror banne mig man kan bli adrenalinberoende på det. Eller hur ska man förklara att jag idag vaknade och kände att jag bara måste iväg och träna?! Fick tvinga mig själv att inte åka iväg och köra ett pass utan intala mig att vänta tills på fredag. Allvarligt, hur ofta händer det egentligen?!
På fäktningen igår slog det mig att jag är en sportföreningsmänniska. Jag älskar specifik träning i lag med efterföljande snack i omklädningsrummet. Det blir snack på ett annat sätt där än på ett ställe som Friskis där alla blåser in och ut på ett kick och inte går på samma pass alltid och jobbar för ett gemensamt mål. Dessutom bara älskar jag den angenäma doften av lika delar gamla otvättade kläder och skydd, nytränade kroppar, liniment och materialmedel. Det luktar gott. Det luktar sport. Det luktar hemma. Det är en speciell doft som bara finns i föreningslokaler och omklädningsrum, den finns varken på Friskis, i badhus eller på gymmet. Jag längtade tillbaka redan innan jag gick.
Hoppade World cup finalen inatt. Började kolla på Celtic-Barcelona nästan vid midnatt och längre orkade jag bara inte vara vaken. Kändes som ett snöpligt slut, även om Barca var bättre i första halvlek och spelmässigt det bättre laget - men Celtic är Krigare, det är så de gick till UEFA-cupfinal för 1 1/2 år sedan. Och i andra halvlek krigade de! Undrar bara om Thompson fick hjärnsläpp eller om han glömt att Henke bytt lag - det var en snygg målpassning han gav Henke i alla fall...
Imorgon vill jag se Tobias Hysén och Adde Johansson göra varsitt mål. Och jag vill se Djurgården vinna med 4-0. Tack. Det var bara det.
Har tränat två dagar i rad, Friskis i måndags och fäktning igår (skitskoj förresten!), och jag tror banne mig man kan bli adrenalinberoende på det. Eller hur ska man förklara att jag idag vaknade och kände att jag bara måste iväg och träna?! Fick tvinga mig själv att inte åka iväg och köra ett pass utan intala mig att vänta tills på fredag. Allvarligt, hur ofta händer det egentligen?!
På fäktningen igår slog det mig att jag är en sportföreningsmänniska. Jag älskar specifik träning i lag med efterföljande snack i omklädningsrummet. Det blir snack på ett annat sätt där än på ett ställe som Friskis där alla blåser in och ut på ett kick och inte går på samma pass alltid och jobbar för ett gemensamt mål. Dessutom bara älskar jag den angenäma doften av lika delar gamla otvättade kläder och skydd, nytränade kroppar, liniment och materialmedel. Det luktar gott. Det luktar sport. Det luktar hemma. Det är en speciell doft som bara finns i föreningslokaler och omklädningsrum, den finns varken på Friskis, i badhus eller på gymmet. Jag längtade tillbaka redan innan jag gick.
Hoppade World cup finalen inatt. Började kolla på Celtic-Barcelona nästan vid midnatt och längre orkade jag bara inte vara vaken. Kändes som ett snöpligt slut, även om Barca var bättre i första halvlek och spelmässigt det bättre laget - men Celtic är Krigare, det är så de gick till UEFA-cupfinal för 1 1/2 år sedan. Och i andra halvlek krigade de! Undrar bara om Thompson fick hjärnsläpp eller om han glömt att Henke bytt lag - det var en snygg målpassning han gav Henke i alla fall...
Imorgon vill jag se Tobias Hysén och Adde Johansson göra varsitt mål. Och jag vill se Djurgården vinna med 4-0. Tack. Det var bara det.
Ja herre jävlar...
Nu är jag trött igen. Varför kunde inte Gud ge alla sina anhängare en gnutta humor, tolerans och självdistans när han ändå höll på? Många av dem är ju mer paranoida än McDonald's huvudkontor! Jag läser "ramaskriet" över Gardells affischer (vilka iofs suttit uppe i månader utan att någon gjort väsen av det) och funderade först över om jag skulle orka kommentera det över huvud taget. Men nu gör jag det.
Gardell är troende, vilket varit känt i åratal i hans texter, intervjuer och dessutom har han skrivit en bok om det. (Om Gud.) Att just han skulle vara ute efter att håna Gud låter ungefär lika troligt som att en Djurgårdare skulle håna Håkan Södergren. (Inte alls, alltså.) Och hur man ens kan håna Gud genom detta förstår jag inte. Möjligtvis om Frälsis tycker att han behandlar deras uniform lite respektlöst, men ett hån? Från en troende??
Tvärtom vore det coolt om affischerna kunde bli trendsättare. Tänk er tuffa ungdomar i lite nonchigt knäppta Frälsningsarméjackor. Frälsis rockar fett, liksom. Tänk vilken modernisering, vilken ny publik de skulle nå. För när kidsen väl börjat bära märkesjackan kanske de tittar in på en mässa också - nån kväll, när de inte är bakfulla. Och då skulle de säkert tycka att det är råcool musik, för det tyckte jag och pappa när vi var där när jag skrev specialarbete i gymnasiet. Men med den intensiva, moderna och radikala marknadsföring som kyrkan (och alla andra kyrkor också för den delen) gör så är det väl inte konstigt att de inte når ut till massorna längre. För att nå ut till massorna måste man vara en av massorna.
Ett tips på studieresa; Metodistkyrkan i Storbritannien (sponsrar till och med en internetkyrka!). Personligen kan jag rekommendera den i Glasgow. Ceilidhs (dans) i kyrkan, studentluncher, utflykter för alla, discon, sportevenemang. Aktiv marknadsföring, aktivt deltagande, se till att vara där alla är, DÅ når man ut till massorna.
Själv ska jag se på Gardells show nästa fredag. Det är väl det närmaste ett väckelsemöte jag någonsin skulle sätta min fot på. Och då brukar de ändå vara rätt god, men ibland läskig, underhållning - för en icketroende...
Gardell är troende, vilket varit känt i åratal i hans texter, intervjuer och dessutom har han skrivit en bok om det. (Om Gud.) Att just han skulle vara ute efter att håna Gud låter ungefär lika troligt som att en Djurgårdare skulle håna Håkan Södergren. (Inte alls, alltså.) Och hur man ens kan håna Gud genom detta förstår jag inte. Möjligtvis om Frälsis tycker att han behandlar deras uniform lite respektlöst, men ett hån? Från en troende??
Tvärtom vore det coolt om affischerna kunde bli trendsättare. Tänk er tuffa ungdomar i lite nonchigt knäppta Frälsningsarméjackor. Frälsis rockar fett, liksom. Tänk vilken modernisering, vilken ny publik de skulle nå. För när kidsen väl börjat bära märkesjackan kanske de tittar in på en mässa också - nån kväll, när de inte är bakfulla. Och då skulle de säkert tycka att det är råcool musik, för det tyckte jag och pappa när vi var där när jag skrev specialarbete i gymnasiet. Men med den intensiva, moderna och radikala marknadsföring som kyrkan (och alla andra kyrkor också för den delen) gör så är det väl inte konstigt att de inte når ut till massorna längre. För att nå ut till massorna måste man vara en av massorna.
Ett tips på studieresa; Metodistkyrkan i Storbritannien (sponsrar till och med en internetkyrka!). Personligen kan jag rekommendera den i Glasgow. Ceilidhs (dans) i kyrkan, studentluncher, utflykter för alla, discon, sportevenemang. Aktiv marknadsföring, aktivt deltagande, se till att vara där alla är, DÅ når man ut till massorna.
Själv ska jag se på Gardells show nästa fredag. Det är väl det närmaste ett väckelsemöte jag någonsin skulle sätta min fot på. Och då brukar de ändå vara rätt god, men ibland läskig, underhållning - för en icketroende...
Så underkänd - så underbart! :-)
Det händer inte ofta, men så plötsligt poppar det till i huvudet, allt faller på plats och orden kommer av sig själv. Har grunnat och svettats över Analysen i flera dagar nu. Hämtade upp tvätten för en stund sedan och just som jag hängde in tröjorna slog det ner som ett blixtnedslag - Heureka! Anledningen till att jag inte fått grepp om Foucault och hur samtliga författare i kurslitteraturen förklarar dagens samhälle är ju för att det inte alls är något nytt, det är inte någon revolutionerande förändring mot förr! Foucault vill få det till att en disciplineringsprocess som startade under 16-1700-talet lett fram till dagens "mikromaktsförhållande" där kontroll utövas mellan invånarna och att normer och oskrivna regler styr oss och hela samhället.
Vi har normer och attityder i samhället som utövar en dold makt över oss - men det har det alltid gjort. Utan att gå in på rättsfilosofi, för de gör de inte på den här kursen i alla fall, så har lagar funnits åtminstone sedan de 10 budorden, och vad är lagar om inte normer? Och även utanför lagarna tror jag bestämt att samhället även år 500 fKr styrdes av oskrivna regler, och dessa upprätthölls genom ett slags social kontroll.
Idag finns en uppdelning mellan "vi och dom", där dom (uteliggare, brottslingar, missbrukare) inte ens tillhör samhället utan tvärtom skall "vi" skyddas från dem. Men "vi och dom" har alltid funnits. Antikens Grekland var helt uppbyggt på "vi och dom" där vi tillhörde stadsstaten och var medborgare, människa, medan dom var barbarer och inte ens människor.
Skillnaden är att normer och värderingar ändras, och de kommer ändras igen. Jag vet att de jämför med 60-70-talet då (lärarens citat) "alla tillhörde samhället, även om man hade etta i betyg eller hette Tjack-Pelle och där staten tog hand om invånarna, den hand de nu tagit bort från dem". Hm, ja alla tillhörde samhället - om de inte gömdes på institutioner. Och vissa tycker faktiskt det är skönt att pappa staten slutat behandla sina medborgare som småungar.
Däremot kan man ju ha åsikter om hur detta tar sig uttryck idag. Men det är en annan diskussion och inte den jag var menad att analysera.
Så, jaha, i min tvåsidiga analys har jag därmed inte bara sågat samhällsvetarnas husgud (verkar det som) utan även kurslitteraturen och vår lärare, eftersom han skrivit en av böckerna. Han kommer älska mig. Det är nästan synd att vi inte har någon mer lektion, för det vore otroligt kul att se hur han bemöter min analys. Man får ju bara ha egna åsikter så länge de stämmer överrens med hans.
Vad var det han sa om att tvingas följa normer nu igen...? ;-)
Vi har normer och attityder i samhället som utövar en dold makt över oss - men det har det alltid gjort. Utan att gå in på rättsfilosofi, för de gör de inte på den här kursen i alla fall, så har lagar funnits åtminstone sedan de 10 budorden, och vad är lagar om inte normer? Och även utanför lagarna tror jag bestämt att samhället även år 500 fKr styrdes av oskrivna regler, och dessa upprätthölls genom ett slags social kontroll.
Idag finns en uppdelning mellan "vi och dom", där dom (uteliggare, brottslingar, missbrukare) inte ens tillhör samhället utan tvärtom skall "vi" skyddas från dem. Men "vi och dom" har alltid funnits. Antikens Grekland var helt uppbyggt på "vi och dom" där vi tillhörde stadsstaten och var medborgare, människa, medan dom var barbarer och inte ens människor.
Skillnaden är att normer och värderingar ändras, och de kommer ändras igen. Jag vet att de jämför med 60-70-talet då (lärarens citat) "alla tillhörde samhället, även om man hade etta i betyg eller hette Tjack-Pelle och där staten tog hand om invånarna, den hand de nu tagit bort från dem". Hm, ja alla tillhörde samhället - om de inte gömdes på institutioner. Och vissa tycker faktiskt det är skönt att pappa staten slutat behandla sina medborgare som småungar.
Däremot kan man ju ha åsikter om hur detta tar sig uttryck idag. Men det är en annan diskussion och inte den jag var menad att analysera.
Så, jaha, i min tvåsidiga analys har jag därmed inte bara sågat samhällsvetarnas husgud (verkar det som) utan även kurslitteraturen och vår lärare, eftersom han skrivit en av böckerna. Han kommer älska mig. Det är nästan synd att vi inte har någon mer lektion, för det vore otroligt kul att se hur han bemöter min analys. Man får ju bara ha egna åsikter så länge de stämmer överrens med hans.
Vad var det han sa om att tvingas följa normer nu igen...? ;-)
14 September 2004
Celtic - Barcelona
Ikväll smäller det! Celtic - Barcelona, Celtic - Henrik. En match som låter lika sjuk som Juventus - Djurgården. Tyvärr är det tänkt att jag och en kompis ska fäkta livet av oss ikväll, så om jag överlever kollar jag på matchen inatt när jag kommer hem.
