Kulturfyran just nu

1. Vilken bok läser du just nu?
"Kalla det vafan du vill", en pocket om invandring, utvandring, integration och kulturkrockar och hur människor förhåller sig till detta. Himla kul faktiskt, och full av igenkänningsfaktor... Jo, jag har nämnt den förut, köpte den i julas och läser liksom lite då och då...

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
Nickelback - "Dark Horse" har snurrat lite extra sista tiden faktiskt.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
Att träffa familj och vänner i helgen!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?
Viggo på vift. Blir alltid på bra humör av att se den lilla rumpnissen hoppa runt!

Och de trodde det bara fanns en som jag...

När vi knåpade ihop månadens personaltidning och började tala om vad vi vill ha i våra påskägg (diverse kvinnor och män, bl a Angelina Jolie, Steven Seagal och Hugh Jackman) så började jag spinna på en påskbild för framsidan.

Tänk Hugh Jackman komma upp ur ett påskägg... lägg till Angelina Jolie med kyckling kropp men sina långa ben ("a chick)... och så svävande ovanför dem - en Steven seagull!

Det var bara jag som skrattade. Men jag skrattade så jag fick ont i magen. Och kvinnan som gillade Steven hotade med hemskheter om jag började klippa och klistra i Publisher.

Men det behövde jag inte, för när jag googlade på "Steven Seagull" så fick jag massor med svar. Och eftersom jag är editören (heter det så?) så hamnade en tillklippt version av den här i tidningen sekunden innan den gick till tryckning:


Och nu lämnar jag landet för helgen så att jag slipper få huvudet inslaget på fredag. HAHAHAHA!

Dagens sång: "I saw the sign" - Ace of Base

Är det inte lite intressant att när jobb-Carina får i uppgift att fixa något så lyfter hon på luren, snackar på och improviserar om hon måste tills hon får som hon vill. Men när privat-Carina får i uppgift att fixa något så går hon runt i fyra dagar och funderar på hur hon ska formulera sig och sedan liksom väntar på rätt tillfälle innan hon hasplar ur sig vad hon vill?

Men nu är referenten fixad.

Det tragikomiska är att när vi pratade om svårigheten att bo ifrån närstående och hur svårt det kan vara att ta beslut för att det finns positiva saker i båda vågskålar, då menade hon att hon personligen tror på "tecken" och att; "Det brukar alltid hända något som avgör saken, så jag brukar vänta på det och sedan vet jag liksom".

Jag tänkte då på när läkaren släppte bomben om att jag måste sluta vandra i berg. Det kändes som att alla skäl att stanna försvann i detta då. De andra positiva faktorerna krympte liksom i rak proportion till hur den chocken växte.

Resten av dagen igår växte därför tryggheten i mitt beslut ännu lite mer.

För att sedan befästas i sten med järnbeslag på kvällen när jag fick veta att en person som jag står mycket nära hamnat på sjukhus med något väldigt allvarligt. Läget har förvisso stabiliserats, men jag kände instinktivt att; Tack Gode Oden för att jag ska åka över i helgen!

Sedan hötte jag näven åt Oden, för ok att ge ett tecken, men han behövde ju inte överdriva!

Vi ses till helgen, och eftersom jag verkligen, verkligen vill ha jobbet jag sökt så hoppas jag att jag lyckas charma sockorna av dem och att jag om en månad står på svensk mark igen. Jag har redan förberett mig. Jag har packat ner varenda Sharpe-bok i handbagaget för säker flytt... (Nä, de 20+ böckerna vägde inte alls bly, bara 7kg faktiskt.)

Stolthet och dumhet

Låg och funderade lite igår kväll, efter att ha postat gårdagens blogg. Jag frågade mig liksom varför jag har såna splittrade känslor inför det här att flytta tillbaka till Sverige när alla tunga skäl pekar dit och alla skäl att stanna i Skottland bygger på "Spontana Känslor Här och Nu". Låt mig förtydliga; skälen att flytta till Sverige bygger på framtiden - oavsett om den fortsätter samma väg som jag redan går på, eller om den ändrar riktning. Skälen att stanna i Skottland bygger på att det finns fördelar just nu och att vad gäller framtiden så löser det sig säkert och vi får vänta och se.

Vad är det för beslutsunderlag?!

"Det löser sig säkert, vi får vänta och se." Fan, hade jag varit VD hade jag fått sparken!

När jag legat och funderat lite till så försökte jag minnas vad som fick mig att ta beslutet att flytta hit. Jag minns dem allihopa. Det starkaste var bergsvandringen. Och milt klimat, avslappnade människor och livsrytm samt att "om jag inte kan jobba med det jag vill i Sverige så kan jag lika gärna göra samma sak i Skottland, och utöva min hobby och bo i ett trivsamt samhälle under tiden".

Då hade jag bott här ett år, baserade min uppfattning på upplevelser under det året och tänkte att jag ju inte har något som binder mig i Sverige så varför inte ta chansen.

Så vad har ändrats sedan dess? Jag har bott här i sammanlagt fem år och har ännu större insikt i samhällsstruktur, människors kynne, samhällsfilosofier och funktioner. Bra och dåligt. Jag har blivit beordrad att lägga av med bergsvandringen. Därmed försvann huvudskälet till att bo här. Jag har rest runt nästan överallt (sista vita fläcken, förutom öarna, täcker jag in under påsken) och även om det känns som att jag skulle kunna åka/knalla runt resten av mitt liv i denna natur så... är det en sak i ena vågskålen, mot en hel hög saker i den andra.

Och jag har inget som binder mig här. Så varför inte flytta tillbaka, utan en massa krångel?

Därför att jag är stolt. Jag tror att det var det jag kom fram till framemot småtimmarna. Vilket fick mig att stöna högt i kudden, för hur otroligt fånigt är inte det på en skala! Men det är vinnarskallen som lägger sig i och menar att jag borde rida ut stormen. En dag för fyra år sedan sa jag: "Jag flyttar till Skottland och slår mig ner resten av livet". Och då vill jag göra det också. Det var ju det som var planen. Inte att åka hit och fyra år senare åka tillbaka.

Å andra sidan, för fyra år sedan tänkte jag att om fyra år har jag ett schysst jobb, egen lägenhet, bil, vandrar benen av mig varje helg och har troligen en partner som håller mig kvar. Men fyra år senare tänker jag nu "hur sjutton ska jag någonsin ha råd med en egen lägenhet", har ett schysst jobb, måste lägga ner vandringen och har inte den minsta partner att hålla mig kvar.

Jag minns att min mamma då för fyra år sedan sa;
"jag vet att du säger att du tänker stanna där borta, men du ska veta att det är ok att komma hem, när som helst".
Och jag minns att jag rynkade på ögonbrynen åt "hem", för hem som jag såg det var Skottland. Och jag såg ingen anledning att flytta tillbaka till Sverige. Miljoner människor byter ju land under sin livstid, så varför skulle då inte jag klara det!

Men mamma har rätt. Det är ju faktiskt ok att flytta tillbaka en dag. Det betyder inte att man ångrar sig, att man gjort fel val eller att man ger upp. Det är bara ännu en riktning i livet, ett val, en ny möjlighet. Som en kompis sa; jag har ju gett Skottland en ärlig chans. Och som en annan sa; jag har ju gjort något jag verkligen ville, något jag snarare skulle ha ångrat om jag inte gjort och tydligen har jag lyckats - för nu har jag ju svårt att skiljas... Och som en tredje kompis sa; livet förändras, man själv förändras, och det är ok, det kallas utveckling.

Det är dumt att vara för stolt, då gör man saker alldeles för svåra för sig. Möjligheterna för en tillfredställande framtid finns i Sverige - möjligheterna för magnifika, avkopplande semestrar finns i Skottland. Och skulle saker förändra sig någon gång längre fram i framtiden, tja...

