22 March 2009

Jag, ett Skotsk-Svenskt skilsmässobarn

Det går inte en dag utan att jag frågar mig vad sjutton jag håller på med. Jag menar varför jag arrangerar att flytta till Sverige när jag känner mig så hemma här i Skottland. Jag menar varför jag stannar här i Skottland när jag har så många fler möjligheter i Sverige.

Som ni märker är jag inte ett dugg trygg i mina val och min situation, och det är frustrerande. Tog en promenad förra helgen för att rensa skallen. Den blev inte ett dugg rensad, tvärtom påmindes jag varje meter om varför jag gillar Skottland så himla mycket. Saker som inte går att ersätta i Stockholm.

Fast i samma minut behövde jag bara tänka på Långholmen, Riddarfjärden, Gamla Stan och Djurgården för att påminnas om att Stockholm också har saker som inte kan ersättas i Skottland.

Jag tänker på högländerna och slits mellan hopp och förtvivlan. Hopp om att knalla runt bland bergen, njuta av tystnaden och kanske tälta vid en porlande bäck. Förtvivlan att vara omringad av så många inbjudande berg, med så många storslagna utsikter från toppen, utan att vara förmögen att knalla upp och titta. Och jag vet att jag vill upp och titta på utsikten. Jag vet ju vad jag kan vänta mig! Visst, en dag kommer jag vänja mig vid att stanna i dalen, en dag kommer jag vänja mig vid många raster för att knäet värker, och det kommer vara frustrerande tills den dagen kommer. Men den kommer. Fast det kommer ändå kännas kliande förtvivlat att inte kunna göra det jag älskar mest av allt i hela världen. Det som gjorde att jag beslutade att flytta hit över huvud taget.

Visst, man kan ju resonera som så att jag är feg som Ger Upp bara för att det inte gick som jag ville. Bara för att jag inte fick det jobb som jag ville ha (även om jag nu gillar det jag har ändå), en lägenhet som jag ville ha, ett långt och soligt vandringsliv, en man att bilda familj och rota mig med.

Men som en kompis så klockrent påpekade; det är ju inte som att jag inte har gett det en chans. Jag har bott här sammanlagt 5 år nu. Jag ser fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna ha råd att ens hyra en lägenhet själv (samhället är inte gjort för singelhushåll...), bergsvandringen är det slut med och jag tänkte väl liksom för tio år sedan att jag för fem år sedan skulle ha snärjt den där mannen...

Och utan man så klarar jag inte att i framtiden vara singelmamma här. Samhället är inte gjort för det heller, såvida jag inte vill sitta i ett socialt nedgånget område och leva på bidrag.

Förnuftigt och realistiskt sett, det vuxna beslutet, det rätta beslutet är - allt sammantaget och nog övervägt - att bo i Stockholm. För framtidens skull.

Och ska jag vara riktigt krass så föredrar jag att mina framtida barn växer upp i ett svenskt samhälle. Visst, de kommer överleva och säkert ha det bra här också, men jag har vissa problem med vissa filosofier i det brittiska samhället. Jag vill inte att mina barn börjar skolan när de är två år, t ex, och börja schemalagd undervisning när de är fyra. Jag vill att de ska få hinna vara barn först. Jag gillar inte skoluniformer och friterad lunch. Jag gillar inte könsuppdelningen.

Och det är väl kanske ännu något som jag insett med tiden. Könsrollerna, de otroligt tydliga och konservativa könsrollerna. Eftersom jag ju måste acceptera samhällsnormerna så har det blivit ett intressant experiment i mitt huvud - att förutse mönster och planera hur jag effektivast får igenom saker. Det är nämligen så, har jag märkt, att om en kvinna på samma Nivå lägger fram ett förslag så händer ingenting förrän en man har lagt fram det som sitt - en längre eller kortare tid efteråt. I vissa fall efter några minuters allmän diskussion, i andra fall månader efteråt.

Men britter har också en väldig respekt för rank. Så, om en kvinna från en Högre Nivå lägger fram ett förslag så är det inte bara godtagbart, det accepteras utan vidare diskussion. Ifall förslaget ifrågasätts så får man den lysande förklaringen; "det kommer från högre ort".

Som ni säkert förstår skapar det viss frustration på jobbet, för en modern svensk kvinna, eftersom man (som kvinna) måste se till att ha en manlig allierad för att få igenom något - vad som helst. Jag har flera gånger varit i situationer där t ex fem kvinnor håller med om en sak, men inget klubbas igenom förrän en av de tre männen gått med på det. Och alldeles nyligen såg jag en rad av de förslag jag själv jobbade för i september klubbas igenom, för att en av männen la fram förslagen själv för några veckor sedan.

För att inte tala om när man ska gå ut ett gäng, eller över huvud taget befinner sig i en grupp med både kvinnor och män. Det är nog inte förrän man lämnar Sverige som man inser hur otroligt jämlika svenskar faktiskt i grunden är!

Och med min erfarenhet här tror jag ärligt talat att jag i långa loppet skulle fungera bättre ihop med en svensk man.

Dessutom är det ju inget som säger att saker inte kommer lösa sig på ett kick när jag väl flyttar tillbaka till Stockholm. Jag har ju redan lägenhet (en egen - tjoho! Och skulle även ha råd att byta till något större om jag ville!) och massor med familj och vänner och bekanta att störa utanför jobbet. Och jag minns att en viss kompis flyttade Hem till Sverige och bara något år efteråt hade snärjt en sån där man som man någonstans vill ha i sin stuga...

Nu menar jag inte att männen står på rad uppe på Essingeleden och hälsar mig välkommen, men jag menar att varken det ena eller det andra höjer eller minskar möjligheterna. Det var kört i Stockholm innan jag flyttade till Glagow. Det var kört i Glasgow innan jag flyttade tillbaka till Stockholm.

Men jag har troligen utvecklat mig, klurat ut det viktiga i livet och är redo. Redo att bo i Stockholm och semestra i Skottland - inte tvärtom. Och det är nog det närmaste tillfredställelse jag kommer komma - jag, ett skilsmässobarn någonstans mellan Sverige och Skottland.

2 comments:

Anonymous said...

"Nu menar jag inte att männen står på rad uppe på Essingeleden och hälsar mig välkommen"

Nej, men de borde!

Carina said...

Ha, ha, ja då vore livet enkelt! :o)