Facebook + cider = bergsvandring!

Jag minns inte ens hur vi kom i kontakt, men det hade troligen med vandring och Skottland att göra. Så skulle tjejen från Facebook komma över från Sverige och vandra en vecka så vi bestämde att träffas. Ni vet, ta en fika eller så.

Ett par cider och många skratt senare kom den brillianta idén:
"Varför hyr vi inte bil och ger oss ut imorgon?"

Så det gjorde vi. Åter till Balquhidder glen, och den här gången bankades inga telfonstolpar utan man kunde köra ända till Inverlochlarig.

Och där... där väntade frostiga gräsmattor, snöpudrade berg, en porlande bäck där en tunn ishinna börjat leta sig ut från kanterna - och en landsväg rakt ut i härligheten.

De första 100 metrarna från farmen var knövlig av frusen lera, stenar och snärjd med isfläckar. Men när vi snirklat oss förbi detta så fick vi t.o.m. farmarens ord (mötte honom) på att resten var fin landsväg.

Och det var det. Så Facebook-kompisen och jag lunkade fram så där lagom så att mitt knä hängde med. Vi gick nästan ända till återvändsgränden där bergen skar av vägen och på vägen njöt vi av solen, bergen, lugnet och tystnaden.

Nej förresten, det sista var ljug. Det var knappast tyst en sekund. Vi skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord - bokstavligt talat. "Limpor, vithåriga män och grävskopor", kanske man kan sammanfatta det. Ingen röd tråd alls.

Fyra timmar senare var vi tillbaka vid bilen och följde faschinerat (och med hakan i marken) en man som kom ner från bergen iklädd vit jacka och mintgröna byxor... praktiskt och snyggt!

Jag kan knappt beskriva hur befriande det kändes att faktiskt vara UTE igen, att promenera bland bergen. Visst ryckte det i benen. När jag såg bergskammen så ville jag styra rakt uppåt, men så tog jag ett djupt andetag och... bara att andas bergsluft är tillfredställande.

Tänk vad några cider kan leda till.