Ni trodde säkert att ni skulle få läsa positiva bloggar i flera dagar, men igår var jag på konserthuset och såg kompositören Michael Nyman samt någon talangfull James Ross. Ross lirade piano tillsammans med några stråkar och tutor medan ett bildspel av soluppgångar och forsar från Sutherland visades i bakgrunden. Vad jag tyckte? För att citera mina föräldrar: "Stäng av det där jävla oljudet!"
F ö hade jag svårt att sitta upprätt och inte somna... enda gången jag vaknade till var när de slaktade en säckpipa. Japp, slaktade. Stackarn missbrukades till oigenkännlighet i något slags plink-plonk crescendo. Brrrr...
Men efter en lååååååååååång timme var det Nymans tur. Jag vet att jag har hört stycken med honom och gillat det, så jag såg fram emot konserten. Det var tryck i den, måste jag medge, tror de stråkade och tutade allt de orkade istället för att använda mikrofon och högtalare... Konserten började jättebra, men.... sedan fortsatte den i och för sig i samma stil, och det var nog det som var problemet.
Med 1,5timme koncentrerad filmmusik så insåg jag att det liksom var samma stycke i variation! Pumpande stråkar, tutor som spelar melodiösa slingor och i bakgrunden en dramatisk pianokuliss. Om och om och om igen. I början såg jag framför mig en dramatisk jakt, men en timme senare önskade jag att figurerna kunde får vila ett tag. Ok, han lirade några finstämda pianostycken också - men sen var det dags för spännande och pumpande jakt igen!
Tänker vara försiktig med såna här konserter i framtiden. Ok, om Patrick Doyle eller Björn Isfält spelar så tvekar jag inte, deras filmmusik är outstanding, men i övrigt.... konserthus var inte min grej.
Ikväll är det irländsk och skotsk folkmusik igen - det är min grej!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment