Vad har jag gjort?!?

Agnade mig at lite navelskaderi nar jag gjorde ett av mina sallsynta besok till Statcounter. (Vad hande egentligen 3 September, da skot besokarna i taket!) Det ar lite kul att se hur folk hittar till mig. Stackars surfare som hamnade pa min blogg pa foljande satt:

Google. Sokord: orgasm Åland.
Sokresultat: ... var det när Mia och jag åkte till Åland på minisemester tro? ... Det var 3x20minuter orgasm. Och jag skulle kunna offra min vänstra fot för att få se ...

Vad snopna de maste ha blivit nar de upptackte att orgasmen jag talade om var en hockeymatch. Och jag kan ju inte lata bli att undra vad de trodde att de skulle hitta nar de sokte pa en orgasm pa Aland...

Fange hos Banken

Vad kallar man nagon som sitter av tid? Fange, va? Isafall ar jag fange hos en stor bank sedan i tisdags.

Jag vet inte ens vad min titel ar; typ kundservicetelefonist, tror jag. Meningen ar att jag ska svara i telefon nar folk ringer och staller fragar om en broschyr de fatt men inte forstar - for att den ser ut som det finstilta i Allmanna Regler. Jag, som blev given broschyren samma morgon som jag borjade, utan vidare utbildning, ska sedan reda ut fragetecknen och forklara hur andringarna paverkar deras pensions- eller livforsakringsfond.

Tur att man fatt lara sig vad en fond ar i sin utbildning och fatt en vana av att lasa sadana har typer av texter, sager jag. Grannen, en 19-arig hasthoppare, sitter och rapar slumpmassiga citat. Hon vet inte vad hon sager, men det later proffsigt eftersom den som ringer vet annu mindre an vad vi gor.

Hela upplagget kanns oproffsigt i mitt tycke.

Naja, det har ar ju tanken, egentligen gor vi inte detta. Egentligen gor vi... ingenting. Vi ar fem pers som sitter hela dagarna framfor varsin telefon, som ringer i snitt 7 ganger per dag per person. Resten av tiden stirrar vi ut genom fonstret, vantar, funderar over livets ovasentligheter, far en bunt papper att stoppa i kuvert, en timme senare ar vi tillbaka till stirrandet och framat eftermiddagarna ar vi sa trotta och fnittriga att vi har skitkul tills vi gar hem.

Det har ar inte bara sloseri med tid, foretagets pengar och min arbetskraft, det ar dessutom ett fullstandigt sloseri med mitt liv! A andra sidan ger ju denna vaccuumtillvaro perfekt motivering till att soka sig till nagot mer bestandigt.

Fast allt ar inte svart och dodstrist.

Idag fordrev jag nagon minut genom att ringa till var egen kundtjanst, knappade fram genom 1, 2 och 3 och hamnade hos en kollega. Jag stallde fragor om broschyren och medan min granne bet sig i handen for att inte skratta sa beromde jag kollegans telefonrost - innan jag kreverade av fnitter. Det blir inte roligare an man gor det.

Fick aven ett (laskigt) samtal fran en dam som undrade om hon kunde teckna en livforsakring at sin man - utan hans vetskap. Vi agnade minst en halvtimme at att lista ut skalen for detta...

En dag kvar till helg och jag har aldrig langtat mer dit an nu.

Nordirland: Dagen efter + en bild av konfliktens aktualitet

Naturligtvis ar inte DUPs ledare Ian Paisley nojd med rapporten vi fick igar. Men vem trodde det egentligen? Det finns nog inget som kan fa den mannen nojd, for OM han skulle fa foton sa skulle han ifragasatta dem ocksa, det ar jag overtygad om. Det enda raka vore om han fick pajja vapnen sjalv, fast han skulle nog aldrig kanna sig saker pa att han forstort vartenda ett...

Idag ifragasatter han vittnena, igen, och menar att IRA morkat deras utnamnande. Visst, historien har visat att IRA inte varit att lita pa forut, men nu verkar till och med DUPs politiska polare tycka att Paisley ar lite val paranoid och skeptisk. Danny Kennedy fran UUP tycker det ar sorgligt av Paisley att ifragasatta de tva kyrkomannens integritet och karaktar och Nordirlands sekreterare Peter Hain menar att han atminstone borde lita pa den helt oberoende kanadensaren John de Chastelain.

A andra sidan, nar Ian Paisley ifragasatter en fd metodistpastors karaktar sa kanske han vet vad han pratar om trots allt. Ian Paisley ar ocksa fd metodistpastor.

Fortsattning foljer...

Tankte slutligen visa hur lugnt och fredligt det inte ar pa Nordirland idag. Det ar ganska latt att se hur aktuell konflikten ar dar borta, man behover bara skumma forstasidorna ett par dagar for att fa en bild... Jamfor garna BBCs forstasidor (om internet har forstasidor) mellan Nordirland och Skottland idag, 27 September 2005.

Nordirlands forstasida

Skottlands forstasida

Skillnad va?

Foton fran bergsvandringen

Blogger vagrar samarbeta med mina bilder, sa darfor ligger fotona fran Kaffekompisens och min bergsvandring pa MacDjaerv-bloggen istallet.

Vissa bilder ar rena turistpropagandan... Och om jag nagonsin borjar ifragasatta varfor jag flyttade hit, hanvisa mig till det inlagget ar ni snalla.

Nordirland: IRA ar utan vapen, tror vi, sa gott det gar

Idag kom nyheten alla vantat pa: IRA har forstort hela sitt vapenforrad.

Den som sager detta ar John de Chastelain, kanadensare och general for den oberoende, internationella kommission som overvakar IRAs avrustning. Han, en katolsk prast och en protestantisk pastor har bevittnat processen och sager sig nu vara overtygade om att IRA skrotat hela sin vapenarsenal.

Hur vet de nu detta? Forra hosten, nar IRA gick med pa att lata sig avrustas, gallde det att klura ut hur mycket vapen denna paramilitariska grupp egentligen hade. Storbritanniens sakerhetstjanst hade sina uppgifter, Irlands hade sina. Kommissionen baserade inventarielistan pa dessa samt jamforde med vad IRA sjalva visade upp for dem. Nu stammer de skrotade vapnen med kvantiteten pa inventarielistan, man anser att IRA ar avvapnat.

Unionisterna ar inte lika overtygade, de har ju inte sett foton pa det...

Men vad skulle det egentligen spela for nagon roll? Antingen hor man en oberoende kommission och tva kyrkoman, vilka man torde hysa nat slags tilltro till eftersom det var sa himla viktigt att just kyrkoman agerade vittnen (aven om Ian Paisley nu havdar att de inte alls ar oberoende, eftersom IRA godkant dem... suck), bekrafta avvapningen - vilket antingen stammer eller inte stammer. Eller sa far man se foton pa hela den forstorda vapenarsenalen - vilket antingen stammer eller inte stammer.