Jag drömde om Glasgow inatt. Om Glasgow Rangers (av alla jävla lag). Djurgården skulle möta Rangers borta i UEFA-cupen och supportrarna samlades på McEwans i närheten av Gallowgate. En massa Celtic-supportrar joinade. Jag drömde brottstycken från puben, Ibrox, köerna efter matchen (till buss och tunnelbana), läktaren, stan. Vår chef sa att vi fick köpa med oss EN sak hem. De flesta skulle till Celtic-shopen, men jag åkte och köpte en ny Uni-tshirt. Den gamla har en stor, märklig, blå fläck - som den fick i tvätten! Och det lustigaste var att jag vinkade hejdå åt folk. Jag skulle inte hem, jag var redan hemma. Ta piken, Carina.
Men innan den drömmen blir verklighet ska vi slå Henrik ikväll (vad märkligt det lät nu då). Come on the hoops!
Jag drömde om Glasgow inatt. Om Glasgow Rangers (av alla jävla lag). Djurgården skulle möta Rangers borta i UEFA-cupen och supportrarna samlades på McEwans i närheten av Gallowgate. En massa Celtic-supportrar joinade. Jag drömde brottstycken från puben, Ibrox, köerna efter matchen (till buss och tunnelbana), läktaren, stan. Vår chef sa att vi fick köpa med oss EN sak hem. De flesta skulle till Celtic-shopen, men jag åkte och köpte en ny Uni-tshirt. Den gamla har en stor, märklig, blå fläck - som den fick i tvätten! Och det lustigaste var att jag vinkade hejdå åt folk. Jag skulle inte hem, jag var redan hemma. Ta piken, Carina.
Men innan den drömmen blir verklighet ska vi slå Henrik ikväll (vad märkligt det lät nu då). Come on the hoops!
13 September 2004
Underbart genomtänkt
Fick ett brev från ICA idag:
Hälsa hösten med öppen famn!
Vad betyder hösten för dig? För oss är den goda vanor som underlättar i vardagen och mysiga stunder i köket. Och det behöver definitivt inte bli inrutat. Uppfriskande promenader kan tas när som helst på dagen och sund mat kan lagas och njutas på oändliga sätt.
(min kursivering)
Tillsammans med brevet fick jag fyra rabattkuponger på, håll i er nu;
chokladdryck,
falukorv,
digestive-kex och
cognacsmedwurst!
Sådärja. Ibland tror man ju att man är utsatt för ett skämt.
Hälsa hösten med öppen famn!
Vad betyder hösten för dig? För oss är den goda vanor som underlättar i vardagen och mysiga stunder i köket. Och det behöver definitivt inte bli inrutat. Uppfriskande promenader kan tas när som helst på dagen och sund mat kan lagas och njutas på oändliga sätt.
(min kursivering)
Tillsammans med brevet fick jag fyra rabattkuponger på, håll i er nu;
chokladdryck,
falukorv,
digestive-kex och
cognacsmedwurst!
Sådärja. Ibland tror man ju att man är utsatt för ett skämt.
12 September 2004
Tvärtemot
Det är något härligt absurt med att sitta och äta hamburgare med pommes frites och dricka Coca-Cola medan man kollar på Supersize me på datorn. Åh andra sidan känns det som att det var sista gången på ett tag som jag gör det...
Jag kan tänka mig att min kompis känner en liknande tillfredställande trotsighet när hon sitter med sina flatmates och äter kladdkaka framför Tjockholmen varje vecka. Snacka om kontraproduktivt!
Hm, och som om det inte räckte med att Supersize me-filmen gav avsmak för snabbmat så var de tvungna att nämna att Ben i Ben&Jerry opererades för hjärtbesvär, och viss koppling kan man ju ana. Så vad, får jag inte äta Cookie Dough nu heller! Äh, som mannen som blev pikad för att han rökte sa; Fuck Off. ;-)
Jag kan tänka mig att min kompis känner en liknande tillfredställande trotsighet när hon sitter med sina flatmates och äter kladdkaka framför Tjockholmen varje vecka. Snacka om kontraproduktivt!
Hm, och som om det inte räckte med att Supersize me-filmen gav avsmak för snabbmat så var de tvungna att nämna att Ben i Ben&Jerry opererades för hjärtbesvär, och viss koppling kan man ju ana. Så vad, får jag inte äta Cookie Dough nu heller! Äh, som mannen som blev pikad för att han rökte sa; Fuck Off. ;-)
Jävla Comviq!
I onsdags slog det mig att jag inför resan till Holland måste kolla upp en sak rörande min mobil. Jag har förut använt mitt brittiska O2-kort när jag varit utomlands. Man får ju betala även för inkommande samtal och med det svenska kortet kan vem som helst som inte vet att jag är utomlands, alternativt inte har bättre vett, ringa. Och mitt kontantkort töms på en halv minut. De som har mitt brittiska nummer vet att de bara får SMSa.
När jag så var i Italien nyligen orkade jag inte byta SIM-kort för en dag, så jag åkte iväg med mitt Comviq-kort. Och upptäckte att jag varken kunde SMSa eller MMSa hem! Märkligt.
Kollade så i onsdags upp detta på Comviqs sida. Då visar det sig att man måste teckna en speciell tilläggstjänst - Comviq utland! Vafan... tänker jag som tog det för givet att kortet funkade utomlands också. Ingen mer info finns på hemsidan utan jag måste kontakta kundtjänst. Så jag mailar.
Svaret jag får är både knasigt och horribelt:
1) MMS funkar över huvud taget inte utomlands! (så vad sjutton har jag den funktionen nu då för, tanken var ju att skicka coola semesterbiler.)
2) För SMS och samtal måste jag teckna ett Comviq utland.
3) Detta kostar 149:- (!) i inträdesavgift.
4) Sedvanlig kreditupplysning görs. (observera vitsen med kontantkort...)
5) Alla samtals- och SMS-kostnader faktureras. (se ovan.)
6) Jag måste maila mina personuppgifter, sedan får jag ett papper jag måste underteckna och sedan tar det 5-10 dagar innan funktionen är påkopplad.
7) Jag åker till Holland på torsdag!
Jag upprepar: VAFAN!?!
Anledningen till att jag köpte ett kontantkort var att jag ville tanka på en summa och sedan ringa för den. När summan är slut kan jag inte ringa mer. Jag ville inte bli överraskad av höga räkningar eller hålla på och fibbla med räkningar över huvud taget. Jag vill dessutom inte riskera att blåsas på mer än de påtankade pengarna om min mobil blir stulen. I synnerhet om jag åker utomlands! Hela idén med kontantkort falerar ju med det här systemet, då kan jag ju lika gärna köra räkningar rakt igenom. Dessutom, jag åker ofta bort i korta stötar, vad kostar det inte för Comviq att fakturera mina SMS-kostnader på 6:-?!
Jag begriper inte varför man i Sverige måste fakturera utlandssamtal, varför dessa inte också kan dras på kontantkortet. Det funkar nämligen för min brittiska kontantkortsoperatör; O2. Ja, ja, så jag får väl fortsätta med att använda det. Har inte testat MMS, men det skulle inte förvåna mig om det också funkar...
När jag så var i Italien nyligen orkade jag inte byta SIM-kort för en dag, så jag åkte iväg med mitt Comviq-kort. Och upptäckte att jag varken kunde SMSa eller MMSa hem! Märkligt.
Kollade så i onsdags upp detta på Comviqs sida. Då visar det sig att man måste teckna en speciell tilläggstjänst - Comviq utland! Vafan... tänker jag som tog det för givet att kortet funkade utomlands också. Ingen mer info finns på hemsidan utan jag måste kontakta kundtjänst. Så jag mailar.
Svaret jag får är både knasigt och horribelt:
1) MMS funkar över huvud taget inte utomlands! (så vad sjutton har jag den funktionen nu då för, tanken var ju att skicka coola semesterbiler.)
2) För SMS och samtal måste jag teckna ett Comviq utland.
3) Detta kostar 149:- (!) i inträdesavgift.
4) Sedvanlig kreditupplysning görs. (observera vitsen med kontantkort...)
5) Alla samtals- och SMS-kostnader faktureras. (se ovan.)
6) Jag måste maila mina personuppgifter, sedan får jag ett papper jag måste underteckna och sedan tar det 5-10 dagar innan funktionen är påkopplad.
7) Jag åker till Holland på torsdag!
Jag upprepar: VAFAN!?!
Anledningen till att jag köpte ett kontantkort var att jag ville tanka på en summa och sedan ringa för den. När summan är slut kan jag inte ringa mer. Jag ville inte bli överraskad av höga räkningar eller hålla på och fibbla med räkningar över huvud taget. Jag vill dessutom inte riskera att blåsas på mer än de påtankade pengarna om min mobil blir stulen. I synnerhet om jag åker utomlands! Hela idén med kontantkort falerar ju med det här systemet, då kan jag ju lika gärna köra räkningar rakt igenom. Dessutom, jag åker ofta bort i korta stötar, vad kostar det inte för Comviq att fakturera mina SMS-kostnader på 6:-?!
Jag begriper inte varför man i Sverige måste fakturera utlandssamtal, varför dessa inte också kan dras på kontantkortet. Det funkar nämligen för min brittiska kontantkortsoperatör; O2. Ja, ja, så jag får väl fortsätta med att använda det. Har inte testat MMS, men det skulle inte förvåna mig om det också funkar...
11 September 2004
En vanlig dag på jobbet
Handlaren, alltså allra högsta chefen, är den ende på jobbet som öser upp varorna huller om buller på bandet, bygger gigantiska varuberg och gör kort sagt allt det man kan göra för att slita ut de anställdas axlar snabbast möjligt.
Han är också den ende på jobbet som betalar för sina bärkassar (och inte ser dem som anställningsförmån).
Jämnt upp så.
=============================
Jag älskar verkligen när det kommer en stressad medelålders pappa (det är alltid en medelålders pappa) som jäktar på sina ungar och vill att allt ska gå på nolltid. Han slänger upp varorna (jag menar verkligen slänger), är så uppjagad att han tappar hälften, fumlar med bärkassarna och får allt att ta längre tid än om han tagit saken med ro. När han fumlat ner varukorgen (som hunnit studsa i golvet ett par gånger eftersom han är så stressad) i avsedd behållare rusar han runt till slutet av bandet för att hinna packa i varorna innan den söliga kassörskan registrerat klart. Bara det att kassörskan, jag, var klar för flera sekunder sedan och nu ler "var det bra så?". Stressputten ser ut att inte veta vilket ben han ska stå på (packa eller betala först) så han rafsar ner åtminstone en vara innan han virvlar runt till andra sidan igen. Han hittar inte i kortdjungeln, drar betalkortet men trots stress och en köpsumma på en femtiolapp tänker han inte efterskänka bonusen. Plånboken vänds upp och ner, han förbannar alla jävla kort och till slut hittar han det han söker. Koden funkar inte till betalkortet. Inte andra gången heller. "Var det rätt kort, då?" kvittrar jag. Det var det inte. Rätt kort dras, rätt kod slås och han rafsar ner sina pinaler muttrande "att allt ska ta sån förbannad tid".
Jag kan inte förklara det, men sadisten inom mig tycker det är oerhört underhållande med dessa pappor. Och jag älskar att tävla mot dem.
=============================
Det kan ha att göra med att jag inte är miljonär, men det är två saker jag inte förstår:
1) Folk som lägger en 500-sedel på disken och sedan går och packar.
2) Folk som låter plånboken ligga, gärna utfläkt så sedlarna syns, medan de drar ICA-kort, stoppar i småpengar i automaten eller packar varor.
Är dessa folk miljonärer eller är de inte mer rädda om sina pengar? Det finns rätt många miljonärer i stan i så fall.
=============================
När jag läste nationalekonomi lärde alla konstiga kurvor mig att Coca-Cola bara gör vinst genom att sälja till extrapris, att mjölk inte alls kan säljas till extrapris och att vinsten butiker gör på bärkassarna är ett måste både för miljöpolitiken och för att väga upp det som butikerna strategiskt ser till att göra storförluster på (vad kommer jag inte ihåg). Vi fick också lära oss varför vissa saker måste placeras på vissa ställen för att över huvud taget säljas.
Och ingenstans stod det att katt- och hundmaten bör stå vid kassorna och chips och läsk längst inne i bortre hörnet av butiken. Jag undrar om de som planerade ombyggnaden i somras har läst nationalekonomi...
Han är också den ende på jobbet som betalar för sina bärkassar (och inte ser dem som anställningsförmån).
Jämnt upp så.
=============================
Jag älskar verkligen när det kommer en stressad medelålders pappa (det är alltid en medelålders pappa) som jäktar på sina ungar och vill att allt ska gå på nolltid. Han slänger upp varorna (jag menar verkligen slänger), är så uppjagad att han tappar hälften, fumlar med bärkassarna och får allt att ta längre tid än om han tagit saken med ro. När han fumlat ner varukorgen (som hunnit studsa i golvet ett par gånger eftersom han är så stressad) i avsedd behållare rusar han runt till slutet av bandet för att hinna packa i varorna innan den söliga kassörskan registrerat klart. Bara det att kassörskan, jag, var klar för flera sekunder sedan och nu ler "var det bra så?". Stressputten ser ut att inte veta vilket ben han ska stå på (packa eller betala först) så han rafsar ner åtminstone en vara innan han virvlar runt till andra sidan igen. Han hittar inte i kortdjungeln, drar betalkortet men trots stress och en köpsumma på en femtiolapp tänker han inte efterskänka bonusen. Plånboken vänds upp och ner, han förbannar alla jävla kort och till slut hittar han det han söker. Koden funkar inte till betalkortet. Inte andra gången heller. "Var det rätt kort, då?" kvittrar jag. Det var det inte. Rätt kort dras, rätt kod slås och han rafsar ner sina pinaler muttrande "att allt ska ta sån förbannad tid".
