Vad man kan hitta offpist i Trossachs

En gång är ingen gång, heter det ju. Så efter lördagens lyckosamma vandring/långpromenad så fick jag blodad tand inför söndagen.

Facebook-kompisen blev upplockad av en manlig (såklart, se senare) kompis som tänkte ta med henne uppför Ben Lomond - iklädd jeans och endast kameraväskan och en Cornish Pastry som packning! Det fanns risk för att de inte kom så långt... så jag tänkte hålla mig i krokarna utifall ett SMS dök upp och vi kunde åka på slottsruinsbesök istället.

Så jag tog bilen "runt hörnet" till Trossachs. Målet var Loch Katrine (som jag sett från toppen av mysiga Ben A'an, strax bredvid) och en strandpromenad bland kullarna. På vägen gjorde jag dock några korta stopp för att kolla in utsiktsplatser och parkeringsplatser inför framtida besök. Tja, ska man rekognosera kan man lika gärna göra det ordentligt. Och nu har jag några nya idéer i bakfickan!

Trodde Loch Katrine skulle vara öde på vintern, men ack så jag bedrog mig. Kanske för att det visade sig att den där landsvägen jag såg på kartan var - asfalterad! Vid piren låg en turisbutik, en restaurang, cykeluthyrning, golfbilsuthyrning (ja, eller nåt liknande), man kunde åka sightseeingbåt ut på sjön, åsså kunde man promenera längs en fin, asfalterad väg.

Inte riktigt vad jag tänkt mig...

Såg nog rätt dum ut där jag började knalla, med vandringskängor, ryggsäck, stav och hela kittet. Fast snart vek jag faktiskt av från asfalten och klafsade ut i naturen. Bokstavligt talat. Det var så lerigt att jag fick ta hjälp av både stav och rötter för att balansera över till fast mark. Riktigt kul, faktiskt! Det var ju inte igår!

Kom därmed bort ifrån promenerande par, lekande familjer och annat brus. Istället var det jag, mjuka mossgolv och björkar. Det visade sig sedan att jag liksom gått en flack bakväg till något som från vägbanan var en brant vägg. Björkarna skymde sikten lite, men skyddade mig ifrån att falla ner, så jag slog mig ner i ljungen, tog lite lunch och - njöt. Av stillheten, lugnet, friska luften, utsikten.

Sedan klafsade jag tillbaka, och en bit bort försvann jag in i grönskan igen, tills jag kom till en liten vik. När sightseeingbåten väl passerat var det bara jag, några småöar och Ben Venue på andra sidan vattnet. Då hade jag redan läst någon informationsskylt om hur illegala whiskydistillerare tog vatten och sedan rullade whisky över "passet". Bergspasset såg väldigt brant ut från min vinkel... så jag slog mig ner på en stock och funderade över hur jobbigt det vore att rulla tunnor / bära tunnor uppför backen framför mig. Och så njöt jag lite till.

Jag skulle möta Facebook-kompisen och jeanssnubben på Rowardennan Hotel när de väl kommit ner, fast eftersom de hade ett par timmar kvar när jag var färdig med min lilla tur så stannade jag några gånger till på tillbakavägen så att säga.

Det var då jag hittade Trossachs Vackraste Utsiktsplats! Jag hade kört in på en P-ficka i en ytterkurva för att ringa Facebook-kompisen, och samtidigt vred jag nacken ur led för att kolla in Ben Ledi och den fina utsikten. Just som jag skulle svänga ut igen så såg jag en liten grön träskylt tvärs över gatan. Utsiktsplats rakt upp. Jag bedömde lutningen att vara överkomlig med knäet och jag hade gott om tid, så även om jag faktiskt var trött och hellre hade velat slumra en halvtimme (hrm, vilket jag faktiskt hade tänkt göra på en undanskymd p-plats) så knöt jag kängorna och gav mig iväg. Uppåt.

Och visst fick jag betalt för mödan. V.I.L.K.E.N. U.T.S.I.K.T! Jag stod däruppe och bara flämtade. Så fint. Vilka färger! Berg! Sjöar! Så. Fint! Ni som känner mig och läser detta, var beredda, nästa gång ni kommer så vet ni vart det bär av. Tvärs över gatan från en p-ficka, med en skylt som knappt syns. Smultronställena dyker verkligen upp där man minst anar dem.

Flinande åkte jag så till Rowardennan, upptäckte att farmen som jag och en kompis sov på för sex år sedan nu utvecklats till ett helt friluftscenter, och återstiftade bekantskapen med Rowardennan hotell. Stora baren var stängd (troligen för säsongen...) men den lilla baren hade allt man kan önska - öppen spis, fotboll på tv och Diet IrnBru. Och sedan dök ju Facebook-kompisen och jeanssnubben upp och gjorde kvällen kul!

Och jeanssnubben hade nästan soppatorsk. För han hade inte kollat upp så att han kunde ta sig ända ut till mitt-i-ingenting-längs-Loch-Lomond-en-halvtimme-från-närmsta-bensinmack och tillbaka igen. Jodå, och som försynt, stolt och typiskt skotskt manlig skotte så ville han inte be mig om hjälp utan mitt ute i ingenting, utan mobilsignal, så försökte han få tag i någon polare inne i stan...

Nä, det blev aldrig så krångligt. Matten var enkel. 2 handlingskraftiga, svenska kvinnor + 1 stolt skotte = känn dig överkörd, gubben min! Så vi åkte på led till bensinmacken, utifall att slurken i dunken inte räckte ända fram. Det gjorde den.

När jag kom hem må jag ha varit utpumpad efter en, för mig i det här läget, ovanligt aktiv helg - men jag kan lova att jag somnade med ett leende på läpparna. Och det var inte bara rester av alla garv mellan Facebook-kompisen och jag (undrar vad oddsen är att träffa någon med samma humor som en själv, bara så där!) utan också en uppriktig känsla av att - jag är tillbaka. Jag kan känna bergen i mina ådror igen! Jag tror faktiskt att jag somnade... lycklig.