Min poang ar att, foton eller inte, sa kan man faktiskt inte med 100% sakerhet veta att exakt vartenda vapen forstorts, eftersom ingen vet hur mycket IRA egentligen hade till att borja med. Vad ar det som sager att IRA trots allt inte har en liten gomma i nagot skjul nagongstans? Man kan bara hoppas att detta var hela klabbet och att IRA nu foljer sin egen uppmaning och agnar sig at demokratiskt arbete. Och att detta leder till att parterna for en gangs skull samtalar med varandra.

Fast nagot sager mig att lojalisterna, med DUP och Ian Paisley i spetsen, inte kommer rusa till forhandlingsbordet och verka for en implementering av Langfredagsfordraget. De hittar sakert nagon ny liten hake att hanvisa till...

Och tyvarr tror jag inte att det blir lugn och ro pang bom heller. (Eh, jo, jag noterade ocksa ordvalet...) IRA ar den stora republikanska, paramilitariska organisationen, men det kryllar av smagrupper som inte nodvandigtvis har nagon koppling till IRA. Alla dessa kan inte vantas folja i samma spar, vissa av dem anser t.o.m att IRA svikit "saken". Det kryllar aven av lojalistiska smagrupper, samt tva stora, vilka nu under sommaren varit sa aktiva att Storbritannien numera officiellt betraktar dem som att ha brutit vapenvilan de hallt sedan 1994. Dessa lojalistiska grupper har inga som helst planer pa att avvapna sig: "Inte en chans, inte ens om de Chastelain lever tills han blir 208".

Sa med detta i atanke, samt det faktum att jag varje vecka laser om sekteristiska brandattacker mot bostader i Belfast, sa kanske det inte vore sa konstigt om IRA valt att spara en granat under huvudkudden i alla fall. Om utifall att.

Pa bondmarknad i Glasgow

Nar jag var 14 bodde vi i en liten byhala. De hade bondmarknad i ordets ratta bemarkelse; kobingo, vedstapeltavling, traktorutstallning och marknadsstand med hemlagad sylt, egentillverkad honung och allskons hemslojd. Jag lovade mig sjalv att aldrig satta min fot pa dylikt tontnoje igen.

Men vet ni vad, bondmarknad i ett annat land satter en intressant touch pa det hela. Darfor akte jag idag ut till Pollok Park och besokte Highland Cattle Show. Na, det hjalper inte att kalla det for show, det var en bondmarknad.

Hoglandskossorna kom i alla mojliga storlekar, farger och former; fast alla hade coolt stora horn och hippiefrilla som hanger ned for ogonen. "Muu", liksom. Man i vita rockar paraderade runt dem som pa en hundutstallning och sedan kom en sot kvinna fran Hoglandskosseforbundet och delade ut medaljer. Varenda pristagare hette McNichochloch eller MacLochleiosh. For att hora ett namn man kan uttala (och stava...) fick man istallet ga till ett talt och lyssna nar, typ, skotska Mora Trask sjong "Old MacDonald had a farm" tillsammans med varenda unge i Glasgow. Atminstone lat det sa, och taltet var sprangfyllt.

Nagra ungar lyckades anda hitta till det obligatoriska mininojesfaltet, medan andra gjorde pappers-kohorn och annat pyssel i pysseltaltet. Vuxna kollade pa Skodas nya bilar, nat annat markes nya jeepar och koade till mat- och kaffevagnen.

Alla spanade in smeden och sackpipeblasarna, och ingen missade Ankshowen... Jag sa ju att det var bondmarknad! Men ankshowen var kanon;
Showmannen: "Does anyone know what type of ducks we have here?"
Liten flicka: "Geese!"
Showmannen: "Geese?! And if I ask you what type of dogs I've got, do you answer CAT?!"
Och hundarna som drev gassen, f'lat ankorna, over broar, genom tunnlar och slalom genom en massa barn inne i rockringar var duktigt valdresserade.

Bondmarknaden var fjuttig dock. 6 stand, plus ett dar man kunde fa fejktatueringar, men det kandes sa malplacerat att jag inte raknar det. I ett av de "riktiga" standen stod en 16-aring och salde sylt och dippsaser han kokat sjalv pa mormors recept. Han har tydligen gjort det sedan ett ar tillbaka. Det kallar jag drivet!

Och nu kommer det jag aldrig trodde jag skulle saga; det var riktigt roligt. Ja, som 14-aring hade jag kanske hogre krav, men 15 ar senare gillade jag just enkelhelten och ansprakslosheten. Och kanske bidrog ocksa det fina vadret och att jag vaknade pa markligt gott humor.

Innan jag gick gjorde jag ett besok i Pollok House. Jag hade en kombibiljett sedan forut sa jag betalade inte de £8, och det hade det inte varit vart. £5, max. (Psst, Nov-Mars ar det gratis.) Det intressanta var att man i varje rum kunde lasa i tva "rutor" pa informationsskylten. Den ena talade om hur livet varit i huset, den andra talade om arkitektur, mobler etc. Jag gick benhart pa hur livet varit och vad som gladde mig speciellt var att man tog med bade herrefolket och tjanarna. Tyvarr har jag upplevt i andra slott/herrgardar att man fokuserat pa herrefolket och bara namnt att det t ex finns klockor i varje rum som de kan ringa efter tjanarna pa. I Pollok House pekar man bl a ut tjanarnas korridorer (sa de inte gick i samma som herrefolket) och deras kvarter i kallaren. Det gav en mycket bredare och mer intressant bild, i mina ogon. Tyvarr tog jag mig denna gang inte tid att promenera igenom deras fantastiska blomstertradgard, men jag har en kansla av att jag far mojlighet till det nar jag far besok i Oktober...

I brist pa annat att gora...

Sista dagen pa jobbet och jag forstar varfor, det ar alldeles dott nu nar studenterna kommit till ratta. Sa bra, da sticker jag emellan med en Fredagsfyra.

Tema: Snigelpost

1. Skickar du vanliga brev?
Nu nar jag bor offside sa, ja. Moster och mormor & morfar nas bast via vykort och brev. Fast det gar ju ett par manader emellan dem, hrm. Annars skickar jag nog mest paket eller valdigt tjocka brev...
2. Kommer den vanliga posten försvinna i framtiden?
Inte en chans. Man kan inte skicka paket via cyberspace.
3. Har du en “ingen reklam”-skylt?
Hur skulle jag da fa post? (Fast faktum ar att vi inte far nagon reklam har, jag saknar det litegrann. Inga fargranna broschyrer att lasa pa toan...)
4. Vad är det roligaste att få i brevlådan?
Tjocka kuvert som man inte alls vantat sig.