Jag, ett Skotsk-Svenskt skilsmässobarn

Det går inte en dag utan att jag frågar mig vad sjutton jag håller på med. Jag menar varför jag arrangerar att flytta till Sverige när jag känner mig så hemma här i Skottland. Jag menar varför jag stannar här i Skottland när jag har så många fler möjligheter i Sverige.

Som ni märker är jag inte ett dugg trygg i mina val och min situation, och det är frustrerande. Tog en promenad förra helgen för att rensa skallen. Den blev inte ett dugg rensad, tvärtom påmindes jag varje meter om varför jag gillar Skottland så himla mycket. Saker som inte går att ersätta i Stockholm.

Fast i samma minut behövde jag bara tänka på Långholmen, Riddarfjärden, Gamla Stan och Djurgården för att påminnas om att Stockholm också har saker som inte kan ersättas i Skottland.

Jag tänker på högländerna och slits mellan hopp och förtvivlan. Hopp om att knalla runt bland bergen, njuta av tystnaden och kanske tälta vid en porlande bäck. Förtvivlan att vara omringad av så många inbjudande berg, med så många storslagna utsikter från toppen, utan att vara förmögen att knalla upp och titta. Och jag vet att jag vill upp och titta på utsikten. Jag vet ju vad jag kan vänta mig! Visst, en dag kommer jag vänja mig vid att stanna i dalen, en dag kommer jag vänja mig vid många raster för att knäet värker, och det kommer vara frustrerande tills den dagen kommer. Men den kommer. Fast det kommer ändå kännas kliande förtvivlat att inte kunna göra det jag älskar mest av allt i hela världen. Det som gjorde att jag beslutade att flytta hit över huvud taget.

Visst, man kan ju resonera som så att jag är feg som Ger Upp bara för att det inte gick som jag ville. Bara för att jag inte fick det jobb som jag ville ha (även om jag nu gillar det jag har ändå), en lägenhet som jag ville ha, ett långt och soligt vandringsliv, en man att bilda familj och rota mig med.

Men som en kompis så klockrent påpekade; det är ju inte som att jag inte har gett det en chans. Jag har bott här sammanlagt 5 år nu. Jag ser fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna ha råd att ens hyra en lägenhet själv (samhället är inte gjort för singelhushåll...), bergsvandringen är det slut med och jag tänkte väl liksom för tio år sedan att jag för fem år sedan skulle ha snärjt den där mannen...

Och utan man så klarar jag inte att i framtiden vara singelmamma här. Samhället är inte gjort för det heller, såvida jag inte vill sitta i ett socialt nedgånget område och leva på bidrag.

Förnuftigt och realistiskt sett, det vuxna beslutet, det rätta beslutet är - allt sammantaget och nog övervägt - att bo i Stockholm. För framtidens skull.

Och ska jag vara riktigt krass så föredrar jag att mina framtida barn växer upp i ett svenskt samhälle. Visst, de kommer överleva och säkert ha det bra här också, men jag har vissa problem med vissa filosofier i det brittiska samhället. Jag vill inte att mina barn börjar skolan när de är två år, t ex, och börja schemalagd undervisning när de är fyra. Jag vill att de ska få hinna vara barn först. Jag gillar inte skoluniformer och friterad lunch. Jag gillar inte könsuppdelningen.

Och det är väl kanske ännu något som jag insett med tiden. Könsrollerna, de otroligt tydliga och konservativa könsrollerna. Eftersom jag ju måste acceptera samhällsnormerna så har det blivit ett intressant experiment i mitt huvud - att förutse mönster och planera hur jag effektivast får igenom saker. Det är nämligen så, har jag märkt, att om en kvinna på samma Nivå lägger fram ett förslag så händer ingenting förrän en man har lagt fram det som sitt - en längre eller kortare tid efteråt. I vissa fall efter några minuters allmän diskussion, i andra fall månader efteråt.

Men britter har också en väldig respekt för rank. Så, om en kvinna från en Högre Nivå lägger fram ett förslag så är det inte bara godtagbart, det accepteras utan vidare diskussion. Ifall förslaget ifrågasätts så får man den lysande förklaringen; "det kommer från högre ort".

Som ni säkert förstår skapar det viss frustration på jobbet, för en modern svensk kvinna, eftersom man (som kvinna) måste se till att ha en manlig allierad för att få igenom något - vad som helst. Jag har flera gånger varit i situationer där t ex fem kvinnor håller med om en sak, men inget klubbas igenom förrän en av de tre männen gått med på det. Och alldeles nyligen såg jag en rad av de förslag jag själv jobbade för i september klubbas igenom, för att en av männen la fram förslagen själv för några veckor sedan.

För att inte tala om när man ska gå ut ett gäng, eller över huvud taget befinner sig i en grupp med både kvinnor och män. Det är nog inte förrän man lämnar Sverige som man inser hur otroligt jämlika svenskar faktiskt i grunden är!

Och med min erfarenhet här tror jag ärligt talat att jag i långa loppet skulle fungera bättre ihop med en svensk man.

Dessutom är det ju inget som säger att saker inte kommer lösa sig på ett kick när jag väl flyttar tillbaka till Stockholm. Jag har ju redan lägenhet (en egen - tjoho! Och skulle även ha råd att byta till något större om jag ville!) och massor med familj och vänner och bekanta att störa utanför jobbet. Och jag minns att en viss kompis flyttade Hem till Sverige och bara något år efteråt hade snärjt en sån där man som man någonstans vill ha i sin stuga...

Nu menar jag inte att männen står på rad uppe på Essingeleden och hälsar mig välkommen, men jag menar att varken det ena eller det andra höjer eller minskar möjligheterna. Det var kört i Stockholm innan jag flyttade till Glagow. Det var kört i Glasgow innan jag flyttade tillbaka till Stockholm.

Men jag har troligen utvecklat mig, klurat ut det viktiga i livet och är redo. Redo att bo i Stockholm och semestra i Skottland - inte tvärtom. Och det är nog det närmaste tillfredställelse jag kommer komma - jag, ett skilsmässobarn någonstans mellan Sverige och Skottland.

Kulturfyran om självförverkligande

Veckans Kulturfyra hämtar sin inspiration från en kurs bloggaren var på. Som följer:

"Vi pratade om saker vi gör och inte gör, och saker vi vill göra och saker vi inte vill göra. Vi fick rita två streck som korsade varandra. Det ena strecket var lodrätt och det andra vågrätt. Längst upp på lodräta skrev: Gör och längste ner: gör inte. På det vågräta strecket skrev vi på vänster sida: vill och på höger: vill inte."

Alltså:
1. Vad gör du som du också vill göra?
Åker upp bland skotska bergen och vandrar/knallar runt.

2. Vad gör du som du inte vill göra?
Jobbar i en kontaktcentermiljö. (Även om mitt jobb inte är "på telefonen" så känns det lite för läskigt nära för att jag ska känna mig trygg... känns nästan värre att inte veta när de ska "hugga" och be en hjälpa till. Jag är verkligen inte gjord för att sitta kedjad en hel dag...)

3: Vad vill du göra, men gör inte?
Gå en skrivkurs (journalistik, att skriva en bok eller en allmänt blandad kurs).

4. Vad vill du inte göra och gör inte heller?
Jobba som hårfrisör.

Så... antar att jag nu ska vara glad att jag inte gör nr 4, vara nöjd med att jag gör nr 1 och göra något åt nr 2 och 3... Hm. Tror det är på G. :-)

Hur jag nyss skrev in mig i Bankens "Best of stupid customers"-bok

Försökte köpa flygbiljetter igår kväll och tänkte använda mitt svenska bankkort och föra över pengar från sparkontot till kortkontot för att täcka det.

"Declined"

Jag försökte igen och var extra noga med att kontrollera att alla uppgifter var korrekta.