Jag kan inte förklara det, men sadisten inom mig tycker det är oerhört underhållande med dessa pappor. Och jag älskar att tävla mot dem.
=============================
Det kan ha att göra med att jag inte är miljonär, men det är två saker jag inte förstår:
1) Folk som lägger en 500-sedel på disken och sedan går och packar.
2) Folk som låter plånboken ligga, gärna utfläkt så sedlarna syns, medan de drar ICA-kort, stoppar i småpengar i automaten eller packar varor.
Är dessa folk miljonärer eller är de inte mer rädda om sina pengar? Det finns rätt många miljonärer i stan i så fall.
=============================
När jag läste nationalekonomi lärde alla konstiga kurvor mig att Coca-Cola bara gör vinst genom att sälja till extrapris, att mjölk inte alls kan säljas till extrapris och att vinsten butiker gör på bärkassarna är ett måste både för miljöpolitiken och för att väga upp det som butikerna strategiskt ser till att göra storförluster på (vad kommer jag inte ihåg). Vi fick också lära oss varför vissa saker måste placeras på vissa ställen för att över huvud taget säljas.
Och ingenstans stod det att katt- och hundmaten bör stå vid kassorna och chips och läsk längst inne i bortre hörnet av butiken. Jag undrar om de som planerade ombyggnaden i somras har läst nationalekonomi...
10 September 2004
Fredagsfyran, v. 37
1. Vilken författare, död eller levande, skulle du vilja se som bloggare?
Shakespeare skulle helt klart vara coolt. Skulle också vilja se Nick Hornby filiosofera över dagens händelser.
2. Borde fler bloggare försöka ge ut sina anteckningar i bokform (se“Supermamman” http://supermamman.se)?
Varför inte, vissa skulle jag kunna tänka mig att köpa i pocket och ha på tunnelbanan. Eller varför inte en samlingsbok - Best of Weblog.se.
3: Skulle DIN blogg kunna redigeras om till bok?
Lugnt.
4. Vore en bok skriven i bloggform (en post = ett kapitel), en bra idé?
Javisst. Perfekt format för pendlare, så slipper man tappa bort sig.
Shakespeare skulle helt klart vara coolt. Skulle också vilja se Nick Hornby filiosofera över dagens händelser.
2. Borde fler bloggare försöka ge ut sina anteckningar i bokform (se“Supermamman” http://supermamman.se)?
Varför inte, vissa skulle jag kunna tänka mig att köpa i pocket och ha på tunnelbanan. Eller varför inte en samlingsbok - Best of Weblog.se.
3: Skulle DIN blogg kunna redigeras om till bok?
Lugnt.
4. Vore en bok skriven i bloggform (en post = ett kapitel), en bra idé?
Javisst. Perfekt format för pendlare, så slipper man tappa bort sig.
Designtankar på jympagolvet
Vet ni hur mycket kondis man tappar på 3 månader? ALLT! Jag höll på att dö på Friskis-passet idag. Det som irriterade mig mest var att jag kunde rörelserna och tyckte tempot var lagom - ändå hängde jag inte med! Nu ska jag köra varannan dag i en vecka så får vi se hur jag återhämtar mig från sommarledigheten.
Jympahallen på Kungsholmen har renoverats och nu kände man knappt igen sig. Väggarna var målade i svala färger, möblerna hade diskret och ren design och för att passa in hade man raderat väggmålningen som fick ena väggen att se ut som ett romerskt palats. Jag funderade på det där hela passet; idag är allt så otroligt svalt, enkelt, stilrent. Hur kan det vara stilrent, det har ju ingen stil alls? Det är helt rent på stil. Det kanske är det som är stilrent...
Skyltfönster, gallerior, caféer, restauranger och gym, alla ser likadana ut. Svala, stilrena, personlighetslösa. Är normen idag att inte ha någon personlighet? Jag tror banne mig det. Inte ens vi får vara som vi är. Affärsmänniskor ser ut som om de var industritillverkade, människorna ska vara stylade, rakade och får inte ens lukta som sig själv. Man ska lukta som något annat, som Kenzo, Tommy girl eller Chanel, men inte riktigt det heller för då är det för mycket, man ska bara ana det. På samma sätt som att man bara ska ana att det är ett café, en restaurang eller en galleria man är i, blir man förvirrad om detta så har designern lyckats.
Därför älskar jag ställen som fortfarande har personlighet. Jag älskar Vetekatten för det ser ut som ett gammalt mysigt fik från mormors tid, jag älskar Kungstornsfiket för det ser ut som ett långtradarfik från 50-talet och jag älskar McDonald's för det ser ut som McDonald's.
Med sorg har jag insett att den där flintskallige hotellägaren från "Fyra nyanser av brunt" fått designa hela Stockholm. Detta leder in mig på en ny tankebana; ser det ut likadant i hela landet eller är det bara i Stockholm vi utplånat oss själva?
Jympahallen på Kungsholmen har renoverats och nu kände man knappt igen sig. Väggarna var målade i svala färger, möblerna hade diskret och ren design och för att passa in hade man raderat väggmålningen som fick ena väggen att se ut som ett romerskt palats. Jag funderade på det där hela passet; idag är allt så otroligt svalt, enkelt, stilrent. Hur kan det vara stilrent, det har ju ingen stil alls? Det är helt rent på stil. Det kanske är det som är stilrent...
Skyltfönster, gallerior, caféer, restauranger och gym, alla ser likadana ut. Svala, stilrena, personlighetslösa. Är normen idag att inte ha någon personlighet? Jag tror banne mig det. Inte ens vi får vara som vi är. Affärsmänniskor ser ut som om de var industritillverkade, människorna ska vara stylade, rakade och får inte ens lukta som sig själv. Man ska lukta som något annat, som Kenzo, Tommy girl eller Chanel, men inte riktigt det heller för då är det för mycket, man ska bara ana det. På samma sätt som att man bara ska ana att det är ett café, en restaurang eller en galleria man är i, blir man förvirrad om detta så har designern lyckats.
Därför älskar jag ställen som fortfarande har personlighet. Jag älskar Vetekatten för det ser ut som ett gammalt mysigt fik från mormors tid, jag älskar Kungstornsfiket för det ser ut som ett långtradarfik från 50-talet och jag älskar McDonald's för det ser ut som McDonald's.
Med sorg har jag insett att den där flintskallige hotellägaren från "Fyra nyanser av brunt" fått designa hela Stockholm. Detta leder in mig på en ny tankebana; ser det ut likadant i hela landet eller är det bara i Stockholm vi utplånat oss själva?
8 September 2004
Äntligen uppdatering!
Jag blir vansinnig när bloggen inte funkar som det ska. Här kommer man, för en gångs skull, med flera inlägg samma dag - men just då bestämmer sig uppdateraren för att strejka! Upptäckte nu att den funkade igen och det var väl trevligt. Kul att tanken tänktes för 12 timmar sedan bara...
I väntan på detta har jag mailat lite folk som jag velat komma i kontakt med. Jag älskar de där automatiska mailen man får från kundtjänster.
Tack för ditt mail! Inom kort kommer du att få svar ifrån oss.
Jag ska nog också börja med ett sådant. Bara för att hålla folk på halster liksom.
Läste förresten nyss om IKEAs nya matavdelning. Har inte kollat in den själv, men det låter som mathörnan i deras butiker utomlands, så det är klart att den domineras av godis och kakor. Men... vad är vitsen med det när vi har svenskt godis i varenda butik redan? Vitsen utomlands är ju att det är exotiskt och lockar utlänningar av den anledningen samtidigt som det lockar alla utlandssvenskar med tillfällig hemlängtan. Här i Sverige kan vi tröstäta på ICA istället. Någon dumskalle blev tillfrågad om saken och svarade att många har långt hem, så de vill ha godis och kakor på hemvägen. Smart sagt, Einstein, smart sagt.
I väntan på detta har jag mailat lite folk som jag velat komma i kontakt med. Jag älskar de där automatiska mailen man får från kundtjänster.
Tack för ditt mail! Inom kort kommer du att få svar ifrån oss.
Jag ska nog också börja med ett sådant. Bara för att hålla folk på halster liksom.
Läste förresten nyss om IKEAs nya matavdelning. Har inte kollat in den själv, men det låter som mathörnan i deras butiker utomlands, så det är klart att den domineras av godis och kakor. Men... vad är vitsen med det när vi har svenskt godis i varenda butik redan? Vitsen utomlands är ju att det är exotiskt och lockar utlänningar av den anledningen samtidigt som det lockar alla utlandssvenskar med tillfällig hemlängtan. Här i Sverige kan vi tröstäta på ICA istället. Någon dumskalle blev tillfrågad om saken och svarade att många har långt hem, så de vill ha godis och kakor på hemvägen. Smart sagt, Einstein, smart sagt.
Simon says: Inte i Sverige!
Jag gillar Idol 2004. Det enda jag inte gillar är att alla försöker vara Simon Cowell. Det var han som gjorde de brittiska och amerikanska versionerna kul, det var han som kom med Sågningarna Från Helvetet, men för att lyckas måste det ligga i blodet. Det gör det inte hos den svenska juryn. Svenska Idol-juryn består av 2 män som vet vad de pratar om, varav en inte utnyttjar det utan bara går på utseendet, en kvinna vars jobb är att förbättra röster men som ratar folk p.g.a. "icke fulländad" röst (fatta matematiken...) och en föredetting ingen vet vad han gör där. Och alla fyra försöker desperat låta som Simon. Problemet är att ingen tror på det. Man riktigt hör hur de tänker så det knakar när de försöker förmulera sig, men det låter inte naturligt, det är sällan man skrattar rått åt deras träffsäkerhet och de kommer aldrig leverera några bevingade ord. Det är deras tafatta försök, deras kollektiva idoga försök, som istället för att ge programmet sin originella touch gör det till ren mobbing.
Den enda som möjligen skulle kunna ta Simon's roll är Peter Swartling. Jag tycker han kan komma med vassa sågningar emellanåt - d.v.s. när han inte skickar småflickor till Stockholm för att de "ser söta ut", men resten kan tagga ner redan nu. Ni vet att meningen med en jury är att ha olika roller, va? Meningen är inte att ha 4 Simon, utan 1 Simon och 3 som väger upp vågen. En av dessa bör vara en artist, som kan rata folk utifrån det perspektivet. Personligen skulle jag gärna se Magnus Uggla, Petter, Robyn eller Lena Ph i den stolen; någon som varit på turné och vet vad popstjärnelivet innebär. Inte en som var på turné när mina föräldrar var unga och som lekt DJ sedan dess.
Egentligen är arbetsfördelningen självklar i juryn; Swartling är den elaka ordföranden som tittar på småflickor och sågar hobbysångare, Breitholz är den seriösa talangjägaren som letar Stjärnan han ska lansera, Tomita kollar om rösten håller för att göra popstjärna av människan och artisten (Clabbe, nurå) känner av ifall den tror att personen pallar trycket. Jag tror alla skulle tjäna på om arbetsfördelningen hölls, om inte alla fyra var upptagna med att internt tävla om vem som mest liknar Simon Cowell.
Skratta får vi ju göra ändå. Åt folk utan självinsikt som tror att om de bara önskar tillräckligt mycket så kommer drömmen slå in. Jag ser inga problem med att skratta läppen av sig i tv-soffan över folk som kraxar Whitney Houston-låtar med liv och lust. I den sekund de, till skillnad mot flertalet av oss, inte insåg att de skulle stanna hemma från ett dylikt seriöst arrangemang utan satte på sig den där nummerlappen - i den sekunden gav de oss tillåtelse att skratta tills vi gråter åt dem.
Juryn gör rätt i att såga dem. Det ska göras tidigt. Och det ska göras offentligt. Annars får de uppleva det som bl a Anna Book fått uppleva - att sanningen inte sägs förrän de står mitt på Stora Scenen i, vad de tror är, mitt i karriären. Bäst att göra pinan kort. Och nej, jag går inte på snacket om att det här skulle vara taskigt eller att man förstör ungdomar. Man har åldersgräns på de sökande, en lägre åldersgräns. Och ingen, ingen, kan idag hävda att de trodde de skulle få ett vänligt "nej tack" och en klapp på axeln när de inte dög. Efter alla dokusåpor och talangslakter a la Fame Factory, plus att inte ens den svenska publiken, i internets och utländska tidningars tidevarv, är helt okunnig om den brittiska och amerikanska Pop Idol, borde man inte veta hur det går till - man vet. Att tro nåt annat vore naivt.