Hm, fast nu ska jag nog sortera lite papper i alla fall. Jobbet gar langsamt idag. Vi var ute med jobbet igar - for att fira av mig - sa huvet ar tungt. Gissa vad, skottar dricker - mycket. Jag behovde, jag menar fick, inte betala pa hela kvallen och hann banne mig inte dricka ur forran nasta drink stod pa bordet. Fick saga ifran till slut. Men jag har anda huvudvark idag... Det ar kul att sluta ett arbete! :-)

Kanske inte land, men en livboj i sikte

Ok allihopa, jag vet att ni inte har kunnat sova, men vi kan andas ut nu. Jag har fatt ett nytt uppdrag fr o m nasta vecka. Imorgon tar jag emot min sista forfragan fran vilsna, internationella studenter. Fr o m mandag tar jag emot forfragningar fran vilsna, smasparande britter. Tror jag. I alla fall ska jag jobba pa bank i nagot slags ta-emot-samtal-och-processa-pa-dator tjanst. Det ar ingen tjanst jag brister ut i spontan dans over, men det ar en inkomst for "minst ett antal manader", vilket ger mig ro, tid att soka annat jobb - for nu tycker jag att jag har tillracklig erfarenhet och nodvandiga, brittiska referenser for det - samt stabilitet for att borja skriva pa den dar %$#>* uppsatsen.

Och tid att soka annat jobb behover jag. Har hittat inte mindre an fem tjanster hos polisen som jag vill ha, men bara att soka ar ett heltidsjobb i en vecka. Man ska fylla i ett 15-sidigt ansokningsformu... ansokningshaft... ansokningsbok - for hand! "Typed applications will not be processed." Jag funderar just nu over om kopierade handskrivna ansokningar faller under "typed" eller om jag kan slingra mig undan pa det sattet...

Dessutom maste jag klura ut mina referensers personnummer, var jag bodde for 10 ar sedan samt tjugoelva andra detaljer jag inte har en aning om. Plus forklara pa fem, smala rader hur vart Gymnasiesystem funkar eftersom de har examinerar ett antal amnen och far olika graders betyg, till skillnad fran oss som far betyg i 25 amnen dar vi raknar ut ett medel. Atminstone var det sa man gjorde "pa min tid". Naval, nat ska jag val gora i helgen.

Bra journalistik ifragasatter

Sag ett utmarkt inslag pa BBC Scotland idag. Rubriken var "Booze & Blades" och inslaget borjade med att man sa att av alla utvecklade lander (typ vasterlandska lander kan jag tanka mig da ra) sa var Skottland det valdsammaste. Jag har saklart ocksa last om knivkulturen och om problemen framfor allt i Glasgow, men varst av alla... Man tillade da att detta var enligt en farsk FN-undersokning. Och da borjade jag rynka ihop ogonbrynen pa allvar. Av alla valutvecklade lander sa kom FN fram till att Skottland var varst...?

Det var da det fantastiska hande. Man borjade genast problematisera undersokningen, fragorna, sattet den utforts pa, urvalsmaterialet, kategoriseringen av fragorna, urvalsgruppen etc etc.

Det visade sig att undersokningen bl a handlade om "radsla" - och det ar nagot helt annat an forekomsten av vad man nu mater. En kriminolog fick upplysa oss om att det mycket riktigt ar sa att aldre kvinnor - som i realiteten loper minst risk att utsattas for alla typer av brott - sager sig vara mest radda medans unga man - som i realiteten loper storst risk att utsattas for brott - sager sig vara minst radda. Detta for att belysa att radsla och forekomst ar tva olika saker.

Man gick sedan vidare och problematiserade och ifragasatte resten av undersokningen. En del hade handlat om saker man utsatts for. Da ifragasatte reportern bl a typerna av agerande som tagits med. Mord och valdtakt var inte med, men olika former av misshandel och aven olika sorters knuffar, vilka sedan bakades in i begreppet "vald". Som reporten sa, det ar valdigt olika hur man uppfattar en knuff och att mixa en knuff med knivvald ar valdigt vanskligt nar man sedan bygger staplar pa resultatet.

Summa sumarum; man kom fram till att vi nog skulle ta den dar undersokningen med en stor nypa salt. Och det tyckte jag var klokt. Det var sa mycket vanskligt med den att den egentligen inte visade nagonting.

Jag tyckte det var underbart att se ett sadant inslag, dar uppgifterna inte koptes med hull och har - sa att man sjalv fick sitta i tv-soffan och slita sitt har och bli "gaaaalen pa journalister som basunerar ut rubriker som inte har forankring i verkligheten". Det har inslaget borde man sanda till en rad nyhetsredaktioner som utbildningsmaterial.

Och FN far baklaxa. Tankte hitta en lank till undersokningen, men just nu kommer jag inte in pa nagon av FNs sidor sa det far vara sa lange.

Nordirland: Precis som pa den gamla goda tiden.

Jag borde ha skrivit det har for en vecka sedan, men, men. Forra helgen blev det oroligt pa allvar igen i Belfast. En Orange marsch skulle dirigeras om (for att inte knalla rakt igenom ett katolskt omrade) men det ville inte lojalisterna som knallade med utan de startade upplopp istallet.

700 pers(!) var inblandade. Oroligheterna fortsatte hela helgen och nu talar man om att lojalisternas vapenvila officiellt ar over. Precis nar IRA gatt med pa att skrota sina... hahajaja.

Bilderna man mottes av i tidningar och pa tv sag ut att vara hamtade fran 70-talet eller nagot. Brandbomder satte tunga polisfordon i brand, tegelstenar och spikbomber kastades mot poliserna, som svarade med att skjuta gummikulor - las gummiklumpar - och anvanda vattenkanoner.

Pa gammalt klassiskt maner forsokte man ocksa kapa en buss, vilket misslyckades. Taxibilarna vagade inte kora i narheten utan manniskor slapptes av och fick antingen soka alternativt boende eller knalla igenom slagfaltet pa egen risk. Enligt en rapport kunde man se pappor med sma barn i handen sta och titta pa och ropa okvadningsord till poliserna. Ja, det ska ju bojas i tid...

Lojalistfalanger har stridit hela sommaren. Ni vet, vems gathorn som ar vems och sant dar. (Framforallt bland dem som kontrollerar narkotikahandeln i stan.) Det talas ocksa om ett vaxande missnoje och frustration bland den protestantiska arbetarklassen. Det finns olika teorier om skalen till detta och jag vill inte borja spekulera jag ocksa. Jag kan bara reflektera over att det enligt historier jag hort, artiklar jag last och annan information jag kommit over verkar vara lojlisterna som ar mest aktiva for tillfallet. Forra julen hade vi republikaner som harjade, men under sommaren har det varit lojalister.

Jag anser dock att det ar for tidigt att dra nagra slutsatser, komma med stora teorier och/eller peka ut en viss grupp. Som sagt, i julas var det republikanerna som placerade brandbomber i kladbutikerna...

Samtidigt sa ser vi att det nu ar manga tonaringar inblandade och polisen har aven sett barn kasta bomber. Det verkar som om man i Nordirland, precis som bland fotbollshuliganer och andra valdsamma grupper, har ett generationsskifte pa G. Skillnaden kanske ar att medan forra generationen minns braken fran nar de var barn och sedan inte ville uppleva dem igen, sa har denna generation inga konkreta minnen, bara hjaltehistorier som de blivit itutade av aldre 'forebilder' och sett pa alla dessa murials. Det ar bara en tanke som slagit mig, jag ska fundera vidare pa den...