"Declined"

Då gick jag och la mig. Men imorse försökte jag likt en trulig treåring att få igenom köpet igen.

"Declined"

Jag ringde kundtjänst och undrade om något var fel, ifall kortet fortfarande var spärrat efter det att jag fick ett nytt utskickat i höstas? En kvinna i örat "hmm":ade och meddelade att bedrägeriavdelningen upptäckt misstänksam aktivitet på kontot. Jag undrade instinktivt för mig själv ifall de tyckte det var misstänksamt att samma summa går in på kontot och samma 2-3 utgifter går ut varje månad - och inget annat. Men jag sparade förklaringar om utlandsboende och lägenhetsuthyrning i andra hand. För tänk om det verkligen var någon i Brazilien som försökt använda kortet!

Kvinnan meddelade att det fanns tre aktuella meddelanden om saknad täckning.

Bam! Naturligtvis. Jag hade ju försökt köpa flygbiljetter innan jag fört över pengar från sparkontot!

Jag vet hur snacket går om såna puckade kunder... Fast eftersom jag uppenbarligen inte hade hjärnan med mig senaste två dagarna så... tja, jag bjuder på det!

Var tar internet slut?

http://www.slutet.se/

St Patrick's Day

(in honour of today)
An Irish Pub Joke...
An Irishman, an Englishman and a Scotsman go into a pub. Each orders a pint of Guinness. Just as the bartender hands them over, three flies buzz down and land-- one, two, three-- in each of the pints.

The Englishman looks disgusted, pushes his pint away and demands another... the Scotsman picks out the fly, shrugs, and takes a long swallow.

The Irishman reaches in to the glass, grabs the fly between his fingers and shakes him as hard as he can, shouting 'Spit it out, ya bloody bastard! Spit it out!'

Hönshjärna!

Vaknade med stresshuvudvärk efter ännu en orolig natt, men med gammal Treo (gick ut i november tror jag...) och supersticket, Vicks för huvudet, "4head", så fick jag bukt på det värsta. (Vet inte om jag borde få panik än, men det får jag. Framförallt som jag inte känner mig säker... samtidigt som jag är det... fast samtidigt... Och dessutom har jag tusen saker att göra på ingen tid alls. äh, nu kom hvdvrkn tebaks!)

Hur som helst. Jag drog på mig mina fina Celtic-strumpor för att fira cupsegern och åkte iväg till jobbet.

Första två minuterna på jobbet strålade jag och visslade "For it's a grand old team to play for". Någon frågade om jag såg matchen, jag svarade "nej", och så långt var allt väl...
"Nej," svarade jag, "vi har inte den kanalen".
Åtta pers stirrade på mig och en av dem frågade misstänksamt:
"Har ni inte BBC1?"

Där dog den. Jag kollade faktiskt i tv-tablån, men den sa Rugby! Kollegorna började givetvis skratta och reta mig. Och jag ville bara... skrika, hoppa och försvinna i ett hål i marken. Årets Match. Celtic-Rangers. Cupfinal. Och jag hade kunnat se matchen!!!

Men istället lyssnade jag på radion.

Hönshjärna!

Sen kom hvdvrkn tebaks.

Radioreferat av Celtic - Rangers; som om jag vore där

Årets Match i Glasgow spelades igår, cupfinalen (Co-operative insurance cup, det finns en eller två till...) mellan Celtic och Rangers. Jag hade planer på att A) åka till Hampden Park och försöka köpa en övergiven biljett till den slutsålda fajten, eller B) se matchen på någon pub.

Men jag hade alldeles för mycket att göra, vad med personaltidningen och jobbsökande, så jag kände liksom stressen redan när jag vaknade framåt förmiddagen och insåg att jag var en zombie. Kunde då rakt inte vakna...

Så det slutade med att jag klocken 3 satt framför datorn och växlade mellan att redigera tidningen och knappa ansökningsbrev.

Tack gode Oden för radion.

Det är ändå något visst med att följa en match på radion. Visst, man saknar bilden, man saknar att själv kunna se om det är offside eller om spelaren flög av sig själv. Men förvånansvärt ofta framgår även detaljer i ett radioreferat. Man hör halva stadion bua, halva applådera och kommentatorerna tjäbbla - ingen solklar frispark där inte.

Kommentatorerna brukar dessutom kunna ge sig in i matchen med sådan inlevelse att de nästan kunde ta inträde för showen. Hugh Stevens på Clyde1 är som en sån där gammal gubbe med rutig keps och mustasch. Han ger en saklig bild, analyserar lite tankfullt, men så plötsligt muttrar han buttert och man kan nästan se honom sitta med armarna i kors med de buskiga ögonbrynen i ett djupt V.

Och visst är det något speciellt med måltillfällen via radion. Den där tempoväxlingen och uppgången i falsett, och så det där avgrundsvrålet. Man håller andan. För signalerade avgrundsvrålet en missad chans eller ett mål? Man hör stadion explodera i bakgrunden. Vilken del? Vilken målgörare? O'Dea? JAAAA!

Igår höll jag andan två gånger. I förlängningen! Sedan sträckte jag nävarna i skyn. 2-0. Celtic är cupmästare!

Och med ett leende sjöng jag med i "You'll never walk alone" medan hjärtat återfick sin normala frekvens. Sedan kunde jag fortsätta min effektiva söndag framför datorn.

Comic Relief - cowboys, röda näsor och heliumballonger

Fredag förmiddag låg koncentrationen inte direkt på jobbet utan halvt på att jag ska åka och se Michael Jackson (hi, hi, jag ska vara där!!!) och lite nervöst på ifall jag skulle få gå hem med Gerry-mannen eller inte. Högsta budet på det signerade fotot låg på £37.50. Sista dagarna hade budet höjts med bara något pund eller så per gång. Logiskt så tänkte jag att budet nu kanske höjts till £40. Jag kunde inte veta säkert, för auktionen är ju tyst... Två minuter innan deadline lade jag in £41.50, utifall att, och då hade jag ändå sträckt mig mer än £10 över mitt tak...

En halvtimme senare gav jag en pust så lång att en sekreterare i andra änden av huset trodde att någon satt på fläkten. Den signerade bilden på Gerry Butler gick till någon äckligt romantisk tjomma på fjärde våningen som lagt £53 för att överraska sin fru. Oi, tjommen, köp blommor som en vanlig snubbe!

Efter det gick det knappt att koncentrera sig alls, för lotter drogs, vi var ett gäng som gick ut och lunchade, fler lotter drogs - och sedan satte förberedelserna igång inför kvällen. Efter jobbet var vi ett stort gäng som höll moraliskt pep-talk-möte på en pub. Och kom någon timme senare till Comic Relief-jobbet på strålande humör!

Förstår inte alls varför jag inte fick delta i "Cocktail-skolan" förrän över två timmar förflutit...

Temat för kvällen var Vilda Västern. Vår teamledare hade döpt vårt team till "Tee Pee Wee Wees", så med en grimas döpte vi därför genast om oss själva till "Inkontinenta Indianer". Varför hymla, liksom!

Jag var Assisterande Teamledare, vilket innebar att jag var teamledare, servitris och vikarie - när folk gick på toa/rökte/försvann/hämtade godis/line-dansade... Vår officiella teamledare installerade sig i karaokerummet och kom ut ett par-tre gånger under kvällen för att liksom visa upp sig. Själv gick jag runt i min Indiana Jones-hatt (äkta hatt från USA som jag lånade av en kollegas pojkvän!) och min röda näsa och servade teamet med läsk, energidryck och godis tills de alla vara höga på socker och upptagna med att ta donationer över telefon. Sedan började jag jobba på riktigt.