I glada vänners lag, på fester, i bilen, i duschen och på läktaren spelar det ingen roll hur man låter. Men när man ska ta det seriösa steget och försöka bli artist, då borde någon i ens omgivning ha vänligheten att tala om för en att man sjunger perfekt - på den privata festen - men att man bör låta popstjärnedrömmen stanna vid en dröm. Att som vän och anhörig inte försöka stoppa kraxmonstren, att uppmuntra, stötta och låta dem sjunga framför en jury i ett underhållningsprogram - som inte produceras på mysiga Hylands tid - det är taskigt, det är mobbing.
Den enda som möjligen skulle kunna ta Simon's roll är Peter Swartling. Jag tycker han kan komma med vassa sågningar emellanåt - d.v.s. när han inte skickar småflickor till Stockholm för att de "ser söta ut", men resten kan tagga ner redan nu. Ni vet att meningen med en jury är att ha olika roller, va? Meningen är inte att ha 4 Simon, utan 1 Simon och 3 som väger upp vågen. En av dessa bör vara en artist, som kan rata folk utifrån det perspektivet. Personligen skulle jag gärna se Magnus Uggla, Petter, Robyn eller Lena Ph i den stolen; någon som varit på turné och vet vad popstjärnelivet innebär. Inte en som var på turné när mina föräldrar var unga och som lekt DJ sedan dess.
Egentligen är arbetsfördelningen självklar i juryn; Swartling är den elaka ordföranden som tittar på småflickor och sågar hobbysångare, Breitholz är den seriösa talangjägaren som letar Stjärnan han ska lansera, Tomita kollar om rösten håller för att göra popstjärna av människan och artisten (Clabbe, nurå) känner av ifall den tror att personen pallar trycket. Jag tror alla skulle tjäna på om arbetsfördelningen hölls, om inte alla fyra var upptagna med att internt tävla om vem som mest liknar Simon Cowell.
Skratta får vi ju göra ändå. Åt folk utan självinsikt som tror att om de bara önskar tillräckligt mycket så kommer drömmen slå in. Jag ser inga problem med att skratta läppen av sig i tv-soffan över folk som kraxar Whitney Houston-låtar med liv och lust. I den sekund de, till skillnad mot flertalet av oss, inte insåg att de skulle stanna hemma från ett dylikt seriöst arrangemang utan satte på sig den där nummerlappen - i den sekunden gav de oss tillåtelse att skratta tills vi gråter åt dem.
Juryn gör rätt i att såga dem. Det ska göras tidigt. Och det ska göras offentligt. Annars får de uppleva det som bl a Anna Book fått uppleva - att sanningen inte sägs förrän de står mitt på Stora Scenen i, vad de tror är, mitt i karriären. Bäst att göra pinan kort. Och nej, jag går inte på snacket om att det här skulle vara taskigt eller att man förstör ungdomar. Man har åldersgräns på de sökande, en lägre åldersgräns. Och ingen, ingen, kan idag hävda att de trodde de skulle få ett vänligt "nej tack" och en klapp på axeln när de inte dög. Efter alla dokusåpor och talangslakter a la Fame Factory, plus att inte ens den svenska publiken, i internets och utländska tidningars tidevarv, är helt okunnig om den brittiska och amerikanska Pop Idol, borde man inte veta hur det går till - man vet. Att tro nåt annat vore naivt.
I glada vänners lag, på fester, i bilen, i duschen och på läktaren spelar det ingen roll hur man låter. Men när man ska ta det seriösa steget och försöka bli artist, då borde någon i ens omgivning ha vänligheten att tala om för en att man sjunger perfekt - på den privata festen - men att man bör låta popstjärnedrömmen stanna vid en dröm. Att som vän och anhörig inte försöka stoppa kraxmonstren, att uppmuntra, stötta och låta dem sjunga framför en jury i ett underhållningsprogram - som inte produceras på mysiga Hylands tid - det är taskigt, det är mobbing.
DET samtalet kom nyss - tjoho!
"Ja de e Carina."
"Tja. Kan du åka?"
"Javisst."
"Bra, det blir övernattning. Åker väl hem fredag eftermiddag. Är det ok för dig?"
"Javisst."
Mer behövdes inte sägas. Jag vet att jag ska åka till Utrecht i Nederländerna och jobba på UEFA-kvalmatchen mellan Utrecht - Djurgården nästa torsdag. Tjoho! Och nu försöker jag klura ut om jag kan stanna kvar över helgen och hälsa på min kompis i Haag också. :-)
Det enda jag ska göra nu är att vädja till en lärare att jag ska få skriva hemtenta trots att jag missar ett obligatoriskt seminarium. Om inte så får jag stå ut med salstenta. Fotbollen känns mer angelägen.
"Tja. Kan du åka?"
"Javisst."
"Bra, det blir övernattning. Åker väl hem fredag eftermiddag. Är det ok för dig?"
"Javisst."
Mer behövdes inte sägas. Jag vet att jag ska åka till Utrecht i Nederländerna och jobba på UEFA-kvalmatchen mellan Utrecht - Djurgården nästa torsdag. Tjoho! Och nu försöker jag klura ut om jag kan stanna kvar över helgen och hälsa på min kompis i Haag också. :-)
Det enda jag ska göra nu är att vädja till en lärare att jag ska få skriva hemtenta trots att jag missar ett obligatoriskt seminarium. Om inte så får jag stå ut med salstenta. Fotbollen känns mer angelägen.
Bodström, kriminalpolitik, medier och narkotika
Jag var med kriminologikursen på heldagsseminarium idag. Av någon anledning kallades det för "konferens", men jag skulle vilja säga att en panel som håller föredrag och tar emot enstaka frågor från publiken är - ett seminarum. Det handlade hur som helst om kriminalpolitik och kriminalvård och var en återträff och ryggdunkarträff för de gamla R-förbunden från 70-talet. Det var otroligt intressant.
Intressant därför att jag med mina fördomar trodde att alla skulle hylla 70-talet och sucka "det var bättre förr". Det gjorde man inte. (Man hade inte glömt godtyckligheten och institutionerna) Men man efterlyste "humanismen" i dagens kriminalpolitik och kriminalvård. Och man ställde Thomas Bodström mot väggen. Han hade en del poäng men när han ombads motivera/kommentera den markanta ökningen i fångpopulationen när det inte på långa vägar motsvarar den marginella ökningen i brottslighet, då blev han tyst. Ja, på politikerspråk betyder det att han gick i cirklar och undvek hela frågan. Och hans lösning på överbeläggningen (vilket är ett direkt resultat av fler och längre fängelsedomar) var att bygga fler fängelser. Ett tidstypiskt svar. Man kunde ju inte tänka sig att lägga om diskursen och döma färre till internering...
Det är sant att vissa fångar kräver större säkerhet än andra, men jag skulle vilja påstå att dessa lätt kan inhysas i de högriskfängelser vi har. Problemet är bara att dessa platser idag tas upp av sådana som skulle ha kunnat sitta på en anstalt i en lägre säkerhetsgrad, men dessa platser tas upp av alla narkotikabrottslingar (1993 blev fängelse obligatoriskt för narkotikabrott) samt dem som inte ryms på öppna anstalter, för de platserna tas upp av småbrott där fängelse inte alls är motiverat. Jag tror att vi idag generellt har en övertro på fängelset som straff. Det finns inget som tyder på att det skulle ha en större allmänpreventiv verkan än alternativa straff och definitivt inte en individualpreventiv verkan.
Hm, deja vú, jag tror att jag har skrivit om det här förr...
En kul detalj var hur kriminologen Henrik Tham först säger att kriminalfrågan blivit en partipolitisk fråga, vilket den inte var för 20 år sedan, hur Bodström sedan håller med och hur en kvinna från justitieutskottet sedan tar över och håller ett tio minuter långt valtal för vänsterpartiet. Touché...
Under "media-blocket" diskuterade journalister medias roll i synen på brottslingar och brottslighet. Två från DN, någon dokumentärfilmare från SVT och några från publikationer jag inte direkt läser var där. Dock ingen från Aftonbladet, Expressen eller någon reklam-tvkanal. Synd. De pratade om "socialjournalistik" vilket de skriver under vinjetter jag ärligt kan erkänna att jag inte direkt läser. För mycket text i DN-format på morgonen. Synd. Synd att de inte hade journalister från medier den stora allmänheten använder sig av och synd att de som väl försöker skriva seriöst och nyanserat gör det under vinjetter den stora allmänheten inte orkar läsa vid morgonkaffet. Därmed missar man målet, för det är ändå den bild den stora allmänheten får som tangerar villkoren, det är rent naturligt den stora massan som sätter normen. Och får man sina intryck från tabloidtidningarna och Efterlyst så blir synen därefter.
Anders Carlberg efterlyste det sociala arvet. Han tyckte det fanns en poäng med att medierna borde ha talat om att han som mördade den svarte mannen i Klippan var son till en känd, vad jag förstod, nazist och grov brottsling och att en av mördarna på Hallandsåsen var son till mannens fru. Hm, jag kan inte se att det skulle ha kommit fram på något annat sätt än som en snaskig detalj. Det hade heller inte tjänat som förklaring eller ursäkt till något, mekanismerna bakom dessa dåd är mer komplicerade än så. Som Björn Fries sa, vid ett annat tillfälle under dagen: "Min bror dog som heroinist, jag är narkotikasamordnare för regeringen, hur förklarar man det med hänvisning till det sociala arvet?"
Under "narkotika-blocket" var den en tant som frågade rakt ut hur det kommer sig att det idag, när det finns mer information än någonsin, när man vet mer än någonsin, också är fler ungdomar (sedan 70-talet) som prövar narkotika. Jag tycker svaret finns i frågan. Idag vet man att en joint inte gör en till heroinmissbrukare, man vet att man kan ta amfetamin på fredagkvällen utan att bli uteliggare, man vet att alla som fest-drogar inte blir missbrukare. Skrämselpropagandan som min generation gick på funkar inte längre, för idag vet man mer. Alla som tar narkotika är inte missbrukare, det är en konstruktion politikerna bestämt eftersom man kriminaliserat all användning och bestämt att alla som använder narkotikaklassade preparat är missbrukare.
Narkotikaproblemet är ett modernt problem som inte ens fanns före 50-talet. Inte så att det inte fanns narkotika, utan för att det inte ansågs som ett problem. När narkotikaklassificeringen, och därmed kriminaliseringen, sedan gjordes var det inte effekt eller beroende som stod i centrum, utan ett samspel mellan detta, vilka samhällsgrupper som använde det, användningssätt och hur kulturellt integrerat det var. Två talande exempel på hur konstruerat detta samhällsproblem är, baserat på självdeklarationsundersökningar, Sverige har alltid varit bra på att undersöka och föra statistik över sina invånare, är:
1) I slutet av 1800-talet tog de som regelbundet använde morfin ca 113mg per gång. De som klassades som missbrukare tog ca 585mg per tillfälle. Idag är alla betraktade som missbrukare, men deras dos är bara ca 15-50mg per gång!
2) 1942 använde ca 90% av alla studenter i Stockholm amfetamin (mycket populärt som prestationshöjande eller bantningsmedel). Idag är siffran ca 2%.
Det tråkiga är att debatten, fortfarande, är uppdelad i två läger. Myndigheterna, och den allmänna hållningen, kör stenhårt enligt "den gode fienden"-modellen, vilket innebär att det bara är förespråkarna som får utrymme, som får vara med i debattprogram (sense the irony) och får uttala sig till punkt. Som motvikt får "knarkliberalerna" vara med, för de är så absurda att man antas ta automatiskt parti för myndigheterna. Alla dem som vill föra en nyanserad debatt, som inte vill släppa narkotikan fri men som vill diskutera dagens svart-vita politik, dem föser man undan och tystar ner. Trist. Men glädjande att se att de finns, för föreläsarna på seminariet igår hade en befriande nyanserad bild av läget.
Dagens varma applåd fick finskan som kom till Sverige som tonåring, var heroinist i 17 år (men hade en hy jag inte trodde man kunde ha efter så långt missbruk!), kom till Basta, blev sedd som människa och nu har stannat där i 6 år och mår bra. Jag tror nyckeln ligger där - att se människan. Ser man en brottsling får man en brottsling, ser man en missbrukare får man en missbrukare. Mitt i all rädsla, propaganda, politik och rättsskipning får vi inte glömma bort människan. Gör vi det börjar vi bygga superbunkrar och upprätta elektriska stolar. Istället för en superbunker skulle vi behöva 100 nya Basta. Det är inte vi och dom, för dom är vi innan vi åker fast.
Intressant därför att jag med mina fördomar trodde att alla skulle hylla 70-talet och sucka "det var bättre förr". Det gjorde man inte. (Man hade inte glömt godtyckligheten och institutionerna) Men man efterlyste "humanismen" i dagens kriminalpolitik och kriminalvård. Och man ställde Thomas Bodström mot väggen. Han hade en del poäng men när han ombads motivera/kommentera den markanta ökningen i fångpopulationen när det inte på långa vägar motsvarar den marginella ökningen i brottslighet, då blev han tyst. Ja, på politikerspråk betyder det att han gick i cirklar och undvek hela frågan. Och hans lösning på överbeläggningen (vilket är ett direkt resultat av fler och längre fängelsedomar) var att bygga fler fängelser. Ett tidstypiskt svar. Man kunde ju inte tänka sig att lägga om diskursen och döma färre till internering...