Under tiden, las mer: (Na, jag har varken tid eller ork att lanka till allt, men BBC ar ratt neutral, sa man far en bra overblick fran dem.)
BBC 13 Sept
BBCs forsok till att forklara utvecklingen.
BBC 11 Sept
BBC 11 Sept

Bergen suger fett! (Ben Lawers + 2 gomda dalar)

Kaffekompisen hade hort om Skottlands vackra natur fran sin pojkvan och mina vandrarben kliade av abstinens sa vi hyrde bil och tankte tillbringa en hel helg i hoglanderna. Forsta dagen tog jag med henne uppfor Ben Lawers, av flera skal. Det ar ett bra "forstaberg" eftersom den har en bra stig hela vagen nerifran och upp, man besparas nagon timme eftersom bilparkeringen ligger hogt uppe (he, he), vi hade bil och det gar inte att ta sig dit med buss och slutligen sa har berget legat och gnagt hos mig i tre ar. Det var forsta berget jag sjalv blev introducerad for, men mina lanade kangor gav mig spruckna blasor redan innan vi lamnade parkeringen, sa jag gav upp pa Ben Ghlas. (Fotot ar fran detta tillfalle.) Nu tankte jag ta igen den missade biten och klara bada munroerna.

Halvvags uppfor Ben Ghlas svepte molnen in runt oss och det var det sista vi sag av varlden tills vi var halvvags nere igen. Grymt synd eftersom Kaffekompisen aldrig fick se utsikten! (Och jag fick inte se utsikten fran den andra toppen, vilket tamejfan innebar att jag maste upp igen nagongang, grrr.) Nu verkade inte det spela nagon roll, for Kaffekompisen var yster som en bergsget och skuttade fram i rasande fart. Ja, fast jamfort med min vandringstakt sker det mesta i rasande fart...

Det finaste vi sag var istallet en hunk som vi stotte pa icke mindre an tva ganger. Jag borjade nastan undra om han var svensk/norsk/dansk for nar vi kommenterade honom hogt log han at oss... naja, man kan bjussa pa det uppe pa en odslig bergsrygg.

Nu ljog jag, det finaste var nog nar vi valde en alternativ rutt ner, kom bakom Ben Ghlas, gick langsmed bergssidan, kom under molntacket och faktiskt sag dalen som syns pa fotot. Kaffekompisen omsom stonade, omsom suckade och jag bara log eftersom jag kande igen reaktionen fran min egen forsta vandring har.

Sa, tillbaka till parkeringen hade vi bara tre saker i skallen - ata, duscha, sova. Lawers Hotel har sjysst mat till sjyssta priser, men ligger at fel hall. Det ligger en jattemysig pub precis i en kurva vid en bro over en stor, brusande fors strax efter Killin, men den ar dyr pa mat, sa vi akte till ett sakert kort - The Rod & Reel i Crianlarich. Sjysst mat, sjyssta priser. Och pa kopet en patetisk svensk tant som skyltade med en huva med "SWEDEN" skrivet tvars over. Stallet ar latt att hitta, byn har typ en gata och en pub...

Det var supersvart att hitta overnattning runt Glencoe dock! Vartenda vandrarhem och billigt B&B var fullt. Just som vi dagen fore avfard funderade over om vi skulle splasha ut £25 eller sova i bilen sa erbjod min bergsklattrande flatmate oss att komma och sova i deras "hut" i Onich for £4. Tjoho!

Stallet lag precis bredvid ett hotell och var urmysigt. Enkelt, charmigt och stenvaggarna luktade kallare. Fast det hade ingen dusch!!! Kaffekompisen och jag dog en sekund innan vi forlikade oss med odet. Sovalkoven var cool. Det var tva vaningar jattesang dar ca 6-7 pers kunde ligga bredvid varandra pa varje vaning. Flatmaten och hans polare tog overslafen, Kaffekompisen och jag trangde ihop oss(...) pa jatteundervaningen. Kaffekompisen var overtygad om att en ratta skulle komma och bita henne, jag vred in mig i sovsacken tills jag inte kunde rora mig, sedan sov vi sa dar djupt som man bara gor efter en dag pa berget.

Dagen efter tankte vi gora ett forsok uppfor tva berg som ar omojliga att stava till och som hor till De Tre Systrarna i Glencoe. Forsta delmalet var The Lost Valley. Stigen upp ar, som Kaffekompisen sa passande summerade den; "en kul bana". Man gar langs en djup bergsspricka som sedan planar ut i ett djungelliknande, gront, romantiskt rum med vattenfall, stenbumlingar och en fors med det klaraste och godaste vatten jag druckit pa lange. Man far anvanda hjarnan for att hitta basta vagen i den kuperade terrangen, men trots det, eller just darfor, slutade det med att vi hamnade helt fel. En man dirigerade oss - och nagra andra vilsna sjalar - ratt och nar vi val nadde Dalen var vi tacksamma. Hade vi fortsatt var ursprungliga vag hade vi hamnat i en atervandsgrand hogt uppe pa en brant bergssida.

Dalen var en besvikelse. Vi hade nog vantat oss gras, trad, lummigt, kanske en slingrande back, kanske ett vattenfall... men forutom ett par trad och lite flackvist gras sa sag dalen ut som en oken. Nar vi kollat in katastrofen var det dags att besluta sig for om vi skulle fortsatta eller inte. Kaffekompisen var pa, jag var inte lika saker. Topparna var gomda bland molnen och det verkade vara mer dimma/moln pa vag. De har bergen ar steniga och kraver mycket klattring bland bumlingar och svardefinierade stigar. Jag gillar inte riktigt klattring, framforallt inte nar detta ocksa maste ske pa nervagen och det ar latt att hamna pa klipphyllor och andra atervandsgrander. Jag har forsokt hitta stigar i dimma forr - nar jag gatt - och aven om man ser nat som ser ut som en stig sa ser man inte vart den leder. Detta ar vanskligt nar man har fast mark under fotterna, det kandes livsfarligt att prova samma sak medan man klattrar pa bergsvaggarna. Na, jag kande en stark tvekan, jag vill ha fri sikt nar jag ger mig upp dar. Som det kandes sa kunde jag annars lika garna hoppa ut fran klipporna, det ar lika sakert.

Sa vi gick tillbaka och akte upp till Fort Williams istallet. Besvikna som vi var med The Lost Valley sa korde vi rakt in till slutet av Glen Nevis och knallade upp for en lattare "kul bana" till Den Gomda Dalen. (Kart barn har manga namn, jag har hort den bli refererad till som bade gomd, 'lost', hangande och 'floating'.) Nar man kommer fran den morka stigen, rundar stenbumligen och ser dromlandskapet framfor sig... ah, det ar sa vackert. Trots det var vi inte nojda utan tankte ga sa nara vattenfallet som mojligt. Detta innebar att korsa en a. Detta innebar att testa om kangorna faktiskt ar vattentata. Det ar de. Fast som Kaffekompisen skulle upptacka, inte ovanfor skaftet...