Njae, det var inte lika soft att vara (assisterande) Teamledare som att sitta och ta donationer. Visst, några av mina kollegor hade ju en förmåga att försvinna till allt det roliga som hände simultant, men det lämnade ju bara mer att göra åt oss som var korkade nog att inte göra detsamma...

Det var då systemet brast. Belastningen var högre än förra gången (som var för två år sedan, trots att jag och i princip alla andra envisas med att säga "ifjol"... värst vad tiden flyger!), Finanskris eller inte - brittiska folket tog sig både tid och råd att skänka pengar! Så vi fick överge datorn under någon timme och plita ner betaluppgifter på formulär. Vilka i sin tur skulle kontrolleras, räknas, i många fall skrivas om... Så sista timmen fann jag mig sitta och kopiera formulär... Medan John Blund, energidrycker och äpple/kanel-cocktail gjord på polsk vodka till trots, försökte skotta sand i ögonvrårna. Inte bara på mig, utan på nästan hela drösen.

Botemedlet, eller snarare Den Konstgjorda Andningen, hette Alldans.
"Alla som inte har samtal, res er upp."
Över hundra pers stod upp i lokalen. Sedan ljöd musik i högtalaren och vi dansade vad-den-nu-heter, en sång med mycket "ta ett steg åt vänster, klappa händerna, ta ett steg åt höger, stampa fötterna" och så ett varv med, ehrm, "Macarena". Jodå, lite fart på blodomloppet fick vi nog allt!

Sedan upptäckte jag heliumballongerna. Jag insöp en djup dos, lånade kollegans plastpickadoller och vaggade sedan nerför mittgången som en dålig kopia på John Wayne och låtsades att jag var Lucky Lukesmurfen:
"I'm an old lonesone cowboy..."
Äh, inte vet jag om han är gammal, men jag minns inte texten... Smurferiet fick önskad effekt i alla fall. Folk skrattade och vaknade till lite, och snart hördes smurfar runt hela salen. Och gissa om vi skrattade när en av dem fick samtal!!

Det var gratisfest på Sports Café efteråt, men den här gamla cowboyen var så trött att så fort hon såg en gul lampa utanför entrén så vinkade hon till sig taxibilen och åkte raka vägen hem till sängen. 15 timmars jobb tar på krafterna - även om man haft kul!

Och vi gjorde ju nytta. Totalt, tv-show och allt annat sammantaget, så slogs insamlingsrekord. 57 miljoner pund samlade Comic Relief in i år! Det är 17 mille mer än förra gången!

Yiiihaa!

P.S Kolla gärna in när James Cordon driver med Engelska Fotbollslandslaget. Film finns uppe i högra marginalen. D.S

NAPP!

Jag fick det, jag fick det, jag fick det!!!

Efter ytterligare 45 minuters väntan i 15 minuterskön så fick jag biljetter till Michael Jackson! Jag och brorsan ska Aoooa hela natten 18 Februari - nästa år. Äh va fan, då har man nåt att se fram emot! Och vaddå 1190kr/st dyrt - det är en Engångsgrej!!

AAAOOOOO!

NU ska jag till jobbet. Och tala om exakt varför jag är en halvtimme sen.


AAAAOOOOOO!

Michael Jackson var så HÄÄÄÄÄÄÄR stor - men han slet sig

Allt sammantaget, Michael Jackson är ett kulturellt fenomen. En musikalisk milstolpe med sitt låtskrivande, dansande och nydanande inom popmusiken. En superstjärna utan dess like.

Så även om man inte är ett hardcore-fan som min polare och har MJ intatuerat på armen, så kan man känna storheten i att se denna ikon Live. Som vi sa på jobbet, det är en sån där grej man troligen ångrar om man inte gjort det, för det är en sån där Grej, som att se Beatles. Och förutom att jag vill hänga mig när jag hör pekoralet "Heal the world" så gillar jag hans musik!

Det finns 50 chanser nu, att se honom på 02 Arena i London innan han lägger hatten och vita handsken på hyllan. (Borde nog nu avstå från en sarkastisk kommentar om att hans "tio sista" nu redan sträckts till en långkörande West End show...)

Jag tänkte att det vore kul att gå! Och än mer så när hardcore-polaren gav mig en förköpskod igår!! Men ack, det är svårt att klicka på internet och knalla runt och hjälpa folk - samtidigt. Dessutom kändes det lite som att fiska, fiska storvilt, för oftast fick man inget napp när man väl kom in...

EN gång fick jag gammelgäddan på kroken. Förstå lyckan! Fast det var då jag upptäckte att de bara skickar biljetterna till addressen som betalkortet är registrerat på. Och de skickar biljetterna någon vecka före konserten. Konserten i fråga var i Januari 2010 - och då tänker jag ju inte bo här!

Panik och allt det där. Fick tag på min bror, som också nappat på idén, och fick hans uppgifter. Men då var det redan lunchdags, och givetvis var förköpsbiljetterna slut...

Imorse gick jag upp tjugo minuter innan biljetterna släpptes kl 7. Prick 7 klickade jag - och har nu suttit i en kö i över tjugo minuter.... Oops, kom fram, vänta! Gurka, fanns inga biljetter. Vänta, testa nästa dag, jisses jag är ju i Februari nu.... Så där, ok, väntetid 15min eller mer... Hm, ok, får sitta här ett tag till då...

Ok, var var jag? Jo, har nu uppgifter så att vi kan få biljetterna skickade till brorsan i Sverige. Han kommer väl i vart fall bo kvar där han är...

Något säger mig att jag inte kommer få några biljetter. Det där nappet igår - som slet sig - kommer nog bli höjdpunkten på fisketuren. Men ändå, det är lite kul att tänka att det sitter miljoner människor som jag just nu och gör samma sak. Väntar på att kötiden ska ticka fram...

Och DÄR kom smset som talade om att alla shower nu är slutsålda, 50 shower på under en timme. Världsrekord. Tack och adjö. £¤"!/¤!")(#!!! Fast... hade faktiskt två biljetter... i två minuter... igår.... men Jacko slet sig.

Nu går jag till jobbet.

Budgivning på sexig skotte - ren välgörenhet

Jag gillar inte direkt att sälja saker. Men som det visade sig idag, jag är en jäkel på att samla in pengar till välgörande ändamål! Har jobb upp över öronen, men måste ha fått tillfällig knäpp när jag i slutet av dagen gick med på att sälja lotter inför Red Nose Day på fredag. På en timme sålde jag fler lotter än de före mig gjort på fyra timmar. Det ni! Jag borde be om kommission...

Eller byta jobb, vilket några faktiskt föreslog. Fast då är det ju inget kul längre, då är man ju pressad att sälja. Jag gillar inte press. Jag gillar att glänsa utan press! Fast när jag gått tillbaka till dem som looooovade att ta med pengar imorgon så tror jag att jag gjort mitt på lottfronten faktiskt. Jag har viktigare saker att fokusera på.

Comic Relief-auktionen på jobbet är ju i full gång! Signerad Man U tröja ligger på £250, signerade Rangers-dojjor på £15, signerad bild av George Best på £45 och en laptop är för närvarande Auktionens Fynd med ett bud på halva ordinarie affärspris, £200.

Men jag har ju bara ögonen på en sak, det signerade fotot på Gerry-mannen. Trots att man slängde in en Celtictröja signerad av hela laget idag (ligger på £100 just nu). De var lite sena att svara, ser ni... Och trots att jag inte är överförtjust i bilden - det är ett foto likt dem ovan och jag vill hellre ha en bild av honom (se nedan). Och trots att en kollega trodde sig kunna fixa en signerad bild av den typ jag vill ha. Fast i ärlighetens namn, jag tror det när jag ser det, och här har vi inte tid och råd att ta några risker!