Det är sant att vissa fångar kräver större säkerhet än andra, men jag skulle vilja påstå att dessa lätt kan inhysas i de högriskfängelser vi har. Problemet är bara att dessa platser idag tas upp av sådana som skulle ha kunnat sitta på en anstalt i en lägre säkerhetsgrad, men dessa platser tas upp av alla narkotikabrottslingar (1993 blev fängelse obligatoriskt för narkotikabrott) samt dem som inte ryms på öppna anstalter, för de platserna tas upp av småbrott där fängelse inte alls är motiverat. Jag tror att vi idag generellt har en övertro på fängelset som straff. Det finns inget som tyder på att det skulle ha en större allmänpreventiv verkan än alternativa straff och definitivt inte en individualpreventiv verkan.
Hm, deja vú, jag tror att jag har skrivit om det här förr...
En kul detalj var hur kriminologen Henrik Tham först säger att kriminalfrågan blivit en partipolitisk fråga, vilket den inte var för 20 år sedan, hur Bodström sedan håller med och hur en kvinna från justitieutskottet sedan tar över och håller ett tio minuter långt valtal för vänsterpartiet. Touché...
Under "media-blocket" diskuterade journalister medias roll i synen på brottslingar och brottslighet. Två från DN, någon dokumentärfilmare från SVT och några från publikationer jag inte direkt läser var där. Dock ingen från Aftonbladet, Expressen eller någon reklam-tvkanal. Synd. De pratade om "socialjournalistik" vilket de skriver under vinjetter jag ärligt kan erkänna att jag inte direkt läser. För mycket text i DN-format på morgonen. Synd. Synd att de inte hade journalister från medier den stora allmänheten använder sig av och synd att de som väl försöker skriva seriöst och nyanserat gör det under vinjetter den stora allmänheten inte orkar läsa vid morgonkaffet. Därmed missar man målet, för det är ändå den bild den stora allmänheten får som tangerar villkoren, det är rent naturligt den stora massan som sätter normen. Och får man sina intryck från tabloidtidningarna och Efterlyst så blir synen därefter.
Anders Carlberg efterlyste det sociala arvet. Han tyckte det fanns en poäng med att medierna borde ha talat om att han som mördade den svarte mannen i Klippan var son till en känd, vad jag förstod, nazist och grov brottsling och att en av mördarna på Hallandsåsen var son till mannens fru. Hm, jag kan inte se att det skulle ha kommit fram på något annat sätt än som en snaskig detalj. Det hade heller inte tjänat som förklaring eller ursäkt till något, mekanismerna bakom dessa dåd är mer komplicerade än så. Som Björn Fries sa, vid ett annat tillfälle under dagen: "Min bror dog som heroinist, jag är narkotikasamordnare för regeringen, hur förklarar man det med hänvisning till det sociala arvet?"
Under "narkotika-blocket" var den en tant som frågade rakt ut hur det kommer sig att det idag, när det finns mer information än någonsin, när man vet mer än någonsin, också är fler ungdomar (sedan 70-talet) som prövar narkotika. Jag tycker svaret finns i frågan. Idag vet man att en joint inte gör en till heroinmissbrukare, man vet att man kan ta amfetamin på fredagkvällen utan att bli uteliggare, man vet att alla som fest-drogar inte blir missbrukare. Skrämselpropagandan som min generation gick på funkar inte längre, för idag vet man mer. Alla som tar narkotika är inte missbrukare, det är en konstruktion politikerna bestämt eftersom man kriminaliserat all användning och bestämt att alla som använder narkotikaklassade preparat är missbrukare.
Narkotikaproblemet är ett modernt problem som inte ens fanns före 50-talet. Inte så att det inte fanns narkotika, utan för att det inte ansågs som ett problem. När narkotikaklassificeringen, och därmed kriminaliseringen, sedan gjordes var det inte effekt eller beroende som stod i centrum, utan ett samspel mellan detta, vilka samhällsgrupper som använde det, användningssätt och hur kulturellt integrerat det var. Två talande exempel på hur konstruerat detta samhällsproblem är, baserat på självdeklarationsundersökningar, Sverige har alltid varit bra på att undersöka och föra statistik över sina invånare, är:
1) I slutet av 1800-talet tog de som regelbundet använde morfin ca 113mg per gång. De som klassades som missbrukare tog ca 585mg per tillfälle. Idag är alla betraktade som missbrukare, men deras dos är bara ca 15-50mg per gång!
2) 1942 använde ca 90% av alla studenter i Stockholm amfetamin (mycket populärt som prestationshöjande eller bantningsmedel). Idag är siffran ca 2%.
Det tråkiga är att debatten, fortfarande, är uppdelad i två läger. Myndigheterna, och den allmänna hållningen, kör stenhårt enligt "den gode fienden"-modellen, vilket innebär att det bara är förespråkarna som får utrymme, som får vara med i debattprogram (sense the irony) och får uttala sig till punkt. Som motvikt får "knarkliberalerna" vara med, för de är så absurda att man antas ta automatiskt parti för myndigheterna. Alla dem som vill föra en nyanserad debatt, som inte vill släppa narkotikan fri men som vill diskutera dagens svart-vita politik, dem föser man undan och tystar ner. Trist. Men glädjande att se att de finns, för föreläsarna på seminariet igår hade en befriande nyanserad bild av läget.
Dagens varma applåd fick finskan som kom till Sverige som tonåring, var heroinist i 17 år (men hade en hy jag inte trodde man kunde ha efter så långt missbruk!), kom till Basta, blev sedd som människa och nu har stannat där i 6 år och mår bra. Jag tror nyckeln ligger där - att se människan. Ser man en brottsling får man en brottsling, ser man en missbrukare får man en missbrukare. Mitt i all rädsla, propaganda, politik och rättsskipning får vi inte glömma bort människan. Gör vi det börjar vi bygga superbunkrar och upprätta elektriska stolar. Istället för en superbunker skulle vi behöva 100 nya Basta. Det är inte vi och dom, för dom är vi innan vi åker fast.
7 September 2004
Grundlurad
I vintras köpte jag en Sonyericsson z600. Man skulle kunna ta bilder och föra över till datorn. Tjoho!
Eller hur...
Någonstans bland all information sade man att jag kunde använda en viss kabel. Nu har jag inte köpt den, men när jag skulle låna den av en kompis fick vi den inte att fungera. Jag startade en emailkontakt med SonyEricsson. I första mailet sa de att kabeln inte alls ska funka till z600, trots att min kompis har lyckats med det. Sedan sa de att enda sättet var att överföra via bluetooth, IR, MMS eller e-mail.
Jag har inget bluetooth på datorn, inte heller IR. Jag kan ta emot email på mobilen, men jag kan inte skicka. Comviq säger att det är Bahnhofs fel och Bahnhof skyller på Comviq, så ingen av dem har ens tagit sig en titt på de parametrar jag emailat och reflekterat över om felet ligger där. Avslutningsvis undrar jag ju hur man MMSar till en dator.
SonyEricsson står fast vid att det inte finns någon möjlighet att överföra bilder via kabel, att de inte kan hjälpa till angående emailet, men att jag kan MMSa till en emailadress. Tjoho!
Eller hur...
Det funkar inte det heller. Och där vet jag inte alls vad som är knas eftersom jag kan MMS:a till mobiler.
Så nu sitter jag här med en mobil jag, efter två månaders research och moget övervägande, köpte av 3 anledningar, enkom:
1) Man kunde ta bilder och föra över dem till datorn.
2) Man kunde komponera egna ringsignaler.
3) Man kunde e-maila.
Och inget av det funkar.
Tjoho...
Eller hur...
Någonstans bland all information sade man att jag kunde använda en viss kabel. Nu har jag inte köpt den, men när jag skulle låna den av en kompis fick vi den inte att fungera. Jag startade en emailkontakt med SonyEricsson. I första mailet sa de att kabeln inte alls ska funka till z600, trots att min kompis har lyckats med det. Sedan sa de att enda sättet var att överföra via bluetooth, IR, MMS eller e-mail.
Jag har inget bluetooth på datorn, inte heller IR. Jag kan ta emot email på mobilen, men jag kan inte skicka. Comviq säger att det är Bahnhofs fel och Bahnhof skyller på Comviq, så ingen av dem har ens tagit sig en titt på de parametrar jag emailat och reflekterat över om felet ligger där. Avslutningsvis undrar jag ju hur man MMSar till en dator.
SonyEricsson står fast vid att det inte finns någon möjlighet att överföra bilder via kabel, att de inte kan hjälpa till angående emailet, men att jag kan MMSa till en emailadress. Tjoho!
Eller hur...
Det funkar inte det heller. Och där vet jag inte alls vad som är knas eftersom jag kan MMS:a till mobiler.
Så nu sitter jag här med en mobil jag, efter två månaders research och moget övervägande, köpte av 3 anledningar, enkom:
1) Man kunde ta bilder och föra över dem till datorn.
2) Man kunde komponera egna ringsignaler.
3) Man kunde e-maila.
Och inget av det funkar.
Tjoho...
6 September 2004
Ja må ja leva!
Tänka sig, idag fyller min svenska blogg 1 år. För exakt ett år sedan insåg jag att jag faktiskt skulle komma att skriva så mycket att det vore bäst att separera de två bloggarna. Då, för ett år sedan, hade jag precis kommit hem från Skottland och var helt i "English mode", så det kändes mest naturligt att skriva på engelska. Idag har jag nog kommit hem helt, för den svenska uppdateras långt oftare (ligger ständigt på ca 100 fler inlägg) och det är här jag skrivit de mer allvarliga inläggen senaste tiden. På den engelska skrev jag väl mitt senaste längre debattinlägg i Juni. Men jag har lovat ändring på det. Det är bara det att sådant som rör inhemska fenomen gör sig bäst i den svenska versionen, annars måste man ju skriva en tilläggsblogg för att förklara varför beteendet är märkligt, typ.
Jag får tacka Linda, som drog in mig i galenskapen. Hade det inte varit för dig hade jag nog fortfarande inte vetat vad en blogg är! Jag har naturligtvis inte använt bloggen så som jag tänkt, men å andra sidan finns en vits med ögonblicksskildringar och spontana inlägg också. Nackdelen är bara; så fort jag får en stund över tenderar jag att blogga istället för att skriva på det där andra. Antalet skrivbordstexter har drastiskt minskat senaste tolv månaderna! Och min roman kommer aldrig i helvete bli klar. Nångonsin i världshistorien. Jag tror jag fastnat i det här ocensuerade, ostrukturerade och spontana uttryckssättet. Jo, för jag kan ärligt erkänna att jag inte lägger lika stor vikt vid grammatik och struktur när jag bloggar. Det sparar jag för seriösa tillfällen. :-) På samma sätt som att jag uttrycker mig mindre korrekt när jag snackar med kompisar i telefon än när ja ska övertyga en professor om min ståndpunkt. Det är skönt att inte behöva vara så jäkla korrekt hela tiden!
Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle bara gratta mig själv. Nu ska jag komma på hur jag ska fira det...
JO, men jag ska ju på middag hos mina föräldrar ikväll! Mamma tänkte koka pitepalt i eftermiddag. Godare festmåltid finns knappt. Hurra!
Jag får tacka Linda, som drog in mig i galenskapen. Hade det inte varit för dig hade jag nog fortfarande inte vetat vad en blogg är! Jag har naturligtvis inte använt bloggen så som jag tänkt, men å andra sidan finns en vits med ögonblicksskildringar och spontana inlägg också. Nackdelen är bara; så fort jag får en stund över tenderar jag att blogga istället för att skriva på det där andra. Antalet skrivbordstexter har drastiskt minskat senaste tolv månaderna! Och min roman kommer aldrig i helvete bli klar. Nångonsin i världshistorien. Jag tror jag fastnat i det här ocensuerade, ostrukturerade och spontana uttryckssättet. Jo, för jag kan ärligt erkänna att jag inte lägger lika stor vikt vid grammatik och struktur när jag bloggar. Det sparar jag för seriösa tillfällen. :-) På samma sätt som att jag uttrycker mig mindre korrekt när jag snackar med kompisar i telefon än när ja ska övertyga en professor om min ståndpunkt. Det är skönt att inte behöva vara så jäkla korrekt hela tiden!
Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle bara gratta mig själv. Nu ska jag komma på hur jag ska fira det...
JO, men jag ska ju på middag hos mina föräldrar ikväll! Mamma tänkte koka pitepalt i eftermiddag. Godare festmåltid finns knappt. Hurra!
Storstadsvandring
Promenader är bland det tråkigaste jag vet. Bergsvandring är bland det roligaste jag vet. Eftersom jag bor i låglandet duger vanlig vandring också, i brist på annat. Men promenader är fortfarande lika tråkigt.