Frascha som tva hoglandska vandrarkvinnor som inte duschat pa tva dagar stannade vi sedan till vid Drover's Inn pa hemvagen for lite varm Broth (typ bondsoppa med gryn, vilket mattar nagot otroligt). Om igen, sjysst stalle, sjysst mat, sjyssta priser. Dessutom ett litet museum i sig, spana in entren med alla uppstoppade djur och gamla foremal! Stallet ar ifran 1705 och jag tror banne mig att vissa saker funnits dar anda sedan dess. Bl a hanger ett gammalt rostigt svard och en gammal dammig plad pa vaggen. Pladen ser ut att ramla sonder bara man tittar pa den.

Dag tva invigde jag forresten vandringsstaven (vilken Kaffekompisen envisades med att kalla "kapp") jag fick i fodelsedagspresent. Det ar den basta present jag nagonsin fatt! Den var helt perfekt nar jag korsade an, klattrade upp och ner for ergonomiskt inkorrekta stigar och balanserade over stenbumlingar. Mitt hogerkna jublade over avlastningen och om "kappen" innebar att jag kan vandra langre innan knat svullnar upp och javlas med mig sa ar det kanon, da tar jag garna att bli kallad for "tant". Ja, knat javlades ju saklart anda, sa jag haltade i flera dagar efterat, men det hor ju liksom till.

Forresten var det inte jag som morgonen efter stonade:
"Uuuuuh, jag kan inte rooooora pa mig... Man riktigt kanner hur det tog i rumpmuskeln, men jag kan inte rooooora pa mig och jag ar sa troooott..."
Jag vet. Bergen suger. Fett.
;-)

Sjukt kul eller bara kul att vara sjuk?

Ar dunderforkyld, sa jag kopte tva Eddie Izzard-forestallningar pa VHS second hand, kokade en kopp te med honung och beslot att skratta mig frisk.

Jag vet inte om jag lyckades, men det blev mycker roligare att vara sjuk.

Fredagsfyran

Jag ligger sa jakla efter med bloggeriet att jag lika garna kan gora en Fyra, det finns ingen tid for ett genomtankt inlagg i vilket fall. Eh... som vanligt.

Tema: Samlingar
1. Vad samlar du på och hur stor är din samling?
Just nu, eh, det ar nog forsta gangen pa lange som jag inte samlar pa nat. Oj, det var ljug. Jag samlar ju pa foton... och jag har sparat alla biobiljetter sedan jag flyttade hit, bara for att i slutet av aret se hur mycket jag tjanar pa mitt UGC Unlimited Card. Har redan tjanat in arskostnaden ett par ganger om, forresten (£9.99/manad, en biljett kostar ca £5). Fast jag vet inte exakt hur manga jag har.
2. Varför samlar du?
Den har gangen for att minnas vilka filmer jag sett - och sett mest antal ganger - samt se hur mycket jag tjanat pa "dealen". Annars har nog varje samling haft sitt unika skal. Nostalgi, minne, affektion...
3. Vilken favoritpryl kan du inte göra dig av med?
He, he, har tva-tre flyttkartonger pa vinden med sant... Forsta laseboken, forsta matteboken, en urtvattad t-shirt med autografer, brev fran nar jag var barn, en puck fran en slutspelsmatch, gosehunden... Maste jag begransa mig sager jag Tellan-tavlan (ett collage mina vanner gjorde over en juniormalvakt jag "upptackte", talade mig varm om men som ingen hort talas om. Nu spelar han i Toronto, forresten. Tavlan ar min pensionsforsakring nu!) och hunden Kotte, som jag slapade overallt nar jag var liten och som knappt har nagon stoppning kvar.
4. Vilken pryl ångrar du att du slängt?
Inte sa mycket jag som mina foraldrar nar de slangde bocker och militarutrustning nar de flyttade medan jag var i USA. De fragade inte ens om det var nagot sarskilt jag vill spara! Den forsta boken jag kopte for egna pengar var i en av pasarna, den skulle jag kunna offra ett finger for att fa tillbaka. Fick sjalv nagot ryck nar jag skulle aka hem efter studier i Glasgow och slangde anteckningar och kompendier jag trodde att jag inte skulle behova mer. Det skulle jag. Angrar mig som fan.

Slutsats: Jag har storre anger over saker jag slangt an over saker jag har kvar men som tar plats.

Enfald eller mangfald?

Nu borjar studenterna droppa in. Och sa fort det kommer en student fran ett land sa tuttas han ihop med andra studenter fran samma land.
"Oh, sa du ar ifran Indien, kom sa ska jag presentera dig for ett gang andra indier."
Det ar ingen som sager;
"Oh, sa du laser Datavetenskap, kom sa ska jag presentera dig for andra datamanniskor."
Bostadsbyran gor samma sak;
"Du delar med fem manniskor, fyra av dem kommer fran samma land som du och den femte fran ditt grannland, det ar val bra?"

Nej, det tycker jag inte. Tacka fasen for att folk haller ihop med sina egna och inte umgas och hamtar intryck over granserna nar sadant inte ens aktivt uppmuntras. Vad ar vitsen med att studera i UK om man bor och umgas med svenskar och norrman?

Det ar klart, om det ar forsta gangen man aker utomlands, kanske till och med forsta gangen man tillbringar tid utan familjen, sa kanske det kan kannas tryggt med nagot bekant omkring sig, nagon landsman som man kan mota nya erfarenheter tillsammans med, men det ar min erfarenhet att landsman hittar varandra i vilket fall. Manniskor verkar ha ett slags inbyggd radar for detta.

Istallet tror jag att en introduktion till andra manniskor - i en mer generell betydelse - skulle vara det optimala. Jag tror inte att indier behover indier, svenskar behover svenskar eller turkar behover turkar, jag tror man behover nagon. Sjalv upptackte jag en gang att tyskar och hollandare gar utmarkt att umgas med, de ar nastan som svenskar. ;-)

Inget land i sikte an.

Det var inget kul att ga pa anstallningsintervju till sina egna chefer. Det kandes konstigt, for de har ju redan sett mig jobba i tre manader. Samtidigt har de inte sett vad jag ar kapabel till eftersom tjansten ar mer en avlastare an en sjalvstandig tjanst. Jag hade hoppats att fa prata om vilka kunskaper och erfarenheter jag faktiskt besitter, och som inte kommit till uttryck har, vad jag kan tillfora kontoret och vilka kvaliteter jag har. Inget av detta togs upp. De hoppade direkt till generella attitydfragor, med en kort kommentar om att de "ju redan kanner mig". Det gor de inte.

Jag kan inte lata bli att fundera over om inte detta, att redan varit uthyrd hit fast for en simplare version av tjansten, var en nackdel; dem som kom in fran gatan torde ha fatt tillfalle att presentera sig sjalva.

Vi skrattade anda en del under intervjun och atminstone tre ganger antydde de indirekt hur nojda de var med mig. Jag hade lite hopp....