Så. Det är jag mot hela kontoret. Vilket är synd, för jag tror att jag lyckats lokalisera konkurrensen i vår avdelning, och det är i princip jag och ett team som jagar fotot, men jag vet ju inte vilka andra som är med i leken! Det är ju lite oschysst konkurrens också, för jag betalar ju ur egen ficka medan ett helt team på tjugo pers går ihop sig. Ändå så verkar det som om vi har samma tak - £30. Och just nu ligger budet på £32.50.... Det är jag. :-)

Kan inte gå så mycket högre. Kan inte rättfärdiga att gå så mycket högre. Trots att, som man brukar säga när man lägger ut hutlöst mycket pengar på något man inte skulle betala den summan för om man såg saken med prislapp i affären - pengarna går ju ändå till välgörenhet.

På fredag får vi veta vem som kan gå hem med Gerry-mannen i väskan.

Nordirland: Hålla andan, ta det lugnt och minns Påskupproret...

Två män med anknytning till Continuity IRA är gripna och förhörs just nu angående mordet på polismannen. Men männen med anknytning till Real IRA som pumpande över 60 skott mot militär och pizzabud är fortfarande fria. Belöning på £1000 är utlyst av Crimewatch och tidningen The Sun för tips som leder till gripande. Jag undrar vem som ger det tipset... det är fortfarande inte populärt att skvallra, och ingen med familj vill normalt sett hamna på (r)IRAs svarta lista. Om man säger så. Fast det finns ju i och för sig fortfarande inofficiella infiltratörer, "intelligence", så på ett eller annat sätt...

Aftonbladets Wolfgang Hansson presenterar förresten en, i mitt tycke, klockren analys av situationen i dagens tidning. Som jag sa i min blogg igår (alltid först :-) så råder ju faktisk viss oro trots att människor tar i från tårna och utåt sett håller god min. Och det är klart att alla politiker gör allt de kan för att lugna ner situationen, så att det här inte förstör vad de under så lång tid försökt bygga upp. Tror att politikerna just nu gör så där som man gör när man svajar på ett löst isflak, står med låg kroppstyngd och utfällda armar, kontrollerar andningen och andas fram: "lugnt och fint, luuugnt och fiiiint..."

Idag planeras t ex manifestationer runt om i Nordirland, för att visa "solidaritet och fördömande". Och det är ju toppen på sitt sätt.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka på Påskupproret 1916. Minns att det då var en mindre grupp irländska aktivister som, utan folkligt stöd, intog ett postkontor och under några dagar förde minikrig mot brittisk militär. Men. Det var statens överreaktion efteråt, avrättningarna av samtliga (med undantag av en amerikanskfödd samt en kvinna, vilka skonades av politiska skäl), inklusive en man döende i kallbrand, som satte fart på den Allmänna Motviljan. Som fick den knappt existerande gnistan att flamma upp.

Så jag tänker att måtte nu samtliga minnas detta tillfälle och hålla känslorna i schack. Man ska inte underskatta små aktioners roll, framförallt inte i ett redan spänt läge. Oroligheter blossade t ex upp i Craigavon igår kväll, mellan civila och polis. Men med lugn och sensibilitet så kan dessa förbli små aktioner utan historisk betydelse.

Låt fredsprocessen fortsätta - i fred.

Nordirland: Bräcklig fred gungar?

För ett par år sedan (2005-2006) rapporterade jag om fredsprocessen i Nordirland. Då, när avväpningen av IRA stördes av diverse brandbomber i julhandeln et c och de två ledarna för DUP och Sinn Feinn tjafsade som två tolvåringar. Jag slutade sedemera att rapportera, för det kändes som "same o', same o'". Tjafsandet, uppblossande småoroligheter, misstron, försöken att gå vidare...

Den politiska utvecklingen har fortsatt, men är lika bräcklig som kan väntas när två parter som av naturen misstror varandra ska tvingas samarbeta. Det är lite som när de två fienderna blir satta att jobba med samma grupparbete i skolan, och fröken måste stå bredvid dem så att de inte flyger på varandra. Men de jobbar, om än motvilligt, tillsammans på grupparbetet.

Bomber och granater har för det mesta lyst med sin frånvaro - men visst har våldet spökat i bakgrunden även under senaste årens fredliga år. Det positiva är att medan våldsverkarna (läs: IRA och unionistiska smågrupper) för tio-tjugo år sedan hade stöd från befolkningen så är folk nu heligt trötta på allt bråk, så våldsverkarna står ensamma. Detta hindrar dock inte unionister och republikaner att puckla på varandra man mot man när tillfälle ges. Man kan ju säga att bråken är över, officiellt sett, men när man fortfarande riskerar stryk om man går på fel sida av trottoaren så anser i varje fall jag att det fortfarande ligger en spänning i luften.

Småtjafs till trots. Dödsskjutningen av två brittiska soldater för två dagar sedan kom lite som en chock. Trots att polischefen Hugh Orde varnat för detta en längre tid. Han hade märkt att vissa republikanska smågrupper verkade ha organiserat sig lite bättre och beväpnat sig ännu lite bättre och bett om resurser för att sätta in åtgärder. Fast hans önskan hade inte prioriterats. Vissa menar att det kostade två soldater livet och skadade ytterligare fyra personer, två av vilka var pizzabud.

Real IRA tog på sig attacken. (r)IRA betyder inte att de är riktiga IRA, det är en liten falang, som länge varit kända för att inte hålla med huvuddelen av IRA i deras avväpnande och växande demokratiska väg. (r)IRA har medel att vara farliga, det positiva är att de jobbar i princip helt utan stöd. Även de mest hårdnackade republikanerna har förstått att alla terroristattentat genom åren faktiskt inte lett dit de vill - till ett fritt Irland - och de är beredda att pröva andra, mer politiska, metoder för att se om det kanske hjälper. Jag har förstått att även hängivna IRA-anhängare anser att deras problem är att de inte är organiserade som en riktig, och mångtalig, armé. Och de menar att om de får full makt över Irland, politiskt, så kan de sedan starta en armé och tvinga ut britterna i ett Riktigt krig. Fast andra inser ju att lilla Irland kommer ha en pyttearmé jämfört med britterna, så det återstår väl att se hur det blir med den saken.

Idag kom så en rapport om att en polisman skjutits till döds i Nordirland igår kväll. En kvinna ringde SOS, polisen kom, öppnade bildörrarna - och blev beskjutna, av folk som helt klart gillrat denna fälla. Ingen har tagit på sig ansvar än. Vissa menar att det finns en klar koppling, men andra menar att det nog snarare handlar om fristående människor. Eventuellt blev de inspirerade av tidigare event.

Hur som helst är det en störning i den bräckliga fred som faktiskt råder. Det positiva, igen, är att se människors och politikers reaktioner. Fördömande, från alla håll och kanter. Folk är trötta. Folk vill ha fred nu.

Samtidigt i en annan byggnad av Glasgow så utbrast en kollega igår, före dödsskjutningen igår kväll fast efter den vid militärbaracken:
"Jisses, det är tredje personen idag!"
Tredje personen som jobbar inom polis och militär i Nordirland och som ringt för att försäkra sig om att deras livförsäkring är ok - och att den gäller även för terroristattentat. Sånt tyder på viss oro, trots allt.

Scotland no more... eller, besök INTE dessa ställen.

Lochaber no more
Sutherland no more
Lewis no more
Skye no more...

Inspirerad av ett inslag på radio Clyde1 i veckan, vilket i sin tur var inspirerat av Proclaimers sång "Letter from America", så har jag senaste dagarna funderat över, inte så mycket ställen jag inte kan se igen, men ställen jag inte vill se igen - Skottlands ökenhålor. I olika sammanhang är man ju snabb med att rekommendera toppenställen att besöka, men det är inte ofta man avråder folk!

Så idag tänkte jag utfärda 5 varningar - ställen i Skottland ni definitivt inte behöver besöka. Tro mig, det var inte så lätt att skramla ihop fem tips, inte när jag beslutade att jag inte kunde välja fem Glasgowförorter...