För mig är det stor skillnad mellan dessa begrepp. En promenad är för mig en kortare, sammanhängande förflyttning till fots. Med kort menar jag att den tar mellan 5-120 min ungefär och att man inte behöver, inte bör, ta några pauser, i vart fall inte mer än en. En promenad har som syfte antingen att förflytta sig mellan A och B eller så är syftet själva promenaden i sig; att få motion, att komma ut i friska luften, att komma ut och röra på sig. En promenad är både medlet och målet med verksamheten och därför är det viktiga att man promenerar, inte vart, eller var. En promenad kan helt företas på asfalt i stadsmiljö, likväl som runt ett elljusspår. Efter en promenad har man inga större fysiska problem, man kan fortfarande vara fräsch, man känner att man gärna gör om promenaden och man behöver inte alltid duscha.
En vandring är för mig en verksamhet som tar minst en halv dag i anspråk. En vandring kräver matsäck och man bör göra upprepade pauser. Syftet kan antingen vara en längre transportsträcka i oländig terräng, att utforska ett område, att uppleva en viss omgivning eller att besöka en rad sevärdheter. Poängen är att vandringen bara är ett medel, att målet är något helt annat, oftast abstrakt. En vandring kan inte helt företas i stadsmiljö, nyckelordet är naturupplevelse. Mot slutet av en vandring förbannar man idén, har minst en fysisk åkomma, lovar sig själv att aldrig ta ett steg mer i hela sitt liv och man måste duscha av både svett, resdamm och troligen också smuts. (Men morgonen efter har man glömt allt detta och vill ut igen...)
Nu när jag rett ut begreppen kan jag berätta att jag igår tog tillvara på bonussommardagen genom att vandra längs Edsviken mellan Sollentuna och Danderyd. Tidsmässigt var väl vandringen ett gränsfall (3, 5 timmar varav ½ timmes rast) men då får man väga in de andra ingenkänningstecknen. Om ni visste vilket äventyr man kan få under en storstadsvandring!
Jag hade fått för mig att man kunde knalla längs vattnet hela vägen, men det skulle jag snart lära mig var en sanning med modifikation. Helt plötsligt stod jag i ett villakvarter där alla vägar vek av åt helt fel håll. Jag noterade en nästan bortvittrad stentrappa längs en tomtgräns så jag knallade upp på bergshällen. Villakvarteren har börjat bre ut sig åt alla håll, men uppe på det där berget stod fortfarande några gamla övergivna sommarstugor utslängda. Jag kunde inte låta bli att undra vilken behållning man hade av dem; terrängen bestod uteslutande av bergshällar, tallar och barr på marken. Klipporna var branta, man kunde inte nå vattnet så det enda man kanske kunde göra vore väl att beundra utsikten.
Men vilken utsikt! Jag stod mitt i Sverige och njöt i djupa andetag. Runda, men branta, bergshällar rakt ner i vattnet, tallar, ungek, solsken, blått krusigt vatten, båtar med flagga i aktern, ojämn sjökant med enstaka hus ända bort till inloppet av viken. Det är Sverige för mig.
Sedan försökte jag ta mig därifrån. Brant var bara förnamnet, så jag klättrade runt som en bergsget och försökte ta mig ner till vattenbrynet. Gick inte. Kom till slut till en skreva, som om berget rasat, och funderade på hur jag skulle kunna ta mig över med skinnet i behåll. Det var dessa partier Minke och jag kallade "brain gymnastics" när vi var ute och vandrade. Här gällde det att använda de små grå... Jag klättrade bland de lösa stenarna, kröp under ett hav med ungek och - voila - stod på andra sidan. Mäkta stolt över mig själv.
När jag väl hittade en stig visade det sig att resten av vägen faktiskt löpte längs vattnet, med några små avstickare upp i något villaområde. Det är faktiskt en upplevelse i sig. Har ni varit i ett nybyggt och utvecklande villakvarter de senaste åren? Villor är ett undantag! Det mesta såg ut att vara utställningsobjekt på en arkitekturmässa. Ett hus gick i liggande S-vågor, ett annat bestod av tre cylindrar, ett tredje hade så mycket glas att det såg ut som ett växthus (och jag skulle inte vilja rengöra dem!). Fyrkantiga villor med balkong och vita knutar var en raritet. När jag nådde Danderyd såg jag till och med ett hus med sjötomt där båten var större än huset (som f ö såg ut som sådana där IKEA-lådor i olika storlekar som staplats på varandra). Mitt favorithus var dock ett vikingahus. Knutarna såg ut som sådana där drakar på vikingaskeppen och både färger och mönster var som hämtade från vikingatiden. Tänk om man fick hälsa på där en dag...
När jag gick genom villakvarteren gjorde jag en upptäckt; jag var jämnårig med villaägarna! Villaägare har alltid varit vuxna med barn, vuxna äldre än mig. Nu är det mina jämnåriga som påtar i trädgården medan barnen hoppar hopprep.
Bitvis var det ren vildmark. Trollskog med trixiga stigar, som fick mig att minnas nackdelen med vandringar - man har så fullt upp att se var man sätter fötterna att man missar utsikten. Någonstans i vildmarken såg jag vilddjur också - en snok som snabbt ringlade framför fötterna. Coolt.
Jag tog paus nere vid vattenbrynet. Limpmackor med falukorv smakar aldrig så gott som ute i naturen. Satt sedan och betraktade båtarna som åkte fram och tillbaka och log åt älgen som gick på vatten. Jesus-älgen. Troligen en installation, men himla skoj. Funderade på att bada, folk badade överallt längs vägen, men då hade jag väl blivit kvar där. Det såg skönt ut.
När jag närmade mig Danderyds sjukhus var jag heligt less, trött och törstig. Vattnet var illa tilltaget i sommarhettan och eftersom jag inte har tränat på hela sommaren hade jag naturligtvis inte kraft för ett sådant här äventyr. Och om jag nu inte fattat det själv påminde knät mig om saken när det började stelna till och värka i höjd med Stockholms Golfklubb.
Boll och klubba: Katjink!
Ung flicka med pipröst: Oh nej...
Man med basröst: FORE!!!
Men det var inte åt mitt håll bollen slant.
När jag kom hem bultade fötterna, händerna(!) ömmade och jag hade kunnat somna på fläcken. Svettig och skitig (fattar inte, mina vader blir alltid skitiga) tog jag av mig strumporna och... så där ja, ingen vandring är komplett om man inte har en stor vattenblåsa med sig hem. Den här gången satt den på tippen(!) av stortån.
Det blev en väldigt lugn kväll och jag gick tidigt i säng, övertygad om att jag aldrig kommer gå så långt som till bussen igen. Men idag vaknade jag och... jag undrar hur Edsviken ser ut från andra sidan?
För mig är det stor skillnad mellan dessa begrepp. En promenad är för mig en kortare, sammanhängande förflyttning till fots. Med kort menar jag att den tar mellan 5-120 min ungefär och att man inte behöver, inte bör, ta några pauser, i vart fall inte mer än en. En promenad har som syfte antingen att förflytta sig mellan A och B eller så är syftet själva promenaden i sig; att få motion, att komma ut i friska luften, att komma ut och röra på sig. En promenad är både medlet och målet med verksamheten och därför är det viktiga att man promenerar, inte vart, eller var. En promenad kan helt företas på asfalt i stadsmiljö, likväl som runt ett elljusspår. Efter en promenad har man inga större fysiska problem, man kan fortfarande vara fräsch, man känner att man gärna gör om promenaden och man behöver inte alltid duscha.
En vandring är för mig en verksamhet som tar minst en halv dag i anspråk. En vandring kräver matsäck och man bör göra upprepade pauser. Syftet kan antingen vara en längre transportsträcka i oländig terräng, att utforska ett område, att uppleva en viss omgivning eller att besöka en rad sevärdheter. Poängen är att vandringen bara är ett medel, att målet är något helt annat, oftast abstrakt. En vandring kan inte helt företas i stadsmiljö, nyckelordet är naturupplevelse. Mot slutet av en vandring förbannar man idén, har minst en fysisk åkomma, lovar sig själv att aldrig ta ett steg mer i hela sitt liv och man måste duscha av både svett, resdamm och troligen också smuts. (Men morgonen efter har man glömt allt detta och vill ut igen...)
Nu när jag rett ut begreppen kan jag berätta att jag igår tog tillvara på bonussommardagen genom att vandra längs Edsviken mellan Sollentuna och Danderyd. Tidsmässigt var väl vandringen ett gränsfall (3, 5 timmar varav ½ timmes rast) men då får man väga in de andra ingenkänningstecknen. Om ni visste vilket äventyr man kan få under en storstadsvandring!
Jag hade fått för mig att man kunde knalla längs vattnet hela vägen, men det skulle jag snart lära mig var en sanning med modifikation. Helt plötsligt stod jag i ett villakvarter där alla vägar vek av åt helt fel håll. Jag noterade en nästan bortvittrad stentrappa längs en tomtgräns så jag knallade upp på bergshällen. Villakvarteren har börjat bre ut sig åt alla håll, men uppe på det där berget stod fortfarande några gamla övergivna sommarstugor utslängda. Jag kunde inte låta bli att undra vilken behållning man hade av dem; terrängen bestod uteslutande av bergshällar, tallar och barr på marken. Klipporna var branta, man kunde inte nå vattnet så det enda man kanske kunde göra vore väl att beundra utsikten.
Men vilken utsikt! Jag stod mitt i Sverige och njöt i djupa andetag. Runda, men branta, bergshällar rakt ner i vattnet, tallar, ungek, solsken, blått krusigt vatten, båtar med flagga i aktern, ojämn sjökant med enstaka hus ända bort till inloppet av viken. Det är Sverige för mig.
Sedan försökte jag ta mig därifrån. Brant var bara förnamnet, så jag klättrade runt som en bergsget och försökte ta mig ner till vattenbrynet. Gick inte. Kom till slut till en skreva, som om berget rasat, och funderade på hur jag skulle kunna ta mig över med skinnet i behåll. Det var dessa partier Minke och jag kallade "brain gymnastics" när vi var ute och vandrade. Här gällde det att använda de små grå... Jag klättrade bland de lösa stenarna, kröp under ett hav med ungek och - voila - stod på andra sidan. Mäkta stolt över mig själv.
När jag väl hittade en stig visade det sig att resten av vägen faktiskt löpte längs vattnet, med några små avstickare upp i något villaområde. Det är faktiskt en upplevelse i sig. Har ni varit i ett nybyggt och utvecklande villakvarter de senaste åren? Villor är ett undantag! Det mesta såg ut att vara utställningsobjekt på en arkitekturmässa. Ett hus gick i liggande S-vågor, ett annat bestod av tre cylindrar, ett tredje hade så mycket glas att det såg ut som ett växthus (och jag skulle inte vilja rengöra dem!). Fyrkantiga villor med balkong och vita knutar var en raritet. När jag nådde Danderyd såg jag till och med ett hus med sjötomt där båten var större än huset (som f ö såg ut som sådana där IKEA-lådor i olika storlekar som staplats på varandra). Mitt favorithus var dock ett vikingahus. Knutarna såg ut som sådana där drakar på vikingaskeppen och både färger och mönster var som hämtade från vikingatiden. Tänk om man fick hälsa på där en dag...
När jag gick genom villakvarteren gjorde jag en upptäckt; jag var jämnårig med villaägarna! Villaägare har alltid varit vuxna med barn, vuxna äldre än mig. Nu är det mina jämnåriga som påtar i trädgården medan barnen hoppar hopprep.
Bitvis var det ren vildmark. Trollskog med trixiga stigar, som fick mig att minnas nackdelen med vandringar - man har så fullt upp att se var man sätter fötterna att man missar utsikten. Någonstans i vildmarken såg jag vilddjur också - en snok som snabbt ringlade framför fötterna. Coolt.
Jag tog paus nere vid vattenbrynet. Limpmackor med falukorv smakar aldrig så gott som ute i naturen. Satt sedan och betraktade båtarna som åkte fram och tillbaka och log åt älgen som gick på vatten. Jesus-älgen. Troligen en installation, men himla skoj. Funderade på att bada, folk badade överallt längs vägen, men då hade jag väl blivit kvar där. Det såg skönt ut.
När jag närmade mig Danderyds sjukhus var jag heligt less, trött och törstig. Vattnet var illa tilltaget i sommarhettan och eftersom jag inte har tränat på hela sommaren hade jag naturligtvis inte kraft för ett sådant här äventyr. Och om jag nu inte fattat det själv påminde knät mig om saken när det började stelna till och värka i höjd med Stockholms Golfklubb.
Boll och klubba: Katjink!
Ung flicka med pipröst: Oh nej...
Man med basröst: FORE!!!
Men det var inte åt mitt håll bollen slant.
När jag kom hem bultade fötterna, händerna(!) ömmade och jag hade kunnat somna på fläcken. Svettig och skitig (fattar inte, mina vader blir alltid skitiga) tog jag av mig strumporna och... så där ja, ingen vandring är komplett om man inte har en stor vattenblåsa med sig hem. Den här gången satt den på tippen(!) av stortån.