Men det grusades ett par timmar senare. Tydligen var den en kille som haft erfarenheter och kunskaper de inte ens sjalva vantat sig att nagon skulle ha, sa han fick erbjudandet, jag hamnade pa reservlistan. Jag vet inte ens pa vilken plats. Det faniga ar att tjansten ar snarlik min fast rymligare och den ar pa 6 manader utan chans till forlangning, sa vad sjutton de ska med den dar killens fantastiska kunskaper till, det forstar jag inte. De soker en person till marknadsavdelningen och det later som om han skulle passa battre dar. Naval, han var val snygg...

Jag forsokte att inte kanna mig jattebesviken eftersom jag anda ar har som uthyrd personal och inte ens trodde jag skulle fa vara kvar sa har lange, en forlangning hade ju bara varit en bonus.

Men Kaffekompisen ar har och enligt henne var jag urforbannad pa natten. Har varit ledig i tre dagar, men nar jag sa skulle tillbaka till jobbet idag sa var jag tydligen urforbannad i natt ocksa. Jag kastade mig av och an och grymtade och fraste. Och jo, jag ar besviken. Dessutom orolig, jag vet inte vad som hander om tva veckor. Det var sa mycket som skulle falla pa plats och skapa trygghet med den har tjansten; jag skulle fa sjysst lon att fylla luckorna med, harmonisk och trevlig arbetsmiljo, roliga kollegor, lugn och ro sa jag kan skriva uppsats, tillgang till universitetsbiblioteket, prisvard tillgang till gym - nu ar jag ute pa samma isblock igen.

Tva 14-aringar pa bergsvandring?

I forrgar somnade jag inte forran kvart i tre pa morgonen, igar kraschade jag vid halv tolv, jag ar storttrott pa jobbet men vill inte alls skarpa till mig. Kaffekompisen ar har och jag kanner mig som 14 igen. Skratt, fniss, prat, pyjamasbetyg, ja, jag hoppade till och med i hennes sang imorse. Jag undrar om man 30+ ocksa blir sa har nar de inte setts pa ett tag...

I helgen ska vi ut och vandra. Jag ar skitnervos. Vi tankte ta oss ann de Tre Systrarna i Glen Coe, for de ser himla maktiga ut fast jag vagar inte ga dar sjalv. Jag vet inte om jag vagar ga dit med sallskap heller; det ska scramblas, det ska vinglas over hela falt med stenbumlingar och det ska balanseras pa smala bergsaser med stup bara decimeter fran fotterna...

Men som sagt, nagon gang ska man val ringa Mountain Rescue.

For att samla styrka - jag vill, vill, vill och tanker i vart fall prova ta mig ann de dar bergen - sa avnjuter vi lite skotsk mat pa en pub ikvall. Det kan inte handa alltfor ofta att en turist kommer hit och redan fran borjan tjatar; "nar ska vi ata haggis, jag vill ata haggis, jag har hort att det ar jattegott!"

En anstallningsintervju jag inte ser fram emot...

Befinner mig i en lite obekvam situation just nu. Pa fredag ska jag pa anstallningsintervju for samma tjanst som jag just nu har via en uthyrningsfirma och mina tva chefer haller i den. Vi sitter ihopklamda allihopa i ett rum sa sedan jag fick veta att jag gatt vidare sa vet jag inte riktigt hur jag ska forhalla mig.

Jag har jobbat har i tre manader sa de vet ju faktiskt vad jag gar for - i en sadan konstlad situation som det blir nar man ar uthyrd och inte vet hur manga dagar/veckor man ska engagera sig i tillvagagangssatt, lagar, regler och arbetsordningar. Fast nu ar det val bast att bara "vara som vanligt". Men det ar ju just det, vad ar det? Jag kanner mig ju rent naturligt mer saker i min roll for varje dag, men om jag tar ett telefonsamtal, som jag forra veckan tvekade att ta, kommer det da uppfattas som ett desperat forsok av mig att "visa vad jag gar for"? Och om jag erbjuder mig att gora te, kommer det uppfattas som fjask? Tankte kopa med en kaka idag, vilket alla gor lite nu och da, aven jag, men angrade mig, for det kunde verka lite utstuderat tva dagar fore intervjun.

Sa, nu ar jag radd for att alla dessa tvangstankar leder till att jag inte ar mig sjalv utan faller tillbaka i nagot slags passivitet, som inte alls ar det minne jag vill att de ska ha av mig pa fredag. For jag vill sa himla garna ha det har jobbet.

Fast jag har nog forstort chanserna lik forbannat... Det pratades om en elev som beskrivit en ur personalen pa ett ratt kul med ohyfsat satt och narmsta chefen sa nat om att "undrar hur hon da refererar till mig". Jag sa att hon troligen hanvisade till "den gamla tanten", vilket syftar pa att jag forut trodde att chefen var aldst, vilket hon inte ar (vi ar lika gamla) och hon har an varre aldersnoja an vad jag har. Hogsta chefen utbrast da; "Du ska pa intervju pa fredag, det ar bast du passar dig!!!" och sedan var det kort. Eh, de far inte rata en p.g.a. att ens mun ar snabbare an hjarnan, far de?

For sakerhets skull har jag tagit ledigt pa mandag.

Pausunderhallning

En liten Femma sa har till formiddags teet.

1. Beskriv rummet du sitter i med ett adjektiv.
Lila.
2. Beskriv din sinnesstamning med tva adjektiv.
Forkyld. Mosig.
3. Forklara varfor din favorithobby ar din favorit med tre adjektiv.
Utmanande. Vacker. Rofylld.
4. Beskriv din huvudsakliga sysselsattning med fyra adjektiv.
Knattrande. Rutinmassig. Varierande. Temporar.
5. Beskriv hur du vill att din livsituation ska vara med fem adjektiv.
Social. Stabil. Omvaxlande. Rik (pa flera satt). Rolig.

Tja... sa himla latt var det inte. Sa, dags att ga tillbaka till arbetet.

Inget ABBA pa sedlarna, tack.

Vaxlade in svenska pengar igar. Kvinnan i luckan vred och vande pa sedlarna och fragade till slut vilken valuta det var. Jag sa att det var svenska kronor. Kvinnan sag osaker ut, sa att de sag mycket vackra ut men fragade anda lost bland kollegorna om de accepterade dessa. (Hon maste ha varit ny och missat den nya skotsk-svenska alliansen, alla aker ju pa semester mellan landerna nu!)
"Sa lange de inte har ABBA pa dem." svarade en man. "Det ar ett mycket vackert land och mycket bra kommer darifran, men ABBA ar ett ovasen. Jag vet, puben nedanfor mig spelar dem hela javla tiden."

He, he. Antligen en man i min smak. Jag blir galen nar de kor Mamma Mia pa discon utomlands och man som svensk forvantas hoppa upp och ner av lycka. ABBA ger mig klada.

Checkarna pa utdoende, ja checkarna, minns ni dem?