1) Cumbernauld. En förort till Glasgow som är ungefär lika charmig som... Tensta. Finns absolut inget mer att se än grå hus och ett tomt köpcenter. Har senaste fem åren legat i topp i den årliga omröstningen för "Skottlands värsta stad", vilket väl säger allt. Var överraskande nog petad från förstaplatsen i år, av Glenrothes, men det var säkert en tillfällig blip.
Åk istället till: East Kilbride. Lika trist men bättre köpcentrum.
Om du ändå åker dit: Kom för bövelen ihåg bussnumret därifrån!

2) Aberdeen. En stad är en stad är en stad... Det enda intressanta är Aberdeen beach med amerikanskinspirerat nöjesstråk. Det är lätt att tro att man är i Ocean City, Maryland, USA, och då kanske man till och med får för sig att ta sig ett dopp. Dålig idé. Doppa tån i juli och du får amputera denna frostbitna kroppsdel. Jag skojar inte.
Åk istället till: Stonehaven. Charmig fiskeby strax söderut där ni kan besöka Dunnottar Castle.
Om du ändå åker dit: Besök gärna strandpromenaden för nöjes skull. Kanske raggar du upp en rik oljeplattformsarbetare?

3) Borders. Visst, det är lummigt och kulligt, men vill man ha böljande landsbyggd kan man lika gärna åka till England. Varför dröja här när du har hela högländerna!
Åk istället till: England om du vill ha böljande landsbyggd. Två timmar norrut om du vill besöka Skottland.
Om du ändå åker dit: Melrose Abbey är värt ett besök i och för sig. Till och med värt att åka till Borders för... Ok, men gör det kvickt!

4) Inverness. Det måste ju ligga en stad i norr, men det är så den känns. Som ett måste. Industrier, jordens blåsigaste fotbollsarena, ett "slott" som ser ut som ett vanligt hus, de vanliga butikerna och en motorväg som gör det enda rätta - leder en snabbt tvärs igenom.
Åk istället till: Alla byar runt omkring. Cawdor Castle, Cullodens slagfält, trollska och lite spöklika Clootie well, spana in vilda delfiner vid Chanonry Point, lite längre söderut längs Loch Ness, norrut för vilda Sutherland.
Om du ändå åker dit: Slösa inte för mycket tid. Ät och handla, eller vad du nu behöver göra, upptäck sedan allt godis runt omkring!

5) Balmoral Castle. Visst, slottet är kungafamiljens sommarstuga, men det kostar en hundring bara att gå in i trädgården och man får bara besöka ett rum i slottet. Det finns massor av charmigare, mysigare, historiskt mer intressanta slott och slottsruiner i krokarna. Den fina naturen har du alldeles gratis utanför staketet, så vad alla turistbussar gör där förstår jag inte.
Åk istället till: Fortsätt nordöst i femton minuter och beta sedan av alla charmiga slott och slottsruiner längs småvägarna mot Aberdeen (som du givetvis snyggt parerar genom att svänga söderut mot Stonehaven...), t ex Kildrummy, Drum Castle, Castle Fraser, Glenbuchat Castle (gratis och vaktat av hundra får) mfl.
Om du ändå åker dit: Gör en trepunktsvändning vid allén upp mot slottet, ta ett foto och spendera hundringen på någon mysig pub inne i byn.

Håller ni med? Eller känner ni till några andra ställen som bör undvikas? Kommentera gärna!

Jobbsökandet går som en dans

Att skapa ett CV är ungefär lika underhållande som att rensa ur garderoben. Men när det väl är gjort, CV:t alltså, och det är så där lagom inriktat åt både utbildningsjobb och administratörsjobb, då börjar det roliga.

Att luska reda på de där lediga jobben man vill/kan söka.

Jag avser ju att flytta tillbaka till Sverige, och allra helst innan hyresvärden tar tillbaka min älskade lägenhet i juni. Jo, jag säger älskade nu - trots att jag i alla år sagt att den är ungefär lika charmig som en skokartong (hatar raka hörn!), lika varm som ett växthus på sommaren och lika kall som... ja, fast nu är jag ju van vid ännu kallare lägenheter, så det ska nog gå bra. Och den är min. Jag tror jag älskar den främst för att den är min, och jag har råd med den.

Eftersom det är vår nu (ja, vi har Aprilväder i alla fall; snö, regn, sol och moln samma dag) så har jag senaste dagarna inrett balkongen. I Sollentuna alltså. I huvudet. Träd i hörnen, fejkgräs på betonggolvet, trämöbler... Jag tror att den kommer bli riktigt fin när den blir klar!

Men först ska jag till Sollentuna. Efter ett antal veckors ångestfyllt och trögt stampande i djup lera så har ketchupeffekten infunnit sig idag. Har till och med glömt hur många jobb jag sökt! Fast tror att det är 3-5... eller var det 6? Och samtliga är sådana som jag kan se mig stanna i! Nä, inga utbildningsjobb, men varierande kontorsjobb, och i flera av dem kommer jag fortsätta prata engelska.

Så ja, då kan jag ju låtsas att Väsjöbacken är Ben Lomond, Edsviken är Loch Lomond, jag kan plantera ljung på balkongen, slå av elementen året om och sätta en propp i duschslangen så trycket halveras - och då är det ju som om jag aldrig ens lämnat Skottland. Förresten, bostadsområdet heter ju faktiskt Ben Mionn på gaelic...

Fast trots att jag ser fram emot min lägenhet, fikor med familjen och sammanstrålningar med vänner så går jag runt med en gnagande känsla av att jag kommer sakna Skottland väldigt, väldigt mycket... Nä, jag ska inte dra igenom detta ännu en vända, jag vet ju redan att oavsett beslut så skulle det kännas halvrätt och halvfel. Och beslutet är taget. Jag måste bara påminna mig ibland om att jag ju faktiskt inte längre kan göra allt det där som var så kul med det här landet och att Skottland ligger kvar och väntar på mig.

Sedan kan jag söka ett jobb till. Med ett färdigt CV och ett personligt brev jag lätt kan redigera så går sökandet som en dans! Nästan som en Gay Gordons.

Man vet att man börjar bli gammal...

... när man inte har biljett till The Killers men är SÅ sugen så att man tänker att man kan ju göra som man gjort "förut" och åka till den slutsålda arenan, i det här fallet SECC, och se om någon har en över. Så kommer man dit och ser, inte femtio, inte hundra, men hundratals människor stryka omkring. Trodde först att det var folk som väntade på folk. Men det var folk som väntade på överblivna biljetter. Många engelska dialekter, några amerikanska och så folk från hemmaplan.

Upptäckte snart att dessa folk gick runt och i princip frågade varandra om det fanns en biljett över. Jag stannade i ca 30min, sedan kände jag hopplösheten och ålderns rätt och beslutade att ge upp. Ja, mina vänner, jag gav upp. Konserten hade börjat, kanske dröjde det två timmar till huvudakten, jag orkade inte stå ute med hundratals andra och hoppas på ett mirakel. Så jag beslutade att, som en sann 30+ tant, ta med mig en pizza hem och kolla på DVD.

På bussen hem fick en äldre kvinna ett mobilsamtal från sin dotter - som meddelade att hon skulle bli sen, för hon hade fått biljett till The Killers...

Det hade kunnat vara jag - för tio år sedan. Nu har jag uppenbarligen blivit för bekväm. Gammal, var ordet.

Kulturfyran om jordens undergång och finanskriser

Kulturfyran vet i vanlig ordning hur man muntrar upp folk. Denna vecka lägger vi pannan i djupa veck och tänker på Armageddon. Tjoho!

