Kreativt tänkande

Till skillnad från den andra parten i ett privat drama så håller jag saken just privat. Till skillnad från den andra parten tänker jag inte insinuera på internet vad jag må tycka och tänka.

Det enda jag tänker reflektera över är vilken otrolig skjuts kreativiteten får av sånt här - privata problematiska situationer. För ett antal år sedan var jag utbytesstudent och levde ett frustrerat liv i en lägenhet jag inte ville gå tillbaka till på kvällarna. Jag upptäckte då att jag, som vurmar för berättelser - långa som korta - tenderade att skriva kortare dikter, till och med låttexter, när humöret var på minus. Ensamhet, längtan, saknad, frustration - allt kom ut i kortare strofer. Av alla dikter tror jag den här korta och koncisa strofen är min favorit:

Yesterday I wondered what today would be like
Today I know tomorrow will be like yesterday
I long for yesterday

Man kan väl säga att jag mitt i äventyret hade en släng av hemlängtan.

Nu har jag om igen börjat fylla anteckningsblocket med dikter, låttexter - och ordstäv. När jag bläddrade igenom det häromdagen började jag skratta och skaka på huvudet, för jag tror att jag samlat ihop till min första diktsamling. Jag, som inte ens gillar dikter! Men dikter är ett befriande sätt att skala bort fakta och släppa själen fri. Det är en konst att sätta känslor på pränt utan att använda ord som "jag" och "du", eller i vart fall utan att gör dem personliga som "jag är" och "du är", utan bara beskriva känslor rent allmängiltigt.

Jag säger inte att jag behärskar den konsten, men jag har fått massor med övning! Allt från ilska till frustration till förvirring till uppgivenhet till saknad och tillbaka till cirkelns början igen hamnar på pränt. Ibland låter det som en sång för Pink, ibland som en visa för Sinead O'Connor och ibland bara som en uttalad tanke.

Det är lustigt att olika känslor får olika uttrycksmedel. Jag minns då för några år sedan att min ilska och frustration hamnade på papper i form av mörka bilder i svart och rött medan ensamhet/saknad/hemlängtan blev dikter, och fantasier blev berättelser. Jag har inte tagit fram kritorna den här gången. Ilska blir Pink-låtar medan allt från kärlek, omtanke, saknad och uppgivenhet blir dikter och låtar. Mest för att jag måste få ur mig saker snabbt och inte har tid att skriva berättelser.

Intressant, som sagt, var inspiration kommer ifrån, och hur den ibland liksom virvlar runt i luften i så tjockt stim att man knappt hinner sträcka ut handen och hämta ner den. Hur får ni andra utlopp för era känslor?

Ok, ett ordstäv bjussar jag på:
Om förnuft och känsla var samma sak så hade Jane Austens bok hetat något helt annat.

Jag sa inte att det var nobelpris-kaliber, bara att jag plitat ner det.