I Metro idag laser vi en bestort artikel om att checkarna ar pa vag att forsvinna i Storbritannien. Nu anvands bara - det stod bara - 6 miljoner checkar om dagen, en radikal minskning mot for 20 ar sedan. 2014 forvantar man sig att bara 1 av 25 betalningar sker med check.

Jisses, 1 av 25. Jag jobbade i matbutik i ca fyra ar, jag tror att jag tog emot, eh... 5 checkar - totalt!

Lite kul att just denna artikel dok upp just nu nar jag funderat over att skriva en liten reflektion om detta. Jag skulle precis knattra ner att jag aldrig sett sa mycket checkar som nu! Nar man ska betala "pa distans" sa ombeds man ofta skicka en check och i matbutiken ser man checkhafterna hela tiden. Jag minns att mormor funderade pa att slopa sina checkar for att de var sa ovanliga - for 15 ar sedan redan. Har har det hant att man tagit for givet att jag har checkar och de blir alldeles perplexa nar jag inte har det, for de har inte haft nagon teknik for att ta emot betalning via kontokort. Istallet far man fylla i ett krangligt formular om "direct debit", vilket ar samma sak, men tar langre tid och ar mer omstandigt.

Fr o m idag kan man inte betala med check pa Shells bensinstationer, vilket en talesman fran Marks & Spencer tyckte var fanigt.
"Vi (UK) har haft checkar sedan 1600-talet och M&S har verkligen inga planer pa att forstora en sadan lang och fin tradition."

Na, britter ar ju inte direkt kanda for att hanga med i svangarna. Vilken sida korde de pa nu igen...

The Holy Grail finns nara Stirling!

Idag onskar jag att jag var pa Doune Castle, i Doune nara Stirling. Monthy Pyton's The Holy Grail spelades in dar och forra aret fick man for sig att ha ett litet event till denna ara. Fansen strommade dit - 1400 pers lyckades pressa in sig! I ar satte man en grans pa 500 pers, och biljetterna saldes sa klart slut pa nolltid.

Man kommer under dagen spela upp scener, halla tavlingar och visa filmen och man har tydligen importerat over tusen kokosnotter sa att alla ska kunna cloppetticloppa i takt. (Flogs de in av svalor da, eller...)

Det skulle vara kanonskoj att vara med idag, fast jag har ju faktiskt redan varit dar. 2003 gjorde jag ett besok och trots att en snall gammal farbror febrilt forsokte fa mig intresserad av slottets "brokiga historia" (alla slott har brokiga historier...) sa lyssnade jag bara med ett halvt ora. Jag var helt upptagen med att lista ut vilken scen som spelades in var.

Och jag var inte ensam. Ett par man gick runt och pekade, skrattade och citerade langa stycken for varandra. En av dem brot pa ett visst stalle ut i spontan sang! Det var riktigt kul att se hur samma rum anvandes i flera scener fast ur olika vinklar. Det satte lite myror i huvudet pa en ibland.

Tyvarr kan man inte ga ut pa taket och leka John Cleese (visste ni forresten att han var hojdradd och hatade de dar scenerna) men man kan gomma sig i buskaget och fantisera fram Jattekaninen som rullas fram till porten. Jag var inte ensam om att kura ihop och ta foto ur ratt vinkel...

Ok, nu later jag som en geek, sa jag ska nog ga nu. Fick helt plotsligt en otrolig lust att se pa en DVD-film...

USAs myndigheter har fatt arslet ur vagnen.

Saja, det var ju inte sa svart. Jisses, ska det ta en vecka att fa ut folk... Hur lang tid tog det for Sverige att skicka plan till Thailand - pa andra sidan jorden - nu igen?

Jag vill inte lata overcynisk, men... jag undrar om det hade tagit lika lang tid om det gallt ett terrorattentat...

Ja ma ja leva!

Ok for att jag glommer fodelsedagar, som vore jag en stereotyp gift man fran 50-talet, men jag trodde val aldrig att jag skulle upptacka min egen av en ren slump.

Jag fyller 2 ar idag! Som bloggare alltsa. Hurra for mig!

Och ett tack skickar jag via cyberspace till Linda pa Paradisgatan, som upplyste mig om bloggeriet. Jag hade aldrig hort talas om det innan hon skrev om det i ett email. Utan henne... tank vad mycket jag hade gatt miste om...

Da, for tva ar sedan, startade jag en blogg som forst ett par dagar senare forgrenade sig i tva. Den engelska bloggen ar nu i princip nedlagd (kan inte ta bort den helt an for jag vantar pa att kunna spara inlaggen i Word, vilket vi markligt nog inte har), men den har rullar som synes vidare. Och jag har faktiskt en ny ocksa, men den far man leta lite efter, he, he.

Sa, nu har jag gjort mig fortjant av lite fodelsedagsglass.

New Orleans - en helt vanlig, amerikansk stad.

Vi pratade om New Orleans pa jobbet igar. En kollega var forvanad over den hansynsloshet som rader i omradet; att folk dor och lamnas kvar pa gatan, att folk inte far hjalp att evakueras, att plundring, slagsmal, skottlossning och anarki rader efter katastrofen.

Jag ar inte lika forvanad.

Jag blev lite bestort till en borjan, men sedan sag jag det har scenariot som ett ratt tydligt och typiskt uttryck for samhallsstrukturen, mentaliteten och historien i USA. Jag har inte kommit pa nagot annat land dar jag tror att detta skulle kunna handa, jag tror arligt talat inte att en naturkatastrof i vare sig London, Stockholm, Tokyo, Bombay eller Mogadishu skulle fa dessa foljder, inte i denna omfattning.

USA ar individualismen personifierad, dar rader verkligen "everyone for themselves". Har du inte forsakring - ratt forsakring - skyll dig sjalv. Har du inte bil - det ar ditt problem. Fattiga, an varre - svarta fattiga, de existerar inte.

Det hade varit sa latt att satta in bussar for att forsla ut de manniskor som inte har bil. Men den vita mellanklassen har bil, aven den vita underklassen. Kvar blir de som till vardags anda inte existerar. Man agerar inte annorlunda egentligen, man gor bara som man alltid gjort, blundar och ser om sitt eget hus, bara sitt eget hus.

Det finns sa mycket spanningar i det amerikanska samhallet att jag blivit mer forvanad om det inte uppstatt plundringar och upplopp. Och ett samhalle som inte tar hand om sina levande medborgare, varfor forvantar vi oss att de ska gora det nar de ar doda - framforallt nar det ar den icke-existerande underklassen som ligger langs gatorna. Den vita medelklassen korde ju ut medan gatorna var nagorlunda torra.

Det ar en sorlig men anda tydlig bild av det amerikanska samhallet som rullas upp framfor oss. Vi slipper ofta se den, men den har hela tiden existerat.

F o vill jag inte hora ett ord till om hur langsamma Sverige var med att skicka flygplan till andra sidan jorden (vad var det det tog, 3 dagar?), nar varldens rikaste, mest sjalvbelatna och enligt egen utsago proffsiga nation inte ens kan organisera hjalp inom landsgranserna pa nastan en vecka.