"Jordens undergång har inte på många år varit så nära som klockan 14.44 svenskt tid på måndagen. Då passerade en mycket stor asteroid jorden på bara 72.000 kilometers avstånd - bara en femtedel av avståndet till månen.Ur DN."

1. Vad gjorde du 14.44 i måndags? När jorden kunde ha gått under.
Vill minnas att jag sköt tillbaka gummisnoddar på mina kollegor eftersom systemet pajjat och jag redan gjort allt jag kunnat för dagen samt sett upptagen ut en halvtimme.

2. Om du visste att jorden skulle gå under om en vecka: vad skulle du göra?
Jag skulle knalla uppför Ben Nevis (Storbritanniens högsta berg) och ringa Mountain Rescue för att hämta ner mig med helikopter (den slösaktiga kostnaden är ju en världslig sak om jorden går under). Sedan skulle jag åka hem till familjen. Under några dagar skulle jag prova i tur och ordning; röka tobak, röka cannabis, ta ecstacy, nån annan drog, dra med mig ett one-night-stand, testa att ragga på en sån där läckerbit man av någon anledning är dörädd för att ragga på för att man vet att vi spelar i olika ligor, och när det bara är en dag kvar så skulle jag hoppa fallskärm - fast utan fallskärm.

3. I och för känns det som om förändringens vindar far över världen: först föll det kommunistiska systemet och nu faller det kapitalistiska systemet. Känner du av finanskrisen?
Hm, håller inte med om att systemet faller. Det är ju inte första krisen, minns 1929...

Känner bara av krisen genom att företag använder det som ursäkt för diverse sparåtgärder - trots att företaget går med flygande vinst och tvärtom tjänat på krisen! Anar att fortsatt kris inte kommer bero på finanskrisen utan att det blir en självuppfyllande profetia eftersom alla agerar som om det är en kris. Nej vaddå bitter för att vi bara fick halv bonus trots att företaget gick med 18 miljoner punds vinst och ständigt fortsätter att expandera...

4. Vad tänker du kring det här med finanskris och att Metall går med på att sänka löner.
Är det inte bisarrt? Det är ju knappast metallarbetarnas löner som startat krisen - blir sänkningen proportionelig genom hela företagskedjan, undrar jag? Som allra sista åtgärd så kan jag ändå föredra lönsesänkning mot arbetslöshet. Men jag menar att de börjar i fel ända - skala bort från toppen så ska ni få se på sparande!

Jag jobbar med röd näsa - och planerar för auktionsoffensiv

Trodde jag skulle ligga i soffan, käka popcorn och skratta magmusklerna ur led till Red Nose Day-galan nästa fredagkväll. Fast med lika delar mutor ("du får en drink av mig efteråt, eller, du får två") och hot ("om du inte ställer upp så skjuter jag dig") så verkar det nu som att jag ska dra mitt strå till stacken och jobba i alla fall. I och för sig kan det bli kul, vi hade ju toppenkul sist. Och jag hade lite svårt att stå emot gratisdrinken som ena kollegan so gentilt erbjöd (från gratispartyt som kommer hållar på en nattklubb efteråt - japp, ni läste rätt, gratisparty med fria drinkar!) samt gummipilen från plastgeväret som 44-åriga kollegan fick i födelsedagspresent av oss igår.

Jag har dock ställt som krav att inte sitta i telefon mer än en timme. Tänkte att jag resten av tiden kunde hjälpa till med tävlingar, lekar och att dela ut dricka och godis till alla hårt arbetande människor. Någon stackare måste ju offra sig och sortera chipsen i färgordning, menar jag.

Dessutom låter det bra med gratisunderhållning en kväll, för jag har en känsla av att jag kommer spendera ett antal pund på auktionen nästa vecka... Jag tror att jag satt taket vid £25-£30, fast det förutsätter att det är en fin bild!

Bild? Säger ni. Jo, en kollegas kompis har bett sin bror att donera ett signerat foto till vår välgörenhetsauktion nästa vecka. Och förutsatt att fotot inte är helt galet så vill jag gärna ha det inramat på väggen ovanför öppna spisen.

Så kan jag säga gonatt till min lilla fantom varje kväll och lägga till: PS...

Stående stenar - urtida målstolpar?

Det kryllar av stående stenar, stenhögar och stencirklar i Skottland. Vissa stencirklar är stora och välkända - som de på Isle of Lewis och Orkney - och vissa finns utsatta i turistböcker, men jag har upptäckt att många i bästa fall endast finns utsatta på småskaliga kartor. Och några finns inte ens på kartan, fast när du närmar dig dem dyker helt plötsligt en "brun skylt" upp som indikerar historisk sevärdhet. Dessa gillar jag, för de känns som små hemlisar.
"Psst, säg inget, men jag står här i en skogsdunge mitt ute på en åker."
Och ibland är de faktiskt både mer intressanta och natursköna än de kända!

Vid en del stenformationer har man hittat benrester, så man har dragit slutsatsen att de använts som gravar. Vid andra kan man i bästa fall följa solens och månens bana och i sämsta fall inte dra några slutsatser alls.

Dem gillar jag allra bäst. Jag kittlas av tanken att det faktiskt finns saker som vi människor inte vet någonting om. Människan är av naturen vetgirig och okunskap frustrerar oss, så vet vi inte svaret uppfinner vi gärna högre makter för att förklara det. Men jag gillar att veta att vi faktiskt inte vet allt. Varje gång jag hör diverse experter från olika discipliner diskutera dessa stenformationer så ler jag inombords. För de är oense, vilket innebär att vem som helst kan ha rätt.

Kanske till och med jag! Personligen är jag t ex övertygad om att Nether Largies stående stenar inte har något som helst med månar att göra, trots den fina skissen i länken ovan. Om man ser hur stenarna är positionerade och storleken på fältet så verkar det snarare handla om ett slags blandning av fotbollsplan, med målstolpar, och en krocket-bana, med kyrkan i mitten. Det är ju solklart - fältet är ett urtida sportfält! Vad än sporten kallades så är ju alla "koppmärken" på stenen i mitten självfallet märken efter riktiga slagskott. Fotbollskrocket, mina vänner, en urtida sport. Minns var ni läste det först.

Ni som gillar stående stenar, cirklar, gravkamrar och andra gamla stenar; förutom Fotbollskrocketplanen så finna massor av tusentals år gamla stenformationer i Kilmartin Glen i Argyll, nära Oban. Besök det gärna själv - och var beredda på "bruna skyltar" längs vägen.

Nu kommer våren - och campingssäsongen

Utanför kontorsfönstret har påskliljorna börjat sticka upp, tillsammans med något märkligt blått på buskarna. Osökt började jag ju därför drömma om att möta våren i helgen. Om jag skulle ta och fixa tältet, varma sovsäcken (min funkar bara sommartid), liggunderlaget och Jetboilen? Så kunde jag ju antingen bussa till Glen Etive, eller tåga till Rannoch Moor och slå läger någonstans där jag får både solnedgång och soluppgång när jag sticker ut huvudet genom tältöppningen.

Internetfönstershoppade ihop ett tält för £175, sovsäck för £50, liggunderlag för £25 eller £75 (jag tänker att det måste vara någon skillnad för den prisskillnaden och jag ligger gärna mjukt, så får undersöka) och Jetboil för £75, och så slänger jag med en pannlampa för ca £20 också.

Fast... £400? Nu? På ett bräde? När jag troligen/förhoppningsvis flyttar till Sverige snart? Och borde ägna helgerna åt att supersöka jobb i Stockholm istället för att knalla runt och flina bland bergen?

Å andra sidan är det ju låglandscamping som ska bli min nya melodi, nu när jag inte får springa uppe i bergen längre - för mitt knä och min läkare - så i och för sig är det en investering för framtiden. Då jag ska utforska Stockholms skärgård och svenska fjällen. Och å tredje sidan gör jag nog mig själv en ogärning om jag går tillbaka på löftet till mig själv - att njuta av varenda liten droppe Skottland så länge jag kan, innan jag får jobb och byter land igen. Fast ni ska se att jag helt plötsligt får ett toppenjobb här och stannar! Som dalvandringskonsult eller något.