Det blev en väldigt lugn kväll och jag gick tidigt i säng, övertygad om att jag aldrig kommer gå så långt som till bussen igen. Men idag vaknade jag och... jag undrar hur Edsviken ser ut från andra sidan?
5 September 2004
Härgårman - på egen risk.
Efter frukosten idag satt jag kvar vid köksbordet och slökollade ut genom fönstret medan jag bestämde mig för vad jag skulle hitta på med denna bonussommardag. Utanför fönstret finns en T-korsning med ett obevakat övergångsställe. Jag är förvånad över att inga olyckor sker där.
Jag har själv känt vinddraget från bilar som susat förbi mig sekunden efter att jag passerat, och varje gång har jag undrat vad som hänt om jag snubblat... Idag såg jag en mamma med en unge på armen och en leksaksvagn i nypan. Hon tittade åt höger och vänster enligt konstens alla regler, det var fritt så när som på en bil som närmade sig på avstånd, men den skulle hinna stanna. När hon gått över halva ena körfältet kom bilen fram, svängde ut mot mittlinjen och körde förbi bara någon halvmeter framför mamman. Att hon inte tappade ungen i rena förskräckelsen är en gåta. Mamman hoppade till och sedan gick huvudet som en pendel resten av vägen.
Jag förstår inte detta. Jag förstår inte varför föraren inte kan sakta in och stanna för några sekunder. Jag förstår inte detta ur ett rent egoistiskt perspektiv; jag skulle inte vilja köra på någon och riskera polisanmälan, prick i registret och straff. Skit i alla trafikregler, men jag skulle inte vilja råka ut för konsekvenserna av att ha kört ihjäl någon.
Det vore nog bra för alla fotgängare om bilförarna blev lika egoistiska som jag.
Jag har själv känt vinddraget från bilar som susat förbi mig sekunden efter att jag passerat, och varje gång har jag undrat vad som hänt om jag snubblat... Idag såg jag en mamma med en unge på armen och en leksaksvagn i nypan. Hon tittade åt höger och vänster enligt konstens alla regler, det var fritt så när som på en bil som närmade sig på avstånd, men den skulle hinna stanna. När hon gått över halva ena körfältet kom bilen fram, svängde ut mot mittlinjen och körde förbi bara någon halvmeter framför mamman. Att hon inte tappade ungen i rena förskräckelsen är en gåta. Mamman hoppade till och sedan gick huvudet som en pendel resten av vägen.
Jag förstår inte detta. Jag förstår inte varför föraren inte kan sakta in och stanna för några sekunder. Jag förstår inte detta ur ett rent egoistiskt perspektiv; jag skulle inte vilja köra på någon och riskera polisanmälan, prick i registret och straff. Skit i alla trafikregler, men jag skulle inte vilja råka ut för konsekvenserna av att ha kört ihjäl någon.
Det vore nog bra för alla fotgängare om bilförarna blev lika egoistiska som jag.
Dramatik på två arenor
Ingen ska kunna säga att Carina inte ger saker en ärlig chans. Idag lyckades jag ju finta bort Finland - Sverige i World Cup för att se på Hamlet - för andra gången! Förra gången (i Maj) hade jag en rad reservationer och man skulle faktiskt kunna tro att någon från Stadsteatern läst min blogg. T ex hade man lagt till två scener och - voila - Hamlet och Ofelia hade en historia! Nu verkade de ha rett ut ungdomarnas förhållande och bestämt sig för att de faktiskt varit kära. Hela kärleksstoryn blev tydligare. Dessutom verkade det som att fler vuxit in i sina roller så även om man fortfarande fick intrycket av att de ibland bara ville rafsa igenom texten för att komma till nästa scen så agerade de. Och det var fler karaktärer närvarande.
Jag kan rekommendera pjäsen, det verkar bara vara några veckor kvar så passa på!
I en scen frågar Polonius Hamlet vad han läser.
"Ord, ord, ord." svarar Hamlet.
"Vad står det?" frågar Polonius.
Där trodde jag vi skulle få periodsiffror från Finland, men det fick vi inte.
"I vaddå?" svarade istället Hamlet.
Där trodde jag Polonius skulle svara 'i Finland - Sverige matchen', men det gjorde han inte heller. Suck, så jag och Jenny fick fixa resultatservice via SMS istället. :-) Jodå, klart vi gjorde!
Och nu kollar jag på matchen. Halv ett på natten. Jäklar vilken tajt första period!
Dagens kommentar efter pjäsen:
"Jag saknade scenen när Hamlet håller upp döskallen och säger 'att vara eller inte vara'."
Innan fler åker iväg och kollar och blir besviken - den där scenen är en myt, monologen och döskallen är inte ens med i samma akt...
Oj, Finland leder med 3-1, och vi som ska hämta upp till 4-4. Jag tror det kan bli en kul match.
Slutbloggat!!!
Jag kan rekommendera pjäsen, det verkar bara vara några veckor kvar så passa på!
I en scen frågar Polonius Hamlet vad han läser.
"Ord, ord, ord." svarar Hamlet.
"Vad står det?" frågar Polonius.
Där trodde jag vi skulle få periodsiffror från Finland, men det fick vi inte.
"I vaddå?" svarade istället Hamlet.
Där trodde jag Polonius skulle svara 'i Finland - Sverige matchen', men det gjorde han inte heller. Suck, så jag och Jenny fick fixa resultatservice via SMS istället. :-) Jodå, klart vi gjorde!
Och nu kollar jag på matchen. Halv ett på natten. Jäklar vilken tajt första period!
Dagens kommentar efter pjäsen:
"Jag saknade scenen när Hamlet håller upp döskallen och säger 'att vara eller inte vara'."
Innan fler åker iväg och kollar och blir besviken - den där scenen är en myt, monologen och döskallen är inte ens med i samma akt...
Oj, Finland leder med 3-1, och vi som ska hämta upp till 4-4. Jag tror det kan bli en kul match.
Slutbloggat!!!
3 September 2004
Voffo gör di på detta vise?
1996 flyttade jag hem till Stockholm igen och började jobba på McDonald's. I personalrummet låg en pärm där man likt "mina kompisar" fick fylla i ett papper med personliga frågor. Syftet var att man kunde lära känna varandra genom den där pärmen. Jag fann en bästa kompis. En tjej hade skrivit en presentation som kunde varit skriven av mig själv. Hon var också Djurgårdare och hon var också hockeytokig. "Henne måste jag prata med", tänkte jag.
Några veckor senare stod jag vid värmeskåpet. På andra sidan stod en tjej och frågade om jag hette Carina. Jag sa ja. "Dig ska jag prata med." sa hon kort och bestämt innan hon hastade vidare. Jag trodde jag hade gjort nåt galet... Närå, hon hade bara också läst pärmen och upptäckt sin själsfrände.
Sedan dess är vi allra bästa vänner. Det var hon som drog in mig i publikvärderiet. Hon och jag var 2/3 i "Väsbymaffian" som under ett år åkte på varenda Djurgårdsmatch som rörde sig. Vi har flugit till Luleå, åkt båt till Åland, bilat till Malmö och ringt oss sjuka på jobbet för en träningsmatch. Vi är "partners in crime".
Imorgon spelar Sverige mot Finland i World Cup, Hockeyturneringen med stort H. Egentligen borde vi vara på plats, men i vart fall så ska vi fly sommarsolen och kolla på matchen tillsammans på tv. Kan man tycka.
Saken är att vi inte ska det. Vi ska på teater. Hamlet.
Denna smärre chock slog oss igår när biljetterna nyss köpts. Herregud, det kan inte vara sant! Vi, VI, missar höjdarmatchen Sverige-Finland för att kolla in Helena Bergströms existentiella våndor på Stadsteatern. Hur slutade det så här? Vad gick snett? Hur i glödheta Helsingfors kunde vi båda ha missat att just den matchen spelades just imorgon?!? Är det ett tecken? På vaddå? Har fanatismen äntligen övergått till ett normalt intresse? Men det är ju inte normalt om man missar Höjdarmatchen. Det här är inte bra... inte bra...
Några veckor senare stod jag vid värmeskåpet. På andra sidan stod en tjej och frågade om jag hette Carina. Jag sa ja. "Dig ska jag prata med." sa hon kort och bestämt innan hon hastade vidare. Jag trodde jag hade gjort nåt galet... Närå, hon hade bara också läst pärmen och upptäckt sin själsfrände.
Sedan dess är vi allra bästa vänner. Det var hon som drog in mig i publikvärderiet. Hon och jag var 2/3 i "Väsbymaffian" som under ett år åkte på varenda Djurgårdsmatch som rörde sig. Vi har flugit till Luleå, åkt båt till Åland, bilat till Malmö och ringt oss sjuka på jobbet för en träningsmatch. Vi är "partners in crime".
Imorgon spelar Sverige mot Finland i World Cup, Hockeyturneringen med stort H. Egentligen borde vi vara på plats, men i vart fall så ska vi fly sommarsolen och kolla på matchen tillsammans på tv. Kan man tycka.
Saken är att vi inte ska det. Vi ska på teater. Hamlet.
Denna smärre chock slog oss igår när biljetterna nyss köpts. Herregud, det kan inte vara sant! Vi, VI, missar höjdarmatchen Sverige-Finland för att kolla in Helena Bergströms existentiella våndor på Stadsteatern. Hur slutade det så här? Vad gick snett? Hur i glödheta Helsingfors kunde vi båda ha missat att just den matchen spelades just imorgon?!? Är det ett tecken? På vaddå? Har fanatismen äntligen övergått till ett normalt intresse? Men det är ju inte normalt om man missar Höjdarmatchen. Det här är inte bra... inte bra...
Fredagsfyran, v. 36
En om bloggning. Det handlar om att kommentera eller inte, få tycks fåkommentarer i sina bloggar och andra får desto fler.
1. Hur många bloggar läser du i genomsnitt om dagen?
Jag läser inte varje dag. Jag ser bloggläsandet som ett tidsfördriv, så när jag har lite tid över eller "känner för det" kan jag kolla in några. Hur många beror på vilken tid och lust jag har. Jag har dock ett gäng favoriter så de får prioritet, även sinsemellan eftersom de är olika seriösa/skojiga, allmänna/privata och vad jag känner för skiftar, sedan kan jag slumpsurfa när andan faller på. Dem jag kollar oftast, nästan dagligen, är mina 2 kompisars, eftersom jag vill veta vad de pysslat med sedan sist. Slår man ut över veckan kollar jag kanske in ca 4 bloggar/dag.
2. Brukar du kommentera inläggen i andras bloggar, samt läser du andras kommentarer?
Inte alltid, och inte för sakens skull. Om jag har en reaktion eller åsikt om saken, så. Och jag läser dem när jag tror att de kommer intressera mig, d.v.s när inlägget är intressant. Men jag har märkt att inte alla läser sina kommentarer, för ibland har jag haft ett syfte med kommentaren (frågor t ex) utan att få respons på det.
3. Tycker du att kommentarer i din egen blogg gör bloggandet roligare?
Visst tycker jag det. Även om jag tenderar att få kommentarerna i mail och per telefon istället för i bloggen! Vissa mailkommentarer hade gjort sig kanon i bloggen, för det hade blivit diskussion om saken då. Jag jobbar på att få dessa människor att våga skriva kommentarer istället...
4. Kommenteras det för lite eller för mycket i bloggarna? Eller tyckerdu att kommentarerna inte fyller någon funktion överhuvudtaget?
Hur ska jag kunna svara på det? Det kommenteras för lite i min. :-) Och hur kan man tycka att det kommenteras för mycket i någon annan; man måste ju inte läsa dem. Allt beror väl på vilken typ av blogg det är och vilken typ av kommentarer det är. Reklamkommentarer kan man ju ha och mista.
1. Hur många bloggar läser du i genomsnitt om dagen?
Jag läser inte varje dag. Jag ser bloggläsandet som ett tidsfördriv, så när jag har lite tid över eller "känner för det" kan jag kolla in några. Hur många beror på vilken tid och lust jag har. Jag har dock ett gäng favoriter så de får prioritet, även sinsemellan eftersom de är olika seriösa/skojiga, allmänna/privata och vad jag känner för skiftar, sedan kan jag slumpsurfa när andan faller på. Dem jag kollar oftast, nästan dagligen, är mina 2 kompisars, eftersom jag vill veta vad de pysslat med sedan sist. Slår man ut över veckan kollar jag kanske in ca 4 bloggar/dag.
2. Brukar du kommentera inläggen i andras bloggar, samt läser du andras kommentarer?
Inte alltid, och inte för sakens skull. Om jag har en reaktion eller åsikt om saken, så. Och jag läser dem när jag tror att de kommer intressera mig, d.v.s när inlägget är intressant. Men jag har märkt att inte alla läser sina kommentarer, för ibland har jag haft ett syfte med kommentaren (frågor t ex) utan att få respons på det.