Nutidsorientering

Frankrike och alla andra lander i EU lyder direktiv bara nar det passar dem, det ar bara vi som ar sa dumma att vi lyder vad man an sager at oss.
Vi ar samst i varlden pa att hantera alkohol, inga dricker sa kopiost som vi, vi borde lara oss att dricka som nere i Europa.
Varden ar ett skamt.
Ingen har rad att ga till tandlakaren langre.
Vi ar alldeles for snalla och beskedliga i det ha landet; det ar bara vi som finner oss i att sta i kilometerlanga koer och accepterar dalig service, dessutom klagar vi alldeles for sallan, blir vi riktigt arga skriver vi en insandare till tidningen.
Vi betalar mest till EU av alla.
Skatten ar alldeles for hog och nu for tiden far man ingenting for det man betalar heller.
Vi har hogst brottslighet i Europa.
Var har valfardsstaten tagit vagen? De sista 20 aren har det bara gatt utfor, staten tar inte hand om sina medborgare langre.
Manniskor har slutat bry sig om varandra, nu tanker alla bara pa sig sjalva och ingen stracker frivilligt ut en hjalpande hand ute pa stan langre.
Manniskor ar sa otrevliga nu for tiden, vad har hant med vanligt hyfs och varfor ber ingen om ursakt langre?
De som bor i huvudstaden ar otrevliga, kaxiga, snobbiga och tror att de kan och vet bast. Det ar en fin stad, men invanarna ar forskrackliga.
Ingen har sa slapp invandringspolitik som vi, granserna ar i princip oppna.
Det finns inga larare, skolan ar i kris, men ar det sa konstigt nar eleverna far uppfora sig som de vill nu for tiden.
Det ar kris i varden, trots hog arbetsloshet tvingas vi soka kompetent personal utomlands.
Trots hogskoleutbildning ar det omojligt att fa jobb, nu sitter ingenjorer och ekonomer i snabbkopskassan.

Fraga: Samtliga pastaenden och omdomen ovan ar hamtade ur artiklar och insandarsidor i de storre dagstidningarna, men fran vilket land?

1. Sverige
x. Storbritannien
2. Samtligt kommer fran bade Svenska och Brittiska tidningar.

Vinnaren far ett varldsmedborgarpass, eftersom det anda inte ar nagon storre skillnad mellan landerna. Faktiskt. Ratt intressant egentligen...

Inte helt aktuell uppdatering om Nordirland

Minns inte vad vi pratade om, mormor och jag, men vi kom in pa Nordirland och hon sa att det "ju ar lugnt dar nu, atminstone rapporteras det inte om det langre". Da kom jag pa att jag ju inte skrivit nagot om detta pa ett tag, fast det ar inte alls lugnt.

Harom veckan var det upplopp med ca 400 pers inblandade. Lustigt nog hande detta samma dag som the var Old Firm i Glasgow... De satte bilar i brand och kastade gatsten, flaskor och brandbomber pa poliserna. Polisen var forfarad for de sag barn anda ner i 6-arsaldern vara inblandade! Det ar val som med fotbollshuliganer, att det kommer en ny generation med jamna mellanrum.

Efter upploppet, som var pa en lordag, var det stokigt ett par dagar med smarre fajter och brandbomber som slangdes in i bostader lite har och var. Bada sidor var lika aktiva.

I var lagenhet marks inte konflikten sa mycket, for vi talar inte om den. Engelsmannen tycker Si och skottens katolska, nordirlandska flickvan tycker Sa. Sa nar de talar om Nordirland pa tv sa ar vi tysta. Det ar bast sa, for husfridens skull.

Chefen leker jultomte

"Stick ner handen i pasen och ta nagot som tack for ett stralande arbete idag."

Med tva pers sjuka och en strom av inkommande studenter med miljoner fragor sa kanns det som om vi inte gjort nat arbete alls idag. Fast chefen ar nojd och chefer som ger presenter gillar jag. Aven om hon, enligt egen utsago, bara orkade stanna till vid doftljusen och inte orkade ga hela vagen till mataffaren for att kopa vin. Spelar roll, det ar ju faktiskt tanken som raknas.

Glasgow borde vara en forort till Stockholm

Det ar genialt att lagga en flygplats soder om Stockholm. Man far intrycket att stan borjar redan vid Sodertalje och nar man val kommer till Essingeleden sa blommar Stockholm ut i ett crescendo av skonhet. Varenda gang jag kommit med Flygbussen fran Skavsta sa har turisternas huvuden gatt som fyrtaktspendlar redan fore Sodermalm och de hanforda suckarna svavar andaktigt mellan saterna. Sjalv njuter jag, bade av att ha kommit hem och av de positiva forsta omdomen som surras runtom mig.

Stockholm var pa sitt allra basta humor i helgen. Brukar verkligen staden vara sa sommargron och varm? Njot av fotboll pa Stockholms Stadion - aven nar Djurgarden var dynglata i andra halvlek, njot av riktigt harlig smultronsorbet i Gamla Stan, andades sjoluften och blandades av solen som reflekterades i stadshustornet, ja, jag till och med njot av att rocka loss till senaste arens allra samsta schlagers pa Golden Hits. Sta en timme i ko innan jag kom inte, trots att stallet inte ens var fullt, var inte lika kul, men nagot man lart sig leva med i snobbstan.

Det var underbart traffa alla vanner, hela familjen och morforaldrarna en stund, fast trots att Stockholm lugnt ar den vackraste staden i varlden, i mitt tyckre, sa langtade jag "hem" till atmosfaren i Glasgow, till slotten och ruinerna - och till bergen. Det ar synd att man inte kan fa allt pa samma gang, Glasgow borde vara en forort till Stockholm. Nu har kanslomataren matats till max och luften kanns klarare sa forhoppningsvis klarar jag mig till jul.

Till sist; nar jag var liten hade jag en drom om att en dag ga in i en butik och kopa allt jag ville utan att tanka pa prislappen. Ni kan nog ana vad ett barn skulle sikta in sig pa i det laget... Detta gjorde jag i helgen. Vadda, jag skulle ju anda inte kopa nagra andra souvenirer! Nu har jag sa mycket godis att jag inte kommer be nagon som besoker mig att ta med sig nagot - nagonsin! Ni vet sadana dar fyrkantiga plastburkar med losgodis, jag har en sadan full nu, och jag kan oppna en smarre godisbutik i oversta skrivbordsladan. Det ar bara "en av varje", men det ar manga "varje". Mm, ikvall ska det bli gott att ga pa bio...

Och pa tal om det, varfor, varfor har ingen talat om att TipTop kommit tillbaka?!?! Nu upptackte jag detta samma dag som jag akte hem. Den var precis lika god som jag mindes, men sadana har nyheter maste man ju fa veta i tid! Nasta gang vill jag inte fa hora sista dan att Festis kommit tillbaka i pyramidforpackning.