Hur som helst. Det verkar lite tajt att utforska och inhandla utrustning den här veckan. Dessutom har man hotat med att vintern ska återvända i natt. Så det blir kanske Pitlochry lik förbaskat. En tågresa till denna lilla pitoreska by bland böljande kullar i östra högländerna. Där man kan ta en lagom trevlig promenad till Edradour distilleriet. Skottlands minsta - men ack så goda.

Det låter som en plan.

Skottland avväger att höja straffmyndighetsåldern

Det har diskuterats länge, men nu verkar Skottlands parliament vara mer eller mindre ense om att höja straffmyndighetsåldern. Den har länge varit den lägsta i Europa, och hela Storbritannien har länge blivit kritiserade från diverse håll (Rädda Barnen, EU-organ, Amnesty, kriminologer, sociologer, barnpsykologer) för att döma barn i straffmål. Straffmyndighetsåldern i England är 10 år, i Skottland är den... 8.

I teorin inte ens åtta, för det framgår i doktrin att det är då man presumeras straffansvar, men att man kan hållas straffansvarig så fort man, så att säga, förstår vad man står anklagad för och att det man gjorde var väldigt fel.

I praktiken är det dock ytterst få 8-åringar som ställs inför domstol. Med undantag för de allra grövsta brotten så tas förbrytare mellan 8-16 års ålder hand om via "The Children's Hearing System". Det är ett slags informell tribunal bestående av vanliga människor, socialarbetare och närstående till barnet (lärare, föräldrar) och så naturligtvis barnet självt. De har en rad åtgärder till sitt förfogande och kan besluta om allt från extrastöd till övervakning.

Det är inte bara barn som begår brott som behandlas i dessa möten utan även barn som farit illa generellt eller som man är orolig för av en eller annan anledning. Det brukar nämligen ofta röra sig om samma barn. Ett barn som hamnar där p.g.a. att de begått brott återfinns ofta i registren över barn som flaggats för att de är utsatta. Brott är ofta ett symptom på att något är fel, och med rätt insatser och attityd så kan situationen förbättras, istället för att förvärras.

Enligt det nya förslaget så ska straffmyndighetsåldern i Skottland höjas till 12 år. Det är i linje med internationella rekommendationer. (Diverse organ är dock oense. Bl a kriminologer, sociologer och psykologer anser att även 12 är för lågt av utvecklingsskäl, men det var 12 år som man kunde enas om.)

Man kan alltid diskutera var "gränsen" bör gå. Å ena sidan kan man argumentera att 15-årsgränsen som bl a Sverige har är för hög för att, "en trettonåring fattar också att de gör fel". Men på detta sätt kan man lätt argumentera baklänges tills man hamnar vid Skottlands nuvarande gräns - och lätt kan hävda att en sexåring också kan förstå att det var fel att stjäla.

Min mening är att det inte handlar om vid vilken ålder en människa förstår att de gör fel. Det handlar om vid vilken ålder ett samhälle anser att detta fel övergår från att vara en utbildnings-/ uppfostran-/ utvecklingsfråga som bör korrigeras genom individuella åtgärder tagna av barnets 'vårdnadshavare' (förälder, lärare, närstående), till att bli ett brott som bör dömas av samhället enligt av samhället fastställda regler och straffsatser.

Personligen anser jag att 15 år är en lämplig ålder att lämna över detta ansvar. Detta p.g.a. att en rad kriminologiska undersökningar visar på tydliga kopplingar mellan att tidigt döma, eller 'märka', en person och dennes återfallsbenägenhet. Barn med liknande bakgrund har visat på olika utveckling beroende på om de togs om hand informellt eller formellt.

Länder som Norge och Sverige har en tradition av att ta hand om barn som begår brott, t.o.m. grova, på ett informellt sätt. Dessa barn påvisar också en större förmåga att återanpassas och utvecklas till, tja, fungerande vuxna. Länder som Storbritannien och USA har större frekvens av barn som döms formellt, och dessa brukar i större utsträckning återfinnas i brottsregistren senare i livet. (Jag sliter mitt hår, för dessa undersökningar finns i häften jag just skeppat över till Sverige. Gaah. Men kanske känner någon igen dem och kan ge mig namnet..?)

Det ligger naturligtvis också samhälliga skillnader i de olika handlingssätten. Ta bara skillnaden i hur Norge hanterade sexåringarna som dödade en femåring i sandlådan och hur England hanterade tioåringarna som dödade en tvååring. Talande nog ser jag varje vecka hur tidningar här kallar snöbollskastande sexåringar för "monster" och bråkiga tioåringar för "beasts", gärna med bilder för att se till att alla vet vilka monstren är. Samtidigt som dessa inte ens omnämns i lokalpressen i Sverige.

Och "stämpling" är nog en av de största problemen när man ska försöka korrigera ett barn eller ungdom. Hur många har inte hört "han där är en bråkstake", och sånt reser med personen. Jag minns att vi fick en ny kille i högstadiet som kom långväga ifrån. Redan innan han startade visste vi att han varit i trubbel med polisen i sin gamla hemstad. Sådant kan leda till ett slags självuppfyllande profetia, för även om personen tänkt ändra sitt beteende så påverkas den av alla förväntningar - och tror folk att man är en bråkstake kan man lika gärna vara det...

Jag anser dock att The Children's Hearing System är något positivt som jag gärna ser sprider sig. Man kan opponera sig inför dess Formella Natur - i vissa fall (jag har sett rummen, de ser ut som minidomstolar, så tänk dig att komma från ett trasigt hem till ett sådant, snacka om att tro att man själv gjort något fel!).

Men i andra fall, och här tänker jag baklänges mot skottarna, för jag tänker att i de grövsta fallen med barn/ungdomar under 15 år så skulle de kunna tas omhand i ett sådant möte. De får en formell hantering, men istället för att bli dömda av domare och nämndemän så får de sin situation utredd och bedömd av socialarbetare, "vanliga" människor och människor i sin vardag. Lite så som redan sker idag när en domstol hänvisar till socialtjänsten, fast med en formell touch - för att bestyrka allvaret.

Jag välkomnar Skottlands utveckling. All kriminologisk forskning sammantagen visar i princip att "inget hjälper", att det inte finns någon entydig lösning. Och i så fall anser jag att vi kan försöka vara så humana som möjligt och ge både gärningsmän och brottsoffer en chans - en chans att växa upp innan man är vuxen.

Dagens bloggtips - jag?

När jag kollade upp besöksstatistiken inför Sökmotorstoppet så upptäckte jag ett förvånansvärt "Swiiiiiiiisch" uppåt på besökskurvan. Fast jag kunde inte tänka mig att något jag skrivit de senaste dagarna skulle ha varit särskilt intressant.

När jag nu kollade upp saken lite extra, vilka sidor besökarna kom ifrån, så upptäckte jag...

Att Aftonbladet tipsat om min blogg på en "Jorden runt på 60 bloggar"-sida. Mitt dravel?! Shit, betyder det att jag måste börja skriva seriöst nu...?

Nåväl, hoppas hur som helst att jag ska börja kunna ge er lite mer bland-bergs-vandringar och resetips, troligen redan nästa helg. Nu börjar jag få "cabin fever" igen, nu vill jag uuuuuut. En tågresa till Pitlochry kanske? En sådan där läkarrådgivande Låglandspromenad bland kullarna - till Edradour distilleriet! He, he. Det är en tanke...

Hur som helst, välkommen alla gamla och nya läsare! Den som orkar hänga kvar längst vinner!