3. Tycker du att kommentarer i din egen blogg gör bloggandet roligare?
Visst tycker jag det. Även om jag tenderar att få kommentarerna i mail och per telefon istället för i bloggen! Vissa mailkommentarer hade gjort sig kanon i bloggen, för det hade blivit diskussion om saken då. Jag jobbar på att få dessa människor att våga skriva kommentarer istället...
4. Kommenteras det för lite eller för mycket i bloggarna? Eller tyckerdu att kommentarerna inte fyller någon funktion överhuvudtaget?
Hur ska jag kunna svara på det? Det kommenteras för lite i min. :-) Och hur kan man tycka att det kommenteras för mycket i någon annan; man måste ju inte läsa dem. Allt beror väl på vilken typ av blogg det är och vilken typ av kommentarer det är. Reklamkommentarer kan man ju ha och mista.
2 September 2004
En smak av Nordirlandskonflikten
Jag skulle vilja skriva något om det som pågår i Ryssland just nu (självbombare i Moskva, flygplansexplosioner någonstans i Ryssland och idag också gisslantaganden i Nordossetien) och hela Tjetjenienkonflikten i sig - men jag är rädd att jag är för dåligt insatt än. Jag har inte alla turer klara för mig så istället för att blaja om nåt jag inte vet något om så beklagar jag bara kort att civila måste få uppleva sådant här.
Jag skulle också vilja skriva något om RyanAir-konflikten. Men jag kan inte alla turer där heller. Jag vet bara att det faktum att man inte skriver under ett kollektivavtal inte per automatik betyder att man har lika dåliga arbetsförhållanden för svenska arbetstagare som för t ex Irländska. Arbetsförhållandena generellt är olika på Irland och i Sverige. Men eftersom jag inte rent faktiskt vet hur det ser ut för de svenska arbetstagarna så kan jag inte blaja om det heller.
Det enda jag egentligen med fog kan kommentera just nu är det jag fick veta per mail imorse. När jag bodde i Glasgow (för 1,5 år sedan, usch vad tiden går!) kände jag ett par, Carol och Iain, som båda var Celtic-fans och kom från Belfast. Iain bor i Shankhill, området i Belfast med tydligast uppdelning mellan lojalister (dem som vill att Nordirland ska fortsätta tillhöra England, i princip bara protestanter) och republikaner (dem som vill tillhöra Irland, mest katoliker). Jag fick lära mig att de på något vänster har järnkoll på var gränserna går, även när målade gatstenar och lyktstolpar inte visar det, och att de "aldrig" befinner sig i fel kvarter. Det finns "neutrala" vägar (t ex motorvägen) så det är dem man använder när man ska hem, även om det är en omväg. Iain bor i ett republikanskt kvarter precis på gränsen till ett lojalistiskt.
I lördags hade de varit hos Carols föräldrar (som bor ute på landet) och var på väg hem till Iain. Det var mitt i natten och båda var stuptrötta. När de kommer in till staden tar det ca 20 min att köra den "rätta" vägen hem. Det är en ren U-sväng för korsade de lojalistkvarteren skulle resan ta 5 min. Max. Säkert fortare eftersom de nog gärna kör lite snabbt. I lördags fick de för sig att för första gången göra just så.
Av alla jäkla tillfällen så var det ju då som de fick punktering. Enligt Carol en sån som man verkligen inte kan köra vidare på. Iain satte igång och byta däck. Carol var av nån anledning en bit ifrån (för resten såg hon från busken, skrev hon). Då kommer ett gäng män och fråga mig inte hur för jag har aldrig begripigt det, men på något sätt verkar folk där kunna se på varandra vad de tillhör, i det här fallet misstänker jag att det fanns nåt Celtic-aktigt i bilen (Celtic är katolikernas lag, de har inget sånt på bilen, men i kan jag tänka mig). Hur som helst, Iain fick stryk. Någon slog honom i huvudet med typ ett järnrör/påk/pinne/klubba och så fick han knytnävsslag mot huvudet och en spark när han låg ner. Det gick snabbt, men Carol är säker på att han bara fick slag mot huvudet, och hon är säker på att det var "lojalistsvin" för hon kände igen en av dem.
Iain är helt borta och naturligtvis, bara för att allt är så jävla typiskt den här natten, så tog männen mobilen med sig. Carol springer iväg för att ordna ambulans. Faktum är att hon springer ända hem (till Iain) och ringer. Hon springer tillbaka och ser precis en polisbil svänga ut från bakom deras bil och köra iväg. (Man kunde ju tro att de skulle fixa hjälp och stanna på plats...) Hon kommer fram och ser Iain ligga i en helt annan ställning än när hon gick, men chocken kommer på sjukhuset - helt plötsligt har han blåmärken över hela kroppen, plus en bruten underarm! Hon har ju inga bevis, om det nu hade hjälpt, men är såklart helt säker på vad som hänt...
Idag ligger Iain på sjukhus med sprucket skallben, käkfraktur, bruten arm, sytt ögonbryn och blåmärken.
Om någon trodde att konflikten i Nordirland gått över, eller blivit civiliserad, så kan härmed meddelas att så inte är fallet. Det bara inte skrivs om det längre. Och det går förvisso längre tid mellan de stora utbrotten nu för tiden, även om det uppstår ständiga småskalv. När jag var i Belfast (Maj 2003) hade man tvingats bygga en ny "fredslinje" (d.v.s. ett skyhögt staket mellan bostadsområdena) veckan före, p.g.a. oroligheter. Inte ens i Glasgow (med sin starka prägel av denna konflikt) hade det stått något om detta. Under året i Glasgow lärde jag också känna David, en lojalist från Belfast. Via mina bekanta fick jag därför höra storys från båda läger, vilka förvisso chockade mig ibland, men samtidigt förhoppningsvis gav mig en mer nyanserad bild. David ser republikanerna som terrorister, Caron & Iain ser lojalisterna som rasistiska kolonisatörer.
Jag har ingen aning om hur den politiska processen ser ut för tillfället, men av Carols mail att döma så verkar livet på gatan se ut ungefär som vanligt. Hur overkligt det än känns att något dylikt kan hända i en västvärldsstad 2004.
Jag skulle också vilja skriva något om RyanAir-konflikten. Men jag kan inte alla turer där heller. Jag vet bara att det faktum att man inte skriver under ett kollektivavtal inte per automatik betyder att man har lika dåliga arbetsförhållanden för svenska arbetstagare som för t ex Irländska. Arbetsförhållandena generellt är olika på Irland och i Sverige. Men eftersom jag inte rent faktiskt vet hur det ser ut för de svenska arbetstagarna så kan jag inte blaja om det heller.
Det enda jag egentligen med fog kan kommentera just nu är det jag fick veta per mail imorse. När jag bodde i Glasgow (för 1,5 år sedan, usch vad tiden går!) kände jag ett par, Carol och Iain, som båda var Celtic-fans och kom från Belfast. Iain bor i Shankhill, området i Belfast med tydligast uppdelning mellan lojalister (dem som vill att Nordirland ska fortsätta tillhöra England, i princip bara protestanter) och republikaner (dem som vill tillhöra Irland, mest katoliker). Jag fick lära mig att de på något vänster har järnkoll på var gränserna går, även när målade gatstenar och lyktstolpar inte visar det, och att de "aldrig" befinner sig i fel kvarter. Det finns "neutrala" vägar (t ex motorvägen) så det är dem man använder när man ska hem, även om det är en omväg. Iain bor i ett republikanskt kvarter precis på gränsen till ett lojalistiskt.
I lördags hade de varit hos Carols föräldrar (som bor ute på landet) och var på väg hem till Iain. Det var mitt i natten och båda var stuptrötta. När de kommer in till staden tar det ca 20 min att köra den "rätta" vägen hem. Det är en ren U-sväng för korsade de lojalistkvarteren skulle resan ta 5 min. Max. Säkert fortare eftersom de nog gärna kör lite snabbt. I lördags fick de för sig att för första gången göra just så.
Av alla jäkla tillfällen så var det ju då som de fick punktering. Enligt Carol en sån som man verkligen inte kan köra vidare på. Iain satte igång och byta däck. Carol var av nån anledning en bit ifrån (för resten såg hon från busken, skrev hon). Då kommer ett gäng män och fråga mig inte hur för jag har aldrig begripigt det, men på något sätt verkar folk där kunna se på varandra vad de tillhör, i det här fallet misstänker jag att det fanns nåt Celtic-aktigt i bilen (Celtic är katolikernas lag, de har inget sånt på bilen, men i kan jag tänka mig). Hur som helst, Iain fick stryk. Någon slog honom i huvudet med typ ett järnrör/påk/pinne/klubba och så fick han knytnävsslag mot huvudet och en spark när han låg ner. Det gick snabbt, men Carol är säker på att han bara fick slag mot huvudet, och hon är säker på att det var "lojalistsvin" för hon kände igen en av dem.
Iain är helt borta och naturligtvis, bara för att allt är så jävla typiskt den här natten, så tog männen mobilen med sig. Carol springer iväg för att ordna ambulans. Faktum är att hon springer ända hem (till Iain) och ringer. Hon springer tillbaka och ser precis en polisbil svänga ut från bakom deras bil och köra iväg. (Man kunde ju tro att de skulle fixa hjälp och stanna på plats...) Hon kommer fram och ser Iain ligga i en helt annan ställning än när hon gick, men chocken kommer på sjukhuset - helt plötsligt har han blåmärken över hela kroppen, plus en bruten underarm! Hon har ju inga bevis, om det nu hade hjälpt, men är såklart helt säker på vad som hänt...
Idag ligger Iain på sjukhus med sprucket skallben, käkfraktur, bruten arm, sytt ögonbryn och blåmärken.
Om någon trodde att konflikten i Nordirland gått över, eller blivit civiliserad, så kan härmed meddelas att så inte är fallet. Det bara inte skrivs om det längre. Och det går förvisso längre tid mellan de stora utbrotten nu för tiden, även om det uppstår ständiga småskalv. När jag var i Belfast (Maj 2003) hade man tvingats bygga en ny "fredslinje" (d.v.s. ett skyhögt staket mellan bostadsområdena) veckan före, p.g.a. oroligheter. Inte ens i Glasgow (med sin starka prägel av denna konflikt) hade det stått något om detta. Under året i Glasgow lärde jag också känna David, en lojalist från Belfast. Via mina bekanta fick jag därför höra storys från båda läger, vilka förvisso chockade mig ibland, men samtidigt förhoppningsvis gav mig en mer nyanserad bild. David ser republikanerna som terrorister, Caron & Iain ser lojalisterna som rasistiska kolonisatörer.
Jag har ingen aning om hur den politiska processen ser ut för tillfället, men av Carols mail att döma så verkar livet på gatan se ut ungefär som vanligt. Hur overkligt det än känns att något dylikt kan hända i en västvärldsstad 2004.
1 September 2004
Mitt liv i förorten
Att vara en typisk storstadsbo (d.v.s. att bo i förorten) innebär att allt man tar sig för blir ett helt företag. Om jag vill handla kläder efter jobbet måste jag kolla om jag har råd att äta ute (eftersom jag inte hinner åka hem emellan, för då hinner affärerna stänga), om jag har något inbokat för kvällen, hur lång tid det tar att resa dit isåfall och var klädesaffärerna ligger. Eftersom jag måste till flera olika affärer måste jag tänka lite smart och planera en effektiv och tids/promenadsekonomisk väg för att till slut se om jag ens hinner med de där affärerna enligt den rundan på tiden jag har innan jag måste åka till det inbokade. Man blir ju trött bara av att tänka på det.
Att bo i förorten innebär också att om en kompis ringer och vill träffa en så fort som möjligt så säger man "det är lugnt, jag kommer över direkt", vilket i praktiken innebär att man ses två timmar senare. I en mindre stad hade man hunnit promenera både dit och tillbaka på den tiden. För en förortsbo är "promenadavstånd" distansen mellan hemmet och busshållsplatsen.
För en förortsbo bär alla vägar in till Stan - men ingen leder mellan förorterna. Detta innebär att när nattbussen börjat gå får en förortsbo sova över hos en annan, om man inte känner för en dubbelt så lång restid med dubbelt så många byten och dubbelt så långa väntetider. Förortsbussar väntar aldrig in varandra, de väntar bara in expressfärdmedlet från Stan.
Detta var min lärdom av idag.
Att bo i förorten innebär också att om en kompis ringer och vill träffa en så fort som möjligt så säger man "det är lugnt, jag kommer över direkt", vilket i praktiken innebär att man ses två timmar senare. I en mindre stad hade man hunnit promenera både dit och tillbaka på den tiden. För en förortsbo är "promenadavstånd" distansen mellan hemmet och busshållsplatsen.
För en förortsbo bär alla vägar in till Stan - men ingen leder mellan förorterna. Detta innebär att när nattbussen börjat gå får en förortsbo sova över hos en annan, om man inte känner för en dubbelt så lång restid med dubbelt så många byten och dubbelt så långa väntetider. Förortsbussar väntar aldrig in varandra, de väntar bara in expressfärdmedlet från Stan.
Detta var min lärdom av idag.
Subscribe to:
Posts (Atom)
